Record Madness: E

Record Madness är en bloggöverskridande serie inlägg där eder Rebellängel och Stones på Tune Of The Day dyker ner i våra skivsamlingar och sedan passar bollen vidare.
Alltså - det startade med att jag dök ner i bokstaven "A", för att sedan, när inlägget avslutades, skicka vidare att Stones skulle starta med bokstaven "L". Han visste inte vilken bokstav det skulle bli, och det betyder att när han väl fått "L" så hade han fria tyglar att skriva sitt inlägg hur och när han ville - så länge han avslutade med att välja en bokstav som han skulle skjuta tillbaka till den ovetande Rebellängeln. 
Och så har vi hållit på.
Det har väl tagit snart 1,5 år nu, och vi har publicerat en 7 bokstäver var så här långt.
Blir liksom så, det hamnar inte överst i listan man gör - och det tar också en hel del tid att pilla ihop ett sånt här inlägg (speciellt för Stones, dels för att han är noggrannare med bilderna än vad jag är, och dels för att han har så sjukt mycket skivor...!).
Du har alla hittills publicerade artiklar i serien i detta arkiv om du är nyfiken, och hela syftet med serien är faktiskt inte att lura Stones att visa alla godsaker han har i sin hylla även om man kan tro det - istället är det att på ett lustfyllt sätt visa på hur en skivhylla kan se ut, i all sin spretiga underbara och konstiga form.
Det samlas ju märkligheter under året, och det upptäcks - i falla för min del - en hel del hål som jag knappt visste eller trodde att jag hade.
Det är helt enkelt kul!
Så.
Dags för min senaste utmaning.
Stones avslutade ju bokstaven "E" med att kasta tillbaka samma bokstav till mig.

RECORD MADNESS: E
Ärligt talat... jag har bävat lite för den här bokstaven. E.
Bokstäverna A-D upptar typ halva skivhyllan som det känns, medan bokstäverna E-H är klart minimalistiska, och av alla dessa så har jag noterat att bokstaven E är underrepresenterad. Det är så enkelt att jag känt lite prestationsångest!
Nåväl, skit i det - det blir en lite annorlunda utmaning.
Vad finns det på E, vad saknas - och varför det?
Låt oss kika, helt enkelt!

Här står de.
Samlade i sin enstaka prakt. Delar hylla med "D", men då har "D" ett hyllplan till...
Kan inte vara mer än ett tjugotal eller så, och jag har faktiskt funderat en del på hur det kan komma sig att det inte är fler?
Slumpen, tror jag, för det finns mycket bra grupper på just "E" - men jag har inte speciellt många skivor av någon enskild artist.
Det är väl de här som har flest representanter..

Just det.
Entombed - med skivan som jag hämtat mitt nickname från längst fram. "Morning Star" som inleds med helt magiska "Chief Rebel Angel"!
Ändå ser ju alla att här finns det hål.
"To Ride, Shot Straight And Speak The Truth", någon? Som exempel?
Nåväl, detta är en del av grejen med Record Madness, det blir liksom en inventering!
Bara att addera lite plattor på den där ruskigt långa listan med "....att köpa..."

Okej.
Vidare.
Och jag tror att vi tar dubbla foton av lite oväntade och udda plattor härnäst.

 

 Överst - det som inte är hårdrock. Rätt lite faktiskt, och riktigt spretigt. E-Type, Eminem, Eagle-Eye Cherry (borde han vara sorterad på "C" egentligen?) och en samling med Elvis.
Underst lite överraskande för att det faktiskt inte finns mer.
ELO har jag bara en samling med, och det finns dessutom enbart en enda giv med Edge Of Sanity. Det är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, men det är kanske den viktigaste Edge Of Sanity-skivan: "Unorthodox". Eller, vad fan vet jag, jag har ju uppenbarligen inte koll, haha! 

Trots att "E" inte har speciellt många skivor i min hylla har bokstaven vaskat fram ett par riktigt bra Veckans Tips, tycker jag.
Dessutom är de nästan färgkodade på ett häftigt sätt, eller hur?
Eldbakgrund och svart olycksbådande front med rök på..

Skivorna där uppe är Ex Deo "Romulus" samt tyska Exumer "Possessed By Fire", medan det undre alstret är Electric Wizard "Black Masses". Tre rätt olika stilar, tre rätt olika alster men jag gillar dem allihop.
Så pass mycket att jag kan reagera på att jag ju faktiskt inte fått tummen ur och dragit på mig fler skivor med dem, framförallt med Electric Wizard som ändå har en ganska diger katalog. Kan ju bli svårt med Exumer, det finns liksom inte lika mycket där... 

