skip to main |
skip to sidebar
Den här skivan luras.
Omslaget skimrar i rosa, med bokstäverna markerade som skuggor mot ljus snarare än tydligt utskrivna.
Titeln antyder att detta är en skiva som badar i sol, som bejakar ett nästan glättigt lyssnande i sällskap av blå himmel.
Det är fel.
Deafheaven "Sunbather" är en riktigt riktigt bra platta, och det som serveras är svidande vacker black metal som kräver din uppmärksamhet och din mentala närvaro.
Det är en skiva som i all sin prakt hamrar fast poängen över 7 långa spår: detta är bra om du klarar av att ge det uppmärksamheten den kräver.
Och det gör jag.
Skivan kom hem ganska tidigt på året, i februari. Jag köpte den efter Metal Bastards Topp 30 för 2013, och där jag provsmakat inledande "Dream House", en låt som passade mig som hand i handsken under vintern. Med tiden har den där förälskelsen hållit i sig, och jag kan inte annat än att instämma i omdömet som just Metalbastarden gav i sin sammanfattning - det finns något delikat och ömtåligt över bandets uttryck.
Sannolikt är det vad som gör att skivan har hållit greppet om mig.
Att det inte "bara" är piskrens eller hyllandet till Hin Håle som gäller, utan istället black metal som uttryck för något skirt. Ömtåligt. Vackert.
Fan.
Skivan kanske inte har så missvisande namn trots allt?
Black metal för soldyrkare?
Vete fanken egentligen, men en sak jag vet är att jag rätt ofta den sista veckan (dryft) spelat den här i kombination med Alcest "Shelter", och att de tillsammans utgör en ganska fin kombination att möta sommaren med...
Det var Per som först sa det, det där med att band med bara två medlemmar har något eget.
Han är helt insnöad på Inquisition, och det var även han som satte Mantar på radarn för min del.
Hans påstående har etsat sig fst lite hos mig, speciellt under resan som jag haft när jag lyssnat in mig på just Mantar (recensionen publicerad på Werock nu vid månadsskiftet!).
Det är något speciellt med band som har två medlemmar.
Vi måste prata om det. Tvåsamheten.
Varför blir det som det blir?
För det första - det tycks mig som om det där med tvåmannaband är vanligast inom black metal-svängen. Det är ingen lag förstås, och jag kan sådär spontant räkna upp band som White Stripes, Alcest eller Outshine som inte kan räknas in i black metal-foldern, men det tycks mig ändå som om just black metal som uttrycksform är av sådan art att det tillåter band med fåtalet medlemmar (just inom den genren finns det ju för övrigt rätt många enmansprojekt också, om man vill dra det ett snäpp längre).
Kanske är det för att den lite vilda underströmmen inom just black metal gör det okej att leverera en ljudbild som inte är traditionell (för fanken, det kan ju till och med uppfattas som "true", eller "trve" om man ska stava tufft) och klart uppnåelig med enbart två medlemmar - eller så är det tvärtom, att många black metal-band helt enkelt startar på mindre orter där det inte finns mer än två stycken likasinnade personer som kan ingå i banden.
Jag vet inte, möjligtvis kan det ha med båda sakerna att göra, och egentligen spelar det mig mindre roll hur det hela kommer sig (har du en bra teori eller kanske till och med facit - låt oss andra veta!). Jag är mer intresserad av dynamiken, och det faktum att det finns såväl fördelar som svårigheter med att vara just en duo.
Låt oss ta två stora namn som exempel.
Darkthrone och Satyricon.
Klassiska black metal-namn, och två kända tvåmansband som har såväl en lång som pågående karriär (även om ju Darkthrone startade som ett "riktigt band" och med tiden har krympt ner till en duo).
I intervjuer med dessa akter kan man tydligt läsa att de själva anser att skapandeprocessen är enkel och tillräckligt dynamisk inom banden. De två individerna får bestämma mycket, och kan styra skutan samtidigt som den andre är tillräckligt stark för att kunna säga "nej, det där blir inte riktigt bra" och därmed agera en form av cencurfilter så att alstren som skapas håller bandets egna kvalitetsmål.
Skapandeprocessen är således kanske enklare i en duo, då det är enbart två starka viljor som ska komma framåt (och ja, jag inser att i många band med fler medlemmar är det i praktiken inte alla som medverkar i skapandeprocessen, men ändå).
Samarbetet inom en duo bör således vara ganska speciell - och det gäller ju även inspelningen. Den absolut vanligaste konfigurationen är ju en trummis och en stängbändare/sångare, och givetvis finns det då såväl utmaningar som fördelar när en skiva ska spelas in.
Att själv kunna lägga alla gitarrer, all bas och all sång precis som man tänkt sig är säkert en fördel, lika väl som slutresultatet faktiskt kanske kan lida lite av det.
Mångfald är, som bekant, inte fel i en grupp, och kanske hade ett annat angreppssätt på basen varit bra?
Ja. I de fall det nu faktiskt finns bas, det är inte alltid.
Ibland skiter man i det, och här kommer vi till lite av kärnan i mina tankar.
Att det är just det lite intima arbetssättet och nödens lag som innebär att det kan uppstå en speciell känsla eller stämning i en tvåmannaakt.
Så det saknas bas?
Strunt samma. Det behövs nog inte.
Den grejen kommer man liksom inte undan med om man är en trio eller en kvartett.
Och det ger en egen stil, ett eget sound, för man måste förstås kompensera det på något sätt i låtarna.Speciellt om man nu tänkt sig att spela det hela live.
Det gör Satyricon - men man gör det med Frost bakom trumsetet och Satyr vid mikrofonen där han sjunger och leder bandet. Resterande positioner fylls av tillfälliga inhyrda sessionsmusiker för att bandet ska kunna göra sina kompositioner rättvisa live.
Förstås en baksida av att spela alla instrument själv.
