Vi måste prata om... Bear Quartet

Det här inlägget var inte tänkt att bli av.
Eller, kanske så småningom. Det har nog bubblat lite långt bak i det fördolda, men det var verkligen inte tänkt att bli av nu.
Det är söndag när det publiceras, och den senaste tiden har Citatet och "Vi måste prata om..." varvat så att det publicerats varannan vecka.
Denna vecka hade jag nog inte tänkt att publicera alls, jag är inte helt bekväm med att etablera ett så tydligt mönster med just "Vi måste prata om...", och ifall det skulle ha publicerats något så var det i alla fall inte det här.
Möjligtvis skulle jag försökt diskutera det här med att bedöma insatser från folk man känner, och hur det egentligen är att vara en en god vän - allt med skivan Beast "Dead Or Alive".
Det där du ser på bilden är inte Beast.
Det är Bear Quartet.
Rättare sagt skivorna

• "Penny Century" -92
• "Cosy Den" - 93
• "Family Affair" - 93
• "Revisited EP" - 94
• "Everybody Else" - 95
• "Holy Holy" -95

Vansinnig produktionstakt, men det är inte anledningen till att det här inlägget blev av, och att det blev idag.
Istället var det besöket på spelningen med Alcest, Hexvessel och The Faun häromveckan som satte tankarna i brand (ja... eller i alla fall så började det pyra en aning, att det skulle brinna kanske är klart överdrivet...).
Det där med gitarrpop och hur det slår an en sträng för unga vuxna.
Det där med lokalpatriotism som gör att man köper skivor lojalt och hyllar bandet men egentligen, innerst inne, kanske inte riktigt har fastnat totalt för dem.
Det ska vi undersöka närmare.
Vi måste prata om Bear Quartet.

Jag var lokalpatriot då. Är väl det fortfarande till viss del, även om jag inte bor lokalt. Bear Quartet var från Piteå, skivbolaget A West Side Fabrications var från Skellefteå och producerade guldkorn inom just gitarrpop och rock på löpande band (akter som Stardog, Wannadies, This Perfect Day, Carpe Wade, Dynamo Chapel kommer upp i minnet, även om väl alla inte är från rätt tidpunkt. - där är istället kanske Besatt-artikeln om Clawfinger bättre beskrivning även om då bandet inte alls är från trakten).
Alla skivor var föredömligt uppmärkta på ryggen med bandets namn, skivans namn, bolagets löpnummer och årtal. Just årtal på ryggen kan jag sakna när jag tittar på min skivhylla, det gav en extra kontroll på samlingen.
Nåväl.
Bear Quartet hade en kärna av Mattias Alkberg, Jari Haapalainen och Petter Nuottaniemi, och det var ett sånt där band som jag pushade till mina vänner till höger och vänster. 
Bodde i ett studentrum ett tag i Umeå, och där fanns inte bara en som föll som en fura för bandets lättillgängliga men ändå säregna popslingor.
MEN.
Nu kommer tvisten.
Jag har fan inte lyssna en enda sekund på dem sen dess - och knappt då.
Det var flera skivor som jag hade köpt då, och lyssnade på en del men som faktiskt - med eftertänksamhetens kranka sken - inte egentligen fastnade.
Faktum är att jag kan smalna av hela den där högen skivor du ser på bilden till en enda låt jag fortfarande bär med mig, den alldeles fantastiska "Tibet" som ligger på "Holy Holy" och som... nog... egentligen inte ens är ett bra exempel på hur bandet lät sådär i början av sin karriär.

Hur blev det så?
Det kan jag nog inte förstå ens själv, men tanken dök upp när jag såg The Faun på scen där i slutet av januari.
Mitt ungdoms jag hade nog gått bananer och tyckt att det där var "rätt" och "hett".
Mitt nuvarande, inte så ungdomliga, jag tyckte mest att det var rätt trist och lite krystat.

