Recension av en toppenplatta - och lite hederlig Black Sabbath-tvekampande

Läsning på Heavy MetAle.
Recension av en riktig kalasplatta här, och söndagens Tvekamp mellan klassikerna "heaven And Hell" och "Mob Rules". 
Det vill du inte missa!

Igen - 25 Mest Spelade

Detta års första inlägg var en utklippt bild från iTunes, en sammanfattning över vilka låtar som hade mest spelningar. I samband med det inlägget lovade jag att vi skulle återvända för att se om det blivit någon som helst förändring av vilka låtar som egentligen spelats mest.
Det är väl inte riktigt halvårsskifte, men det känns ändå som ett bra tillfälle att göra just det idag. 
Så.
Bilden ovan - oj vad liten text! - är tagen nu.
Har det då förändrats något, kan man säga?
Topp 4 är samma, även om de fått några spelningar sen senast.
Vi har fortfarande Opeth i topp, följt av dubbla Queensryche och sen At The Gates.
Sen har vi en liten förändring, där Black Sabbaths "Nightwing" är nummer 5 utan att vara med alls förra gången.
Det tror inte jag på. Alls. Inte fanken har jag spelat "Headless Cross" så mycket, eller den enskilda låten för den delen. Jag tror helt enkelt att det var ett fel i förra listan, och litar inte riktigt på iTunes...
Sen är det nämligen oförändrat ända till plats 13, där Opeths cover av Deep Purples "Soldier Of Fortune" har letat sig in.
I övrigt kan man konstatera att det inte ändrar sig mycket.
Såklart.
Det krävs ju liksom en besatthet utan dess like för att en ganska ny skiva ska kunna leta sig in på listan, förstås, då det ändå krävs 58 spelningar för att få plats.
Det gör man ju inte i en handvändning, sträcklyssnar 60 varv på en platta...

Nå.
Inför sommaren ser det ut som ovan. 
Vi får se sådär till årsskiftet om det har ändrat sig. Om vi kommer ihåg det...

En annan iTunes-relaterad fråga dock.
Jag har en iPod. Den har 160 GB disk, och det räcker ännu för att hantera mitt musikbibliotek. Men vad gör jag när det inte riktigt räcker längre, alternativt när den går sönder? Vad jag förstår säljs de inte längre, och jag vill inte hålla på med manuell synkning och ta bort material som inte används (det är lite av ett hästjobb med så mycket musik samlat). Samtidigt vill jag inte tappa sånt som spellistor, statistik och liknande.

Hur gör jag? När det händer?

Veckans Tips: Count Raven "High On Infinity"

Svensk doom av hög klass, med ett namn som du säkert har hört.
Nä, Count Raven är kanske inte den mest välborgade hemligheten av alla, men har du läst om dem på den här siten förr?
Nix.
Och jag ville ha med dem i våromgångens Veckans Tips av två anledningar, trots att det kanske inte är den mest obskyra akten.
Det första är att gruppen och skivan i sig faktiskt har några år på nacken och det är trevligt att kunna blanda upp de sprillans nya plattorna som annars dominerat när det gäller att hålla hemlisar.
Det andra skälet är att l¨tarna på "High On INfinity" är väldigt bra, och att jag har två spår som jag i skrivande stund (början av december) laborerar med att spela som ett av de åtta valfria spåren på Hårdrockskväll 2014.
Överlag låter ju bandet lite som länken mellan Black Sabbath (med Ozzy Osbourne på sång) och Candlemass, och hade man klarat att snickra fram en lite bättre ljudbild så hade nog Count Raven varit ett större namn. Förmågan att skriva riff och låtar är nämligen väldigt bra, och Dan "Fodde" Fondelius spelar inte bara gitarr bra - han sjunger dessutom stundtals så kusligt likt just Ozzy att det är närapå skrämmande.
Trion som förutom nämnde Fondelius består av Tommy "Wilbur" Eriksson på bas och Christer "Renfield" Pettersson på trummor hamrar fram blytyngd på detta tredje album från 2005, och vill man höra bra exempel på låtar som är lika bra som krossande så är det bara att vrida upp volymen till någon av mina favoriter "Children's Holocaust", "Masters Of All Evil" eller de två riktiga topparna "High On Infinity" och "An Ordinairy Loser".
Det är de två sistnämnda som verkligen är med i racet om att spelas i samband med Hårdrockskvällen, och egentligen är det så löjligt att ett av de största hoten mot det är...
...att jag bestämt mig för att ha med Void Moon, och att jag inte är helt övertygad om storheten i att ha två svenska doom metal-representanter på skivan.
Och Count Raven har du kanske redan koll på.
har du inte det så är det bara att gratulera.
Tyvärr verkar skivan i sig inte finnas på Spotify, så du får utforska cyberrymden på egen hand, eller höra av dig så kanske vi kan lösa något. 
Detta vill du liksom inte missa...

Vi måste prata om... Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"

Kolla.
Vilka vackra omslag.
Det är samma skiva, men den undre är den första pressningen som sedermera (och så här i efterhand) blev tillbakadragen och förbjuden.
Guns'N'Roses debutskiva "Appetite For Destruction".
Under våren har jag läst Steven Adlers bok "Appetite For Destruction", och i samband med att jag hade 40-årsskiva så fick jag en riktigt snygg T-shirt föreställande den övre skivans konvolut.
Den som kanske till slut får räknas som mer klassisk.
Och som verkligen verkligen gör sig bra på en i övrigt helt ren och svart t-shirt, men det är ju en annan femma.
Kontentan av att Guns'N'Roses just nu alltså är lite mer närvarande i undertecknads liv än vad de kanske varit på ett tag är att jag funderat en del.
På just "Appetite For Destruction".
Vi måste prata lite om den, och det faktum att det nog kan vara världens genom tiderna bästa debutskiva.
Jo.
På riktigt.
Det finns skivor som verkligen har mer klassikerstatus, och det finns skivor där band hittat nya medlemmar som gör att den klassiska sättningen uppstår, men det finns verkligen inte många skivor där bandet gör debut på riktigt, och som håller så jäkla bra så många år efter.
Kollar man låtlistan så är det idel hits, som det känns.
"Welcome To The Jungle"
"It's So Easy"
"Nighttrain"
"Mr Brownstone"
"Out Ta Get Me"
"Paradise City"
"My Michelle"
"Think About You"
"Sweet Child O'Mine"
"You're Crazy"
"Anything Goes"
"Rocket Queen"

Allvarligt, de där låtarna inklämda på en enda platta, som helt gick utanför ramarna på hur musik skulle vara, hur attityd skulle vara och hur den skulle levereras.
Av debutanter.
Det skojar man inte bort.

