...jag köpte de här två skivorna i samband med att jag fyllde 40. Ungefär. Den första med Love/Hate, "Blackout In The Red Room" spelades riktigt frekvent då, medan den andra, "Wasted In America" inte fick samma mängd uppmärksamhet. Nu är det dags igen, jag har plockat fram skivorna för att fira in juli, liksom. Mest för att spela i iPoden på baksidan när jag grillar och så, och anledningen är egentligen tudelad. Dels tycker jag att skivorna är bra - främst den första, uppföljaren har inte alls samma skitiga nerv eller lika hög kvalitet på låtmaterialet - och dels gillar jag Jizzy Pearls sång. Omslagen gör sitt till också, klart galna och väldigt egna, men de syns ju liksom inte så mycket i samband med att man spelar elektroniska versioner av plattorna, så det räknas väl inte till grundanledning. Det är mer en bonus.
Hur som helst. En gång i tiden (lite letande bakåt i arkivet ger vid handen att detta är 2011) hade bloggen sen serie som rullade under sommaren och gick under namnet "Sommarskivan", där plattor som passade alldeles särdeles bra under sommaren skärskådades. Skivor som "In Sorte Diaboli" med Dimmu Borgir blandades med Skid Row "Slave To The Grind" och världens bästa liveskiva, Slayer "Decade Of Agression". Den här sommaren blir det inget så ordnat eller organisaerat, det kommer inlägg lite huller om buller tänker jag, men OM det skulle skrivas om en skiva som passar bra på sommaren så skulle jag ha med just Love/Hate "Blackout In The Red Room". De kalifornienbördiga bandet kallade sig "the stupidest band in the world" när de presenterades för att gå på scen, men jag tycker att musiken och känslan fångar sommarens anda på ett bra sätt. kanske lite skitigare, men ändå. För mig är det musik som lämpar sig alldeles utmärkt som sällskap när det ska grillas hemma, eller om jag spolar upp vatten i ungarnas lilla uppblåsbara pool...
Måndag - och Werock levererar 3 stycken nya recensioner. Martin bidrar (som vanligt), denna gång med ett stycke i form av manglarna i Whitechapel vars nya "Our Endless War" får klart modesta vitsord. Undertecknad petade in två. Sebastian Bach har jag inte lyssnat på sen han härjade med Skid Row i början av 90-talet, och baske mig om inte nya "Give 'Em Hell" är bra mycket bättre än jag trodde. Känns som en fin sommarplatta. Three Lions är rätt snäll hårdrock på gränsen till hård rock, och kanske inte riktigt en favorit - även om omslaget är väldigt snyggt. Nå. Måndagsläsningen finns på Werock!
Whoha! På andra sidan 40. Fint så, nu är det bara resten kvar innan man får gå i pension, lägga fötterna på soffbordet och peta in näven i byxlinningen Al Bundy-style. Eller, vänta nu. Det kan ju egentligen börja med redan nu, eller hur? Mumsigt.. Tänkte som vanligt bjuda på Citatet i samband med varannan söndag, och varför inte göra det med ett dubbelt aktuellt (för min del) sådant? Skid Row är klara för Getaway Rock. Det ska faktiskt bli riktigt jäkla kul, det är ett sånt där band som jag dissade när jag var yngre för att jag tyckte inte de var tuffa nog (jo..jag vet.. doh!), men som jag har upptäckt i efterhand på nytt. Jag menar... "Slave To the Grind", någon? Ändå är det inte det som blir Citatet den här gången - trots känslan man ibland kan ha av att man ska löneslava hela livet. Istället ska vi ta en låt från bandets självbetitlade skiva. Nej. Inte "18 And Life". Den handlar ju om att göra tiden för brottet, om man nu ska försvenska "don't do the crime if you can't do the time" snarare om att man fyller 18 och att ha hela livet framför sig. Den påminner ändå om låten vi ska ha, i alla fall i tema.
