Recension: High Spirits "You Are Here"

Alltså...jag vet inte jag.
Stenhårt förälskad i föregångaren "Another Night", och det som jag trodde var debuten men kanske bara får räknas som en demo, självbetitlade "High Spirits" - och kanske är det därför som nya "You Are Here" hamnar lite snett för min del.
Förväntningarna på denna uppföljare med Chicagobandet som egentligen är ett soloprojekt är inget annat än monumentala, och ... jag vet inte jag.
Om det är förväntningarna som spökar, men det känns helt enkelt lite blodfattigt.
Tamt.
I avsaknad av den där extrema spelglädjen och livsgnistan som jag tycker att High Spirits visade på tidigare alster, och som nog är en stor del av anledningen till min förälskelse.
Jag vet bara inte om det är på grund av att skivan verkligen saknar det eller om det beror på att jag förväntade mig något annat.
Låtmaterialet, 9 stycken spår till antalet där sista låten är en nyinspelning från gamla "High Spirits", är annars ungefär i samma anda som förr.
Det är rak hårdrock där syftet är att man ska kunna sjunga med efter ett varv med skivan (och knappt ens det). Det funkar bra i exempel som "I Need Your Love", då jag kunde lära min treåring att det betyder "Jag Behöver Din Kärlek" på svenska och han genast kunna sjunga med i refrängen med stor inlevelse - nästan större sådan än Chris Black själv.
Ingen låt är egentligen dålig, men ingen av låtarna är heller så där dunderbra att man liksom svimmar heller, och ska jag sätta fingret på något så är det att det faktiskt känns mer nedstämt och en aning långsammare än på just "Another Night".
Det blir faktiskt en smula melankoliskt ibland, som i "Gone To Pieces".

Chris Black spelar alla instrument och sjunger allt på skivan, även om man i livesituationer är en full uppsättning, och man kan konstatera att just multitalangen Black är en intressant figur (rekommenderas gör också projektet Dawnbringer, som låter lite som om Manowar krockat med Dio), men jag undrar om det inte blev lite för polerat på det här skivan?
Jag har i intervjuer läst att han eftersträvat känslan av att allt ska vara spontant och att riffen ska sitta helt naturligt..men att det tar flera veckor att få alla sådana saker på plats för en låt, och det märks lite. Det lever inte som jag vill att det ska.

Med det sagt - High Spirits är ändå så bra att man sparkar många av sina samtida konkurrenters bakar. Låtmaterialet som presenteras här är inte dåligt på något sätt.
Det svänger om "When The Lights Go Down" och "I Will Run", basgången i "I Need Your Love" påminner om Bon Jovis allra glansigaste pudeldagar på 80-talet och enkelheten i riffet i ett spår som "The Last Night" är bara ett axpock av saker som är bra, men på det hela så har jag funnit mig själv famla efter anledningar till att älska skivan snarare än att faktiskt göra det.
Det är en platta jag vill gilla mer än jag gör, och på det hela är jag faktiskt besviken.
Detta är den klart tråkigaste och svagaste av de tre utgåvorna som nu står i min skivhylla med High Spirits.
Synd. Jag hoppas att det ändrar sig med tiden.

Betygsmässigt så dribblar jag fram och tillbaka en massa.
En tvåa för att det inte når mina förväntningar, eller en trea för att det på ett mera objektiv sätt är en bra skiva?
Och igen...jag vet inte jag.
Det får stå som en trea så länge, med tveksamheter, men egentligen hade jag trott, hoppats och förväntat mig att få klämma ut ett betyg på fyra eller fem.
Du hittar skivan på Spotify här, så du också kan ge ditt betyg!

High Spirits "You Are Here" - 3

Äntligen!

Igår, efter leveransförseningar landade den äntligen i brevlådan.
High Spirits nya "You Are Here".
Jag har längtat, och de första varven säger att det kan vara en fälla. Att mina extremt högt uppskruvade förväntningar spelar mig ett spratt - skivan känns initialt svagare än sina föregångare.
Vi får se hur tiden (typ helgen, för här ska nötas!) påverkar omdömet.

Och, på tal om äntligen.

Det behövdes ett (1) avsnitt för Jack Bauer och serien 24 för att visa hur man gör en actionserie, och att de andra taffliga försöken som pågått under seriens paus/frånvaro de senaste åren mest varit på skoj.
"The Following takes place between 12:00 pm and 1:00 pm. Events Occur In Real Time..."

Förutom att se andra avsnittet så tänkte jag att helgen skulle innefatta:

• Löpning
• Inte gå på Stockholm Fields
• Förbereda min Record Madness, passningen jag fick av Stones var bokstaven D
• Läsa min hög av Close-Up Magazine och Sweden Rock Magazine
• Prata i telefon, såväl jobb som privat
• Lyssna på High Spirits

Så.
Ska du på Sthlm Fields mottages rapporter tacksamt!

Om löpning, Mastodon-ölen, helgen och så..

