Record Madness är en bloggöverskridande serie inlägg där eder Rebellängel och Stones på Tune Of The Day dyker ner i våra skivsamlingar och sedan passar bollen vidare.
Alltså - det startade med att jag dök ner i bokstaven "A", för att sedan, när inlägget avslutades, skicka vidare att Stones skulle starta med bokstaven "L". Han visste inte vilken bokstav det skulle bli, och det betyder att när han väl fått "L" så hade han fria tyglar att skriva sitt inlägg hur och när han ville - så länge han avslutade med att välja en bokstav som han skulle skjuta tillbaka till den ovetande Rebellängeln.
Och så har vi hållit på.
Det har väl tagit snart 1,5 år nu, och vi har publicerat en 7 bokstäver var så här långt.
Blir liksom så, det hamnar inte överst i listan man gör - och det tar också en hel del tid att pilla ihop ett sånt här inlägg (speciellt för Stones, dels för att han är noggrannare med bilderna än vad jag är, och dels för att han har så sjukt mycket skivor...!).
Du har alla hittills publicerade artiklar i serien i detta arkiv om du är nyfiken, och hela syftet med serien är faktiskt inte att lura Stones att visa alla godsaker han har i sin hylla även om man kan tro det - istället är det att på ett lustfyllt sätt visa på hur en skivhylla kan se ut, i all sin spretiga underbara och konstiga form.
Det samlas ju märkligheter under året, och det upptäcks - i falla för min del - en hel del hål som jag knappt visste eller trodde att jag hade.
Det är helt enkelt kul!
Så.
Dags för min senaste utmaning.
Stones avslutade ju bokstaven "E" med att kasta tillbaka samma bokstav till mig.
RECORD MADNESS: E
Ärligt talat... jag har bävat lite för den här bokstaven. E.
Bokstäverna A-D upptar typ halva skivhyllan som det känns, medan bokstäverna E-H är klart minimalistiska, och av alla dessa så har jag noterat att bokstaven E är underrepresenterad. Det är så enkelt att jag känt lite prestationsångest!
Nåväl, skit i det - det blir en lite annorlunda utmaning.
Vad finns det på E, vad saknas - och varför det?
Låt oss kika, helt enkelt!
Här står de.
Samlade i sin enstaka prakt. Delar hylla med "D", men då har "D" ett hyllplan till...
Kan inte vara mer än ett tjugotal eller så, och jag har faktiskt funderat en del på hur det kan komma sig att det inte är fler?
Slumpen, tror jag, för det finns mycket bra grupper på just "E" - men jag har inte speciellt många skivor av någon enskild artist.
Det är väl de här som har flest representanter..
Just det.
Entombed - med skivan som jag hämtat mitt nickname från längst fram. "Morning Star" som inleds med helt magiska "Chief Rebel Angel"!
Ändå ser ju alla att här finns det hål.
"To Ride, Shot Straight And Speak The Truth", någon? Som exempel?
Nåväl, detta är en del av grejen med Record Madness, det blir liksom en inventering!
Bara att addera lite plattor på den där ruskigt långa listan med "....att köpa..."
Okej.
Vidare.
Och jag tror att vi tar dubbla foton av lite oväntade och udda plattor härnäst.
Överst - det som inte är hårdrock. Rätt lite faktiskt, och riktigt spretigt. E-Type, Eminem, Eagle-Eye Cherry (borde han vara sorterad på "C" egentligen?) och en samling med Elvis.
Underst lite överraskande för att det faktiskt inte finns mer.
ELO har jag bara en samling med, och det finns dessutom enbart en enda giv med Edge Of Sanity. Det är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, men det är kanske den viktigaste Edge Of Sanity-skivan: "Unorthodox". Eller, vad fan vet jag, jag har ju uppenbarligen inte koll, haha!
Trots att "E" inte har speciellt många skivor i min hylla har bokstaven vaskat fram ett par riktigt bra Veckans Tips, tycker jag.
Dessutom är de nästan färgkodade på ett häftigt sätt, eller hur?
Eldbakgrund och svart olycksbådande front med rök på..
Skivorna där uppe är Ex Deo "Romulus" samt tyska Exumer "Possessed By Fire", medan det undre alstret är Electric Wizard "Black Masses". Tre rätt olika stilar, tre rätt olika alster men jag gillar dem allihop.
Så pass mycket att jag kan reagera på att jag ju faktiskt inte fått tummen ur och dragit på mig fler skivor med dem, framförallt med Electric Wizard som ändå har en ganska diger katalog. Kan ju bli svårt med Exumer, det finns liksom inte lika mycket där...
Okej. Vad finns det mer då?
