Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

Ronnie James Dio. "This Is Your Life"

Kolla in bilden.
Spännande va?
Det är promobilden för hyllningsskivan till Ronnie James Dio (vila i frid) och som verkligen har lockat spännande artister.
Så här ser skivan ut "på riktigt":

Du känner igen en del av de medverkande va?
Lemmy från Motörhead.. Scott Ian från Anthrax... Rob Halford från Judas Priest....
Skivan släpps i början av April, och hela låtlistan ser ut såhär.

 Jag har förbeställt min, och egentligen är det konstigaste av allt kanske att man inte släpper den i alla fall i närheten av den 16/5 som ju är Internationella Dio-dagen.
4 år har gått denna vår, och precis som jag skrev förra året och i krönikan "I slutet av regnbågen - himmel och helvete" så kan jag liksom inte nog understryka hur stor betydelse den lille mannens sång haft på mitt intresse för hårdrock.
Ibland undrar jag på fullt allvar om den här bloggen verkligen funnits idag om det inte var för Ronnie James Dio!

Så.
Förhandsboka skivan du med. Om inte annat för chansen att få höra Corey Taylor sjunga "Rainbow In The Dark"...!

Vårtecken, hårdrock, öl. Bara bra saker!

Elitserien 2014-2015 är färdigspelad, och pseudoslutspelet har börjat med årets påhitt "play in" som innebär att lag 7-10 gör upp om de sista slutspelsplatserna.
Beroende på vilka som segrar fördelas sedan platserna i kvartsfinalerna på ett ganska förvirrat vis, men man kan konstatera några saker.
Våren är här. Och slutspelet. Det här är härligt, och kommer att kosta massiva uttag på det emotionella bankkontot hemmavid, precis som vanligt. Det är inte helt populärt när det är match varannan dag under rätt lång period och Rebellängel vill belägga TV:n hemma.
En annan sak man kan konstatera är att jag - precis som tidigare år - inte är helt klockren i mina tips. Ändå inte fullständigt fel ute i resonemangen. 
min lista hittar du i sin helhet här, och sammanfattad kommenterar jag det såhär:

1) Skellefteå AIK. Jag hade tippat dem som 2:a. med försvagat försvar.

2) Frölunda. Hade dem på 5:e plats, men med varningsflagg för att om de får ihop alla unga killar blir de farliga. Jag tycker de har spelat ett kul spel också.

3) Växjö. En överraskning. Trodde på en 6:e-plats för dem.

4) Brynäs.... ett av de drygare lagen och med många dryga fans. Bättre än jag trodde, hade dem på 9:e plats, och jag tror de blir fullkomligt livsfarliga i slutspelet.

5) Färjestad. Ungefär som förväntat (min gissning: 3:a) , men de spurtade väl till sig platsen. Kan bli jobbiga i slutspelet.

6) Luleå. Jahaja. Trodde de skulle vinna serien, men icket. Det var ju... trevligt...

7) Leksand. Klart bättre än förväntat, jag hade dem på 10:e plats, och de har varit stabilare än förväntat. Men oj, vad lite mål framåt kontra många mål bakåt de presterat..

8) Modo. Ja. Exakt vad jag trodde. Till och med inklusive succén för unga målvaktsduon.

9) Linköping. Trodde de skulle sluta 4:a- Årets besvikelse i grundserien, och egentligen tycker jag att ett lag som slutar 9:a av 12 inte ska få chansen att vinna SM-guld. Men det gör man. Och det kan man faktiskt mycket väl göra, de känns livsfarliga..

10) HV71. Nja, jag hade dem som 7:a, men flaggade för att saker inte är bra i Jönköping och att Uffe Dahlén inte har fått rätsida på det hela. Det slutade till och med än värre, och Dahlén fick gå.

11) Örebro. Precis enligt mitt tips.

12) AIK. Också precis enligt mitt tips. De åker ur i kommande Kvalserie också, tror jag. 

Så... tre lag på prick rätt plats, men ganska många som jag såg tendenser på i förväg men fegade och inte riktigt vågade hissa eller dissa (Frölunda, HV71) i förväg. På det hela taget godkänt. Vinner SM-guld har jag dock ingen aning om vem som gör, jag tycker det känns öppnare än på mycket länge.

Ett annat vårtecken är att Rebellängeln börjar springa igen. Med nya hörlurar.
De här.