Okej. Vad finns det mer då?

 

 

Mycket blandade bilder, detta.
Toppbilden visar Electric Boys, Eclipse och Evilyn Strange i en salig blandning.
Samtliga dessa är sådana där som inte spelar mig så stor roll, liksom.
Jag varken gillar eller ogillar dem.
I mitten ett band som jag först gillade, sen inte (för att det var lite ohäftigt, kanske?), och nu tycker är lite bra igen. Ett band som nog samtliga rockers har någon form av relation till.
Europe.
Du vet.
"The Final Countdown". "Cherokee". "Caaaaaaaaaaaarie".
 De skulle jag egentligen gärna ha fler skivor av (och så dyra kan ju inte de vara numer, eller hur?), men där står enbart en samlingsplatta samt pärlan "Secret Society" som faktiskt är otroligt mycket bättre än du tror.
Vi avslutar denna bildsvit med lite nyare saker.
Extol, som jag inte tycks fatta trots flera varv och ett antal personer som säger mig att detta borde vara precis min grej (varför blir det så ibland?) och Exodus ("Exhibit B: The Human Condition") som ju är rätt bra men jag av någon anledning ändå inte har mer material av (hey, "Bonded By Blood" någon?!?).

Ni ser mönstret va?
Enkelskivoreller fåtalet skivor med typ alla grupper.
Vi ska avsluta med två grupper som det nog ändå är konstigast av allt att jag inte gått bananer på och inhandlat mer av. Två norska band.
Emperor och Enslaved.

Mest konstigt med Enslaved, faktiskt.
Med tanke på att jag gillade "Ruun" starkt, och fullkomligt föll pladask för "Riitiir" samt deras digra utbud av skivor så finner jag det udda.
Det får åtgjärdas.
Helt klart!

Sen är det faktiskt slut på fysiska skivor.
Elektroniskt finns lite att addera, men det är inga mängder. 
Empire "The Raven Ride".
Egonaut "Mount Egonaut"
Elevators To The Grateful Sky "Cloud Eye"
Typ.
Promos som jag spelat rätt mycket ändå, men inte funnit tillräckligt magiska för att köpa den fysiska skivan av, alltså. Inte mycket att orda om.

"E" är avklarat, och det blev ju ganska smidigt när det inte var så många.
Det betyder att det är dags att bolla tillbaka till Stones på Tune Of The Day, och den här gången ska vi ta en bokstav som jag tror det kan finnas en hel del under.
Vi ska kolla på bokstaven "I"där jag tänker mig att Thetanias favoriter In Flames är väl representerade, och där det säkert finns en hel del godsaker i form av samlarföremål och/eller signerade alster...

Mycket nöje! :)

Nästan som Veckans Tips...

Okej. På fredag startar Veckans Tips igen, och det är inte vilka Veckans Tips som helst.
Det är Veckans Tips som undertecknad har samlat på sig under året, hållit lite hemliga och dessutom skrivit långt i förväg. Det är skivor som verkligen varit med i racet om att knipa en spelplats på nyss avklarade Hårdrockskväll, och det är alla skivor som kommit verkligen står ut med sin kvalitet och sin egensinnighet. Eller med en eller par låtar som är så ruggigt bra att jag liksom inte kan bortse från dem. Men.
Detta jagade efter bra, hemliga skivor... det har förstås också inneburit insamlande av skivor som är nästan bra nog. De som kanske skulle kunna fungera som Veckans Tips i vanliga fall (och, i vissa fall, kanske får chansen innan bloggen upphör att existera någon gång), men som inte riktigt passar sig i det här sammanhanget.
Ett exempel är Inter Arma, som redan haft sin plats i solen (ja, eller höstmörkret, men ändå) som helt enkelt inte har ett sånt format på låtarna att det passar in på Hårdrockskvällen.
Detta inlägg är en hyllning till de skivorna. 
De som nästan blev Veckans Tips.
Du får lite bilder, lite Spotifylänkar och lite ord skrivna sporadiskt under året!

Vi börjar i Norge, med kvinnligt frontade Djerv.
2011 kom debuten, och den här kikade jag lite på i samband med kategorin "Kvinnlig Fägring" i samband med Hårdrockskväll 2013, men jag hann aldrig sätta mig in i plattan i tid för att vilja gå med den i slutänden, eller ens vara riktigt nära. Mitt intryck är också att bandets egensinniga rock'n'roll-svängiga punk/black är starkare som helhet än som egna spår. Jag har helt enkelt svårt att plocka ut en enskild låt som är så mycket bättre än någon annan att jag kan ta med den på Hårdrockskvällen.
Det är också anledningen till att Djerv inte kommer att återfinnas i hemliga klubben av Veckans Tips som snart börjar avtäckas - men du bör kolla in dem.
På Spotify här! 