Darkthrone spelar helt enkelt inte live istället.
Också ett sätt att angripa det hela, antagligen för att man inte anser att man ska addera tillfälliga medlemmar - och varför gör man inte det?
Jag vet inte. Alls.
Men jag kan tänka mig att det (mer eller mindre medvetet) finns en känsla av att man inte vill rubba den speciella magin och den speciella känslan som de två medlemmarna har när man skapar och spelar som just Darkthrone.
Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se just Mantar live på Getaway Rock i sommar. Jag har medvetet hållit mig undan från att kolla klipp eller text som kan avslöja om de är fler än två medlemmar live - jag vill bli överraskad, och jag hoppas innerligt att det bara är Erinc och Hanno på scen.
Den där speciella grejen.
En trummis, en gitarrist, en scen.
Skitig, unik black'n'roll som liksom bara kan ha skapats av en duo.
Tvåsamhetens speciella skapelse.
Jag hoppas det kommer fler fantastiska tvåmannaprojekt!
Det här inlägget var inte tänkt att bli av.
Eller, kanske så småningom. Det har nog bubblat lite långt bak i det fördolda, men det var verkligen inte tänkt att bli av nu.
Det är söndag när det publiceras, och den senaste tiden har Citatet och "Vi måste prata om..." varvat så att det publicerats varannan vecka.
Denna vecka hade jag nog inte tänkt att publicera alls, jag är inte helt bekväm med att etablera ett så tydligt mönster med just "Vi måste prata om...", och ifall det skulle ha publicerats något så var det i alla fall inte det här.
Möjligtvis skulle jag försökt diskutera det här med att bedöma insatser från folk man känner, och hur det egentligen är att vara en en god vän - allt med skivan Beast "Dead Or Alive".
Det där du ser på bilden är inte Beast.
Det är Bear Quartet.
Rättare sagt skivorna
- "Penny Century" -92
- "Cosy Den" - 93
- "Family Affair" - 93
- "Revisited EP" - 94
- "Everybody Else" - 95
- "Holy Holy" -95
Vansinnig produktionstakt, men det är inte anledningen till att det här inlägget blev av, och att det blev idag.
Istället var det besöket på spelningen med Alcest, Hexvessel och The Faun häromveckan som satte tankarna i brand (ja... eller i alla fall så började det pyra en aning, att det skulle brinna kanske är klart överdrivet...).
Det där med gitarrpop och hur det slår an en sträng för unga vuxna.
Det där med lokalpatriotism som gör att man köper skivor lojalt och hyllar bandet men egentligen, innerst inne, kanske inte riktigt har fastnat totalt för dem.
Det ska vi undersöka närmare.
Vi måste prata om Bear Quartet.
Jag var lokalpatriot då. Är väl det fortfarande till viss del, även om jag inte bor lokalt. Bear Quartet var från Piteå, skivbolaget A West Side Fabrications var från Skellefteå och producerade guldkorn inom just gitarrpop och rock på löpande band (akter som Stardog, Wannadies, This Perfect Day, Carpe Wade, Dynamo Chapel kommer upp i minnet, även om väl alla inte är från rätt tidpunkt. - där är istället kanske Besatt-artikeln om Clawfinger bättre beskrivning även om då bandet inte alls är från trakten).
Alla skivor var föredömligt uppmärkta på ryggen med bandets namn, skivans namn, bolagets löpnummer och årtal. Just årtal på ryggen kan jag sakna när jag tittar på min skivhylla, det gav en extra kontroll på samlingen.
Nåväl.
Bear Quartet hade en kärna av Mattias Alkberg, Jari Haapalainen och Petter Nuottaniemi, och det var ett sånt där band som jag pushade till mina vänner till höger och vänster.
Bodde i ett studentrum ett tag i Umeå, och där fanns inte bara en som föll som en fura för bandets lättillgängliga men ändå säregna popslingor.
MEN.
Nu kommer tvisten.
Jag har fan inte lyssna en enda sekund på dem sen dess - och knappt då.
Det var flera skivor som jag hade köpt då, och lyssnade på en del men som faktiskt - med eftertänksamhetens kranka sken - inte egentligen fastnade.
Faktum är att jag kan smalna av hela den där högen skivor du ser på bilden till en enda låt jag fortfarande bär med mig, den alldeles fantastiska "Tibet" som ligger på "Holy Holy" och som... nog... egentligen inte ens är ett bra exempel på hur bandet lät sådär i början av sin karriär.
Hur blev det så?
Det kan jag nog inte förstå ens själv, men tanken dök upp när jag såg The Faun på scen där i slutet av januari.
Mitt ungdoms jag hade nog gått bananer och tyckt att det där var "rätt" och "hett".
Mitt nuvarande, inte så ungdomliga, jag tyckte mest att det var rätt trist och lite krystat.
Det hela är närapå som jag känner för Kent. De var rätt bra när jag var ung. Nu är de inte det mer, och jag är rätt säker på att det är jag som ändrat mig.
Inte bandet i fråga.
Jag tror att det var vad som händer med Bear Quartet, med den enda skillnaden att jag i efterhand har förstått att jag nog gillade känslan av lokalpatriotism och mässandet om undergroundbandet som alla borde höra bättre än vad jag gillade själva musiken.
Och då gick det nog fort efter att jag ändrat mig till dess att skivorna började samla damm i hyllan istället för att snurra i spelaren.
Faktum är att jag inte ens i samband med detta inlägg har orkat spela igenom skivorna, och det säger väl en del. Jag har strölyssnat lite sporadiskt bara.
Hur det kan bli. Och vilka märkliga minnen och insikter som kan väckas till liv av ett tredjehandsförband en vanlig onsdag i snögloppets Sverige.
Det är därför vi måste prata om det.
Vi måste prata om band som Bear Quartet, och alla andra konstiga förälskelser vi haft under våra tidiga år och som bara eroderat till ett stort "jasså".
