Vi måste prata om... Bear Quartet

Det här inlägget var inte tänkt att bli av.
Eller, kanske så småningom. Det har nog bubblat lite långt bak i det fördolda, men det var verkligen inte tänkt att bli av nu.
Det är söndag när det publiceras, och den senaste tiden har Citatet och "Vi måste prata om..." varvat så att det publicerats varannan vecka.
Denna vecka hade jag nog inte tänkt att publicera alls, jag är inte helt bekväm med att etablera ett så tydligt mönster med just "Vi måste prata om...", och ifall det skulle ha publicerats något så var det i alla fall inte det här.
Möjligtvis skulle jag försökt diskutera det här med att bedöma insatser från folk man känner, och hur det egentligen är att vara en en god vän - allt med skivan Beast "Dead Or Alive".
Det där du ser på bilden är inte Beast.
Det är Bear Quartet.
Rättare sagt skivorna

• "Penny Century" -92
• "Cosy Den" - 93
• "Family Affair" - 93
• "Revisited EP" - 94
• "Everybody Else" - 95
• "Holy Holy" -95

Vansinnig produktionstakt, men det är inte anledningen till att det här inlägget blev av, och att det blev idag.
Istället var det besöket på spelningen med Alcest, Hexvessel och The Faun häromveckan som satte tankarna i brand (ja... eller i alla fall så började det pyra en aning, att det skulle brinna kanske är klart överdrivet...).
Det där med gitarrpop och hur det slår an en sträng för unga vuxna.
Det där med lokalpatriotism som gör att man köper skivor lojalt och hyllar bandet men egentligen, innerst inne, kanske inte riktigt har fastnat totalt för dem.
Det ska vi undersöka närmare.
Vi måste prata om Bear Quartet.

Jag var lokalpatriot då. Är väl det fortfarande till viss del, även om jag inte bor lokalt. Bear Quartet var från Piteå, skivbolaget A West Side Fabrications var från Skellefteå och producerade guldkorn inom just gitarrpop och rock på löpande band (akter som Stardog, Wannadies, This Perfect Day, Carpe Wade, Dynamo Chapel kommer upp i minnet, även om väl alla inte är från rätt tidpunkt. - där är istället kanske Besatt-artikeln om Clawfinger bättre beskrivning även om då bandet inte alls är från trakten).
Alla skivor var föredömligt uppmärkta på ryggen med bandets namn, skivans namn, bolagets löpnummer och årtal. Just årtal på ryggen kan jag sakna när jag tittar på min skivhylla, det gav en extra kontroll på samlingen.
Nåväl.
Bear Quartet hade en kärna av Mattias Alkberg, Jari Haapalainen och Petter Nuottaniemi, och det var ett sånt där band som jag pushade till mina vänner till höger och vänster. 
Bodde i ett studentrum ett tag i Umeå, och där fanns inte bara en som föll som en fura för bandets lättillgängliga men ändå säregna popslingor.
MEN.
Nu kommer tvisten.
Jag har fan inte lyssna en enda sekund på dem sen dess - och knappt då.
Det var flera skivor som jag hade köpt då, och lyssnade på en del men som faktiskt - med eftertänksamhetens kranka sken - inte egentligen fastnade.
Faktum är att jag kan smalna av hela den där högen skivor du ser på bilden till en enda låt jag fortfarande bär med mig, den alldeles fantastiska "Tibet" som ligger på "Holy Holy" och som... nog... egentligen inte ens är ett bra exempel på hur bandet lät sådär i början av sin karriär.

Hur blev det så?
Det kan jag nog inte förstå ens själv, men tanken dök upp när jag såg The Faun på scen där i slutet av januari.
Mitt ungdoms jag hade nog gått bananer och tyckt att det där var "rätt" och "hett".
Mitt nuvarande, inte så ungdomliga, jag tyckte mest att det var rätt trist och lite krystat.

Det hela är närapå som jag känner för Kent. De var rätt bra när jag var ung. Nu är de inte det mer, och jag är rätt säker på att det är jag som ändrat mig.
Inte bandet i fråga.

