Recension: Evilyn Strange "Mourning Phoebe"

Brittiska Evilyn Strange har helt klart humor. Namnet är så fantastiskt dubbelbottnat att i alla fall jag drar på smilbanden innan jag ens hört musiken - man kan välja att läsa dte som ett namn, eller "ond och konstig", likväl som titeln på skivan fortsätter i samma anda. "Mourning Phoebe" kan tolkas som sörjande Phoebe, godmorgon Phoebe eller att man sörjer just Phoebe. 
Fyndigt!
Musikaliskt är det också en tveeggad resa man bjuds på. 
I vissa fall känns det här inspirerat av de stora klassiska hårdrocksakterna från fordom (versriffet i inledande "The Ballad Of Evilyn Strange" luktar av Mötley Crües klassiker "Dr Feelgood", även om den är långt ifrån lika smutsig i känslan, likväl som att inledande gitarrplocket i "the World Needs Someone Like You" är väldigt inspirerat av Guns'N'Roses hit "Civil War"), medan skivan ibland står och stampar i halvballadernas rätt meningslösa land.
Personligen är det en skiva som verkligen gör att jag känner mig tudelad.
Inledningen lovar ganska gott, för att sedan följas av 4 låtar som ger mig vibbar av Takida och direkt kasta mig på knappen för nästa låt (skivans parti från låt två "Eyes Give You Away" till låt nummer 5 "Narcissistic Bar Statistic" ger mig prick ingenting), medan jag gillar när bandet vågar ta ut svängarna mer, och sjunger med när man släpper loss i en refräng som på "Love Finds You" eller "No Mercy".

Känslan av kluvenhet går faktiskt igen även när det kommer till bandets prestation.
Den lysande stjärnan är i mina öron gitarristen och svenska inslaget Mikael Johannesson, som har en riktigt snygg känsla i sitt spel - speciellt när vi pratar om lite mer emotionella slingor och solon. Då är det svårt att inte tänka på en viss Slash, förstås ett överbetyg om något. Bandet som sådant består sedan av basisten Chris Hughes, trummisen Al Strange och frontmannen Phillip Strange - och det är främst med den sistnämndas röst jag inte kommer riktigt överens alltid.
Den är helt okej, men ändå inte spektakulär eller så pass bra att den klarar av att höja en ballad som "Everything" (som jag visserligen förstår är skriven för att bli en radiohit men personligen anser är platt som en pannkaka - bevis, ännu en gång, på att min smak och radioskvalets dominanter inte alltid går som hand i handske).
Summerar man allt så blir de slutliga tankarna alltså - kluvna.
Å ena sidan faller flera delar platt och helt utanför den ram jag gillar.
Å andra sidan ger jag mig gladeligen hän i andra delar av skivan.
Splittrat, sa Bill.
Splittrat, sa Bull.
Och kanske är det så med debuter, det är ofta spretigt.
Huruvida min egen smak stämmer överens med bandets och de kritiker som söker "hits" stämmer, det vet jag dock inte.

Bästa spåren vill jag nog utnämna just "Love Finds You" och "No Mercy" till.
Betyget är vacklande, och till slut är det nog ändå att skivan inte riktigt håller stilen hela vägen som fäller avgörandet till det lägre betyget.
Betygstvåan ligger dock och dallrar uppåt!

Du hittar "Mourning Phoebe" på Spotify så får du bilda dig en egen uppfattning.

Evilyn Strange "Mourning Phoebe" - 2