Vilka konkurrerar?
Black Sabbath med sin självbetitlade debut, förstås. Trendsättare i så många år framöver.
Första Led Zeppelin. Också förstås.
Det finns väl ett par kandidater inom döds- och black metal också, men om man letar bland de vanliga misstänkta så är det påfallande ofta som ett band har behövt 1-3 skivor på sig för att verkligen hitta formen och sitt egna uttryck.
Det har byggts om lite i bandens sättning, man når sin formtopp efter de första försöken och kanske kanske är just första plattan en förlängning av demoperioden - eller så är den "nya gruppen" resultatet av att etablerade artister hoppat av (eller fått sparken från) andra band och startar om.
Men det finns förstås undantag.
Som "Appetite For Destruction".
Känslan av att det gänget, den skivan, kom från i stort sett ingenstans och bara sket i alla regler finns fortfarande där när man lyssnar på den.
Lite som Led Zeppelin eller Black Sabbath.
För att vara från mig - som kanske inte håller GNR som så himla högt annars, mest beroende på att Axl Rose verkar vara ett rent pain in the ass och att efterföljande skivor dalar betänkligt i kvalitet - så är det en hel hoper beröm.
Att jämställa bandet med sådana ikoner.

Hårdrockssamfundet har möjligheten att rösta fram kategorin "Bästa Debut" till kommande år, den har ännu inte varit med, och skulle den hamna med så vete fasiken om inte just "Appetite For Destruction" skulle vara skivan jag plockade ifrån.
Vilken låt som däremot skulle få representera skivan är stört omöjligt att peka ut.
Det är lite dagsform på det.
Som sig bör med en skiva som är riktigt bra, och som kanske kan konkurrera om det där med att vara världens bästa debut.
Men vi kan prata om det.
Vilken låt på skivan som alltså är bäst.
Eller om hela skivan, om ni vill.
Världens (kanske) bästa debut.
Guns'N'Roses "Appetite For Destruction"!

Citatet: Jus Oborne, Electric Wizard

Ibland tycker jag att Citatet ska vara långt, ha en mening och en aktuell bakgrund.
Då väljer jag något som känns hett, antingen för att en händelse just skett eller för att det är viktigt för mig.
Ibland inte.
Detta är en sån gång.
Jag hittade helt enkelt en bild på hur Black Sabbath gjorde sitt omslag till skivan "13", samtidigt som jag råkade befinna mig i en period där jag konstaterar att just Black Sabbath med Ozzy Osbourne är så jävla bra, och då passar detta Citat alldeles ypperligt. Tycker jag.

"Vi lyssnade på Black Sabbath och käkade svamp, och tänkte "Vad i helvete håller vi på med? Detta är det bästa bandet som någonsin funnits"
Jus Oborne, Electric Wizard

Electric Wizard har jag i stort sett enbart detta förhållande med, "Black Masses", men det gör ju inte deras svampinfluerade sanning mindre sann...

Ja, just ja. 
Hur bilden såg ut när man skapade omslaget till "13"?
Såhär!

 

Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

Vi måste prata om... Candlemass och sångarna

I veckan stod jag - som så ofta förr - och fånstirrade på skivhyllan.
Det händer ju titt som tätt.
Lekte med tanken att skriva något som inriktar sig på 80-talet, någon form av hyllning till de där helt magiska plattorna som kom då och liksom.. definierade hela hårdrocksgenren.
Fingret rusade runt med start på "A", och efter ett par hyllplan kom jag ner till "C".
Där finns en av de där grupperna som jag verkligen följt under hela livet, både mitt och deras.
Candlemass.
De har skivor som absolut kvalar in om man ska skriva en sån där hyllning, men det som verkligen slog mig när jag stod där och petade i deras diskografi var hur vansinnigt olika de låter med olika sångare.
Tycker jag i alla fall.
Den första skivan, med Johan Längqvist, klassiska "Epicus Doomicus Metallicus" är förstås ett stycke hårdrockshistoria (och ett av de läckrare omslagen) men egentligen inte så vansinnigt likt det som nog kommit att betraktas som det "klassiska" Candlemass.
Det med Messiah Marcolin, och framförallt skivorna "Nightfall", "Ancient Dreams" och "Tales Of Creation" (återföreningen med den självbetitlade vita skivan är väl rätt bra, men kan inte räknas i den klassiska sviten).
Jag tror att många anser det vara bandets "hemmaplan".

Sen kom "Chapter VI" med Tomas Vikström. 
Det låter inte alls lika som något av de andra, främst för att sångarens röstomfång och sätt att sjunga tillsammans med produktionen gör det lite mer... glättigt, i brist på bättre ord.
Skivan är verkligen inte dålig, jag gillar den skarpt, men det är inte den jag tänker på spontant om jag ska definiera bandets sound.

Än mindre kan jag säga att "Dactylis Glomerata" och "From The 13th Sun" med Björn Flodqvist ligger rätt i munnen på mig om just bandets egna sound ska beskrivas.
Igen - de är inte dåliga (även om de väl inte tillhör topparna i samlingen), men annorlunda.

"Candlemass sjunger Sigge Fürst" räknas inte. Jäkla plojskiva.

Vilket faktiskt, om man tar bort återföreningen med Messiah, tar oss till modern tid och Robert Lowe. 3 skivor blev det, alla riktigt bra, och igen en lite annan stil.
"King Of The Grey Islands", "Death Magic Doom" och "Psalms For The Dead" är en trio som bandet och sångaren kan vara riktigt stolt över.

Det roligaste av allt är att nästan att man nu deklarerat att det inte blir fler studioalbum, skiljt sig från Lowe och gift sig med Mats Levén för att hantera liveframträdanden, och...
...på köpet fått den sångare som klarar att göra alla åren och alla stilarna rättvisa.
En av mina personliga favoriter, långvarig vän och kompanjon till bandets primus motor Leif Edling och medbrottsling i bland annat Krux - men faktiskt aldrig med på Candlemass skivor.
Ändå snorbra live, och jag måste erkänna att jag verkligen drömmer om en fet, avslutningsbox med livematerial där just Levén står bakom micken. Det vore något.

Att ett band kan lägga tre decennier bakom sig, avverka så många sångare och ha så mycket olika stilar men ändå låta otvivelaktigt som sig själva - det är inte vanligt.
Jag kommer på rak arm nästan bara på en annan akt: Black Sabbath.
Ozzy Osbourne, Ronnie James Dio, Tony Martin, Glenn Hughes och pojkarna låter alla som Black Sabbath och... ändå helt olika i stilen.

Lustigt nog är likheten att bandets starke man, låtskrivare och riffmakare är konstant.
Edling och Iommi.
Det är två herrar som vet vad de vill med sina band, uppenbarligen, och som alltid haft förmågan att skriva bra riff och bra låtar genom alla olika skiftningar i modet och populismen av vad som är "hett" och "rätt".

Kanske kan man räkna in Deep Purple bland de där också, man har ju haft lite olika gubbar bakom mikrofonen, varit verksamma väldigt länge och lyckats med konststycket att låta mycket olika - och ändå behålla identiteten. Kanske.