Mina förra gick sönder. Igen. Philips. Som vanligt föll ena sidan igenom, vete faen om det är kabelbrott eller om det helt enkelt är för taskig kvalitet, men det blir liksom som om det går en fas och slutar komma ljud ur ena sidan.
Och nej, det är inte vax i luren som gör det!
Nå, har bara ett pass ännu med dessa nya saker, men passform och ljud är väldigt bra. Mycket nöjd med de sakerna, så får vi se hur hållbarheten blir.
Musikaliskt så inväntar jag för tillfället lite ny spännande musik.
Conan "Blood Eagle"
Soreption "Engineering The Void"
Throwdown "Intolerance"
Till exempel. Och i väntan på det så spelar jag en del plattor med några år på nacken.
Kvalitet never goes out of style, så just nu rullar mest den här given.
Världens bästa liveskiva.

Den går liksom inte att slå.
Och notera bilden på bandet. Lombardo med jeans vars midja är så hög att man får svindel, grabbarna grus King & Hanneman med icke-tatuerade armar och ganska alldaglig look, Araya med butter och ung uppsyn.
Det Slayer som man egentligen vill se.

Annat på spellistan...:

Bloodbath "The Fathomless mastery"
Possessed "Seven Churches"
Sodom "One Night In Bangkok"
Anciients "Heart Of Oak"
Coroner "Mental Vortex"

Alltså ganska hårda paket.
Är rätt sugen på sådant nu, kanske hör det samman med det begynnande löpandet? 
Även om Cult Of Luna "Somewhere Along The Highway" är ett av de säkrare tecknen på att det är vår för min del så hör den mer samman med promenader än med löpning. 
Då tarvas mer piska än morot, speciellt så här i början...

För övrigt - i helgen drack jag öl.
Det var gott. Och ett tag sen.

Slog mig att jag knappt minns hur det smakar, och att jag måste inhandla Omnipollo Nebuchadnezzar, speciellt efter att 100% av alla hyllar den...
I väntan på det så ska du få lite frestande bilder. Jag försöker samla på mig tillräckligt för att göra en uppföljare av "Malt, Humle, jäst och distade gitarrer", och detta är ett axplock av kopplingarna jag tänkt mig...

 ..alltså. Grand Magus, Motörhead, Judas Priest, Bathory och Unleashed ska kopplas till respektive öl. Kan det vara något?

Classic Rock och Werocks Årsbästalista 2013

Kanske är du lite less på det där med listor och sammanfattning av året 2013. 
Lugn, vi ska sluta med det.
Detta är det sista inlägget med temat, och egentligen hade jag för avsikt att hinna med det innan nyårsafton, men...ja... det gick inte.
Personligen tycker jag ändå att det är intressant, speciellt eftersom Classic Rock Magazine verkligen har en lite annan approach och vinkel än de stora svenska tidningarna, och därför ser listan riktigt annorlunda ut.
Totalt sett listar man 50 plattor, men du får topp 20 här.
Vill du veta mer - och läsa intervjuer med alla som finns med - så fins inga genvägar. Det är bara att pallra sig till Pressbyrån och hala upp 59 bagis i så fall.

Okej, såhär ser listan ut:

1) "13" - BLACK SABBATH
2) "Earth Rocker" - CLUTCH
3) "The Next Day" - DAVID BOWIE
4) "The Temperance Movement" - THE TEMPERANCE MOVEMENT
5) "The Raven That Refused To Sing (And Other Stories)" - STEVEN WILSON
6) "Lightning Bolt" - PEARL JAM
7) "Aftershock" - MOTÖRHEAD
8) "Fortress" - ALTER BRIDGE
9) "Blak'n'Blu" - GARY CLARK JR
10) "...like Clockwork" - QUEENS OF THE STONE AGE
11) "All Hell Brakes Loose" - BLACK STAR RIDERS
12) "King Of Conflict" - THE VIRGINMARYS
13) "Now What?!" - DEEP PURPLE
14) "Snapshot" - THE STRYPES
15) "Scorpion Child" - SCORPION CHILD
16) "Nine Lives" - VON HERTZEN BROTHERS
17) "Man And Myth" - ROY HARPER
18) "The Devil Put Dinosaurs Here" - ALICE IN CHAINS
19) "Furiosity" - MONSTER TRUCK
20) "Dream Theater" - DREAM THEATER

Okej. En hel del plattor som du inte hört eller hade på radarn, gissar jag, och det är väl ganska väntat med tanke på tidningens underlag och var de kommer från.
Men kul.
Som grädde på moset listar man dessutom de bästa låtarna, men utan inbördes ordning (det förstår jag, jag tycker nästan att det är svårare att ge en enskild låt en individuell placering än en hel skiva).