Från Norge till... Andorra!
Pesefone hamnade i min radar i samband med att Martin recenserade "Spiritual Migration" på Werock, och han har rätt. Detta är som en falukorvssockerkaka. Allt i. Inget ska gå till spillo. I grytan häller vi samtliga subgenrer som du kan tänka dig, och här återfinns såväl black metal-pisk, growl, ren skönsång, folkmelodiplinkande och rubbet där emellan (även om bandet, vad jag förstår vill höra hemma i "progressiv döds"-facket). 
Det är dessutom framfört med sån löjlig kunskap och med så mycket vändningar och vinklingar att det är en skiva med typ evig livslängd. 
Persefone "Spiritual Migration" hittar du också på Spotifyspotify:album:4sYNLJCufJjfouPDNvPgAl.

Efter denna moderna inledning ska vi landa bakåt i tiden lite, närmare bestämt i året 1975, och vi hämtar därifrån den engelska gruppen Warlord.

Vi snackar nu brittisk doom, med givna förtecken av heavy metal. 
Rätt bra, och helt klart en aning udda (även om väl bandet kom på tapeten lite under året när man släppte en återförening), men ändå inte tillräckligt bra för att jag ska ha det som Veckans Tips.
I alla fall inte i den kommande "tema-perioden".
Skulle däremot Remastersserien återuppstå så är det ett löfte här och nu: i så fall kommer ett riktigt nedslag i den här skivan!

Till sist var det ändå ett relativt lätt beslut att utesluta Warlord från den digra listan över hemliga skivor som kommer att få bli Veckans Tips under våren, och som kan bidra med en låt till Hårdrockskväll 2014.

Det var precis tvärtom med denna giv:

Finska Code For Silence har med plattan "Eyes World Shut" skapat en våldsamt svängig historia som spretar alldeles underbart åt alla håll. 
Bra insatser, bra sång, bra produktion och jazz-saxofon mitt i metallen på låtar som "Brothers" och "The Art Of Being A Coward", men till syvende och sist valde jag bort den på följande grundval: de konstiga låtarna är mer charmiga än bra, och de bra låtarna - där bandet lirar mer traditionellt rens - är visserligen bra, men faller ändå bort mot andra som är av samma sort.
Trots det är det inte helt enkelt att sitta still när bandet smiskar igång "Flashbacking One Night Stand" eller "Eye For An Eye".
Spana in Spotify och avgör själv - borde detta ha varit med i slutspurten om en plats på skivan till årets Hårdrockskväll?

Två skivor som faktiskt varit med rätt länge är två svenska skivor som kom 2013, men som båda fallit bort lite för att jag dels inte haft dem som speciellt hemliga, samt för att jag inte kunnat bestämma mig helt enkelt. Och oförmåga att bestämma sig, det är ett nog ett tecken på att skivan är bra men inte riktigt så bra att den tar en given plats.
Just killers, no fillers.

Hur som helst, Egonaut bjuder på klassisk hårdrock med bra drag i, och det är en skiva som torde passa väldigt många av bloggens läsare. Recension av den plattan kladdades in av undertecknad på Werock, och även då var det en utmaning att hitta den där riktiga topplåten som kändes som en naturlig hit. Egonaut på Spotify finns här.

Efter det ska vi kolla svensk doom.
Jag kan faktiskt i princip utlova att Hårdrockskväll kommer att innehålla ett stycke lite okänd svensk doom, från en platta som spelats rent av läskigt mycket av undertecknad sen jag hittade den i början av 2013, men det är inte ovanstående Faith och deras "Decades Of Despair", trots att den är fin den med. Här har vi fler mer naturliga låtar som skulle kunna platsa, och jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag faktiskt funderat på att ha med ett spår som "Iscariot" eller "Ashes To Ashes (1, 23, 45)" i min slutliga blandning.
Ändå, konkurrensen är hård, och i detta fall så har jag helt enkelt valt en annan svensk doomplatta... vill inte heller ha för mycket av "samma", så att säga, när det drar ihop sig.
Att Faith skulle kunna dyka upp som Veckans Tips en annan gång dock... det kan man nästan räkna med. Kolla in plattan på Spotify!