Vilken är din falnade förälskelse?
Jo, okej då.
Islänningarna Sólstafir är inte direkt någon enormt okänd akt, en väl förborgad hemlighet som jag lyckats hålla hemlig för hela bekantskapskretsen eller en obskyr akt som ingen hört talas om.
Ur den aspekten kanske det inte är det bästa av val att hålla i hemliga klubben med musik som jag funderar på att ha med i Hårdrockskväll 2014 och hålla i mörkret fram till dess, (och kanske var det därför just den här skivan var närapå hopplös att gömma undan i samband med Record Madness på bokstaven S, jag vet inte hur många gånger jag hade med den, sen tog bort den, hade med den, sen tog bort den...) men...
...bandets black'n'pop är så rasande fin och vacker att det är svårt att inte vilja ha mer av den. Det påminner mig stundtals om Alcest, såväl i det känslomässiga uttrycket som att musiken ligger i en form av korsning av black metal, pop, shoegazing och rock.
Inledningen på dubbelplattan "Svartir Sandar" är magisk. "Ljós I Stormi" (betyder på engelska Lights In A Storm, om man ska tro Wikipedia) startar sådär som en båt som sakta glider fram genom dimman, sakta framträdande när den kommer närmare och börjar få konturer innan den är så nära att den sparkar igång.
Då träffar det så jäkla rakt i hjärtat.
Sen fortsätter det sådär.
Skivan är helt fantastiskt disponerad, med en perfekt avvägning mellan utbrott och vila, mellan dimma och klarsynthet, mellan ljus och mörker. "Fjara" (Ebb, på engelska), "Þín orð" (Your Words, fortsatt på engelska), "Æra" (Honour, igen på engelska) är alla bra exempel på detta, men egentligen är skivan just en skiva. Ett album, uppdelat på två diskar och med en växtkraft som är nästan skrämmande stark.
Jag fick skivan i mina händer och öron i februari 2013, och redan efter dryga tre veckor skrev jag den här texten.
Då hade skivan rullat mer eller mindre konstant, vid alla tillfällen jag haft.
Musiken kombinerat med det isländska språket - som är sådär att man nästan tror att man förstår, och att man tycker sig kunna ana vad som sjungs... men aldrig riktigt greppar det till fullo - ger en undflyende produkt som inte är helt lätt att tillgodogöra sig, men ständigt lockar och förför med nya lager av upptäckter för varje varv den snurrar.
Oerhört vackert.
Och bra.
Tidigare skivor i mitt hemliga projekt har varit av karaktären att jag relativt enkelt varit i stånd att peka på en eller kanske två spår som är högaktuella för spelning på Hårdrockskvällen.
Så är inte Sólstafir "Svartir Sandar".
Jag har mycket svårt att peka på något spår som unikt starkt och lämpligt, och om jag nu valde att ta med bandet (detta skrivs alltså nästan ett år i förväg, så när texten publiceras blir det i stort sett lika överraskande för mig som för er som läser) så ska det bli väldigt intressant att se vilket spår som till slut valdes.
Plattan på Spotify här. Ge den tid...
Onsdagen den 29/1 tillbringade jag med gode vännen Per på Debaser Medis.
På scen fick man åtnjuta The Faun (inte riktigt min grej), Hexvessel (mycket bra, helt säreget och udda men lockande!) samt Alcest (också mycket bra, det blir bra mycket mer klös live än på platta).
Som en form av sammanfattning och "dela med mig" kommer dels lite reflektioner här, samt ett knippe bilder. Bilderna är tagna med telefonen och hårt beskurna, och som ett separat spår kan vi ju diskutera vilken liten, smidig men ändå duglig kamera jag borde införskaffa..?
Nå.
The Faun var inte riktigt min grej alltså. Påminde en hel del om tonårens gitarrpop, men utan den där nerven som jag vill ha. Lyssnade en del, pratade mer med Per.
Och de spelade länge, kändes det som. Aldrig ett riktigt bra tecken på ett gig, när det känns som om det bara pågår för alltid.
Hexvessel däremot.
Det var andra saker.
Musiken är en form av 70-talsdoom/hårdrock med lika delar folkmusik i mixen.
Otroligt eget, där dels frontmannen Kvohst röst (om jag förstår saken rätt även sångare i norska Dødheimsgard och Beastmilk) och dels den fiol/keyboard/trumpetspelande Kimmo Helén som är en multiinstrumentalist. Med detta inte sagt att övriga bandet är svaga, framförallt är bassisten Niini Rossi väldigt karismatisk på scen, men det är ändå svårt att inte lyfta fram just de två tidigare nämnda som unika komponenter i bandets sound.
Detta var verkligen en trevlig erfarenhet, och Hexvessel ska kollas in mer!
Dags för huvudakten, franska duon Alcest som på scen är en kvartett.
Först fick man chansen att sura lite med trummisen Winterhalter i samband med köp av en t-shirt innan giget, och det ger ju alltid lite extra nerv till giget.
En annan sak som ger extra nerv är förstås att det blir mer klös i hela paketet med mer instrument och när låtarna framförs live - speciellt bra blir det förstås när bandet stundtals återupplever sina mörkare stunder och vi får lite black metal-minnande skriksång från Neige. Allra bäst var "Là où naissent les couleurs nouvelle", då just svärtan fick lägga ton på framförandet.
För det ska erkännas.
Fast bandet i fråga är helt outstanding på att vrida fram gitarrslingor som träffar rakt i maggropen, svidande vackra och med underbart emotionella toner så kan det bli lite väl enahanda när det blir för mycket fokus på det finstämda.
Visserligen föll materialet från nya "Shelter" på plats väl i livesammanhang, men det funkade bäst när det blandades ut med tidigare alsters lite dystrare toner.
Nå, jag måste avsluta med att kommentera bandet.