Eftersom man har med de 30 bästa i total oordning så orkar jag inte notera alla, enbart de som haft representanter som varit intressanta för Metalbloggen det senaste året.
Då hittar man:

GHOST "Secular Haze"
KORN "Love And Meth"
HELL "The Age Of Nefarius"
DREGEN "Just Like That"
STONE TEMPLE PILOTS "Out Of Time"
MAD SEASON "Slip Away"

Okej, det var väl en uppfriskande lista hela vägen?
Man kan ju konstatera att det är de stora grupperna som får plats här (det finns också en sammanfattning över årets gig, men den blir så abstrakt när en tidning ska täcka in hela världen och så bred genre, så den hoppar jag över i detta inlägg), inte de små lite okända pärlorna... men jag gillar det.
Det är en bra kontrast mot ex Close-Up Magazines eller Sweden Rock Magazines lista.
Eller min egen lista, för den delen!

Werockskribenterna har också enats om den sammanlagda listan.
Det var dock extra spretigt i år, och därför plockade vi fram topp 5.
Segrade gjorde Satyricon, följt av Anciients.
Inte fel alls, om ni frågar mig...

Alla skribenterna har dock en väldig bredd, och när man läser allas topplistor inser man att det enda man egentligen kan önska är att vi var fler skribenter (Vill du? Kan du? Har du tid?) så att den aggregerade listan blev än mer spänstig.

Du hittar den sammanlagda listan här, och alla skribenternas bidrag här.
 
Hur som helst... nu stänger vi 2013 på den här bloggen.
Imorgon är det Hårdrockskväll 2014. Det är viktigare det..

Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 1!

Snart julafton, och med det även deadline för årsbästalistan för samtliga Werock-skribenter.
Den som är Topp 10.
Som vanligt är det för min del behäftat med lika delar ångest och glädje när året ska summeras, och som vanligt innebär läsning i andra listor och förslag att jag inser hur jäkla många skivor som faktiskt gått mig förbi, trots att jag ju gått fullständigt överstyr med skivhandlandet i år.
Det beror, om jag tittar på titlarna, till lika delar för att jag ibland helt enkelt inte haft koll på gruppen eller skivan i fråga alls och att jag faktiskt inte kommit mig för att verkligen lyssna in mig. Och i vissa undantagsfall har jag rent av medvetet avhållit mig från att kolla in utgåvan med flit i avvaktan och förhoppning om att Tomten ska vara snäll.
Så, vilka är egentligen skivorna som gått mig förbi, och varför?
Låt oss kolla in dem som jag kommer på (ja, du fattar, här kan det ju finnas ett rätt stort mörkertal med skivor som jag liksom inte vet att jag missat..)!

De som jag har men inte spelat. Av någon anledning. 

 

Egentligen är detta det märkligaste av allt. 
Jag har alltså elektroniska kopior av dessa skivor i min iPod. Promomaterial på Cult Of Luna och filer som jag fått av en vän på Stone Sour.
Men har jag spelat dem?
Nä.
Och det är fasen riktigt märkligt, speciellt kanske med Cult Of Luna som jag ju gillar?!?
Jag kan faktiskt inte riktigt förklara det själv, men så är det.
De har rullat ett eller ett halvt varv, typ, och det är ju förstås alldeles för lite för att kunna placeras på någon form av årsbästalista eller ens att man ska kunna få en uppfattning om dem.
Som sagt.
Väldigt konstigt...

De som jag inte har orkat bry mig om
Det finns det här året ett helt knippe skivor med artister som jag har "följt" ett tag, och där jag har köpt deras skivor de senaste givarna - men detta år bara struntat i dem.
Orkar liksom inte, och har fått för mig att det låter lite som det låtit de senaste skivorna fast kanske lite sämre. 
Jag har ingen aning om det är så eller inte, men dessa skivor borde jag kanske ha kollat: 

 

 

Hela Queensryche-soppan är nästan för mycket att kommentera.
Geoff Tate, inte Geoff Tate.
Vad jag förstår är skivan med resten av bandet och Todd La Torre på sång riktigt bra, men det är som om jag inte riktigt vill veta.
Som om mitt hjärta och min kärlek till det som en gång var Queensryche inte tillåter mig att faktiskt kolla in hur illa (eller bra) det är ställt nu.
Sen kommer Queens Of The Stone Age som jag inte klarat att fastna för, Hardcore Superstar som jag ändå bara spelar den numera rätt gamla självbetitlade skivan med och Motorhead som jag ju gillade förra given med men ändå liksom inte orkar hetsa upp mig för. I alla inte tillräckligt för att kolla in "Aftershock".
Knippet skivor kompletteras väl av Nicke Anderssons Imperial State Electric samt aussie-grabbarna i Airbourne. Rawk-n-raul, och egentligen tror jag att jag skulle gilla bägge plattorna. Jag har bara inte orkat med att försöka ge mig på dem, så de har fått flyta förbi i skivfloden detta år..