Men sen smalnar det väl av?

Eller kommer du på fler?

Jag tycker nämligen att det är värt att hyllas, prestationen att klara av att vara verksam så länge, byta skepnad så pass ofta men ändå stanna aktuell och väsentlig och ändå behålla sin identitet.
Sånt man måste prata om.
Candlemass och sångarna.

Citatet: James Hetfield, Metallica

Klassiska tidningen Rolling Stone har låtit sina läsare utse de 10 bästa hårdrocksskivorna i historien.
Det är utgångspunkten för Citatet denna gång, och eftersom bilden ovan och rubriken på inlägget kommer från en av de starke männen från Metallica så förstår du säkert vilket band som kammade hem titeln.
Skivan?
Den här.

"Master Of Puppets", som även undertecknad håller som bandets starkaste stund, kammade hem segern. Jag hittade artikeln på Facebook, och tyckte det kunde vara passande läsning. Övriga alster på Topp 10 genom historien:

1) Metallica "Master Of Puppets"
2) Black Sabbath "Paranoid"
3) Black Sabbath "S/t"
4) Iron Maiden "The Number Of The Beast"
5) Metallica "...And Justice For All"
6) Slayer "Reign In Blood"
7) Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"
8) Metallica "S/t"
9) Led Zeppelin "II"
10) Metallica "Ride The Lightning"

...är detta facit?
Verkligen inte. Inte i min bok i alla fall.
Men man kan konstatera att just Metallica verkar gå hem hos den breda massan, speciellt som man fått in 4 (!) album på topp 10 genom alla tider.
Oavsett vad man tycker om det hela så är det en bragd.

Och det ger en väldigt fin bakgrundsfond till Citate denna gång.

"Vi gör detta för vår egen skull.
Folk gillar det, och det är coolt, 
men jag tror att dom uppskattar att vi gör det för vår egen skull."
James Hetfield, Metallica

Ja.
Detta är sagt innan samarbetet med Lou Reed på "Lulu", men man kan inte påstå att bandet gör en sån sak för något annat än sin egen skull heller.
Även om den ju är rätt långt från Topp 10 genom tiderna...

Veckans Tips: Void Moon "On The Blackest Of Nights"

Ååhhh... den här skivan var med på en av Record Heavens nyhetsutskick.
Den väckte omedelbart min nyfikenhet.
Namnet.
Omslaget.
Det faktum att jag aldrig hört talas om bandet, men att de  ändå skyltar med referenser som nedanstående text:
The band reportedly draw inspiration and strength from the old gods of Black Sabbath and Candlemass empowered by torchbearers like Solitude Aeturnus and contemporary bands like Hammers of Misfortune and Grand Magus, the lyrical themes surrounding Crowley's teachings, horror stories, death and philosophy.
Det slutgiltiga faktumet, att Void Moon inte fanns på Spotify beseglade beslutet - det var att beställa. I blindo.
Skivan landade i min brevlåda i mitten/slutet av februari 2013, och med händer som darrade och svettades av förväntan/fasa (tänk om detta skulle vara kasst?) petade jag in skivan i spelaren.
Ut strömmade en skiva som skulle komma att ta ett järngrepp om mig under de närmaste veckorna - kanske längre. Det vet jag inte i skrivande stund, eftersom jag genast bestämde mig för att låta detta bli en del av mitt "hemliga projekt", där jag skriver om skivan långt i förväg för att sedan begrava den från Metalbloggens sidor under hela 2013 - med andra kanske det visar sig, så här i efterhand, att jag lyssnat på den här plattan mer eller mindre konstant under året. Jag kanske inte ens hållit den hemlig?

Nå.
Bandet är svenskt, och fortsätter med att konstatera "Our music is not for everybody but with a label like Cruz del Sur we are sure to reach out to that percentage of people who really will understand and appreciate it." - och jag är tydligt en av dem. 
Det är doomaktig heavy metal med känsla och rätt skön avighet och smuts.
Låtarna heter saker som "Hammer Of Eden", "The Word And The Abyss", "Among The Dying" och "The Mourning Son". 
De två bästa låtarna heter "Cyclops" - som startar med fantastisk sång och lite halvballadkänsla för att växa sig episk - samt "Through The Gateway" - som bjuder på snabbare trumspel och riv i riffen - och båda dessa hade jag direkt i tanken som spår för Hårdrockskväll 2014.
Kanske framförallt "Cyclops".
Den refrängen är svår att skaka av sig...

Nå. 
Det är inte alltid ett blindköp lyckas. Jag har både framgångar och totalnitar när det gäller sånt, men denna gång var det en fullkomlig vinstlott.
Void Moon "On The Blackest Of Nights"  är en hemlighet jag bara vill dela med mig av. Det är bara att du kastar dig ut på nätet och kollar om du kan tjuvlyssna på den på något sätt (vem vet, den kanske finns på Spotify nu?) - eller så gör du som jag och blindköper.
Det är ett säkert kort!

Classic Rock och Werocks Årsbästalista 2013

Kanske är du lite less på det där med listor och sammanfattning av året 2013. 
Lugn, vi ska sluta med det.
Detta är det sista inlägget med temat, och egentligen hade jag för avsikt att hinna med det innan nyårsafton, men...ja... det gick inte.
Personligen tycker jag ändå att det är intressant, speciellt eftersom Classic Rock Magazine verkligen har en lite annan approach och vinkel än de stora svenska tidningarna, och därför ser listan riktigt annorlunda ut.
Totalt sett listar man 50 plattor, men du får topp 20 här.
Vill du veta mer - och läsa intervjuer med alla som finns med - så fins inga genvägar. Det är bara att pallra sig till Pressbyrån och hala upp 59 bagis i så fall.

Okej, såhär ser listan ut:

1) "13" - BLACK SABBATH
2) "Earth Rocker" - CLUTCH
3) "The Next Day" - DAVID BOWIE
4) "The Temperance Movement" - THE TEMPERANCE MOVEMENT
5) "The Raven That Refused To Sing (And Other Stories)" - STEVEN WILSON
6) "Lightning Bolt" - PEARL JAM
7) "Aftershock" - MOTÖRHEAD
8) "Fortress" - ALTER BRIDGE
9) "Blak'n'Blu" - GARY CLARK JR
10) "...like Clockwork" - QUEENS OF THE STONE AGE
11) "All Hell Brakes Loose" - BLACK STAR RIDERS
12) "King Of Conflict" - THE VIRGINMARYS
13) "Now What?!" - DEEP PURPLE
14) "Snapshot" - THE STRYPES
15) "Scorpion Child" - SCORPION CHILD
16) "Nine Lives" - VON HERTZEN BROTHERS
17) "Man And Myth" - ROY HARPER
18) "The Devil Put Dinosaurs Here" - ALICE IN CHAINS
19) "Furiosity" - MONSTER TRUCK
20) "Dream Theater" - DREAM THEATER

Okej. En hel del plattor som du inte hört eller hade på radarn, gissar jag, och det är väl ganska väntat med tanke på tidningens underlag och var de kommer från.
Men kul.
Som grädde på moset listar man dessutom de bästa låtarna, men utan inbördes ordning (det förstår jag, jag tycker nästan att det är svårare att ge en enskild låt en individuell placering än en hel skiva).

