White Lion. Bästa tips?

Okej, nu ska vi se om du sätter morgonkaffet i vrångstrupen - det här inlägget kommer att handla om... White Lion. Ja, "When The Children Cry"-White Lion. Pudelrockarna. 
Tänkte jag.

Hårdrockskvällen närmar sig ju med stormsteg. 5:e januari smäller det, och den första kategorin som ska avhandlas heter "Tack För Tipset". Det är en av de kategorier jag fotfarande velar om, och kanske ska jag ha just White Lion här.
Grejen var ju den, Magnus Ö skänkte alla sina CD-plattor till undertecknad för... ja... det måste vara två år sen, drygt. Bland dem fanns dessa tre skivor med White Lion.
Jag har tävlat ut massor av skivor som var dubletter, eller som jag aldrig skulle ge speltid i olika Torsdagstravar, men den här trion har jag faktiskt spelat en del. 
Det började som ren nyfikenhet, den enda låten jag hade hört var ju den rätt dassiga balladen om de gråtande barnen...
...och... vänner, det här är ju inte pudelrock?
Jag hade förväntat mig "Cherry Pie"-klingande b-betonade spår, men icket.
Det här är snarare rock som nästan påminner mig om något så fint som Mother Love Bone!
Det förvånar mig. Mycket. Dessutom tycker jag det är lite humor att döpa en skiva till "Mane Attraction" om man heter White Lion, men det är en annan sak..

Så, kanske.
Kanske startar Hårdrockskvällen 2013 med just något spår från någon av de här tre plattorna. Och gör det inte det så är det ändå tack för tipset till Magnus Ö. Mina förutfattade meningar höll på att stjälpa det hela, men det gick ändå vägen.

Ja, just ja.
Vilka kategorier har vilken status nu då, undrar då förstås?
Såhär är det!

1) Tack för tipset. Undecided, enligt ovan.
2) Bästa Rock/Punk. Klar!
3) Kvinnlig Fägring. Klar!
4) Bästa trumspel. Klar!
5) Bästa Nordiska Akt (ej Sverige). Klar!
6) Bästa Liveupplevelse. Klar!
7) Bästa Powermetal. Ohhh... inte klar!
8) Bäst Just Nu. Inte klar, och blir ju inte det förrän de sista dagarna.

Som vanligt ska jag försöka få lite balans i skivan. Jag vill att det ska vara en mix, så att man bjuder på både lite brötig extrem metal och klassisk smörig hårdrock, typ.
Och kanske White Lion då!

Veckans Tips: Stardog "Champions"

Titta på den pyttelilla bilden till vänster.

Det är allt jag kunde hitta i bildväg på den här skivan. På hela internet.

Det säger kanske en del om hur spridd den är.

Och det är ju synd.

Denna vecka ska vi nämligen ta en redig tur längs memory lane när vi kollar in Trästocksfestivalens mesta akt, Skellefteås Stardog och deras fullängdsdebut "Champions"!

Bandet bildades -91, och släppte först EP'n "The Godrats" på det lokala skivbolaget A West Side Fabrication. Det var ett bolag som den här tiden täljde guld, då hela Norrlandskusten bestämde sig för att gå bananer när det gäller att producera bra rock och pop, och de fick hjälpa fram akter som exempelvis The Bear Quartet, A Shrine, Hardy Nilsson, The Wannadies, Carpe Wade och This Perfect Day. Om jag förstod medias rapporter från den tiden så sålde det som smör, framförallt i Asien och Japan.

Det gick som det gick i alla fall.

Bolaget hade förstås ingen chans att behålla dessa akter när de slagit igenom, och de seglade iväg till andra större etiketter - inte mer med det. Skivbolaget verkar faktiskt finnas kvar idag också, men givetvis är det helt andra akter som jag inte längre har koll på.

Nå, den här tiden då.

Början av -90.

Det var min gymnasietid. Och Stardog var något/några år äldre än mig, samtidigt som de gjorde hårdrock med själ.

Och var från Skellefteå.

Det räckte långt då, och jag var helt betagen av bandet. Debutskivan "Champions" (snygg nickning till Mother Love Bone, antar jag, som ju har en låt vid namn "Stardog Champion") är fortfarande en platta som jag återvänder till med jämna mellanrum, eftersom den är så pass bra.

Det blev till slut 3 fullängdare, vill jag minnas, och jag har dem allihop hemma i hyllan.

Bra, hela högen, men ändå är det debuten som sticker ut.

Kombinationen av bra låtar och den där brinnande passionen som ibland kan lysa igenom på just debutalbum gör att detta är en skiva du ska plocka upp om du får chansen. Det är inte så lätt att få den jämnt, tror den är slutsåld i stort sett överallt... och inte finns den på Spotify, förstås.

Vill du absolut ha den i alla fall får du släppa ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så ska vi se vad vi kan göra.

För låtar som "All I Want", "Precious", "Heal Me", "Open", fantastiska "Patience" och "Drift Away"... det är ren och skär njutning.

Undrar du hur bandet utvecklades så finns faktiskt en MySpace-sida. Den innehåller lite musik från senaste (och sista) plattan "In Order To Disorder", som i mina öron är snäppet sämre... men, hey, det är bra ändå.

Även så här pass långt efteråt!

Veckans Tips: Temple Of The Dog "S/t"

Veckans Tips den här gången är en skiva som jag gissar att de flesta rockers redan har koll på, och många har stående hemma i sin hylla. Kanske finns det några få som inte har det redan och som upptäcker plattan nmu, men i huvudsak är detta mer en påminnelse än ett faktiskt tips.

Det var säkert ett tag sen du lyssnade på det här, men det är faktiskt dags nu.

Temple Of The Dog, 1991.

Vännerna från Seattlescenen samlas för att göra upp med sina känslor efter att kompisen Andrew Wood - frontman i Mother Love Bone - dukat under i en överdos. Chris Cornell, Stone Gossard, Mike McCready, Matt Cameron och Jeff Ament bearbetar sorgen delvis genom sin gemensamma kärlek till musiken, och resultatet blir en platta med bandet Temple Of The Dog. Det görs bara en platta, då alla dessa musiker har fullt upp med egna "små projekt" som Soundgarden och Pearl Jam, men det har bara bidragit till den här skivans totala kultstatus.

Chris Cornell har till exempel aldrig sjungit bättre, vill jag påstå. Smärtan är påtaglig, samtidigt som det finns en glädje i att få uttrycka denna ära genom musiken, ett sätt att se framåt.

Bandet överträffar sig själva i jammand och sväng, och överlag är låtar som "Reach Down" och "Hunger Strike" rena rockfesten. Balladerna "Say hello To Heaven" och "Call Me A Dog" är förstås svidande vackra, men det är ändå skivans helhet som är så otroligt bra.

En kärleksfull rock'n'roll-hyllning till vännen som inte klarade det.

I text och musik.

Jag plockar fram den här skivan lite då och då, speciellt härlig är den att lyssna på när jag själv känner mig lite nere eller behöver få hämta lite kraft. Plattan finns på Spotify, och detta är en skiva som du antingen kollar in för första gången genast, eller återupptäcker.

Helst redan idag. Den är nämligen helt fantastiskt bra!