Skivor jag sett på slutet men sparar
Såhär på slutet har ju ett helt knippe årsbästalistor kommit, och om jag ska summera de plattor som jag verkligen är nyfiken på och vill kolla in så är det några. 
Det kommer dock inte att ske ögonaböj, utan antagligen på lite sikt (läs: i början av året....).

 

 

 

 

Det är alltså Jex Thoth, Subrosa, Ulcerate, Clutch och Deafheaven vi snackar här.
5 plattor som med de omdömen och provsmakningar jag tagit del av alla låter väldigt bra, och som jag kommer att undersöka närmare.
Nästa år.
Och de kommer - oavsett hur fina de är - att exkluderas från undertecknads lista detta år.

Okej?
Imorgon kollar vi lite andra "hittepå-kategorier", så som de jag inte hört, inte har någon relation till och inte heller känner att jag behöver lägga tid på. Bland annat. 
Hepp!

Recension: Satan's Wrath "Aeons Of Satan's Reign"

"A maiden is screaming.
The horned priest is risen
Let now the sabbath begin!!"

Lite blasfemisk heavy metal med thrashiga förtecken, kan det vara något så här i juletider?
Texten ovan står tryckt på baksidan av Satan's Wrath andra album "Aeons Of Satans Reign", och sammanfattar väl ganska väl det tema och den lyrik som plattan innehåller.
Musikaliskt är det klassisk heavy metal som hämtar lika mycket anda från Slayer som den gör av King Diamond eller för den delen Iron Maiden.
Driven metal som ibland slår mot dödsthrash, och ibland slår mot melodisk och klassisk gammal NWOBHM.
Låtarna heter saker som "Only Satan Is Lord" (med ett riktigt skönt intro som sparkar igång hela skivan), "Die Whiteh Witch Die" (plattans bästa spår), "Archfiend" (med svänget från helvetet) och "Lives Of The Necromancers (som var sättet jag upptäckte skivan, den spelades av Jarno på A Fair Judgement fast på Facebook, något han sedermera följt genom att placera skivan under lucka 16 på sin blogg).
Omslaget, bookleten och hela paketeringen kommer i svart bakgrund, röd text och är helt fullsmetad med upp-och-nervända kors, korsfästa snickare och allehanda symboler för Satan själv.
Bandet - från Grekland, om jag förstår saken rätt - frontas av Taz Danazoglou (Electric Wizard) som enligt konvolutet hanterar "sepulchral voice", och faktum är att det här ligger lite av nyckel i om du kommer att gilla skivan eller ej.
Sången är nämligen lite speciell, och han gör sitt absolut bästa för att grymta och låta så elak som möjligt, med resultatet att han låter som en ohelig korsning mellan Lemmy från Motörhead, Abbath från Immortal och Pest från Gorgoroth. Det låter fan inte bra jämnt, men efter ett par varv inser man att det låter passande - vilket givetvis inte är samma sak.
Kan du köra skivan ett par gånger och förlika dig med sången så kommer du efter en stund att finna att det är precis såhär det ska låta när just den här musiken ska spelas, och då har du en riktigt fin stund framför dig.
Dessutom är allt gjort med inte så lite glimten i ögat.
Resterande delar av bandet presenteras med följande sysslor:
Stamos K: lead curses
V: stringed vengeance
Costa: Basstard
Nathan Perrier: open casket

Du fattar att detta är en skiva du måste kolla in, framförallt som hela den här totalt överdrivna och lätt humoristiska djävulsdyrkan kombineras med vad som - som vanligt - är absolut viktigast: bra låtar.
Att dra på inledande och tidigare nämnda "Only Satan Is Lord", eller "Satan's Blood, Lucifer's Fire" är samma sak som att be om att få ett stycke adrenalin och inspiration i träningslokalen - som man kan nynna till (min hustrun tycker det är så där kul när jag gnolar på rader som "bow to your knees, now say the oath - only Satan is lord" hemma samtidigt som jag steker mamma Scans köttbullar till ungarna). Att få avsluta en dag med långa titelspåret "Aeons Of Satan's Reign" i lurarna, liggande i mörkret är ett fantastiskt sätt att sjunka in i sömnen, och bäst av alla spår är "Die White Witch Die".
Då blir det allsång.

