Metalbloggens samarbetspartner:

söndag 22 juli 2012

Provsmakning: Motörhead Shiraz

I den uppsjö av viner som bär hårdrockens stora namn på sig så var det nog Motörhead som var barriärbrytaren. Först? Vete fan. Men de som verkligen gav det genomslag? Absolut. I alla fall i Sverige. Flaskorna som kom först sålde slut direkt, och jag fick en butelj av en kollega som visste att jag har en febless för distortion.
Den flaskan skulle det visa sig bli liggande länge i vinstället.
Först för att jag ville spara den då den var svår att få tag i, sen för att jag faktiskt glömde bort den lite. Skämmigt, men sant. En lördag i april var det dock dags, så dessa noteringar är från i våras. Och, just det ja, numera finns vinet i det ordinarie sortimentet på Systembolaget, och är inte alls speciellt ovanligt. Se där, vad lite begåvad rock'n'roll-marknadsföring kan göra.

Nå, provsmakningen då. Som vanligt är det som så att jag är rätt så jäkla kass på det där med vin och vad det smakar. Alla mina omdömen har en tendens att bli "smakar lakrits och jord", eller "luktar rödvin". Det får ni ta. Denna gång har jag i alla fall sökt förstärkning av min kära hustru som har mer fantasi än undertecknad!

T: Det luktar skumt. Blöt skog, eller i alla fall något blött. Smakar illa. Eller, inte illa, men liksom ingenting. Det finns ingen eftersmak som det brukar finnas i rödvin. Trist som fasen, detta vin.
Betyg: 1/5

Rebellängeln: Världens snyggaste flaska, typ. Mörkt vin.Men vinet känns helt utan syra, väldigt "slätt", liksom. Det saknar karaktär, även om det inte är dåligt. Blev lite bättre med mat, men å andra sidan... vilket vin blir inte det...? Rött vin, varken mer eller mindre. Inte prisvärt.
Betyg: 2/5.

I vanliga fall brukar jag försöka skriva ner lite fakta om vinet, men denna gång tar jag helt enkelt en enklare väg ut - jag klipper in en bild av alla fakta:


Smart va?
Och lat. Men sån är jag, speciellt i sommartid.
Nå, detta vin har nog de flesta av er smakat, så jag förväntar mig en storm av kommentarer och upprörda tankar om ovan amatörmässiga bedömning.
Dessutom är detta den sista flaskan i kvartetten nedan.


De andra tre hittar du om du klickar på länkarna..






Det där med att det blir vanligare och vanligare att rock och alkohol binds ihop är för övrigt något att fundera på. Vi får se, men helt omöjligt är det inte att det dyker upp en krönika här så småningom...

2 kommentarer:

  1. Håller med om att själva flaskan är den stora behållningen.

    Provade häromdagen AC/DC vinet Back in Black och det är väl det bästa rockvinet jag hittills smakat. Mer om det på Bloggen senare. Har dock inte haft äran att inmundiga Wongraven vinerna ännu. :-)

    SvaraRadera
  2. Snygg flaska, det håller jag förstås med om, men kopplingen Motorhead och rödvin känns inte helt 100...

    SvaraRadera