Alltså, samtliga på scen.
En tät enhet, ledd med självklarhet av Neige och framdrivna av Winterhalter på trummor så tycker jag ändå att såväl bassisten som gitarristen och backupsångaren gjorde ett alldeles storartat jobb, och kändes som en naturlig del av bandet.
Kanske dags att övergå till en permanent kvartett?
Hur som, setlistan har du här, och detta inlägg avslutas med ett gäng bilder.
Det var en bra kväll, helt enkelt!
Måndagmorgon, och i helgen har det varit månadsskifte.
Det betyder att nya recensioner är publicerade på Werock, även om jag själv denna gång inte bidragit med en enda rad. Jag hade för avsikt att inkomma med skrift om Jake E Lee's återkomst till hårdrockscenen med sit nya Red Dragon Cartel, men vardagen hann ifatt mig och fångade mig i ett järngrepp. Får åtgärda det i nästa skede.
Istället kan vi konstatera att Behemoth tar hem BiblioteKarins första maxpoängare, 10 poäng, i betyget för nya "The Satanist". Fantastiskt!
Vilken start på skivåret!
Dessutom har vi nya skribenten Christofer som debuterar med Iced Earth, och pålitlige Fredrik som lånar Vista Chino ett öra.
Som om det inte vore nog så kan man konstatera att omröstningen om Bästa Svenska Debut år 2013 är avslutad, och att den extremt jämna kampen mellan Bloodlit ("Dead On")och System Annihilated ("Furor")har vunnits av... System Annihilated!
GRATTIS!
Nu startar vi veckan. Imorgon ska jag försöka få upp lite bilder från spelningen med Alcest och Hexvessel från förra veckan. Till dess får du hålla tillgodo med lite klassiska snögubbar..!
Titta noggrant på omslaget till Alcest "Shelter".
Den ljusa himlen, solen som lyser igenom händerna som strävar mot himlen, känslan som förmedlas med en enda bild - som skapt för att exemplifiera ordstävet "en bild säger mer än tusen ord".
Det här omslaget står i direkt symbios med musiken som presenteras, och eftersom tongångarna direkt slår an en känsla av att ligga på rygg i gräset en sommardag och följa molnens resa över himlen så passar släppet i januari väldigt illa för oss som bor i den kalla och mörka nord.
Vi befinner oss i den raka motsatsen till passande omgivningar till det steg som den dynamiska duon Neige och Winterhalter tar med "Shelter".
Steget ut i ljuset.
Där tidigare släpp som "Les Voyages De L’Âme" och kanske i än högre grad "Écailles de Lune" låter dig drömma dig bort med mörker och skuggor som sällskap så gör "Shelter" raka motsatsen med ljusförhållandena.
Om det är bra?
Låt oss återkomma till den frågan.
Först ska vi konstatera att plattan i sig består av 8 spår, de flesta på franska, och utan någon egentlig långkörare. Det är relativt korta spår, endast avslutande "Délivrance" som klockar in på just över 10 minuter och tar skivan över totalt 45 minuters speltid.
Annars ligger de flesta spåren på runt 5 minuter, och varje låt är relativt enkel i sin uppbyggnad.
Det låter lite som Coldplay på droger för det mesta, utan att med det mena något illa.
Alcest har nämligen en osviklig förmåga att på en så pass kort speltid få en låt att dels utöva hypnos på lyssnaren, samtidigt som melodin står i fokus - en förmåga jag stundtals tycker att just Coldplay tangerar.
Extra mycket kanske det blir så eftersom jag inte behärskar språket, det ger antagligen en extra skjuts in i det abstrakta lyssnandet kan jag tänka.
Bäst lyckas man i spåren "Opale", "La Nuit Marche Avec Moi" och "L'éveil Des Muses", tycker jag. Båda kan utan att skämmas för sig charma din respektive som inte gillar den musik du brukar spela på stereon hemma.
Bandet vräker generellt på med ganska mycket stråkar och körer, gärna med smått sakral känsla. Samtliga dessa gästmusiker är inhämtat på Island där skivan också spelats in, och måhända är det därför den låter lite som den gör, att man liksom kan höra hur ljuset sipprar in från en vit himmel.
Jag gillar skivan, men finner samtidigt att den inte fäster lika hårt som de två nämnda föregångarna. Avsaknaden av skuggor och mörker gör att det blir en aning mindre kontraster, och resultatet kan till och med bli en aning enahanda.
Det är inte alls omöjligt att den här skivan är precis rätt en varm soldag, på rygg med hörlurar i öronen och strandens sorl avlägset i sinnet, men personligen tycker jag inte att den kommer riktigt till sin rätt här och nu.
Det gör också att vi kommer åter till frågan som vi parkerade ovan.
Är detta bra?
Svaret är... ja.
Det är ju det.
Men det är inte lika bra som det varit de senaste gångerna, och jag tycker med lite tid att reflektera (och ja, många varv med skivan) att det inte riktigt når upp till mikna (förvisso) högt ställda förväntningar.
Gissningsvis funkar detta väldigt bra i livesammanhang, när låtarna får sällskap av äldre alster och tillsammans kan skapa ett sällsamt vackert ljudmässigt skådespel att drömma sig bort till, men på skiva räcker det i dagsläget inte längre än till en trea i betyg.
Inte i dagsläget i alla fall, när himlen är svart snarare än blånyanserat vit.
Bästa Spåret: "La Nuit Marche Avec Moi", om jag ska välja ett enda.
Alcest "Shelter" - 3
Snart har januari smitit ut genom dörren, och en tolftedel av 2014 är avverkad.
Jag har till största delen haft öronen fulla med musik från fordom, allt från att försöka sätta mig in i en del släpp som missades 2013 (hetast just nu: Clutch "Eart Rocker" som får en hel del speltid tillsammans med Jex Thoth "Blood Moon Rise") till äldre alster som inköpts till vrakpris (Amorphis "Elegy") eller pärlor som letats fram med större möda (Nine "Lights Out").