Länge funderade jag på om jag skulle ha med den här skivan i mitt hemliga projekt, dvs att skriva om den som Veckans Tips och schemalägga publicering till någon gång i vår, samt addera den till listan över tilltänkta offer inför kommande Hårdrockskväll 2014, men det föll på några saker.
Dels är faktiskt hela våren intecknad (!) med sådana färdigskrivna tips redan, dels är jag mer eller mindre på det klara över hur mina val för Hårdrockskvällen kommer att se ut (och där passar inte Satan's Wrath in denna gång) och sist men inte minst så ville jag helt enkelt dela med mig redan nu av detta.
Detta är - ännu en - kandidat till årsbästalistan, även om jag i skrivande stund inte riktigt tror den håller hela vägen.
Men den är bra. En given betygsfyra, faktiskt.
När man kommit till stadiet att man gillar sången istället för att man stör sig lite på den.

Bästa Spåret heter som nämnts "Die White Witch Die", men samtliga 8 spår är bra och rockar hårt.

Du hittar skivan på Spotify här, så kan du också ropa in julen i den Ondes namn!

Satan's Wrath "Aeons Of Satan's Reign" - 4

Recension: Bombus "The Poet And The parrot"

Göteborgsbandet Bombus har med sitt andra album "The Poet And The parrot" dragit in snygga recensioner och hyllningar i press och på nätet. Blandningen av Motörhead-rock, punk och black metal har dessutom gett bandet ett kontrakt med Century Media, och jag gissar att vägen till än större uppgifter ligger mer eller mindre öppen efter detta, speciellt som man dessutom gjort sig kända för att leverera en bra show när man spelar live.
Personligen har jag faktiskt inte sett dem live, och just det är något som tydligt saknas när jag spelar den här plattan. Hela resan igenom är det extremt tydligt att detta material, inklusive framförande, egentligen är avsett att avnjutas live snarare än på skiva.
Ändå är ljudbilden närapå optimal för den här typen av musik, det är organiskt och man lyckas med konststycket att lyfta fram alla instrument utan att för den skulle tappa den brötande känslan. (Snyggt jobb av Olle Björk och Per Stålberg på Welfare Sounds.)
Det saknas ändå något.
Den där extra energin och det där extra vansinnet som nästan bara kan uppstå i samspelet mellan ett band på scen och en lätt rusig och överlycklig publik på golvet framför.
Svetten. Glädjen. Dynamiken.
För det är egentligen bara i inledande "Enter The Night" och låten med mest black metal-känsla "A Safe Passage" som jag tycker att Bombus är riktigt intressanta.
De flesta övriga låtarna hamnar lätt i kategorin "bra låt som dock inte fäster riktigt eller sticker ut tillräckligt för att jag kommer aktivt söka upp skivan i skivhyllan när jag är sugen på musik", och ett bra exempel på det är nog titelspårets inledning. Refrängen och versen är bra, men inledningen är för lång. Det maler på för mycket för att jag ska orka hålla intresset uppe hela vägen, och ser man över hela skivan så är det ganska mycket som känns som om det rullar i samma mellantempo.
Resultatet är att jag spelat skivan ett par 15-20 varv, och att jag diggar med och stundtals gillar det som fanken, men efter att skivan rullat slut så minns jag nästan...ingenting.
Det fäster liksom inte som jag tycker att det kanske borde, och ett tydligt tecken på det är att det bara är ett ytterst fåtal gånger som jag i efterhand nynnat på någon del av skivan.
Det brukar jag annars göra ganska fort när jag intensivspelar en platta såhär.

Nå. "The Poet And The Parrot" är antagligen en skiva som man antingen älskar sönder eller får samma inställning som mig till. Jag kan liksom inte tänka mig att det finns folk som tycker att skivan är dålig, därtill är spår som "Let Her Die" och "Master The reality" för bra, men jag är ändå lite förvånad över att jag till slut inte hyllar plattan reservationslöst.
Så kan det gå. Även snart 40-åriga wanna-be-skribenter kan tydligen också bli överraskade!

Bästa Spår är ändå singeln och öppningsspåret "Enter The Night" tillsammans med tidigare nämnda "A Safe Passage" (sämsta spår är för övrigt evighetsmalande "Liars", om du är nyfiken). Du hittar plattan på Spotify så kan du lyssna in dig själv.

Betygsmässigt är det inte mycket att tjafsa om. Detta är en stabil trea, vill jag säga. Bra, helt enkelt, men inte mer än så!

