Alltså...jag vet inte jag.
Stenhårt förälskad i föregångaren "Another Night", och det som jag trodde var debuten men kanske bara får räknas som en demo, självbetitlade "High Spirits" - och kanske är det därför som nya "You Are Here" hamnar lite snett för min del.
Förväntningarna på denna uppföljare med Chicagobandet som egentligen är ett soloprojekt är inget annat än monumentala, och ... jag vet inte jag.
Om det är förväntningarna som spökar, men det känns helt enkelt lite blodfattigt.
Tamt.
I avsaknad av den där extrema spelglädjen och livsgnistan som jag tycker att High Spirits visade på tidigare alster, och som nog är en stor del av anledningen till min förälskelse.
Jag vet bara inte om det är på grund av att skivan verkligen saknar det eller om det beror på att jag förväntade mig något annat.
Låtmaterialet, 9 stycken spår till antalet där sista låten är en nyinspelning från gamla "High Spirits", är annars ungefär i samma anda som förr.
Det är rak hårdrock där syftet är att man ska kunna sjunga med efter ett varv med skivan (och knappt ens det). Det funkar bra i exempel som "I Need Your Love", då jag kunde lära min treåring att det betyder "Jag Behöver Din Kärlek" på svenska och han genast kunna sjunga med i refrängen med stor inlevelse - nästan större sådan än Chris Black själv.
Ingen låt är egentligen dålig, men ingen av låtarna är heller så där dunderbra att man liksom svimmar heller, och ska jag sätta fingret på något så är det att det faktiskt känns mer nedstämt och en aning långsammare än på just "Another Night".
Det blir faktiskt en smula melankoliskt ibland, som i "Gone To Pieces".
Chris Black spelar alla instrument och sjunger allt på skivan, även om man i livesituationer är en full uppsättning, och man kan konstatera att just multitalangen Black är en intressant figur (rekommenderas gör också projektet Dawnbringer, som låter lite som om Manowar krockat med Dio), men jag undrar om det inte blev lite för polerat på det här skivan?
Jag har i intervjuer läst att han eftersträvat känslan av att allt ska vara spontant och att riffen ska sitta helt naturligt..men att det tar flera veckor att få alla sådana saker på plats för en låt, och det märks lite. Det lever inte som jag vill att det ska.
Med det sagt - High Spirits är ändå så bra att man sparkar många av sina samtida konkurrenters bakar. Låtmaterialet som presenteras här är inte dåligt på något sätt.
Det svänger om "When The Lights Go Down" och "I Will Run", basgången i "I Need Your Love" påminner om Bon Jovis allra glansigaste pudeldagar på 80-talet och enkelheten i riffet i ett spår som "The Last Night" är bara ett axpock av saker som är bra, men på det hela så har jag funnit mig själv famla efter anledningar till att älska skivan snarare än att faktiskt göra det.
Det är en platta jag vill gilla mer än jag gör, och på det hela är jag faktiskt besviken.
Detta är den klart tråkigaste och svagaste av de tre utgåvorna som nu står i min skivhylla med High Spirits.
Synd. Jag hoppas att det ändrar sig med tiden.
Betygsmässigt så dribblar jag fram och tillbaka en massa.
En tvåa för att det inte når mina förväntningar, eller en trea för att det på ett mera objektiv sätt är en bra skiva?
Och igen...jag vet inte jag.
Det får stå som en trea så länge, med tveksamheter, men egentligen hade jag trott, hoppats och förväntat mig att få klämma ut ett betyg på fyra eller fem.
Du hittar skivan på Spotify här, så du också kan ge ditt betyg!
High Spirits "You Are Here" - 3
onsdag 4 juni 2014
Recension: High Spirits "You Are Here"
Etiketter:
Bon Jovi,
Dawnbringer,
Dio,
High Spirits,
Manowar,
recension
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du borde drämt till med en tvåa, tre är för generöst.
SvaraRaderaJa. Kanske. Men jag VILL JU SÅ GÄRNA att skivan ska va skitbra..
Radera