Ny musik kommer vad det lider att hamna under luppen, för tillfället rullar enbart en enda skiva från det nya året. Recension kommer, och nästa vecka kommer bandet också...
Alcest har verkligen städat ut det mörka och släppt in ljuset på "Shelter", och det är en skiva som låter på pricken som omslaget ser ut.
Den är också mycket balanserad och lugn, vilket faktiskt stundtals är lite av ett problem när jag ska lyssna på den.
Ett av de bästa tillfällena är nämligen på morgonen.
På väg till vardagen och sen när dagen startar med ett pass i gymmet.
Då passar sig inte den här musiken helt perfekt - jag vill ha action på ett helt annat sätt då.
Väcka kroppen, peppa skallen.
Det kommer förstås Behemoth att fixa rätt enkelt vad det lider, men det är ju en stund kvar innan "The Satanist" släpps...även om man kan tro motsatsen om man följer bandet på Facebook.
Det laddas upp rent vansinniga mängder information i form av länkar till recensioner, förhandsbokningar och kommande turnépaket.
Totalt sett har det blivit lite av en ny favorit för min del, att följa akter via Facebook.
Det dyker upp mycket intressant där, och kombinerar man det med allt som regnar in via mejlen i form av små intressanta nyheter och tips så utgör den floden av information en intressant källa till information.
Jag ska prova att använda den lite framöver.
Som du kanske märkt så har antalet inlägg på bloggen sjunkit lite. Det blir fortfarande ett par i veckan, men istället för att skjuta kulspruta med allt intressant som dyker upp så kommer ett bildspel med intressanta små guldkorn att rulla längst uppe till höger (på den vanliga siten, inte mobilsiten). Just nu ligger vad som väl får ses som ett test uppe, med 3 mindre nyheter:
- Testament byter basist och tar in Steve Di Giorgio igen
- Candlemass har nått 100 000 likes på Facebook
- Ne Obliviscaris är i stort sett färdiga med uppföljaren till "Portal Of I" och smider turnéplaner
Innan jag nu jobbar med annat eller lägger ut fler saker i ett sånt bildspel så vill jag gärna ha lite feedback om det där. Funkar det? Går det att läsa eller blir det för små bilder? Laddar sidan långsamt eller funkar det?
För övrigt har jag lite av januarikoma.
Det är oväntat mycket jobb (det riktiga jobbet då, det som betalar lönen), men ändå lite sådär... dvala. Det händer liksom inte mycket. Dagarna går ihop.
Sammanfattar man det som kan vara värt att notera blir det inte vrålmycket...
- Jag fastnade i hissen på jobbet häromdan. 20 minuter på morgonen. Det var... trist.
- Just nu är det en vit period för min del. Fan, kan knappt komma ihåg om jag haft det sådär medvetet förr, i alla fall inte på länge, men nu är det så. Sen Hårdrockskvällen (inte för att det blev så blodigt då, men det var ett lämpligt tillfälle att påbörja övningen) och sen får vi se hur länge. Minst till mitten av februari.
- Träning pågår. Jag har insett att den form jag byggt upp (med babyhull och allt) inte är som jag vill att det ska vara. Påbörjade det i september, men har fått lite fart och rutin på det först nu i januari.
- Läser julklappen Tom Clancy "Rött Hot". Man kan säga vad man vill om de tegelstenarna, men de är fantastisk läsning. Borde egentligen köpa på mig alla böcker i sviten om Ryan och läsa dem från scratch. Sommarprojekt, månne?
- Mina hörlurar för träning är kaputt. Som vanligt efter ett tag, har förtvivlat svårt att hitta ett par som håller för allt slit det innebär att ha dem packade i väska, springa i regn, svett mm. Det slutar nästan alltid med att den ena sidan "dör", liksom som en fas har gått. Trodde ett tag att det var själva hörlursutgången, men det funkar med alla andra lurar så det är väl bara att bita i det sura äpplet. Förslag på bra köp? Med bygel, inte bakom huvudet utan på varje fristående in-ear lur?
- Försöker skriva ett par långa inlägg i serien Lördagslyx. Jag har bra uppslag, men det går inget vidare. Verkligen kommer i vägen hela tiden, så det kan bli så illa att du får vänta på dem till sommaren. Eller så...
Till sist - man kan säga vad man vill, men det är väl dags att ge kredd till den här skivan:
Jag hade den ju inte direkt högst på min egen lista, men nu är det ett faktum att den tagit hem förstaplatsen i Close-Up Magazines årsbästalista, Sweden Rock Magazines årsbästalista för skribenter, och nu även årsbästalistan för Sweden Rock Magazines läsare.
Då får man ge en platta beröm, för uppenbarligen har Ghost lyckats charma stora delar av såväl kritiker som läsare. Hela listan nedan (ja, i miniformat men du får förstora...)
...och med..tar det här inlägget slut.
Nu ska jag iväg och gadda mig. Sista sittningen på min sleeve, den japanska, som täcker hela vänster arm. Är ni snälla får ni bilder. Eller inte. Det får vi se...
...som en tidvåg efter Hårdrockskväll har de alldeles nödvändiga skivköpen sköljt in över mig.
De där skivorna som är helt essentiella för samlingen och livet, många gånger köp som går bakåt i tiden och täpper igen hål i skivhyllan.
De ska vi inte kolla så noggrant på i det här inlägget, är de tillräckligt bra kommer de förstås istället att få sin plats i solen vid ett eller annat tillfälle.
Vi ska titta på de lite nyare inköpen.
De som är genomförda av skivor som släpps 2014.
Trots allt är det ju ett par såna riktigt intressanta släpp på gång, och enligt min erfarenhet så brukar de skivor som håller hög kvalitet och släpps tidigt under året hinna etablera sig ordentligt och därmed knipa en plats på årets topplista.