Bombus "The Poet And The Parrot" - 3

Jag och Queens Of The Stone Age

Lördag, och jag tänkte i det här inlägget utforska mitt förhållande med Queens Of The Stone Age.
Eller, rättare sagt, mitt icke-förhållande med bandet.
För så är det, för att vara en rocker som gillar musik av hög kvalitet och med sväng så är mitt förhållande och mina relationer med just dessa jänkare klart undermåligt.
Jag äger en platta, lite sådär pliktskyldigt. Den här:

"Songs For The Deaf" innehåller en del hits, och jag gissar att det är därför jag en gång i tiden köpte den. Låtar som "No One Knows", "First It Giveth" och "Go With The Flow" är förstås svåra att förneka, men annars känns skivan ojämn i mina öron. Rätt mycket svaga kort, och kanske är det därför jag aldrig blivit eld och lågor över bandet?
Att jag har en känsla av att det kommer en hel del skräp också, förutom de fina låtarna?
Eller så funkar inte stilen med mig bara.
Jag är ju, i ärlighetens namn, inte överförtjust i akter som Fu Manchu, Kyuss eller Vista Chino heller. Ska det vara öken ska det vara "Blind In Texas"-videon med W.A.S.P. eller omslaget till Motörheads "Ace Of Spades".

Om man ska raljera.
Ändå så kan jag ju inte förneka att Queens Of The Stone Age har gjort en hel del bra låtar, och det för oss in på nästa del av mitt resonemang.
Samlingsskivor.
Jag gillar egentligen inte dem.
Skulle helst vilja ha hela diskografin av alla band jag gillar, men i vissa fall så har det blivit samlingsplattor. Antagligen fler än vad jag skulle vilja erkänna, i alla fall om man ska döma av alla jag hittat när jag rotat runt i skivhyllan i samband med serien "Record Madness", men ändå.
ZZ Top är ett sån band.
De lämpar sig utmärkt för att representeras med en samlingsplatta.
Queen ett annat (som dessutom är ganska aktuellt just nu hemma, jag har nämligen tagit till just Queen i min kamp att influera mina barn att gilla rock..ett fegt och ganska lågt knep - vem kan värja sig mot "We Will Rock You"? - men det är sån jag är...).
Och kanske är det för mig så också med Queens Of The Stone Age.
Frågan då, kära läsare, blir följande:
I dagens digitala ålder, vem av er sätter samman den spellistan (för jag inser att jag är en dinosaurie som köper skivor fysiskt) till mig?
Jag kräver enbart att de tre nämnda spåren från "Songs For The Deaf" ska finnas med, i övrigt ser jag fram mot vilka givna låtar ni enas om, och vilka jokrar som passar i spellistan.

För visst kan vi enas om att det är en konstart i sig att sätta samman den perfekta spellistan/samlingsskivan/blandkassetten, och att det ska göras av en insatt person som tar tid på sig för att komponera ihop det på rätt sätt?

Rebelängeln: 1 Lemmy: 0

Hemma igen från Tyskland läser jag att Lemmy inte släpps iväg från landets sjukhus.
Rebellängeln: 1
Lemmy: 0

Nä, egentligen. Det var lågt, och mest ett rätt löjligt försök att skaffa enkla poäng på en rubrik. Inte okej på andras olycka riktigt, speciellt som jag ju verkligen gillar Lemmy och hans Motörhead. Dessutom lider jag en del med alla som sett fram mot att se bandet i sommar (närmast på Metal Town va?), och hoppas att konvalescensen blir kortvarig. Tyvärr finns väl risken att en äldre man som inte kan röra sig riktigt åker på en del proppar och annat. Bara att hoppas att hans blod är så förtunnat att det inte riktigt gäller just Lemmy. Killed By Death, gaddämnit, det är inte dags för det än!

Nå. Det om detta. Nu - sammanfattning av min egna resa till Tyskland, och den går faktiskt också lite i sjukhussvängen. Hustrun startade nämligen resan med feber i kroppen, vilket eskalerade kraftigt när vi väl var på plats, och slutade med att hon var en hårsmån från at bli inlagd (och TÄNK OM hon hade hamnat bredvid Lemmy!!!). Hon klarade sig och fick åka "hem", veväpnad med morfintabletter och med hot om lunginflammation.
Sådär bra va?
Men, envis som man är, så tog jag mina två grabbar - numera 4och ett halvt samt 2 år gamla - på bröllop. På tyska. Lillkillen somnade direkt vi kom in i kyrkan. I farsans knä. Rätt inställning.
I övrigt skötte de sig utmärkt. Fattade väl att farsan behövde lite extra stöd och hjälp.
Och, som väntat, klämde jag av lite bilder på resans gång.
Häng på.
Det kommer, inte helt oväntat, att handla en del om musik.
Och öl.
Kanske mest om öl, då detta nog får klassificeras som i alla fall en tre-kilosresa...