"Youth Gone Wild". Citatet lyder:
"They call us problem child
We spend our lives on trial
We walk an endless mile
We are the youth gone wild" Skid Row "Youth Gone Wild" Jag kan kanske inte klassificeras som ungdom efter gårdagen, men... jag tycker faktiskt att jag kan identifiera mig lite med det där. Inte att jag kommer hamna i fängelse, men att det ibland känns sådär. Att jag är en rebell under kostymen. Tatueringar och hårdrocksbloggar som hanteras parallellt med affärsmannaskap i vardagslivet.
"They call me problem dad I spend my life in offices I walk with tattooed legs I am the 40-year old salesman gone wild". Som jonglerar familjeliv, kontorstjänst och önskan att vara en rocker. Typ. Men vet ni vad? Det känns rätt bra. Det känns som om jag passar i 40...!
Bandsläpp av Getaway Rock i veckan, och nu börjar jag känna mig riktigt peppad. Jag måste säga att det inte vore så dumt om man faktiskt höll sig i den här nivån av storlek på bokningarna, alltså att ett band som exempelvis Volbeat får vara affischnamn. Inte för att jag älskar Volbeat - de funkar, framförallt live och på en festival - utan för att det känns precis lagom. Det är inte Iron Maiden eller Metallica som drar dit tiotusentals fans som ska trängas, utan den här nivån ger ju chansen att faktiskt komma i närheten som åskådare och få se något. Och kvalitén på banden känns ju väldigt spännande...
Opeth. Kommentarer överflödiga, har sett dem väldigt många gånger och eftersom de körde lite chugga-chugga igen senast så blir det bra att se dem på festivalen.
Dimmu Borgir kommer kanske med nytt snart, vill jag ha för mig. Men förra given var ju strålande, och bandets symfoniska black metal faller mig på läppen live också.
Steel Panther, Arch Enemy, Airbourne är såna där band som jag ska se om det faller sig, men som jag inte kommer att springa benen av mig för. Finns fler sådana längre ner i listan också, såklart.
Kreator och Death Angel ska jag däremot se. De levererar live, liksom The Haunted och Heaven Shall Burn. Watain blir bra efter förra given, och att få se hur materialet från "The Wild Hunt" smälter ihop med äldre låtar, och Skid Row har jag inte sett förr - men vill verkligen kolla in live. De har ju en minst sagt spännande låtlista att plocka ur.
Men. För mig var de två stora släppen två band som fick liten stil på affischen. Kadavar (senaste given "Abra Kadavar" fortsätter växa och har blivit lite av ett monster..) och Sólstafir, där "Svartir Sandar" är en sån där som jag inte kan vara utan. Chansen att se dem live, och att de kanske inte är de stora dragplåstren så man faktiskt kan komma i närheten av scenen, får mig faktiskt att dregla lite! Dessutom ska jag ta en öl eller två ikväll, efter lång vit period. Det får mig också att dregla lite. Ska vara välja passande musik till det. Kan bli The Devil's Bloodför att hedra Selim som verkar ha gått bort i veckan, eller kanske just Kadavar för att bygga på peppen. Vi får se. Hur som helst känns det fantastiskt bra att det är lördag... eller hur? Kan bli gangsterfilm ikväll också. Lite sugen på det, på samma sätt som jag var sugen på en ubåtsfilm för ett par månader sen. Märkligt, det bara kommer på mig lite sådär ibland, suget efter en ganska smalt specificerad genre på film. Eller så såg jag bara den här tidigare i veckan...
Idag är det måndag. Brorsan på besök i helgen (topp), sjukt hemma med minsta killen (feber), Skid Row (självbetitlade med bland annat "Youth Gone Wild") i bilen på väg till jobbet i morse, mycket att göra (offerter, möten, kvartalsslut) på jobbet. Även om Werock verkar vara uppe igen (whihaa!) så behövs en extra "pick-me-up" idag, tycker jag. Den snor vi ohämmat från en av de bästa bloggarna där ute, Hatpastorns Likpredikan. Varning dock. Det här gör lika delar ont som det är humor...
Som Janice sa (om du inte vet vem Janice är/var är du för ung). Oh. My. God.