Det hela är närapå som jag känner för Kent. De var rätt bra när jag var ung. Nu är de inte det mer, och jag är rätt säker på att det är jag som ändrat mig.
Inte bandet i fråga.

Jag tror att det var vad som händer med Bear Quartet, med den enda skillnaden att jag i efterhand har förstått att jag nog gillade känslan av lokalpatriotism och mässandet om undergroundbandet som alla borde höra bättre än vad jag gillade själva musiken.
Och då gick det nog fort efter att jag ändrat mig till dess att skivorna började samla damm i hyllan istället för att snurra i spelaren.

Faktum är att jag inte ens i samband med detta inlägg har orkat spela igenom skivorna, och det säger väl en del. Jag har strölyssnat lite sporadiskt bara.

Hur det kan bli. Och vilka märkliga minnen och insikter som kan väckas till liv av ett tredjehandsförband en vanlig onsdag i snögloppets Sverige.
Det är därför vi måste prata om det.
Vi måste prata om band som Bear Quartet, och alla andra konstiga förälskelser vi haft under våra tidiga år och som bara eroderat till ett stort "jasså".
Vilken är din falnade förälskelse? 

Record Madness: S

Vet du vad Record Madness är?
Alltså, serien där jag och Stones dyker ner i våra skivhyllor och rotar fram mer eller mindre oväntade alster. Varje inlägg fokuserar på en bokstav, och i slutet så passar man utmaningen vidare till den andra genom att berätta vilken bokstav som ska skärskådas. 
Förra gången tittade vinylfantasten på bokstaven U, och sen avslutade han med att passa en av skivhyllans största utmaningar min väg.
Detta är historien om...

Record Madness: S
Detta är en väldigt konstig bokstgav i min skivhylla.
Både väl representerad och misshandlad på samma gång. Den har... hål. Massor av hål, som inte borde finnas där men ändå gör det.
Vi återkommer dock till det lite senare.
Först - själva spektaklet. S.

Som du ser så ryms inte alla skivor som de ska, egentligen. Några ligger i en trave på sidan (de gömmer bland annat Soundgarden-plattorna), och det är förstås en helt förkastlig lösning. Tittar du dessutom noggrant ser du att det ligger skivor inpetade i det minimala utrymmet ovanpå de andra, och eftersom det är så hårt ihoptryckt blir resultatet att man nästan inte får loss någon skiva alls om man vill lyssna på den. Skådebröd, typ. 
Inte bra, men jag kan berätta att en ny lösning på hela skivhylle-problematiken är på gång. Beställt, hemleverans i början av juni.
Nog om det.
Bokstaven S kan sägas vara motsatsen till utmaning om man jämför med den förra bokstaven jag fick från Stones, U. Då fick jag skrapa ihop skivor för att ha något att skriva om, medan det nu är tvärtom - jag kommer att hoppa över en hel del för att nånsin komma till publicering!
En sak som slår en när man kollar på skivhyllan är att det finns en hel del thrash under just bokstaven S. Kolla:

Överst, förstås med tanke på Jeff Hannemans frånfälle här senast, är en av genrens grundare. Slayer. Det är väl en hyggligt komplett samling det där, lite halvslarvigt uppställd. Ofats lyssnar jag nog på livegiven "Decade Of Aggression", den är ju nån form av best of med bandet.
men det stannar ju inte där.
Jag tycker inte man kan slarva över vare sig Sepultura eller Sacred Reich om man ska prata thrash på bokstaven S. Två bra grupper som har olika sound men ändå ryms i samma lilla ask. De två vänstra Sacred Reichskivorna är från en box, så de är matade med lite filmmaterial och grejor också. Fint så.
Ändå har jag sparat en riktig pärla till sist, med en viss Andy Sneap (producenten) i settningen. Udda, avig och bra:

Sabbat "The History Of A Time To Come" är en skiva jag tycker du ska kolla in om du gillar gamla, nya upptäckter och inte känner till dem sen innan.
Därifrån ska vi gå till en del helt logiska och kända akter.
Hårdrock som vi städar av, liksom, eftersom du ju fattade att de skulle finnas i hyllan.