Jag tror att det var vad som händer med Bear Quartet, med den enda skillnaden att jag i efterhand har förstått att jag nog gillade känslan av lokalpatriotism och mässandet om undergroundbandet som alla borde höra bättre än vad jag gillade själva musiken.
Och då gick det nog fort efter att jag ändrat mig till dess att skivorna började samla damm i hyllan istället för att snurra i spelaren.

Faktum är att jag inte ens i samband med detta inlägg har orkat spela igenom skivorna, och det säger väl en del. Jag har strölyssnat lite sporadiskt bara.

Hur det kan bli. Och vilka märkliga minnen och insikter som kan väckas till liv av ett tredjehandsförband en vanlig onsdag i snögloppets Sverige.
Det är därför vi måste prata om det.
Vi måste prata om band som Bear Quartet, och alla andra konstiga förälskelser vi haft under våra tidiga år och som bara eroderat till ett stort "jasså".
Vilken är din falnade förälskelse? 

Bildspecial Alcest på Debaser Medis, 29/1 2014

 Onsdagen den 29/1 tillbringade jag med gode vännen Per på Debaser Medis.
På scen fick man åtnjuta The Faun (inte riktigt min grej), Hexvessel (mycket bra, helt säreget och udda men lockande!) samt Alcest (också mycket bra, det blir bra mycket mer klös live än på platta).
Som en form av sammanfattning och "dela med mig" kommer dels lite reflektioner här, samt ett knippe bilder. Bilderna är tagna med telefonen och hårt beskurna, och som ett separat spår kan vi ju diskutera vilken liten, smidig men ändå duglig kamera jag borde införskaffa..?

Nå.
The Faun var inte riktigt min grej alltså. Påminde en hel del om tonårens gitarrpop, men utan den där nerven som jag vill ha. Lyssnade en del, pratade mer med Per. 
Och de spelade länge, kändes det som. Aldrig ett riktigt bra tecken på ett gig, när det känns som om det bara pågår för alltid.
Hexvessel däremot.
Det var andra saker.

Musiken är en form av 70-talsdoom/hårdrock med lika delar folkmusik i mixen. 
Otroligt eget, där dels frontmannen Kvohst röst (om jag förstår saken rätt även sångare i norska Dødheimsgard och Beastmilk) och dels den fiol/keyboard/trumpetspelande Kimmo Helén som är en multiinstrumentalist. Med detta inte sagt att övriga bandet är svaga, framförallt är bassisten Niini Rossi väldigt karismatisk på scen, men det är ändå svårt att inte lyfta fram just de två tidigare nämnda som unika komponenter i bandets sound.
Detta var verkligen en trevlig erfarenhet, och Hexvessel ska kollas in mer!

Dags för huvudakten, franska duon Alcest som på scen är en kvartett.
Först fick man chansen att sura lite med trummisen Winterhalter i samband med köp av en t-shirt innan giget, och det ger ju alltid lite extra nerv till giget.
En annan sak som ger extra nerv är förstås att det blir mer klös i hela paketet med mer instrument och när låtarna framförs live - speciellt bra blir det förstås när bandet stundtals återupplever sina mörkare stunder och vi får lite black metal-minnande skriksång från Neige. Allra bäst var "Là où naissent les couleurs nouvelle", då just svärtan fick lägga ton på framförandet. 
För det ska erkännas.
Fast bandet i fråga är helt outstanding på att vrida fram gitarrslingor som träffar rakt i maggropen, svidande vackra och med underbart emotionella toner så kan det bli lite väl enahanda när det blir för mycket fokus på det finstämda.
Visserligen föll materialet från nya "Shelter" på plats väl i livesammanhang, men det funkade bäst när det blandades ut med tidigare alsters lite dystrare toner.

Nå, jag måste avsluta med att kommentera bandet.
Alltså, samtliga på scen.
En tät enhet, ledd med självklarhet av Neige och framdrivna av Winterhalter på trummor så tycker jag ändå att såväl bassisten som gitarristen och backupsångaren gjorde ett alldeles storartat jobb, och kändes som en naturlig del av bandet.
Kanske dags att övergå till en permanent kvartett?

Hur som, setlistan har du här, och detta inlägg avslutas med ett gäng bilder.
Det var en bra kväll, helt enkelt!