Eftersom man har med de 30 bästa i total oordning så orkar jag inte notera alla, enbart de som haft representanter som varit intressanta för Metalbloggen det senaste året.
Då hittar man:

GHOST "Secular Haze"
KORN "Love And Meth"
HELL "The Age Of Nefarius"
DREGEN "Just Like That"
STONE TEMPLE PILOTS "Out Of Time"
MAD SEASON "Slip Away"

Okej, det var väl en uppfriskande lista hela vägen?
Man kan ju konstatera att det är de stora grupperna som får plats här (det finns också en sammanfattning över årets gig, men den blir så abstrakt när en tidning ska täcka in hela världen och så bred genre, så den hoppar jag över i detta inlägg), inte de små lite okända pärlorna... men jag gillar det.
Det är en bra kontrast mot ex Close-Up Magazines eller Sweden Rock Magazines lista.
Eller min egen lista, för den delen!

Werockskribenterna har också enats om den sammanlagda listan.
Det var dock extra spretigt i år, och därför plockade vi fram topp 5.
Segrade gjorde Satyricon, följt av Anciients.
Inte fel alls, om ni frågar mig...

Alla skribenterna har dock en väldig bredd, och när man läser allas topplistor inser man att det enda man egentligen kan önska är att vi var fler skribenter (Vill du? Kan du? Har du tid?) så att den aggregerade listan blev än mer spänstig.

Du hittar den sammanlagda listan här, och alla skribenternas bidrag här.
 
Hur som helst... nu stänger vi 2013 på den här bloggen.
Imorgon är det Hårdrockskväll 2014. Det är viktigare det..

Gott Nytt År - och Årsbästalistan!

GOTT NYTT ÅR, läsare, vänner, familj och digitala vandrare.
Som vanligt blir det en årsbästalista, denna gång räknar vi ner från 32 till 1 (varför 32 skivor, och inte 25 som jag hade tänkt nyss? Eller 50? Vete fan, men det blir såhär nu - och dessutom hittade jag min fusklapp och såg att jag helt missat ORCHID och KADAVAR, så de ursprungliga 30 editerades till just 32...).

Först - årets nyårslöfte: att komma i form. Rejält. Jag fyller 40 år detta det kommande året, det som ligger framför oss precis orört och oskrivet. Fullt av möjligheter.
Och då vill jag vara i form. 

Dessutom är det värt en disclaimer innan vi gläntar på förlåten till årets lista. Tillhör du Hårdrockssamfundet och ser någon platta och/eller akt du inte känner igen så... kollar du upp den på eget bevåg innan Trettondagsafton. Jag har till sist bestämt mig för att inte hålla tillbaka några hemligheter i listan, med resultatet att det kommer att spelas låtar från i alla fall ett par av dessa akter när det väl är dags på söndag.
Tillhör du inte Hårdrockssamfundet så är det bara att gå bananer och hitta eventuella nya favoriter...

Så, med det sagt... här kommer årets årsbästalista!

ÅRSBÄSTALISTAN 2013

32 . "Lightning Bolt" - PEARL JAM
...första skivan i nedräkningen, sistaplatsen, var en kamp mellan IN VAIN "Ænigma", IMMOLATION "Kingdom Of Conspiracy", IN SOLITUDE "Sister", MISS LAVA "Red Supergiant" och den här. Till slut kom jag fram till att jag tycker de gamla Seattlerockarna förtjänar vinsten i den lilla femkampen - men det är inte mer heller. Egentligen skulle jag vilja dela 30-platsen, men.. börjar man öppna den filosofin så kommer det antagligen att skena iväg.

31 . "Meir" - KVELERTAK
Ärligt talat, den här skivan är nog ungefär lika bra som debuten, men där debuten körde ångvält över alla förväntningar och fick norrmännen att hyllas hejvilt så blev mer av samma vara rent objektivt bra, och subjektivt bara... en parantes.

30. "The Devil Put Dinasaurs Here" - ALICE IN CHAINS
Den här skivan är bra, men den har en tendens att liksom gömma sig lite jämfört med många av årets släpp. Märkligt nog, för den är verkligen värd bättre.

29. "Aeons Of Satan's Reign" - SATAN'S WRATH
Sången är galen, svänget och låtarna är galna - och allt blir riktigt jäkla bra ihop. En sen skiva under året som verkligen intensivspelats när den kom mig tillgodo.

28. "Freedom" - SPIRALARMS
Åker förband till sina kompisar på placering 26, och levererar en skiva full av själslig rock'n'roll.

27. "The Winery Dogs" - THE WINERY DOGS
Gamlingar som hittat nya krafter. Bra mix på den här plattan, från ballader till episk rock.

26. "Scorpion Child" - SCORPION CHILD
Amerikanska Scorpoin Child kom med en lovande och svängig debut, med möjligtvis lite ojämnt låtmaterial. Det räcker ändå väldigt långt!

25. "Goodbuy Repetance" - DEAD LORD
Det här har spelats så sjukt mycket i samband med att grillen gått varm i sommar. En avslappnad skiva som påminner mig om just ljusare tider.

24. "Womb Of Lilithu" - NECROPHOBIC
Ett rätt sent tillskott, och kanske hade mer tid att leva med plattan inneburit en högre placering för Stockholmarnas svärtade döds - för visst håller man fanan högt även denna gång.

23. "Mouths Of Madness" - ORCHID
Årets näst bästa Black Sabbath-album, typ. Det här svänger livsfarligt mycket...

22. "Abra Kadavar" - KADAVAR
Stenhårt 70-talssound från Tyskland. Kan faktisk vara det bästa Tyskland kommit fram med sen... ja.. på vääääldigt länge!

21. "Sky Burial" - INTER ARMA
Det är årets bästa sludge. Såhär låter hösten...

20. "Surgical Steel" - CARCASS
Egentligen är det helt sjukt vad dessa herrar från Storbrittanien har åstadkommit i den extrema musikhistorien - och fortfarande biter stålet bra. Hög lägstanivå på den här skivan.

19. "Deciever Of The Gods" - AMON AMARTH
Ungefär lika bra som vanligt av vikingakämparna. Det är bara det att konkurrensen är hård!

18. "The Wild Hunt" - WATAIN
Den nödvändiga utvecklingen har också inneburit att låtmaterialet på "The Wild Hunt" är en aning svagare än vad man vant sig vid från Uppsalas främsta rebeller. Det är fortfarande bra.