Överst Soilwork, via Soundgarden och sen landar vi i både Spiritual Beggars och Sahg.
Jag har inte allt banden har släppt (Soundgarden och Sahg är väl närmast), men ganska tillräckligt för att stilla min hunger om andan faller på.
Funderar på att införskaffa den alldeles nya Spiritual Beggars-plattan, men har liksom inte fått tummen ur än, och jag vet inte jag. Jag tycker nog att de var bättre med JB på sång än med nuvarande Apollo Papathanasio, så det känns som en sån där platta som jag sparar till dess att den dyker upp till riktigt bra pris om nåt år...
Sista bilden är Symphony X och The Sword. Två helt olika grupper, med helt olika musikalisk inriktning. Jag tycker nog The Sword är bättre, och det avspeglas ju också i att den samlingen i alla fall innehåller samtliga det bandets fullängdare.

Okej. 
Ska vi lämna hårdrocken ett tag?
Det betyder att jag inte kommer peta upp bilder på Slipknotskivor, Saxon- eller Stardogplattor, trots att de finns där. Du får helt enkelt föreställa dig hur det där ser ut.
Istället tar vi de här.

 Jag gillar Sahara Hotnights. Tjejerna har attityd och går sin egen väg, och trots att de nog var mer punkig stökighet i början av karriären så tycker jag att de är som bäst när de går lite mer mot mittfåran och levererar pop/rock. Spelar dem rätt ofta, och det är inte bara för att de kommer Robertsfors.
Bruce Springsteen är ju rykande aktuell efter sina Sverigespelningar, men nu ska ni få höra något märkligt - jag har aldrig varit på någon Springsteenkonsert!?!
Fast jag borde, och skulle vilja, så tycks jag aldrig ha koll så pass att jag hänger på låset för att skaffa plåt. Lite märkligt, men det syns också i skivhyllan.
En samlingsplatta (igen, det där med samlingsplattor är egentligen inte så kul tycker jag, men ibland har det blivit så...), sen "Human Touch" som väl köptes till en spottstyver nån gång, och fina "The Rising" som behandlar 9/11-händelserna.
På tal om hål.
Inte i marken efter att tornen rasat, men på tal om skivor som saknas i samlingen.
"Born In The USA"? "The River"? "Darkness On The Edge Of Town"?
Nä.
Saknas. 
Och det är lite som med de där konsertbiljetterna, jag gillar Springsteen men är inte tillräckligt biten för att verkligen göra något åt saken, verkar det som.
På samma bild finns också Supertramp.
"Crime Of The Century" är en helt fantastisk låt, och var en av den som spelades mest när jag provlyssnade på stereon på Audio Reference. Snacka om att göra sig väl på hög volym... 
Vi fortsätter väl på icke-hårdrock?
Nästan till och med icke-rock?
En blandad kompott, detta...

Rörigt, minst sagt. Santana bredvid September, Rod Stewart bredvid Sting och Sweet Chariots, The Streets uppe till höger som samsas om platsen med svenska Snook, Will Smith och Snoop Dogg.
Som står sorterad under S.
Inte under D.
Jag kan inte rent logiskt förklara varför, mer än att jag inte skulle hitta den annars. jag skulle inte kolla under D om jag ville lyssna på Snoop (även om det nu i ärlighetens namn sker väldigt sällan, och de gånger jag spelar skivan så är det nog på iPoden, ansluten till extern ljudkälla på baksidan av huset eller så...).
Det är säkert fel, men hey... I call'em like I see'em när det gäller min skivhylla.
För övrigt känns det väl som om just ovanstående bild är lite oväntad för många av er läsare. Den innehåller både en och två skivor som ni kanske på förhand inte skulle gissa på.