Det känns inte alls omöjligt att du får återse en eller ett par av dessa där när det väl är dags att summera 2014.
Först ut, först beställd och en av de jag sett fram mot längst: Alcest "Shelter".
Jag har inte smyglyssnat på den alls, men förstår av det lilla jag har läst att det är ännu ett steg mot pop och bort från metal.
Hur det kommer att stå sig återstår att se, men helt klart kommer det att bli mycket mycket intressant. Förra given "Les Voyages De L’Âme" är trots allt både en aning mer lättillgänglig men ändå bättre än "Ècailles de Lune", och kan trenden fortsätta i den riktningen så är "Shelter" fantastisk.
Oron som finns är att det blir för slätstruket, men det återstår att se.
Bandet kommer ju för övrigt hit för ett gig i slutet av januari (jag har plåt!), och det vore ju mumma om man hann lyssna in sig på den nya skivan innan dess, även om det kanske blir lite tajt. Skivan släpps väl den 17/1 (fast jag såg på Facebook att Sound Pollution redan fått in sina ex igår...), och bandet spelar den 29/1, så om leverans sker i tid så borde det ju kunna funka...!
Ett annat stort släpp är ju det här.
Behemoth "The Satanist"!
Förväntningarna är väl generellt skyhöga på den här plattan om man kollar runt med folk som gillar extrem musik, och i början av februari är det dags.
Jag har valt att förboka mitt ex med digipack och extra dvd, en paketering som jag allt mer sällan köper (ärligt, hur ofta - om nånsin - kollar man på den där medföljande dvd'n?) just för att rubbet som det häör bandet släpper är så genomarbetat även visuellt.
Den här skivan kommer - kan jag säga redan nu, olyssnad - att dyka upp runt om när media ska sammanfatta året.
Personligen har jag hört låten som också är första svinsnygga videon, "Blow Your Trumpets Gabriel", och ska återkomma till vad jag tycker om det hela i samband med att det så småningom vankas recension.
Förresten kommer ju också Behemoth hit ungefär i samband med sitt släpp, båda sker i februari. Märkligt sammanträffande på både A (som i Alcest) och B (som i Behemoth)...
I tillägg till detta så har jag tagit mina första steg för att "lyssna ikapp" på en del av de skivor jag uppenbarligen missat under förra året, och har därför inhandlat:
- Deafheaven "Sunbather"zx
- Clutch "Earth Rocker"
- The Ocean "Pelagial"
- Jex Thoth "Blood Moon Rise"
- Moth Gatherer "A Bright Celestial Light"
- Kill Devil Hill "Revolution Rise"
Dessutom väntar jag med spänning på att man ska köpa de två andra tidiga släppen som jag verkligen ser som givna köp här i början av 2014.
Grand Magus "Triumph And Power" som släpps den sista januari, samt Gorgoroth "Instinctus Bestialis" som färdigställdes i december och som fortfarande inte fått något officiellt släppdatum. Med tanke på att såväl Opeth, Ne Obliviscaris som In Mourning verkar i tagen med nya album så ser ju 2014 minst sagt lovande ut...!
Aftonbladet rapporterar att Burzum-kände Varg Vikernes har gripits i sitt nuvarande hemland Frankrike. Han ska, enligt utsago, ha gjort sig skyldig till det fasansfulla brottet att ha kamouflagemålat sina bilar och bett sin hustru att, med giltig licens, köpa fyra stycken handeldvapen av liten kaliber.
Man har gripit honom eftersom man är rädd att han ska ställa till med en massaker, och när det gäller terrorism så "måste man agera i förväg".
Fascinerande.
Det är alltså dags att gripa halva USA, om detta är kriterierna.
Förstå mig rätt - Varg Vikernes är rätt långt från your ordinary man.
Han är extermhöger och en dömd mördare.
Personligen har jag inte fastnat för hans musik (vilket väl kanske kan bero lika mycket på att jag nog inte gett Burzum den där odelade uppmärksamheten som kanske behövs, "Filosofem" dyker ju upp titt som tätt på listan över de där skivorna som egentligen måste finnas i en skivhylla...), men man kan inte neka till att kar'ln är ett exemplar med mångfacetterad yta.
Ändå.
Jag kan inte förlika mig med att människor ska gripas så pass lätt.
Nej, jag har förstås inte alla fakta i målet, men... några varningsklockor ringer, tycker jag.
Fråga dig själv om en kamouflagemålad bil sticker ut MER eller MINDRE i en stad, till exempel.
Eller om du skulle köpa ett knippe gevär av kaliber .22 om du ville åstadkomma en massaker.
Eller om en person som mottagit ett av Breviks manifest men uttalat att man var mot det och hatar den mannen för vad han gjorde mot det norska folket, samtidigt som du inte direkt är känd för att ljuga eller skräda orden om du blir tillfrågad om dina åsikter via en av pressens representanter.
Jag vet inte jag.
Det verkar lite skumt.
Om jag nu vore en galning som ville åsamka skada så skulle jag hålla låg profil.
Skapa någon form av massförstörelsevapen i form av en bomb eller liknande.
"kamouflera" mina fordon som en alldeles vanlig jäkla Volvo (eller Renault, antar jag, om man är i Frankrike).
Köpa mina vapen på svarta marknaden.
EDIT: nu rapporterar såväl Aftonbladet som Expressen att Varg har släppts. Han kommer (med rätta) att åtalas för hets mot folkgrupp för det han skrivit och uttryckt, men eftersom han köpt alla vapen legalt kan man ju helt enkelt inte göra något.
Man undrar ju vilka rättigheter man har som medborgare egentligen.
Jasså, du ville köpa vapen med din vapenlicens? Då tar vi dig! Dumheter..