Först . hyrbilshallen. Började bra, tänkte jag...

 

 ...men nej. Det var tydligen ingen Aston Martin vi hyrt (men ändå, man blir ju lite sugen, priset var nätta 169 euro om dagen i minst en vecka... det är pengar men inte såååå jävla mycket om man delar på två?), utan den undra bilen.
En Ford.
Trött som fan, men det spelade kanske mindre roll. Via Autobahn 5 från Frankfurt till målet. Bad Homburg. Väl där mötte släkten upp och man fick en bärs. En Pfungstädter.
En gång i tiden fanns en Maltblogg också, med en hel sektion om tyska öler - bland annat denna.
Nu kan jag inte för mitt liv minnas vad den smakade, efter den resan.
Kallt, typ. Tyskt.
Hur som helst, då var vi där.
Och spenderade lite dagar socialt med familjegrillmiddag hos "den andra familjen" som var med på bröllopet. Det var min hustrus kusin som gifte sig, och hans bruds familj bjöd. Trevligt, förutom på tre detaljer:
1) Det ösregnade. Grillfester blir... sådär i såna förhållanden.
2) Alla i Tyskland röker. Hela tiden.
3) Svärmoderns syster hade ett liiiiite för gott öga till undertecknad för att det skulle kännas bekvämt!

Nå. Med fest och efterföljande handling kan man sammanfatta på följande sätt:

 

 

 Överst: det finns mycket öl i Tysklands motsvarighet till ICA, men det där med pantsystemet har jag fan inte kläm på. Fel varenda gång jag ville kassera/panta en tom flaska.

Sen då... en blandning mellan weissbier och grapefrukt. Jävla märkligt, inte ens som en "riktig" radler eller shandy så man blandar öl och lösk, utan som... ja... nåt hittepå. Gott i ungefär tre slurkar, sen bara trist.

Bitte ein Bit! Enkel, men hygglig i längden.

Sist, men inte minst - offren från mitt besök i skivaffären. Jag hade bra många fler i handen, men lade bort dem i slutet. Kan fan inte tokhandla nu, så det blev två skivor med tyskt anslag (Rainbow "Live In Münich 1977" samt nya Masterplan), och en chansing i form av Orphaned Land.
Spännande!

Annars var väl nätterna nästan bäst.
Ägnades åt detta:

Välling till grabben, Carl Linneus bok om KISS till mig.
Samt musik.
Mest spelade låt: Kreator "From Flood Into Fire", en helt makalös låt som gör att jag inte tycker jag behöver besvara på om Tyskland är thrash eller power metal, eftersom detta är nästan båda. Episk thrash?
Mest spelade skiva: Amon Amarth "Deciever Of The Gods". Mer heavy metal än nånsin förr, och annorlunda produktion, men hur står den sig mot ex förra "Surtur Rising"? Recension snart...
Dessutom skulle jag vilja säga att Deep Purples "Come Taste The Band" fått ett helt knippe varv, lite oväntat...!

Så, avslutningsvis - blandade bilder...

Snickarjäveln dog i Tyskland med!

 ...här är jag på bröllopet.
Tycker du att jag ser förvånad ut?
Det är jag också.
Min 4-åring har stulit telefonen och leker kändisfotograf, typ. 
Det jobbiga är att hans bilder är bättre än mina...

...så jag tog dem till ett fantastiskt ställe och söp ner dem. Typ.

Eller, inte. Förstås. 
Detta är ett världshus som en gång i tiden var parkeringsplats för gamla zeppelinare. 
Förstås hur coolt som helst.
Schnitzel, öl i sejdlar. Är man barn får man äppelsaft i sejdel, så att man tidigt ska lära sig att hålla glaset som en blivande alkoholist.
Bra väder blev det också!

Och så brygger de sitt eget öl där.
I tankar mitt i restaurangen.
Jävligt fränt, faktiskt.

Mindre fränt är dock detta.
På herrarnas.
Ja - har du hängt i åratal p ådenna blogg har du sett det förr, men jag kan inte annat än förundras ändå.
Första bilden - en automat för kondomer. Inget konstigt egentligen, men kolla in bilden på vad som egentligen säljs. Den undre.

Exakt.
"jo, men nu har jag ju klämt i mig en schitzel här på världshuset, samt provat igenom deras egna öl. Om man skulle ta och köpa sig en lös-vagina och göra det till en heldag då?"
Allvarligt?