Detta är nog också en bild man kanske inte skulle gissa sig fram till:

 Jaha, tänker du.
Vad är det för konstigt med den?
Och vad gör Rod Stewart på den bilden också?
Det ska jag tala om - detta är bilden med alla hål i skivhyllan.
Alltså, det finns fler hål med grupper jag inte har alls, men nu är vi framme till hålstegen i bokstaven S. Samtliga ovanstående grupper/artister är nämligen rätt stora - men där detta är den enda skivan som finns i min hylla. I alla fall i fysiskt format.
Är inte det lite konstigt?
Uppifrån vänster är det Swans, Soundtrack Of Our Lives, Stone Temple Pilots, Rod Stewart, Sodom, Stone Sour, Scorpions.
En skiva var. I Roddans fall en samlingsplatta, i Sodoms och Scorpions fall en liveskiva.
Det är egentligen inte okej.
Det borde finnas bra mycket mer av detta. Egentligen.
Men det är det jag menar med att "S" är lite skum.
För jag tror att jag skulle kunna handla i alla fall ett hundratal plattor av artister jag redan har enbart för att komplettera om jag ville.
Trots att det redan finns relativt många skivor sorterade under bokstaven i fråga, och att många av dem är sådana som verkligen hängt med (faktum är att jag själv blev helt förvånad över att det till exempel bara fanns en platta med just Scorporna).

Till sist en hög med pärlor.
Enstaka skivor som egentligen allihop skulle kunna vara Veckans Tips (och kanske blir det vad det lider...). Här har du att kolla in om du saknar något att lyssna på!

Det blandas friskt i stil. Längst ner till vänster är det Soen, sen kan man se The Solution (med Nicke Andersson i soulstass), Sven Gali, Stench, Spiders, Soil och längst ner till höger Sanctuary.
Nå.
Det där, mina vänner, ska faktiskt ta oss hela vägen i mål när dte avser bokstaven S och Record Madness. Man skulle som sagt kunna hålla på i stort sett hur länge som helst, men jag väljer att inte göra det.
Istället ska bollen passas vidare, och efter det snart är den 16:e maj, den dagen när Ronnie James Dio togs från jordelivet så ska vi be den gode Stones att titta på just bokstaven D.
En sån där smygstor bokstav, tror jag. Det finns nog en hel del där...!

Veckans Tips: Skellefteå AIK "17 Släppare i Krysset"