17. "Infestissumam" - GHOST
De anonyma gastarna och påven lyckades följa upp debuten på ett mycket bättre sätt än jag trodde på förhand. "Infestissumam" är till och med bättre.

16. "All Is One" - ORPHANED LAND
Fantastisk mix av orientalisk musik och progressiv heavy metal. Skivan innehåller väldigt många bra låtar, helt enkelt.

15. "The Jewelers Daughter" - CAROUSEL
Årets bästa rock'n'roll-platta kommer från USA, och visar upp ett sväng och ett driv som sätter ett stort flin på mina läppar varenda gång.

14. "Welcome Farewell" - VREID
Norge visar framfötterna i år. Detta är ganska säreget, men ändå omedelbart tilltalande. Den här plattan har fått väldigt mycket speltid av mig i år.

13. "Sons Of Aeon" - SONS OF AEON
Imponerande debut från vårt östra grannland Finland. Detta är skivan för dig som vill ha melodisk dödsthrash som ärver At The Gates och In Flames.

12. "True North" - BAD RELIGION
Veteranerna fortsätter visa storform. Lika vasst som under glansdagarna, närapå!

11. "Wake" - COLOSSUS
Progressivt och episkt på samma gång. Denna debut är lika imponerande och komplett som den är lovande inför framtiden. En ny svensk stjärna har tänts.

10. ”13” – BLACK SABBATH
Det var verkligen med skräckblandad förtjusning jag lade legendarernas återkomst i skivspelaren. Skulle de gamla takterna sitta i, och hur hade de förflyttats till en modern värld? Alldeles utmärkt skulle det visa sig, och den här skivan kom under året att växa sig starkare och starkare med varje lyssning - som blev legio till antalet. Att den skulle knipa en plats på min egen topplista trodde jag inte när den kom, men tamejtusan om inte gammal faktiskt är äldst!

9. ”Avatarium” – AVATARIUM
Leif Edling är Sveriges främste riffmakare, och att han pensionerat CANDLEMASS känns lite mindre trist när han tar sig för sådana här andra saker. AVATARIUM är resultatet av Edlings låtskrivargeni, Marcus Jidells gitarrarbete och kanske framförallt Jennie-Ann Smith's för ändamålet perfekta röst. Skir, djup men ändå med bett. Fast den kom ganska sent - faktiskt i elfte timmen - för att ha en chans att spela sig in på årsbästalistan är det inget snack om saken.

8. "The Inheritance" - WITHERSCAPE...tre placeringar in på listans nedräkning och idel veteraner som dominerar. Lik AVATARIUM må WITHERSCAPE vara debuter i ren teknisk mening, men med tung erfarenhet i grunden. I detta fall är det herr Dan Swanö som bidrar med allt från låtskriveri till produktion, och även om kollegan Roger Widerberg som hanterar strängbändandet (och det med bravur) så känns detta som just Swanös sätt att visa var skåpet ska stå. Progressiv (döds)metall av yppersta klass, helt enkelt!

7. "Neogenesis" - DIABOLICALDet är lätt att luras att detta bara är en snygg förpackning. Mattsvart omslag i pocketformat, tryck i guldrelief och ett innehåll som inte bara omfattar texterna utan även en synnerligen dystopisk novell där de över 100 sidornas kapitel matchar respektive låt. Inget kunde vara mer fel. Visst är förpackningen otroligt läcker, men det är låtmaterialet som ger skivan dess plats här. Årets bästa dödsmetallplatta!

6. "Sempiternal" - BRING ME THE HORIZONInget annat band sammanfattar för mig den unga generationens ambitioner och förhållningssätt som brittiska BRING ME THE HORIZON. Jag tillhör inte dem. Alls. Men lik förbaskat kan en gammal räv som undertecknad inte värja sig när "Sempiternal" bjuder på det bästa av allt...

5. "Sole Creation" - KONGH4 låtar. På ynka 4 spår runt tiominutersstrecket lyfter småländska KONGH på sin tredje skiva till en helt ny nivå. Utan att tumma en enda sekund på sitt patenterade tunga slömangel så tillför man ett element av...lättillgänglighet.

4. "Ov Clipoth And Darkness" - BLACK OATH
Du vet den där känslan av att hitta en skiva med enbart skitbra låtar? När man ändrar sig hela tiden i de fall man ska ta ut en enda låt som representant för denna skiva till en spellista (eller blandband, för oss med några år på nacken)? Det här är en sån. BLACK OATH ställer sig i korsningen där doom, goth och klassisk hårdrock möts, och resultatet är en platta som verkligen lever upp till det gamla ordstävet: No fillers. Just killers...

3. "Heart Of Oak" - ANCIIENTS
Årets bästa debut hämtar sin inspiration från namnkunnigare akter som MASTODON, BARONESS och KYLESA, men har talang och kunskap nog att förvandla denna inspiration till något alldeles eget. "Heart Of Oak" är en sån där skiva som både står ut som helhet - den bör helst avnjutas från pärm till pärm - och samtidigt klarar av att pressa ur sig några klockrena spår som kan locka förstalyssnaren i fördärvet. Lyssna bara på Raise The Sun eller Giants, så förstår du nog vad jag menar!

2. "The Living Infinite" - SOILWORK
Gissningsvis tappar man all eventuell cred om man placerar den här plattan så pass högt på årsbästalistan (ord som "mellanmjölksmetal" har kastats på undertecknad när jag försökt förklara skivans storhet), men det ger jag blanka fan i. Att SOILWORK skulle klara av att leverera så vansinnigt starkt över ett helt dubbelalbum trodde jag aldrig i livet, och när man nu klarat just det så är det bara att konstatera - detta är en av årets absolut bästa och mest imponerande insatser. Punkt.

1. "Satyricon" - SATYRICON
När SATYRICON lämnar epitetet black metal bakom sig för att åstadkomma musik man själva vill, själva anser värdig att utgöra en självbetitlad skiva så är resultatet fullkomligt översållat med stjärnor som glänser mot den svarta natthimlen. 
Produktionen: organisk, varm och proppfull med detaljer som framträder över tid.
Musikerna: fokuserade, dedikerade, kunniga - och i samband med gästsången från MADRIGALS Sivert Høyem; perfekt valda.
Sist men verkligen inte minst: låtarna. Skivan bågnar av så mycket högkvalitativ musik att det är nästan löjligt.
Jag bugar, bockar och tackar för att SATYRICON bryter sin egen konstnärliga och musikaliska väg!

Årets Bästa - Del 2. Musiken

I vanliga fall så är detta ett av de roligaste inläggen att skriva på hela året.
Sammanfattningen av musikåret.
Det som varit bäst, som varit häftigast eller störst besvikelse.
Detta år är en aning annorlunda, och det har med hemlighetsmakeriet att göra. 
Det är lika delar frustrerande och spännande, speciellt när det är såhär nära att man ska få avtäcka hemligheterna (Hårdrockskvällen går av stapeln på Trettondagen, därefter är det fritt fram), men..
...det blir knepigt att skriva en sådan här sak då.
Därför kommer du att få se rubriker som "Årets Näst Bästa Rock" och kanske en del andra konstigheter. Lev med det, så kommer väl en uppdatering vad det lider. 
När allt är officiellt.
 