Våga vägra att ge ut själva licensen då, om det nu är en skum person... Hur som, det var det på den här bloggen. Nu lägger jag ner kollen på Varg Vikernes, om inget märkvärdigt händer!
Nåväl - med det sagt, låt oss prata lite om musik.
Vilket är egentligen det bästa franska bandet just nu?
Alcest, Deathspell Omega eller Gojira?
Det är nyår.
Nyårsafton nu, kanske till och med på andra sidan nyår när du läser detta (förhoppningsvis har du väl lite annat för dig än att hänga på denna site just när det smäller, så att så säga), och vanan trogen så ska Nyår firas med en Årsbästalista, utökad från 10 till 20 jämfört med listan som publiceras på Werock.
Nytt för i år blir att vi räknar nerifrån och upp, så att säga. Från 20 till 1, så du får scrolla massor för att läsa, och lite mer läsning per skiva allt eftersom. Häng på!
20) "Kill Devil Hill" - KILL DEVIL HILL
Bra skiva. Mycket bra. Men det visste du ju redan...
19) "Tragic Idol" - PARADISE LOST
Fortfarande skitbra. Paradise Lost sparkar stjärt!
18) "Psalms For The Dead" - CANDLEMASS
På tal om fortfarande skitbra. Ska de verkligen lägga ner??
17) "Phantom Antichrist" - KREATOR
Årets bästa thrashplatta kommer från Tyskland. En växare!
16) "Kadavar" - KADAVAR
Från Tyskland kommer denna trio också. Skön upptäckt och bra platta.
15) "CVI" - ROYAL THUNDER
Snirklig rock med kvinnlig front. Bra djup i den här plattan.
14) "Dead End Kings" - KATATONIA
Mästarna av känslomässigt mörker slår till igen. Blir bättre ju mer man lyssnar.
13) "Serpent Sermon" - MARDUK
Gammal är inte bara äldst, även elakast. Marduk levererar en av årets allra bästa plattor inom extremmetal-spåret.
12) "Konspirasjoner" - LAKEI
Brutalt mörkt, deppigt och hårt. Bra som fan, och detta är verkligen en sån där skiva som växer med tiden - trots att man ju fasen inte hör och förstår ett enda ord av texten!
11) "Legend" - WITCHCRAFT
Årets näst bästa rock'n'roll-skiva. Det svänger om den, och jag tror atty man kan lura in svärmor i smygdjävulsdyrkan genom en sån här inkörsport.
10) "The Threnody Of Triumph"- WINTERFYLLETH
Episkt vackert anslag, och denna gång har bandet lyckats med bedriften att vara både mer direkta och hållbara i sina låtbyggen. Skivan sätter sig relativt fort men växer sig ändå starkare med tiden på ett imponerande sätt, och till slut håller denna naturromantiska historia som årets starkaste black metal-giv. Så bra är den.
9) "Sentenced To Life" - BLACK BREATH
Vilket riffparty! Saken är biff, ska du bara ha en dödsmetallplatta från 2012 så är det denna. Jänkarna klarar av att inte bara kopiera det klassiska upplägget från Stockholmsdödsen, utan även injicera hela konceptet med en doft av nyöppnad grav och så starka låtar att det hela känns läskigt fräscht. Årets pålitligaste träningskamrat?
8) "Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON
För min del kom denna norska trio från i stort sett ingenstans och slog ner som en bomb. Detta är deras andra giv, och man får stolt arvet från akter som tidigare Sepultura och Slayer vidare på ett alldels ypperligt sätt. Titellåten kan dessutom innehålla årets bästa allsångsstrof, som skapad att vråla med i från ett scengolv medan näven är höjd i luften!
7) "RIITIIR" - ENSLAVED
Veteranerna Enslaved klarar det så få andra mäktar med: att få sin spretiga konstruktion med allehanda vinklar, vrår och vändningar att vävas samman till en helhet. "RIITIIR" är en sån där skiva som gör mig svårt imponerad, då den visar ett band som är i fullständig kontroll över sin kreativitet och sitt skapande, men samtidigt är nyfikna och hungriga. Resultatet blir väldigt väldigt bra...
6) "L'Enfant Sauvage" - GOJIRA
Gojiras förmåga till låtskrivande förundrar mig. Det hörs direkt att det är just GOJIRA som spelar - kanske till följd av det stundtals maskinella, industriella soundet och sättet att närma sig musiken - och man har en närmast unik röst inom hela metalscenen, men ändå är det just låtarnas kvalitet som är bandets absoluta styrka. Finns det någon nackdel med den här skivan så skulle det väl vara att det inte växer från den höga platå den etablerar sig på vid de första varven man lyssnar på den.
5) "Les Voyages De L’Âme" - ALCEST
Shoegazing? Black Metal? Pop? Ingen aning, men detta är riktigt bra. Skivan kom tidigt på året, så den har fått riktigt med speltid. Det har den förtjänat!
4) "Yellow & Green" - BARONESS
Tredje given är en dubbelskiva, och jag är lite kluven till det. Dels ger det ju fantastiskt mycket musik att upptäcka (och här finns mycket gömda vinklar och vrår att undersöka med tiden), men samtidigt tror jag inte skivan som helhet hade förlorat på att släppa något av de svagare spåren. Med det sagt, bandets inriktning mot mindre metal och mer rock är helt rätt!
3) "Lights Out" - GRAVEYARD
Till syvende och sist kom kampen om den bästa rock'n'roll-skivan detta år att handla om Graveyard "Lights Out" och Witchcraft "Legend". Det här är vinnaren. Kanske inte med samma magiska lyster som föregångaren "Hisingen Blues", men vilka toppar den här skivan har! Den lite mörkare, skitigare och mer suggestiva framtoningen gör att skivan tar lite mer tid att ta till sig, men det är en resa väl värd att göra.