Veckans Tips brukar tipsa om mer eller mindre dolda pärlor.
Grupper, skivor, samlingar som vem som helst kan gilla, den enda preferensen är hur hård du gillar din rock/hårdrock/metal.
Idag är ett undantag.
Sen igår kväll blev det nämligen klart att Skellefteå AIK vann SM-Guld i ishockey för första gången sen -78, och den här bloggen skulle inte vara vad den är om det fanns en skiva att plocka fram för just detta tillfälle.
Den här veckan får ni alltså ha lite överseende med partiskheten och att vi dyker lite i vad som kanske egentligen är lite b att göra.
Blandar sport och musik. 
Ogillar du det så finns alltid tröst, dels i arkivet, dels i att det kommer ett nytt tips om bara en vecka. Bryr du dig mindre så tänkte jag dessutom bjuda på en insikt i mitt förhållande till det här laget och den här sporten, så kanske det blir mer tydligt varför det är helt självklart för undertecknad att stanna upp och göra just det här, just idag.
För så här är det: ishockey har alltid varit en del av mitt liv.
Så är det för de flesta som växer upp eller bor i Skellefteå, stadens hockeylag är en ständigt närvarande sammanhållande kraft som förenar och orsakar diskussion.
För mig är det dessutom intimt sammanknippat med förändringen som skedde när jag var ungefär 7 år.
Då stack min biologiska farsa och lämnade oss andra i familjen i sticket. Och jag har egentligen bara två riktiga minnen av min bilogiska far på den tiden.
Det ena är när han packar väskan i smyg innan han stack den där fredagen, och när jag kommer på honom så säger han att det är vår hemlighet. Fan, så gör man inte.
Det andra är dock mycket ljusare.
Den första hockeymatchen jag fick följa med honom på.
Jag minns fan prick allt. Från resan in, när vi kom genom skogen med bilen och närmade oss stan, passerade Travet och såg alla ljusen. Det var man inte van när man bodde i en by med hundra invånare. Sen parkerandet, på en gata långt från Ladan (som ishallen kallades). Att gå i folkmassan som gick som ett lämmeltåg dit.
Storögt få gå in genom ingången, hyra en sittdyna (på den tiden behövdes det, träsitsarna var mördande obekväma) och sen vara en del av det där.
Klacken. Spelet. Passionen.
Och sen, när familjen skulle läka efter hans frånfälle, när min nya och riktiga pappa kom in i bilden... vad tror ni det var som var den gemensamma faktorn?
Just det.
Ishockey.
Han var aktiv i sin ungdom. Tog på sig en tränarroll i mitt ungdomslag. Var på hockey i stan och kollade AIK vid alla tillfällen som gavs.
Det sattae förstås färg.
Så jag har följt det här laget, i vått och torrt. Mest vått.
Jag har varit i alla sunkiga lador som finns, känns det som. Sett mina hjältar få stryk i Arboga och Nyköping. Sett dem krisa i Kvalserien i flera år, med det där svarta året 2004 som kulmen, när allt som krävdes var en poäng i någon av de två sista matcherna mot avsågade lag - men falla på ansiktet i fullständigt kollaps. 
Sett dem etablera sig i Elitserien igen, men aldrig riktigt vågat tro och känna mig säker. Aldrig vågat slappna av. 
Sett dem förlora två finaler.
Och så nu.
Förkrossande seger i serien. Övertygande spel i hela slutspelet.
Och ändå, den lilla gnagande rösten om att det kommer att skita sig i sista sekunden, det kommer att bli som det alltid har blivit, du kommer att få bära sorgen igen. I år igen. Inför sista perioden, med ledning 3-0 och ett så stabilt grepp om händelserna att det egentligen är löjligt så fick jag en kall kår efter ryggraden och var helt övertygad om att det kommer krisa, Luleå kommer att vända det här. 
Eller så bryts matchen.

Inget av det hände.
SM-Guldet är ett faktum, och med det en ny värld för mig.
Hur ska jag hantera det här?
Efter att ha längtat så länge, vad längtar man nu efter?
Jag gissar att jag befinner mig i ett smärre chocktillstånd, faktiskt.

Alltså. Musik till det.
Skellefteå AIK har flera år i rad släppt en singel som gjorts tillgänglig via iTunes och liknande, men det finns faktiskt en skiva också. Från de där åren när motståndet hette Björklöven, Hammarby och Sundsvall. 
Det spelar jag idag.
Det är en samling med lokala band, givetvis inleds skivan med "My Hometown" av The Wannadies, men här finns också gamla hederliga Veckans Tips som Dynamo Chapel och Stardog, men även andra storheter som This Perfect Day, Hardy Nilsson (bandet, inte personen), Jupither och Mindre Modiga Män.
Sen finns ett gäng låtar som handlar om ishockey och Skellefteå AIK.
Det är ju det som är grejen.
Främst Skumdum featuring North Power (namnet på klacken) som är representerat med låten "Världens Bästa AIK", men även titlar som "Passa Pucken", "Game Night Tonight" och "Ta Pucken Å Gör Mål" ryms på skivan.
Mest rekommenderar jag Skumdum på Spotify.

Så.
Hur firade jag det där då?
Med detta. 

Flaskan fick jag av min syster 2005 eller 2006, och den har bott längst bak i ett skåp fram till nu.
Den smakade både avslaget rävgift och ljuvlig nektar samtidigt. Tungan registrerade att det inte var speciellt fräsch, men hjärnan och hjärtat kompenserade med råge för det.
Skål!