Med det sagt - nu kör vi.
Såhär var musikåret 2013!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Comeback: Black Sabbath "13"

Inte mycket att snacka om egentligen. Carcass närmast men sen är det rätt tomt. Vad jag förstår har ju Deep Purple klämt ur sig en riktigt bra platta också (kan man ens säga att det är en comeback när de aldrig var "borta" på riktigt?), men i form av såväl medial uppmärksamhet, kvalitet på materialet och betydelse så kan man liksom inte bråka med den här given.
Nej, Bill Ward spelade inte, men i övrigt var det alltså originaluppsättningen, och jag är fortfarande nästan tagen av hur bra det blev.
Både resultatet på skivan i fråga ("13" håller väldigt väl, även med ett par månader på nacken), men även hur bandet skötte sig på den efterföljande turnén, då man trotsar även cancerbehandling på Iommi.
Och ja, det är lite av en feg start på detta inlägg, för om man nu ska mjukstarta så är väl det här definitionen av just det.
Given kategori, given vinnare.
Men det gör dem ju inte mindre värda för det, vill jag påstå!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Låt: Satyricon "Phoenix"

Det här är däremot inte en fegisutnämning.
Det här är nog snarare en aning kontroversiellt.
Som bekant kan man nog se det som en aning av en trend, det där med att svartmetallare sjunger rent i år. Watain kanske fick störst genomslag och var mest oväntade - överlag är ju "The Wild Hunt" ett lite oortodoxt steg för att vara black metal - men allra bäst var helt klart Satyricon. Satyr insåg att för att göra låten rättvisa skulle han inte klara att axla den vokala manteln själv, så han tog hjälp av Sivert Høyem från Madrigal för att kunna realisera sin vision. Resultatet är en låt som inte är black metal alls, men ändå - i kärnan och uppbyggnaden - är just det.
Resultatet blev årets bästa låt.
Det här är en låt som definierar hela bandets självbetitlade skiva, och som jag tror kommer att spelas i många år framöver, på alla möjliga ställen och i alla möjliga sammanhang.
Videon är inte årets bästa (..scrolla neråt, det finns förstås en sådan kategori med...), men det är ett bra sätt att ge er chansen att verkligen förstå och höra på storheten i låten.
Magiskt!



Övriga låtar som varit sådär fantastiskt jäkla bra finns det förstås, och ska några nämnas så tycker jag att exempelvis Red Fang "Dawn Rising", Anciients "Raise The Sun" eller Avatarium "Moonhorse" kan vara värda att framhålla lite extra.
I slutet var det ändå rätt enkelt att sätta vinnaren i den här kategorin!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Liveskiva: Kreator "Dying Alive"

Det är med glädje jag noterar att det släppts en hel del liveskivor detta år. Jag gillar liveskivor.
Det är med mindre glädje jag noterar att jag liksom missat de flesta, eller i alla fall inte hunnit med att sätta mig in i dem än.
Synd det, men det innebär ju att jag har det roliga kvar, kan man säga!

En skiva som jag hann med att sätta mig in i och som jag dessutom gillar som fan (oavsett fuskande med pålägg) är den här. Kreator "Dying Alive" är nog egentligen mer av en best of, men det är ju vad man vill ha av en live. Från Turbinenhalle i Oberhausen spelar tyskarna ut ett högt kort när man river av klassiker efter klassiker.
Det är välspelat och välregisserat, och jag kan inte riktigt få nog.
Bra som fasen, och jag vete tusan om inte den här hade legat väldigt bra till som segrare i kategorin även om jag nu hade hunnit med att absorbera alstren från Testament, High On Fire och Black Sabbath...
---------------------------------------------------------------------------------------------------- 
Årets Bästa Musikbok: Carl Linnaeus "KISS - Den Osminkade Sanningen"

 Ärligt talat - jag är inte helt fanatisk när det gäller KISS.
Har aldrig riktigt blivit biten.
Men den här boken fick även mig som relativt perifert fan att sjunka djupt in i historien, låtarna, skivorna.
Det är en bedrift, och jag jag tycker att författaren Carl Linnaeus ska sträcka rejält på sig för sin insats. 
Boken i sig fick en helt egen recension på den här siten, och där står förstås en hel del mer om du vill läsa, i övrigt kan jag här konstatera att det inte var speciellt svårt att utnämna årets vinnare i år.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Näst Bästa Rock: Dead Lord "Goodbuy Repentance"

Den här skivan har jag spelat så sjukt jäkla mycket när jag har grillat i sommar.
Det är en platta som ger den där känslan av att hitta Hellacopters igen, om ni fattar.
En ny, helt magiskt svängig, rock'n'roll-akt som bara väntar på att gripa tag i en och ta med en på äventyr.
Det är så lättlyssnat och ändå så hållbart att det är löjligt.
Det är Årets Näst Bästa Rock.
Den bästa ska jag inte avslöja, men jag kan säga att det är en amerikansk akt.
Du får vänta på att få reda på vilken som var bäst, men låt inte det nedslå dig.
Tvåan är ingen dum ersättare!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Roligaste Intervju: Jörn Lande

Den här kategorin är förstås sedd ur mitt högst egna perspektiv.
Det har inget att göra med "riktiga" intervjuer som "riktiga" journalister skrivit, eller som jag läst någonstans.
Nej, det har enbart att göra med hur kul eller inte kul det varit från min sida att intervjua en en eller annan rocker på uppdrag från Werock.se.
Och detta år har det varit minst sagt skralt med dem.
Trodde ett tag att jag skulle få till ett samtal med David Coverdale, men det visade sig att Werock var för små. Vi föll bort, och det var väl inte helt oväntat egentligen.
Däremot var samtalet med norrmannen Jörn Lande en hel annan grej.
Han pratade.
Och pratade.
Och pratade.
Så pass att jag till slut var tvungen att avbryta eftersom jag hade andra åtaganden, och en aning kramp i händerna (som skrev) och öronen (som lyssnade).
Jag har så här i efterhand egentligen ingen aning om jag fick med allt som sas, men jag försökte verkligen, och när jag läser intervjun (den blev ganska lång även utskriven) så inser jag att fast den slutade ganska rörigt så var den rolig att göra och blev ändå till slut rätt bra.
Det kommer i alla fall fram en hel del roliga detaljer.

