I vardagens brus, hets och aktivitet så tenderar minuter bli till timmar, timmar till veckor som sedan slutar som år. Idag är det 3 år sedan hårdrockens främsta röst lämnade oss, och Ronnie James Dio är alltjämt saknad. Av fans, kollegor och givetvis mest av familj och vänner, de enda som kanske egentligen har rätt att sörja på ett ärligt sätt (vi andra är ju perifera karaktärer som egentligen inte haft kontakt med människan Ronnie, enbart resultatet av hans skapande).
3 år.
Svårt att förstå, och även om jag spelar något med denne man bakom mikrofonen med jämna mellanrum året runt så tänker jag hedra honom speciellt idag, och ha ett Dio-marathon. Ovan har du vad som kanske får vara en försmak på Record Madness när bokstaven D kommer på fråga, men det mest intressanta är väl den signerade poster som bilder basen i bilden. Den är från när bandet var i Sverige sista gången, jag fick se giget på Debaser Medis och sen fick jag den här av Stones.
En mycket fin present.
Behöver bara köpa ett hus där den ryms att sätta på väggen!
Nå.
Min ordning idag, tio plattor:
Det finns förstås så mycket mer, så många skivor fler att spela, men det får bli i mån av tid.
Vill du ha mer läsning finns det.
Krönika om Ronnie James Dio här, en underbar samling Citat om honom här, och en Tvekamp mellan "Heaven & Hell" och "Mob Rules" här.
Dessutom bjuder Werock på nya recensioner, så här mitt i månaden, för den som vill. Heaven Shall Burn, Entrails och The Storyteller, till exempel.
För mig blir det dock inget av detta nya.
Det blir en resa i min egen nostalgi.
Vila I Frid, Ronnie. Du är saknad, fortfarande...
Inlägg