Tjockt och svepande söndagsvammel

Okej - dags att gå i kyrkan. Det är söndag. We Celebrate Sundays. Eller för att vara mer exakt, hårdrockskyrkan. Det betyder INTE att jag ska tillbe Snickar'n. Det ligger liksom inte för mig.

Kyrkan på bilden är cool dock. Ligger i Reyjkjavik, Island. Brutal arkitektur, vackert land. Dyrt var det också när jag var där, men värt det. I alla fall en gång.

Och visst borde Island kunna levererar väldigt mycket grym black metal med den naturen och kargheten?

Hur som helst, det var inte det detta inlägg skulle handla om (även om jag tycker det är intressant, det där med platsens påverkan på musik, hur myllan som ett land eller en stad består av kan påverka hela det musikaliska uttrycket), utan en hel del annat.

Detta inlägg är nämligen av modellen "svepande svammel" och som sådant har det en tendens att blir långt. Gissar jag, redan innan jag skrivit klart.

Vi börjar i norr.

I Umeå.

Den första Discouraged Fest är nämligen på gång. Discouraged Records ligger bakom, och råkar du ha vägarna förbi eller bor inom en 15 mils radie (läs noga nu, 0910-bor!) så bör du finnas på plats. Schemat är nämligen ruggigt bra. 2 kvällar i September med tillgång till bar och ett helt knippe intressanta band på plats. Khoma på hemmaplan, Plector och Soldier One, Moloken (se där ett givet Veckans Tips om något) samt Terrortory. Bland annat.

Du fattar ju.

Det där måste du kolla in. Är du fortfarande tveksam så kollar du in nedanstående sekvens!

Och - på tal om video.
The Tube Film & Foto har smörat lite för Metalbloggen och kanske framförallt avdelningen demorecensioner.
De gillar't, tydligen, och vill därför att ordet om nedanstående tävling sprids:

Det är väl fint, möjligheten att vinna en video med ditt band?
Visst, det är en tidsgräns som kan vara bökig för många, men hey - vem sa att det skulle vara lätt?
Ja, förutom nya siten Rockis.se då?

Detta är en sajt som gett sig fanken på att samla ihop det som en rocker behöver (eller vill bli av med) på ett ställe enligt följande statement: Sveriges första köp och säljsajt för bara rockers har just nu lanserats. Rockis.se är numera det självklara valet för alla rockers som vill köpa eller sälja nya prylar. Men även för de som är i behov av en ny bandmedlem eller nytt band.

Låter ju bra det, eller hur? Siten finns här och givetvis har man en tjusig logga också.

Annars då?

Tja, det är hyggligt drag på Metalbloggen tycker jag. Sommaren går väl officiellt mot sitt slut (även om det varit en av de sämre ur ett väderprespektiv) och det innebär förstås ishockey.

I år mer osäkert än någonsin, med tanke på stundande NHL-lockout, och det är med bävan jag ser fram emot att snickra ihop det ständigt närvarande tipset inför Elitseriestarten.

Tror att det blir svårare än någonsin att förutspå vilka lag som blir svaga och starka, speciellt om det kommer in tillfälliga stjärnor lite hux flux, och utan tidsgarantier för hur länge de stannar.

Privat så är löpningen igång igen. Måste nog ner i tvåsiffrigt antal kilometer kvar innan kvartalet är slut för att klara målet... (nyårslöftet är alltså att springa 500 kilometer i år) men jag tror att det går. Första veckan i september är bokad till Spanienresa, men sen får man gnugga.

Rätt skönt också, då hinner man lyssna på massa musik under tiden!

Och, på tal om musik och drag på bloggen... Spiring tipsade om att den här plattan (och alla andra Stardogskivor) går att beställa direkt från A West Side Fabrications för ynka 80 pix.

Vaddå Stardog?

Jo, alltså, kolla in detta Veckans Tips så fattar du nog.

Det där är bra skit, för att prata slang som jag tror att slang ska pratas.

Förra veckan var det ju förresten lite av en recensionsbonanza på denna lilla site.

