Om löpning, Mastodon-ölen, helgen och så..

Okej - låt oss börja med det som just nu känns bäst.
Gårdagkvällens löprunda.
Ni vet att jag har jagat den där barriären ett tag, att knäcka milen på under 45, och var nära tidigare. Igår knep jag det!
Med High Spirits i lurarna (spelade inte nya, har inte fått hem den än, men väl "Another Night" och första självbetitlade - det är verkligen fantastisk musik om man gillar klassisk enkel melodiös hårdrock som man blir glad av - kolla Spotify!) så fick jag det.
Siffrorna betyder, uppifrån och ner, att det var 10,00 km, att klockan va 19:59 när det fullbordades (men det var egentligen fel, jag tror jag har glömt att ställa om den till sommartid), att tiden för löpturen var 44 minuter, 55 sekunder och 61 hundradelar (yes!), att det brändes 938 kalorier och att snittiden per kilometer var 4:30.
En massa onödig information egentligen, det viktiga - den där mentala spärren är knäckt nu.
Det känns riktigt bra!

Så.
Genast går vi över på Mastodon Black Tongue-ölen som provsmakades i helgen... hehe..

För det första: det här är en öl som får ta sin tid.
Det är inte den du sliter fram när du klippt gräset i solen och tycker att du ska få läska dig lite med - det är en öl som fullständigt bombarderar smaklökarna, och som blir väldigt intensiv.
Första reaktionen från min sida var att den svarta IPA:n knappt skummar i glaset.
Den känns lågt kolsyrad, och det är överlag lite av "jul-öl" i känslan.
För det andra: detta är en rock'n'roll-öl som är något helt annat än vad du hittar i normala fall på Systembolaget, och där man egentligen bara klistrat nya etiketter på en Kaltenberg (typ). Detta är ett samarbete med Mastodon där man åstadkommit en riktig öl.
För det tredje: den är god. Trots 8,3% känns den inte speciellt stark, och överlag tycker jag att man lyckats med konststycket att få balans i explosionen, om man så säger. Rostad smak, med lite kaffe i doften.
Den drar 86 på Ratebeer, och vill man läsa mer om produkten så är det här en bra länk.

Annars var ju helgen vansinnigt solig.
Tror jag brände ögonlocken, som det kändes. Och då blundade jag knappt alls.
Men det var bra. Grilla, klippa gräset, spolade upp vatten i poolen till ungarna.
Spelade Sebastian Bach på stereon på baksidan.
Yvades över hur livet ska gå ihop med alla åtaganden.
Funderade på vilka som ska med på Close-Up Båten när Bolt Thrower spelar.
Konstaterade att jag fortfarande inte skrivit det där inlägget om Entombed och Entombed A.D, och att det nu är klart att de senare kommer med plattan "Back To The Front" den 4/8 via Century Media. Funderade sen på vilka mer band som kan tänkas släppas till Getaway Rock. Drack annan öl än den på bilden ovan. Sprang lite, men saktare än på bilden ovan.
Ni vet.
Livet.
Det rullar på liksom.
Nu med en barriär sprängd.

Werock-recensioner: Sebastian Bach, Three Lions, Whitechapel

 

Måndag - och Werock levererar 3 stycken nya recensioner.
Martin bidrar (som vanligt), denna gång med ett stycke i form av manglarna i Whitechapel vars nya "Our Endless War" får klart modesta vitsord. Undertecknad petade in två.
Sebastian Bach har jag inte lyssnat på sen han härjade med Skid Row i början av 90-talet, och baske mig om inte nya "Give 'Em Hell" är bra mycket bättre än jag trodde.
Känns som en fin sommarplatta.
Three Lions är rätt snäll hårdrock på gränsen till hård rock, och kanske inte riktigt en favorit - även om omslaget är väldigt snyggt.
Nå.
Måndagsläsningen finns på Werock!