Och.
På tal om doom.
Den här plattan KOMMER att bli Veckans Tips!

Windhand passar egentligen helt klockrent in på allt jag har sökt under våren, sommaren och hösten 2013. Ganska obskyrt och okänt, lite hemligt, och riktigt jävla bra.
Med andra ord borde det kanske vara en av skivorna som jag presenterar som Veckans Tips snart, samt vara högaktuell för en plats på skivan Hårdrockskväll 2014.
Men det blir inte så.
Och anledningen är att jag vill spara den här som ett av de där novembertipsen.
Mellan spåren har bandet valt att lägga in ljudeffekterna av regn. inte något fint strilande lite gulligt sommarregn, utan ett jävla fullskaligt fucking "det-vräker-ner-utav-bara-helvete"-regn.
Låtarna är fantastisk doom som påminner lite i stilen om Electric Wizard.
Kort sagt - den här skivan kommer du att få stifta mer bekantskap med, och kan du inte vänta så vet du vad som gäller.
Just det.
Spotify här.

Vidare?
Visst!
Den här skivan får man tacka Spader Ess för tipset om.

The Saint James Society levererar rock som dessutom har drag av det där lite episka, stadiondraget. Det luktar lite av band som Simple Minds eller nästan U2, men det är ruffigare, smutsigare och på det hela mer rock.
En bra skiva, och den faller bort av två anledningar.
Den första är att det är en EP, med 4 låtar. Jag vill under vårsäsongen 2014 presentera fullängdare som Veckans Tips.
Det andra är att jag egentligen inte köper sångaren Brandon Burkharts sång rakt av. Den är bra, men det är... ja... nånting. Nånting som gör att det inte blir en sån där fullträff som jag letar efter, och det är väl det som gjort att jag inte heller kastat mig över bandets fullängdsplatta...

Mera skivor på kanten?
Vad sägs om denna fullständigt schizofrena sak?

Wight kommer från Tyskland, och plattan "Wight Weedy Wight" är helt makalöst...delad. Den är bra, men det är som om det är två skivor, nästan två band. 
Första fyra låtarna är en udda mix av doom, sludge och rock'n'roll där spåren klockar in på i snitt tio minuter (ja, utom inledande "Cosmic Rytm #1", men det är fan som ett fem och en halv minut långt intro så det räknas inte).
Sen avslutar man plattan med två korta (3:53 respektive 4:16 långa) rock-stänkare som bara svänger så man baxnar?!? "Shaman Woman" och "Hammer Boogie" skulle båda gott ha kunnat medverka som överraskningar på Hårdrockskvällen, samt ta skivan till ett Veckans Tips under den kommande våren, men...
...jag vill ha mer tid med den. Den behöver mogna, och jag återkommer nog till den vad det lider. 
Känns som om den kan passa bra in i lite höstigare tider också. Mer moll, liksom...

Som tionde och sista skiva i den här genomgången av plattor som nästan når ända fram för vårens Veckans Tips (lugn... det kommer fler sådana inlägg under våren) stannar vi i Tyskland.
Även om skivan i sig är inspelad i Schweiz 2002, så är gruppen tysk.

 Detta är musik som har Black Sabbath som förebild.
Det svänger hårt när Voodoo Shock rasslar loss, och spår som "Fountain Of Freedom" och "Rainbow Sky" har varit på tapeten ett bra tag för min del.
Detta är en trio som verkligen arbetar enkelt och hårt, och visst är det lite synd att det inte blev en dunderhit så bandet fick berömmelse. 
Fast.
Det innebär ju också att jag kan hitta dem såhär, och du kan bli förundrad över hur bra men ändå lite obskyr musik det faktiskt finns.

Egentligen finns bara ett problem med de två sist uppradade tyska akterna Wight och Voodoo Shock.

De finns inte på Spotify. Istället kollar du in MySpace med Voodoo Shock här, samt bandcamp med Wight här - så du får höra hur bra det är.
Okej?
Alla nöjda och glada, peppade för Veckans Tips vårsäsongen 2014, med avslöjande av alla dessa hemligheter jag ruvat på närmare ett år?

Bra. På fredag brakar vi igång, och vi kommer att börja i... Finland.