Mycket blandade bilder, detta.
Toppbilden visar Electric Boys, Eclipse och Evilyn Strange i en salig blandning.
Samtliga dessa är sådana där som inte spelar mig så stor roll, liksom.
Jag varken gillar eller ogillar dem.
I mitten ett band som jag först gillade, sen inte (för att det var lite ohäftigt, kanske?), och nu tycker är lite bra igen. Ett band som nog samtliga rockers har någon form av relation till.
Europe.
Du vet.
"The Final Countdown". "Cherokee". "Caaaaaaaaaaaarie".
De skulle jag egentligen gärna ha fler skivor av (och så dyra kan ju inte de vara numer, eller hur?), men där står enbart en samlingsplatta samt pärlan "Secret Society" som faktiskt är otroligt mycket bättre än du tror.
Vi avslutar denna bildsvit med lite nyare saker.
Extol, som jag inte tycks fatta trots flera varv och ett antal personer som säger mig att detta borde vara precis min grej (varför blir det så ibland?) och Exodus ("Exhibit B: The Human Condition") som ju är rätt bra men jag av någon anledning ändå inte har mer material av (hey, "Bonded By Blood" någon?!?).
Ni ser mönstret va?
Enkelskivoreller fåtalet skivor med typ alla grupper.
Vi ska avsluta med två grupper som det nog ändå är konstigast av allt att jag inte gått bananer på och inhandlat mer av. Två norska band.
Emperor och Enslaved.
Mest konstigt med Enslaved, faktiskt.
Med tanke på att jag gillade "Ruun" starkt, och fullkomligt föll pladask för "Riitiir" samt deras digra utbud av skivor så finner jag det udda.
Det får åtgjärdas.
Helt klart!
Sen är det faktiskt slut på fysiska skivor.
Elektroniskt finns lite att addera, men det är inga mängder.
Empire "The Raven Ride".
Egonaut "Mount Egonaut"
Elevators To The Grateful Sky "Cloud Eye"
Typ.
Promos som jag spelat rätt mycket ändå, men inte funnit tillräckligt magiska för att köpa den fysiska skivan av, alltså. Inte mycket att orda om.
"E" är avklarat, och det blev ju ganska smidigt när det inte var så många.
Det betyder att det är dags att bolla tillbaka till Stones på Tune Of The Day, och den här gången ska vi ta en bokstav som jag tror det kan finnas en hel del under.
Vi ska kolla på bokstaven "I"där jag tänker mig att Thetanias favoriter In Flames är väl representerade, och där det säkert finns en hel del godsaker i form av samlarföremål och/eller signerade alster...
Mycket nöje! :)
Visar inlägg med etikett Evilyn Strange. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Evilyn Strange. Visa alla inlägg
onsdag 7 maj 2014
fredag 23 augusti 2013
Recension: Evilyn Strange "Mourning Phoebe"
Brittiska Evilyn Strange har helt klart humor. Namnet är så
fantastiskt dubbelbottnat att i alla fall jag drar på smilbanden innan
jag ens hört musiken - man kan välja att läsa dte som ett namn, eller
"ond och konstig", likväl som titeln på skivan fortsätter i samma anda.
"Mourning Phoebe" kan tolkas som sörjande Phoebe, godmorgon Phoebe eller
att man sörjer just Phoebe.
Fyndigt!
Musikaliskt är det också en tveeggad resa man bjuds på.
I vissa fall känns det här inspirerat av de stora klassiska hårdrocksakterna från fordom (versriffet i inledande "The Ballad Of Evilyn Strange" luktar av Mötley Crües klassiker "Dr Feelgood", även om den är långt ifrån lika smutsig i känslan, likväl som att inledande gitarrplocket i "the World Needs Someone Like You" är väldigt inspirerat av Guns'N'Roses hit "Civil War"), medan skivan ibland står och stampar i halvballadernas rätt meningslösa land.
Personligen är det en skiva som verkligen gör att jag känner mig tudelad.
Inledningen lovar ganska gott, för att sedan följas av 4 låtar som ger mig vibbar av Takida och direkt kasta mig på knappen för nästa låt (skivans parti från låt två "Eyes Give You Away" till låt nummer 5 "Narcissistic Bar Statistic" ger mig prick ingenting), medan jag gillar när bandet vågar ta ut svängarna mer, och sjunger med när man släpper loss i en refräng som på "Love Finds You" eller "No Mercy".
Känslan av kluvenhet går faktiskt igen även när det kommer till bandets prestation.