Okej - låt oss börja med det som just nu känns bäst.
Gårdagkvällens löprunda.
Ni vet att jag har jagat den där barriären ett tag, att knäcka milen på under 45, och var nära tidigare. Igår knep jag det!
Med High Spirits i lurarna (spelade inte nya, har inte fått hem den än, men väl "Another Night" och första självbetitlade - det är verkligen fantastisk musik om man gillar klassisk enkel melodiös hårdrock som man blir glad av - kolla Spotify!) så fick jag det.
Siffrorna betyder, uppifrån och ner, att det var 10,00 km, att klockan va 19:59 när det fullbordades (men det var egentligen fel, jag tror jag har glömt att ställa om den till sommartid), att tiden för löpturen var 44 minuter, 55 sekunder och 61 hundradelar (yes!), att det brändes 938 kalorier och att snittiden per kilometer var 4:30.
En massa onödig information egentligen, det viktiga - den där mentala spärren är knäckt nu.
Det känns riktigt bra!

Så.
Genast går vi över på Mastodon Black Tongue-ölen som provsmakades i helgen... hehe..

För det första: det här är en öl som får ta sin tid.
Det är inte den du sliter fram när du klippt gräset i solen och tycker att du ska få läska dig lite med - det är en öl som fullständigt bombarderar smaklökarna, och som blir väldigt intensiv.
Första reaktionen från min sida var att den svarta IPA:n knappt skummar i glaset.
Den känns lågt kolsyrad, och det är överlag lite av "jul-öl" i känslan.
För det andra: detta är en rock'n'roll-öl som är något helt annat än vad du hittar i normala fall på Systembolaget, och där man egentligen bara klistrat nya etiketter på en Kaltenberg (typ). Detta är ett samarbete med Mastodon där man åstadkommit en riktig öl.
För det tredje: den är god. Trots 8,3% känns den inte speciellt stark, och överlag tycker jag att man lyckats med konststycket att få balans i explosionen, om man så säger. Rostad smak, med lite kaffe i doften.
Den drar 86 på Ratebeer, och vill man läsa mer om produkten så är det här en bra länk.

Annars var ju helgen vansinnigt solig.
Tror jag brände ögonlocken, som det kändes. Och då blundade jag knappt alls.
Men det var bra. Grilla, klippa gräset, spolade upp vatten i poolen till ungarna.
Spelade Sebastian Bach på stereon på baksidan.
Yvades över hur livet ska gå ihop med alla åtaganden.
Funderade på vilka som ska med på Close-Up Båten när Bolt Thrower spelar.
Konstaterade att jag fortfarande inte skrivit det där inlägget om Entombed och Entombed A.D, och att det nu är klart att de senare kommer med plattan "Back To The Front" den 4/8 via Century Media. Funderade sen på vilka mer band som kan tänkas släppas till Getaway Rock. Drack annan öl än den på bilden ovan. Sprang lite, men saktare än på bilden ovan.
Ni vet.
Livet.
Det rullar på liksom.
Nu med en barriär sprängd.

Rebellängeln fyller 40!

Fuckin-ey!
Idag fyller eder Rebellängel år. Big four o. 40.
Ska bli kul, och det innebär nog en del ganska restriktivt firande.
Så småningom blir det en fest (med rocktema!), så då får det braka igång mer, så dagen blir nog rätt soft gissar jag.

Vill du verkligen ge mig något bra så bokar du den här skivan på förköp, och lyckas få bandet till Getaway i sommar.

High Spirits. Bra namn för dagen!
Skål, för fasen!

NP: Q5 "Steel The Light"

Det senaste året har jag köpt en del plattor på Discogs, en marknadsplats där man hittar de där lite udda alstren som inte finns i de vanliga nätbutikerna. Utgångna, slutsålda, men som kanske finns begagnade eller från samlare.
Senast i raden är en riktig 80-talspärla som jag i ärlighetens namn aldrig hade hört talas om innan bandet ifråga var med i en ganska stor artikel i Sweden Rock Magazine rätt nyligen.
Q5.
Hopplöst namn, förstås, men plattan "Steel The Light" är en sån där fantastisk skiva som bara sitter som en fläskläpp. Attityden och inställningen påminner mig om Killer Dwarfs, eller High Spirits om du vill ha en nyare referens.
Spår som "Lonely Lady", titelspåret, "Pull The Trigger"... härligt! Det är egentligen svagast i öppningsspåret, där det helt uppenbart ska vara en ganska snabb låt (enligt standardmallen för upplägg på skivor), "Missing In Action" heter låten och den får ni ta er förbi för att komma till det gottaste.
Tro't eller, plattan finns dessutom på Spotify.
Med samma omslag som ovan. Det från Music For Nations.
Det finns ett annat också.
Det här:

Ganska...ja... inte så tjusigt. Från Albatross Productions.
Verkar som om MFN gjorde vad som helst för att byta det när man gav ut skivan i Europa, och det skadar ju inte.
Även om jag väl i ärlighetens namn inte alls tycker att det omslag du ser ovan är speciellt vackert heller....

Hur som helst - döm inte hunden efter håret.
Vrid upp volymen så rockar vi med lite klassisk 80-talshårdrock!

Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Vilken jävla stänkare! High Spirits "Another Night"

Viktigt meddelande: Missa inte den här plattan.
Det är en sån underbar fantastisk stänkare för oss som gillar klassisk hårdrock med bra melodier och bra sång.
High Spirits "Another Night", med Chris Black (även Dawnbringer) på sång.

Det är dagens soundtrack.
Och kan du dessutom svara på frågan om vilken stad det är som syns på omslaget så ska jag gräva fram ett fint pris till dig som är först med rätt svar.

På Spotify då. Här!