2) "Cognitive" - SOEN
ÅH! Det är så härligt att höra trummisen Martin Lopez (ex Opeth) tillbaka inom musikscenen igen, hans lite jazziga spel lyfter detta ännu en extra nivå. Som om det skulle behövas, det hela är nämligen ramstarkt från början, och såväl framförande som låtar och produktion är på topp. Årets svenska debut!
1) "Portal Of I" - NE OBLIVISCARIS
Det var kollega Martin Bensch som fäste min uppmärksamhet på debuten från down under. Den satte sig hyggligt bra relativt fort, men sen dess har den här kolossen bara fortsatt att växa... och växa...och växa. Med tiden har det blivit allt tydligare att det är den här skivan som jag förknippar med 2012, och i slutänden tycker jag att det är ett ganska lätt val som årets bästa skiva. Som debut betraktat är det kanske än vassare att lyckas leverera så fullständigt knäckande, och jag ser verkligen fram mot att få följa bandets karriär framöver. Som parentes kan nämnas att "Forget Not" antagligen är årets bästa låt därtill, runt 14 minuter magi!
Generellt har väl året präglats av en oerhörd bredd tycker jag.
Det kommer verkligen helt sjukt mycket musik, och det är ju både glädjen och huvudvärken.
Vilket väl tar oss till det kommande året 2013, eller hur?
Det blir ett spännande år.
Det kommer förstås att vara fullt av nyheter med ny musik, känd såväl som okänd sådan.
Det kommer förstås att vara fullt av inlägg på den här siten, även om det nog blir något färre nästa år (trenden är ju sån, det blir färre för varje år som går...).
Dessutom kommer året, som vanligt, att rivstartas med en av de bästa kvällarna.
Hårdrockskväll.
Det betyder att rätt snart börjar laddningen för Hårdrockskväll 2013 som går av stapeln 5/1, dvs Trettondagsafton, och den närmsta tiden blir det nog lite tankar om just det.
Remasters och Live!-serierna vilar (uppdaterade Arkiv i kanten till höger på bloggen), men Veckans Tips kör på efter julledigheten vad det lider. Besatt får premiär söndag den 13/1, och dessutom kommer Veckans Citat att byta namn till Citatet och flytta till söndagar. Eller, rättare sagt, varannan söndag, och varva med Besatt.
Får vi det att lira så har undertecknad och Stones på Tune Of The Day dessutom en gemensam artikelserie i grytan, en sådan som puttrar så smått....
Kort sagt - det verkar kunna bli ett bra år, 2013.
GOTT NYTT, alla läsare, och tack för i år!
Åkej.
Fortsättningen på sammanfattningen av Musikåret 2012 har nu nått den kategori som jag i skallen kallar metal.
Hårdare än klassiks hårdrock, men inte extremmetal. Här ryms sludge, thrash och allsköns riffpartyn.
I bokstavsordning ser då mina starka kandidater för Årsbästalistan ut som följer:
...och med korta ordalag är mina tankar om dessa alster följande:
Alcest "Les Voyages De L’Âme"
Vackert, åh så vackert.
Och bra. Mjukast i denna upprabbling, men mixen av black metal och.... ja, pop blir svår att förbise när det drar ihop sig. Dessutom kom skivan tidigt i år och har genom otaliga varv verkligen fäst sig. Snygg omslag också!
Enslaved "Riitiir"
Svårt beroendeframkallande skiva av norska giganterna. Kanske hade den kunnat vara med i sammanställningen över veteranernas skivor, eller kanske extremmetallen, men nu blev det inte så. Det skivan har emot sig är att den ändå är relativt ny och jag tror den kommer växa över tid. Också rasande snyggt omslag.
Gojira "L'Enfant Sauvage"
Favoriterna till topplaceringar radas upp upp nu, känner jag.
Den här skivan är bättre än föregångaren, och den var fantastisk. Har den något emot sig så är det kanske att den faktiskt inte lyfter med tiden utan snarare faller tillbaka något.
Lakei "Konspirasjoner
...vilket är snarast motsatsen med den här tegelstenen.
Jävlar vad den har vuxit på mig sen den kom och drog in en sjua i min recension!
Brutalt mörk, brutal tung, brutalt bra. Kanske inte toppen av årsbästalistan, det känns som en sån där skiva som ligger på kanten och balanserar.
Lamb Of God "Resolution"
Jag gillar Lamb Of God, och även om den här skivan faktiskt inte är lika bra som i alla fall de två föregångarna så är den bra. Tillrä'ckligt bra för att finnas med på min lista över potentiella "offer" till listan, äöven om känslan nog är att det inte räcker riktigt ända fram io år...
Ne Obliviscaris "Portal Of I"
Ruggigt bra platta. KOmmer finnas med på Topp 10, något annat kan jag inte se framför mig. Episk och egen skiva som dessutom konstant växer för min del.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre"
Hej allsång!
Fantastisk thrashplatta som får mig att vilja sträcka en knuten näve i luften och fylleskrika, oavsett om jag befinner mig på kontoret, hemma i soffan eller på golvet i en trång klubblokal. Det bästa nya som låter gammalt sen.. ja... länge. Plats på listan? Skulle tro det va....
Zombiekrig "Den Vänstra Stigens Ljus"
Lite ojämnare än sin föregångare, tyvärr, men med toppar som är rent av fantastiska.
Kanske inte med på listan i år ändå, men..thrash på svenska, en sån grej vill man ju gilla - och det kan ju faktiskt räcka långt!
Jaha.
Det var det för denna klump.
Känns som om vi har en hel del skivor i den här högen som faktiskt kommer trassla sig hela vägen till årets Topp Tio. Eller i alla fall Topp 20.
För det blir nog så, som vanligt.
Topp 10 publiceras enligt strikta regler på Werock.se, och du får en luddigare lista som innebär Top 20-plattorna.
Hur det nu ska gå till att peta några från den potentiella listan med vinnare...
Inlägg