Testament, Jess And The Ancient Ones, Barren Earth, WhoCares och This Gift Is A Curse.

Puh!

Kvar i skivhögen och en platta som rullar på repeat är Gojira, så det kan du se fram emot.

Däremot blir det ingen recension med Vapenlicens, trots att det utlovades.

Anledningen är helt enkelt att det inte alls föll mig i smaken, och eftersom bandet ändå varit så proffsiga och trevliga att ha med att göra så frågade jag dem helt enkelt om de ville ha en recension i alla fall - eller om vi skulle hoppa över det.

De valde att jag skulle spara lite tid och energi och hoppa över det, samt att de slipper läsa en sågning. Okej, det kanske inte är snygg journalistik att styra undan en sån grej.. men... vafan. Jag är ju ingen journalist. Jag är ju för fasen IT-säljare, och knappar lite på den här bloggen på sidan av. Dessutom kan du ju få chansen att bedöma själv. Detta är bandet live från Rockbitch Boat 2011.

Inte min grej, helt enkelt.
Okej.
Ska vi säga så, så länge?

Veckans Tips: Little Caesar "S/t"

Veckans Tips: Stardog "Champions"

Titta på den pyttelilla bilden till vänster.

Det är allt jag kunde hitta i bildväg på den här skivan. På hela internet.

Det säger kanske en del om hur spridd den är.

Och det är ju synd.

Denna vecka ska vi nämligen ta en redig tur längs memory lane när vi kollar in Trästocksfestivalens mesta akt, Skellefteås Stardog och deras fullängdsdebut "Champions"!

Bandet bildades -91, och släppte först EP'n "The Godrats" på det lokala skivbolaget A West Side Fabrication. Det var ett bolag som den här tiden täljde guld, då hela Norrlandskusten bestämde sig för att gå bananer när det gäller att producera bra rock och pop, och de fick hjälpa fram akter som exempelvis The Bear Quartet, A Shrine, Hardy Nilsson, The Wannadies, Carpe Wade och This Perfect Day. Om jag förstod medias rapporter från den tiden så sålde det som smör, framförallt i Asien och Japan.

Det gick som det gick i alla fall.

Bolaget hade förstås ingen chans att behålla dessa akter när de slagit igenom, och de seglade iväg till andra större etiketter - inte mer med det. Skivbolaget verkar faktiskt finnas kvar idag också, men givetvis är det helt andra akter som jag inte längre har koll på.

Nå, den här tiden då.

Början av -90.

Det var min gymnasietid. Och Stardog var något/några år äldre än mig, samtidigt som de gjorde hårdrock med själ.

Och var från Skellefteå.

Det räckte långt då, och jag var helt betagen av bandet. Debutskivan "Champions" (snygg nickning till Mother Love Bone, antar jag, som ju har en låt vid namn "Stardog Champion") är fortfarande en platta som jag återvänder till med jämna mellanrum, eftersom den är så pass bra.

Det blev till slut 3 fullängdare, vill jag minnas, och jag har dem allihop hemma i hyllan.

Bra, hela högen, men ändå är det debuten som sticker ut.

Kombinationen av bra låtar och den där brinnande passionen som ibland kan lysa igenom på just debutalbum gör att detta är en skiva du ska plocka upp om du får chansen. Det är inte så lätt att få den jämnt, tror den är slutsåld i stort sett överallt... och inte finns den på Spotify, förstås.

Vill du absolut ha den i alla fall får du släppa ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så ska vi se vad vi kan göra.

För låtar som "All I Want", "Precious", "Heal Me", "Open", fantastiska "Patience" och "Drift Away"... det är ren och skär njutning.

Undrar du hur bandet utvecklades så finns faktiskt en MySpace-sida. Den innehåller lite musik från senaste (och sista) plattan "In Order To Disorder", som i mina öron är snäppet sämre... men, hey, det är bra ändå.

Även så här pass långt efteråt!