Rätt osmakligt, faktiskt.
Och kanske också det optimala sättet att avsluta ett inlägg som detta.
Sens moralen är alltså: 
1) Lemmy kommer nog snart loss, tyskarna har annat för sig än att hålla kvar honom.
2) Nästa gång du tycker det är ofräscht på en toalett, betänk att det kunde varit värre (för, tänk nu, vad gör det EFTER att du nu köpt och begagnat dig av denna lösvagina på ett ställe som detta...?)

Vi hoppas väl att det kvitteras snart?
Rebellängeln: 1
Lemmy: 1

Till dess säger vi... Home Sweet Home!

Att skriva eller inte skriva. Det är den officiella frågan.

I våras läste jag ut den här boken. Mick Wall har skrivit den, en insatt och ganska bra skildring av Metallica och deras karriär, inklusive figurerna bakom bandet.
Helt okej läsning, och det är lite av en trend det där.
Att skriva böcker om ett band eller en person, istället för att personen (eller bandet då) själv skriver i biografiform. I vissa fall är det till och med så att boken i fråga inte sanktionerats av huvudfiguren själv, som därmed gör sitt bästa för att lysa med sin frånvaro (bra exempel på det är väl Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen).
Det där tänkte jag kan passa sig för lite sommarfunderingar. I just det fallet visar sig ju en av de mest intressanta sakerna vara funderingen om hur huvudkaraktären själv skulle ha kommenterat boken - eftersom det egentligen inte är en officiell biografi - men om vi glömmer det där med officiell medverkan och istället fokuserar på perspektiv för ett tag.
Vilket är egentligen "rätt"?

För, å ena sidan - det är onekligen så att en skribent som är skicklig och dessutom inte hämmas av att man måste försöka skriva saker ur en rockstjärnas perspektiv verkligen kanvara kritisk när så behövs, och inte presterar en bok som blir någon form av romantiserande förhärligad historia. Eller, behöver inte bli, det kan ju bli så. Beror väl lite på skribenten, förstås, och dennes inställning.
Å andra sidan så innebär det ju att man oftast förlorar just huvudkaraktärens perspektiv.
Knepigt det där.
Ett exempel på rent svammel är den här boken.

Joe Shoomans biografi om Bruce Dickinson är träig, som bäst.
Undvik den.
Ska du istället läsa intressanta och bra biografier så tycks det mig som om ett säkert kort är att gå på de som handlar om en företeelse, genre eller flera olika artister.
Kanske passar formatet som bäst då, där skribenten eller skribenterna kan tillåta sig att väva samman flera olika saker till en stark bild, och därmed också enkelt peka på udda och svaga saker inom ett bredare spektra utan att behöva riskera att komma på kant med sitt enda objekt.
Bra tips?
Dessa!

Riktigt bra saker allihop, och böcker för hängmattan.
Tjocka, insatta, intressanta.
Och alla i biografiform, som berättar historien utifrån.

Ändå är det klart, de gånger huvudfiguren själv har "skrivit" boken (det är väl i stort sett alltid en spökskrivare eller riktig skribent med på tåget, som gör själva boken) så kan det förstås bli bra och dåligt då med. Ett svagt exempel är, med lite tidsperspektiv, den här.

Där skiner det igenom att Tony Iommi berättat sin historia för TJ Lammers och att det skett vid ett flertal, ganska korta tillfällen där man aldrig tillåtit sig att komma ner på djupet utan bara diskuterat enstaka episoder. Händelser.
Och en bok som bara rapar upp saker som hänt blir inte kul.
För min del räddas det en hel del av att jag är sjukligt intresserad av just Iommi, men jag inser att det som bok betraktat är en ganska svag skapelse.
Bäst i klassen får väl Neil Strauss räknas som, han har skapat sig ett namn inom just detta gebit. Jag vet inte om han är så mycket bättre på att skriva eller locka fram det intressanta eller om han bara lyckas ro i land kontrakten med de mest intressanta objekten, men han har ju ett knippe läsvärda och bra böcker på sin meritlista.
Mina personliga favoriter är nog ändå dessa två:

Boken om Lemmy (Motörhead, du vet...) är fantastiskt rolig och bjuder på huvudkaraktären med oslagbar distans. Boken om Anthony Kiedis (Red Hot Chili Peppers, min svaga punkt) är så bra eftersom den är naken. Det döljs prick inget. Ja, åsså gillar jag ju bandet på gränsen till ohälsosamt mycket...

Nå.
Mest av allt vill jag just nu har en bok om Ronnie James Dio, en riktigt bra och insatt biografi (det blir ju, rätt naturligt, otroligt svårt att skriva en självbiografi i det fallet..) samt om King Diamond.
Och där vill jag ha berättelsen ur Kim Bendix Pedersen/King Diamonds perspektiv...