Nästa år ska jag ändå försöka få till någon fler intervju. Det är roligt att göra sådana, om man har lite tid att förbereda sig.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Black Metal: Watain "The Wild Hunt"

Ja.
Det är egentligen rätt trist, men jag har i år inte riktigt hittat någon sån där magiskt bra black metalskiva, och lite i brist på konkurrens så blir det Watain som kniper titeln. Även om jag ju faktiskt tycker att "The Wild Hunt" inte är lika bra som sina närmaste föregångare - en åsikt som enbart lutar sig mot låtmaterialets kvalitet, och inte det faktum att man gett sig på att sjunga rent eller testa gränserna. Det funkar rätt bra tycker jag, men skivan känns mer ojämn än sina föregångare. 

Detta resonemang bygger också på att Satyricon inte längre gör black metal, för det kan man inte kalla årets självbetitlade album. Närmast i övrigt kan nog Stilla ha kommit med "Till Stilla Falla" samt Djevel med "Besatt Av Moone Og Natt", om du nu vill springa vidare inom black metal-spåret.
För övrigt får du ju gärna tipsa lite om just bra black metal också, för även om Gorgoroth kommer med nytt snart så är det få saker som verkligen spöar känslan av att bli spöad av en riktigt bra black metal-platta.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Debut: Anciients "Heart Of Oak

Givet, givnare, givnast.
Typ.
Har du hängt med en aning under året så vet du att jag föll helt pladask för den här plattan, och att det är årets bästa debut är för mig helt odiskutabelt.
Frågan är inte om den återfinns på årsbästalistan, utan hur högt upp (ja, jag vet ju redan det eftersom deadline för Werockskribenterna har varit), för det tillhör väl inte vanligheterna att en debut är så här... komplett.
För precis det är kanske det mest påtagliga mitt i Mastodon/Baroness-mecket, att skivan känns fullständigt komplett.
Det är inga känna-sig-för-på-debuten, det finns ingen utfyllnad.
Allt är snorbra och moget, hela tiden.
Då kan jag leva med den lite ostiga stavningen av namnet (dubbla ii ska visst inte uttalas om jag fattar saken rätt, utan bara se udda ut), och leva i andaktig väntan på att Anciients ska följa upp den här debuten!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Uppföljare: Ghost "Infestissumam"

2013 var året då tre uppföljare skulle släppas.
Tre uppföljare där respektive band skapat enorma svallvågor med sina debuter, och där det i två av fallen rör sig om i stort sett genreskapande akter.
Kvelertak.
Ghost.
Och som sista akt, Tribulation.
Den svenska dödsakten gick från klassisk old school-döds till annan form, mer svävande sak som jag har kämpat med hela året. Jag vet nog innerst inne ännu inte vad jag ska tycka om Tribulations andra platta "The Formulas Of Death".
Kvelertak gjorde tvärtom.
Ändrade prick inget, och kastade istället bara in en växel till.
"Meir" betyder väl just "mer", och det var vad man fick.
Det fungerade förvånansvärt bra för min del, men man kan se att skivan inte återfinns ens i diskussionerna över årets album trots att den rent objektiv nog är lika bra som debuten
Där ser man vad förväntningar kan göra.

Helt klart är vinnaren i denna kategori svenska Ghost. Eller Ghost B.C som de tvingats kalla sig på andra sidan pölen.
Jag trodde aldrig att de skulle klara av att följa upp sitt koncept så starkt som de gjort, och jag anser att "Infestissumam" är väsentligt bättre än föregångaren.
Det genslag bandet har nått är också monumentalt, med förstaplatser på listor, intervjuer i media och stora spelningar.
Där står jag med skämsmössan på för att jag trodde att det inte skulle gå att ta allt vidare ett steg, och i förväg dömde ut dem en del.
Så kan det gå.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Video: Behemoth "Blow Your Trumpets Gabriel"

Gammal promobild (som jag gillar så det skiter jag i), alldeles sprillans ny video från kommande skivan "The Satanist".
Polska Behemoth går liksom inte att slå när det kommer till att göra videos, och när det blev premiär på första singeln "Blow Your Trumpets Gabriel" såhär mot slutet av året så blir resultatet liksom lite game over.
Det är ingen idé att hålla på att dalta.
Detta är den snyggaste videon i år, fast skivan i sig inte släppts än.
Och vad jag egentligen tycker om själva låten får du vänta på...


---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Näst Bästa Döds: Amon Amarth "Deciever Of The Gods"

Okej, så var vi där igen då.
Det där med "näst bästa" istället för "bästa".
I genren döds så blir det så, och näst bäst är svenska Amon Amarth, som håller en rent löjligt hög lägstanivå i sitt låtskrivande. "Deciever Of The Gods" är mer heavy metal än kanske någonsin förr, men det är en skiva som är svår att värja sig mot. 
Den fäster hårt efter ett par varv, och såklart är det trevligt att höra Messiah sjunga igen.

Ska man förresten ta en skiva som inte är "döds light" så kan vi ju utse en till tvåa. Typ.

I så fall väljer jag jänkarna Immolation.När man drar åt tumskruvarna sådär som bara de kan, i en kombination av frenetiskt pisk och riff och melodi och tyngd så är det bara att som lyssnare luta sig tillbaka och låta sig dras med.
Det är bra, även om "Kingdom Of Conspiracy" kanske - med ett par månader på nacken - inte är riktigt lika bra som föregångaren "Majesty And Decay".

I den här kategorin har jag för övrigt valt att diskvalificera progressiv döds. Jag har inget rationellt skäl, mer än att jag inte ville ha med det, och skulle så ha varit fallet så hade jag bytt ut ovanstående mot understående:

Du kan se det som ett bonuspris, där bästa progressiva döds går till Witherscape "The Inheritance", men det var inte meningen.

Bäst alla dödskategorier är däremot en hemlig platta. Med en svensk grupp!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Festival: Metallsvenskan

Okej då, det blev ju faktiskt bara en festival för min del, så konkurrensen var inte direkt stenhård detta år. Tänkte mig Getaway också, men då blev det istället begravning.
Nå, man ska inte gråta över det som inte blev av, istället glädjas över det som faktiskt hände.
Och där var Metallsvenskan riktigt bra, dels för resesällskapet som gjorde resan fantastisk, dels för den gemytliga stämningen (ganska litet, man kom nära och dessutom fick man träffa en sån som Jarno irl), och dels för att bokningarna var bra.
Primordial, Graveyard och King Diamond-gigen var väl höjdpunkterna.