Den lysande stjärnan är i mina öron gitarristen och svenska inslaget Mikael Johannesson, som har en riktigt snygg känsla i sitt spel - speciellt när vi pratar om lite mer emotionella slingor och solon. Då är det svårt att inte tänka på en viss Slash, förstås ett överbetyg om något. Bandet som sådant består sedan av basisten Chris Hughes, trummisen Al Strange och frontmannen Phillip Strange - och det är främst med den sistnämndas röst jag inte kommer riktigt överens alltid.
Den är helt okej, men ändå inte spektakulär eller så pass bra att den klarar av att höja en ballad som "Everything" (som jag visserligen förstår är skriven för att bli en radiohit men personligen anser är platt som en pannkaka - bevis, ännu en gång, på att min smak och radioskvalets dominanter inte alltid går som hand i handske).
Summerar man allt så blir de slutliga tankarna alltså - kluvna.
Å ena sidan faller flera delar platt och helt utanför den ram jag gillar.
Å andra sidan ger jag mig gladeligen hän i andra delar av skivan.
Splittrat, sa Bill.
Splittrat, sa Bull.
Och kanske är det så med debuter, det är ofta spretigt.
Huruvida min egen smak stämmer överens med bandets och de kritiker som söker "hits" stämmer, det vet jag dock inte.
Bästa spåren vill jag nog utnämna just "Love Finds You" och "No Mercy" till.
Betyget är vacklande, och till slut är det nog ändå att skivan inte riktigt håller stilen hela vägen som fäller avgörandet till det lägre betyget.
Betygstvåan ligger dock och dallrar uppåt!
Du hittar "Mourning Phoebe" på Spotify så får du bilda dig en egen uppfattning.
Evilyn Strange "Mourning Phoebe" - 2
Fyndigt!
Musikaliskt är det också en tveeggad resa man bjuds på.
I vissa fall känns det här inspirerat av de stora klassiska hårdrocksakterna från fordom (versriffet i inledande "The Ballad Of Evilyn Strange" luktar av Mötley Crües klassiker "Dr Feelgood", även om den är långt ifrån lika smutsig i känslan, likväl som att inledande gitarrplocket i "the World Needs Someone Like You" är väldigt inspirerat av Guns'N'Roses hit "Civil War"), medan skivan ibland står och stampar i halvballadernas rätt meningslösa land.
Personligen är det en skiva som verkligen gör att jag känner mig tudelad.
Inledningen lovar ganska gott, för att sedan följas av 4 låtar som ger mig vibbar av Takida och direkt kasta mig på knappen för nästa låt (skivans parti från låt två "Eyes Give You Away" till låt nummer 5 "Narcissistic Bar Statistic" ger mig prick ingenting), medan jag gillar när bandet vågar ta ut svängarna mer, och sjunger med när man släpper loss i en refräng som på "Love Finds You" eller "No Mercy".
Känslan av kluvenhet går faktiskt igen även när det kommer till bandets prestation.
Den lysande stjärnan är i mina öron gitarristen och svenska inslaget Mikael Johannesson, som har en riktigt snygg känsla i sitt spel - speciellt när vi pratar om lite mer emotionella slingor och solon. Då är det svårt att inte tänka på en viss Slash, förstås ett överbetyg om något. Bandet som sådant består sedan av basisten Chris Hughes, trummisen Al Strange och frontmannen Phillip Strange - och det är främst med den sistnämndas röst jag inte kommer riktigt överens alltid.
Den är helt okej, men ändå inte spektakulär eller så pass bra att den klarar av att höja en ballad som "Everything" (som jag visserligen förstår är skriven för att bli en radiohit men personligen anser är platt som en pannkaka - bevis, ännu en gång, på att min smak och radioskvalets dominanter inte alltid går som hand i handske).
Summerar man allt så blir de slutliga tankarna alltså - kluvna.
Å ena sidan faller flera delar platt och helt utanför den ram jag gillar.
Å andra sidan ger jag mig gladeligen hän i andra delar av skivan.
Splittrat, sa Bill.
Splittrat, sa Bull.
Och kanske är det så med debuter, det är ofta spretigt.
Huruvida min egen smak stämmer överens med bandets och de kritiker som söker "hits" stämmer, det vet jag dock inte.
Bästa spåren vill jag nog utnämna just "Love Finds You" och "No Mercy" till.
Betyget är vacklande, och till slut är det nog ändå att skivan inte riktigt håller stilen hela vägen som fäller avgörandet till det lägre betyget.
Betygstvåan ligger dock och dallrar uppåt!
Du hittar "Mourning Phoebe" på Spotify så får du bilda dig en egen uppfattning.
Evilyn Strange "Mourning Phoebe" - 2
Etiketter:
Evilyn Strange,
Guns'N'Roses,
Mötley Crüe,
recension
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