Alternate Reality heter bandet. Låten heter "The King That Never Was" och är ett bra exempel på när det ostiga blir så ostigt att det liksom inte är på allvar längre. Vi tar en till va? Låten "Witch Hunt" ...
....
Inte lika fantastiskt dålig, men ändå. Kan ju få de flesta måndagar att ta sig. Vill du ha ännu mer är det bara att leta. Det finns en "uppföljare" till den första videon som heter "Metal Coma", exempelvis. Glad måndag!
Idag har jag börjat jobba efter en lång sommarledighet. På riktigt. Och jag känner i hela mitt väsen att det är en förändring på gång. Kanske kommer det att påverka bloggen, kanske inte. Det kommer definitivt att påverka mitt yrkesliv. Något måste hända. Att gå runt och ha masken på, masken som säger att detta är något jag bryr mig om... det funkar inte. Därför är det höst nu. Inte bara för att sommaren är slut (eller, är den det? Fantastiskt väder i Stockholmstrakten de senaste dagarna, och detta väder påminner mig verkligen om den här skivan...), men även för att det är höst i mitt sinne. Yrkesmässigt. Dags att starta et "ny säsong" - och förändring kommer att ske. Stay tuned. Tills vidare kan ni ju dock dels kolla på bilden ovan som jag snott från nätet (hamnade på något som heter Bitterbloggen, fantastiskt deprimerande läsning med inte så lite sarkasm i färgen). Dessutom kanske det är dags att summera sommarens aktiviteter. Sommarboken, sommarskivan, festivalerna. Uppdatera arkiven ligger också i pipen under den närmsta tiden.
Innan dess har jag dock lite att pyssla med när det gäller mitt dagtidsjobb. Och som påminnelse om hur det livet är så tar vi väl en video?
"You can't be king of the world if you're slave to the grind". Så sant som det är sagt. Skid Row är ett sånt där band som jag länge avfärdade som hårbollsrock, med smöriga ballader. Beror väl antagligen på låten "18 And Life", men det spärrade mig så att jag inte gav bandet en chans på riktigt. Visst, brorsan hade den här plattan, men den gick förbi mig. Länge. Som tur är så propsade Per på att det var ett bra band, och av en händelse sprang jag förbi en reaback med just denna platta för en spottstyver bara någon veckan efter att han varit sådär påstridig. Plockade upp den, och nu är den ett stående inslag i musiken hemma - speciellt när det är sommar. Alla dessa klassiker åker på när det är dags att fixa och trixa på baksidan hemma. Grilla, städa lite på uteplatsen, krafsa i en rabatt, måla lite på ungarnas lekstuga eller så. Klockren fixarmusik! Bra låtar, bra sång, smyghårt - men ändå så pass kommersiellt och snällt att familjen inte klagar. Eller grannarna, för delen heller. Men det kanske beror mer på min lite griniga uppsyn och visuell tuffhet med tatueringar och begynnande flint. Innerst inne är jag snäll dock!
Nåväl, sommarplattan den här gången är en gammal historia, från -91, som är relativt ny för mig ändå. Men det beror ju mer på att jag är trög...
Hittade ett roligt inlägg på en blogg jag brukar läsa rätt ofta. Bloggen ifråga hamnar om ishockey i allmänhet och NHL i synnerhet, men... helt plötsligt dyker det upp ett inlägg som passar den här bloggen som handen i handsken. Det handlar om bröderna Bierk. Vilka, säger du?
Ja, broder Zac kanske inte är så känd bland bloggens publik, trots att han vaktade kassen i NHL-lagen Tampa Bay, Minnesota & Phoenix. Inget konstigt med det, han slog aldrig egentligen igenom och lyckades ta förstaspaden. Den andra brorsan vet ni nog ändå alla vem det är. Han heter Sebastian Philip Bierk. Vem säger ni? Ja, men om jag säger Sebastian Bach då?
Just det. Skid Rows frontman! Inlägget är klart läsvärt, och bjuder på videon från "Slave To The Grind". Kolla in det, det finns här!
Inlägg