 

 

Du hittar ett ganska långt inlägg med bilder och text från hela besöket här, och nu återstår bara att se vad som blir det kommande årets festival. Tror det bara blir en, trots krigandet.
Har plåt till Getaway!
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Snyggaste Omslag: Witherscape "The Inheritance"

Ska vi vara brutalt ärliga - och det ska vi väl - så är det egentligen inget omslag som verkligen tagit mig med storm i år. Inget som jag liksom dreglar över, eller ser som en framtida klassiker. I brist på sådana så tycker jag att det här omslaget förtjänar att lyftas fram, dels för att det är vackert som sådan, men kanske främst för att det avspeglar det musikaliska innehållet så bra.
Det ser ut som skivan låter.
Och dessutom är hela paketet laddat med mycket läsning (förklarande text som berättar hela historien eftersom detta är ett konceptalbum som extra bonus till texterna), och den digipack jag har känns... lyxig. 
Den är helt enkelt lite sexig att hålla i, och känns påkostad.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Spelning: Amorphis, Klubben & Satyricon, Debaser

Jag hade alltså inte ens tänkt att gå.
Hade inte plåt, eftersom helgen varit fullspikad ändå (bland annat med Amon Amarth & Carcass-giget dagen innan).
Sen ändrade sig allt med bara några minuters varsel där på söndagskvällen, fick skjuts med The Woan och Hellan, Stones satte mitt namn i dörren och hux flux var jag inne.
Det var en jäkla tur, för dra mig baklänges vilket bra gig finländarna levererade som turnéavslutning!
Stenhårt, känsligt, kanonljud, med inlevelse och en av metallvärldens främsta frontmän som sjöng rent av svettigt bra.
Årets bästa gig.
Och jag höll på missa det (!).

Kolla in bilderna och inse att det var bra. Som fasen!

Till sist då. Spelningen med Satyricon såhär på årets elfte timme.
Jag har faktiskt redan bestämt mig för att ge priset till Amorphis när den här spelningen ägde rum - och hur nekar man den här killen?

 Det går ju inte.
Lösningen - de får dela på priset detta år.
jag kan fasen i mig inte välja en av dem i alla fall, inte efter den fullständiga hitkavalkad norrbaggarna drog på.

Förresten.... det var också en turnéavslutning.
Hmm... kan vi vara nåt på spåren här?
Är det det som är grejen?
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Träningsplatta: System Annihilated "Furor"

Som Magnus Ö beskrev det: "joodå, Robert, lite till orkar du allt".
Så enkelt är det faktiskt.
Dene är sådär lagom lång, ilsken men med djup.
Årets favorit som träningssällskap är System Annihilated "Furor", och det beror till viss del på att det varit ett år där löpspåret fått stå tillbaka för gymmet.
Den gör sig bra där.
Mycket bra...!

Det här med springandet förresten. Eller det som inte blev av i år, det vet ni numera.
Vad hade passat bäst då?
Vete fan, men jag hade antagligen gått för något äldre.
Kanske den här:

Jag vet inte, men det känns i alla fall som om det är en av årets mest spelade skivor för min del.
Den har verkligen gått varm, och lika naturligt som System Annihated får sina åsikt framförd på kort tid så är In Mourning ett band som tjänar på lite tid på att veckla ut sina låtstrukturer.
Det passar väl för löpning.
De få gånger jag lyckats komma ut då, vill säga!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets "Still Going Strong": Bad Religion "True North"

 ...man kan egentligen bara buga, bocka och tacka.
Att farbröderna i Bad Religion fortfarande rockar så sjukt hårt, skriver så sjukt bra låtar och visar sån hunger är egentligen bara magiskt, och vi kan bara tacka och ta emot.
Nä, för min del räcker det denna gång inte till Topp 10, men det är med minsta möjliga marginal jag håller dem utanför.
Den här skivan, "True North", är så pass bra att den faktiskt håller närapå samma nivå som de gamla klassikerna. Ja, jag snackar "Generator". "No Control". "Suffer". 
Även nya klassiker som "New Maps Of Hell" eller "The Empire Strikes First". 
Bandet har en vansinnigt bra form!

Runners-up?
Den här skivan då, med lite "gamla" gubbar som verkligen hittat formen som trio:

The Winery Dogs självbetitlade debut är en härlig rockrökare, med såväl sköna ballader som snygga stänkare.
Men åt de gamla punkrockarna i Bad Religion står de sig ändå ganska slätt...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa EP: Terrortory "City Of Ghosts"

Jag gillar ju Skellefteå/Umeå/Norrköpingsbandet Terrortory, och jag anser att man på den här EP'n har tagit ett rejält kliv framåt från den redan högkvalitativa debuten "The Seed Left Behind". Med "City Of Ghosts" visar man att det finns en förmåga till att skriva storartade låtar, och jag ska erkänna att jag faktiskt gillar formatet EP.
Det ger ett band rätten att verkligen prova sig fram och släppa material ganska tätt.
Gissningsvis kommer det att öka också, med dagens vacklande skivindustri som inte längre baserar sig på fullängdare på samma sätt.
En digital EP kan bli ett sätt att kommunicera med fansen på ett enklare sätt.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Sludge: Inter Arma "Sky Burial"

Sludge.
Svårt att genrebestämma ibland, det blandar sig ju med doom och postrock och annat, men det finns i alla fall en klart lysande stjärna detta år: Inter Arma.
Man har med "Sky Burial" inte bara skapat ett toksnyggt omslag, man har även skapat en mäktig upplevelse för oss lyssnare.
Och detta är sludge när den är som bäst, tycker jag, när den träffar ömsom med stenhårda och blytunga riff, och ömsom smeker i de närapå andäktiga partierna.
Trots det - kommer skivan att ta en placering på årsbästalistan?
Nja. Inte så himla (hehe... du fattar va? Sky - himla...) högt upp, och det beror helt enkelt på att jag faktisk inte är klar med den.
Den har, trots att den snurrat friskt många varv och varit veckans tips, inte vecklat ut sig i sin helhet än. Jag håller plattan på par med en skiva som exempelvis Rwake "Rest", och eftersom jag är en periodare när det gäller sludge är jag så säker på att den kommer att växa ytterligare.
Och det är ju också ett tecken på en bra skiva, en som klarar att ge sken av sin storhet så att man som lyssnare vill höra den, men tar tid att absorbera helt!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Jubileum: Sweden Rock Magazine, 100 nummer

I början av året, januari, ställde Sweden Rock Magazine till med party.
100 nummer, och som huvudakt hade man de band som framröstats som de två största svenska banden genom tiderna: Candlemass och Entombed.
Du har bilderna här, och artikeln som blev resultatet på Werock finns här.
Framförallt Candlemass med Levén på sång var riktigt jävla bra, och man har verkligen fått en rejäl nytändning live med en så pålitlig och stabil sångare. I hemlighet hoppas jag att man kommer med nytt material, trots att man förkunnat att bandet är pensionerat vad gäller nya skivor...
Det passar också mycket bra att avsluta årets sammanfattning på detta sätt.
Dels spelar faktiskt Candlemass ikväll, på samma ställe, och framför "Ancient Dreams" i sin helhet, dels kommer väl bloggen att ha ett eget jubileum det kommande året: 5-årsjubileum.
Det blir något det!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Pust!
Det blev ganska långt det här året, sammanfattningen av 2013. 
Hoppas ni gillade den.
Nästa anhalt - årsbästalistan för just 2013.
Publiceras, med Topp 25, på Nyårsafton som vanligt!