Recension: Bloodlit "Dead On"

Boråsbaserade Bloodlit begår fullängdsdebut med "Dead On", och för min del är den enda tidigare kontakten med bandet den recension som Werock-kollegan Fredrik presterade tidigare i somras, trots att bandet har såväl en EP som ett knippe liveframträdanden under bältet.
Musiken är svängig hårdrock utan krusiduller, med samma dialekt som akter som Mustasch och Stonewall Noise Orchestra (för att ange ett par svenska namn).
Bandet består av Dennis Carlsson och Tord Ottergren på gitarr, Marcus Rudenvall på trummor, Mladen Milojkovic på sång samt Andréas Larsson på bas, och det är tydligt att gänget har spenderat mer än bara lite tid i replokalen samt att fixa ihop låtarna - detta är nämligen en väl genomtänkt skiva där det inte finns några direkta dikeskörningar, och bandet är såväl fingerfärdiga som tajta.
Materialet består av 11 spår, och är det något som undertecknad kan finna som baksida på skivan så är det kanske att det är just 11 låtar, alla klarar i ärlighetens namn inte att hålla lyssnarens (mitt!) intresse intakt hela vägen, och ett gott exempel är avslutande balladen "Memories".
Den borde egentligen sticka ut eftersom det är en av två låtar (den andra är melankoliska och lite episka "Earth") som verkligen bryter mallen, men... den är alldeles för såsig och svag, och man trycker istället gärna bort den.
Med det sagt - det finns ett helt gäng riktigt starka kort på denna giv.
Inledande "Freedom" samt "Get It Clear" är bra i början, men känns lite sega efter ett 10-tal varv med plattan - men sen håller det riktigt bra. "#69", "God Of Clay" (som luktar väldigt mycket Mustasch, i känslan kanske mer än i själva musiken), tidigare nämnda "Earth", "Life Is Proceeding" samt "Poor People" hamnar på pluskontot, några av dem rejält, och det känns som om bandet verkligen är i sitt esse när man hittar svänget i lite mellantempo.
Då kommer Mladens röst till sin rätt bäst, och man kan som lyssnare verkligen ryckas med i det snygga riffandet.
För det är bra riff i den här plattan, något som kan få mig att tycka att världen är en hård plats.
Ett orättvist ställe.
Bloodlit riskerar nämligen tydligt att hamna i precis samma situation som Egonaut för min del. Alltså - man gör en skiva som är en bra prestation. Bra låtar, bra produktion, tajt spel.
Ändå kommer jag knappast att spela sönder den framöver, helt enkelt eftersom det finns så vansinnigt mycket etablerad och klassisk musik inom detta gebit, och trots mina fina ord om "Dead On" så misstänker jag att pekfingret kommer att vandra förbi den i skivhyllan, för att istället stanna på något annat alster när det är den här typen av musik jag letar efter.
Kanske har jag fel.
Man får liksom hoppas det.
Eller så visar Bloodlit att detta är det första steget, det är ju trots allt en debut vi pratar om (och som sådan en mycket intressant debut), och höjer ribban än mer till nästa giv för att helt enkelt täppa till käften på Rebellängeln. Tvinga pekfingret att stanna på bandets plattor när handen löper över skivhyllan i jakt på dagens kick.

Bästa spår tycker jag är ett mer eller dött lopp mellan "Life Is Proceeding" och "Earth", även om jag ju förstår att den senare är ett spår som kanske inte passar sig för exempelvis singelsläpp.
Betyget landar på en fegistrea, men jag har velat en del fram och tillbaka när det gäller just siffran. Ibland när jag spelar skivan (framförallt i mittpartiet där mina favoriter ligger) tenderar jag att vilja hissa upp ett snäpp, medan andra gånger (avslutningen av skivan, främst, de sista två-tre spåren går lite på tomgång) luta nedåt.
Till slut känns ändå trean rätt. Detta är en bra skiva, helt enkelt.

Bloodlit "Dead On" - 3

Världsrekord i recensioner!

Herreminskapare!
Det kan vara rekord för undertecknad.
Antalet recensioner som just publicerats för Werock, alltså.
9 stycken.
Det blev så eftersom jag missade deadline med en del förra gången, och hade en hel del annat på g, men i alla fall.... 9 stycken?
Galet.
Det betyder alltså att du hittar en hel del massiv läsning på Werock just nu.
De skivor som undertecknad satt öronen i är, i alfabetsordning, dessa:

...delar vi det i två delar så innebär de fyra första alltså:
Burning Rain "Epic Obsession". Klassisk melodiös hårdrock med en viss Doug Aldrich på gitarr. Behöver inte säga så mycket mer, gissar jag...
Death Wolf "II: Black Armoured Death". Morgan Håkansson från Marduk är med i det här gänget, men det är verkligen inga låtar som råkat bli över som presenterats. Riktigt bra!
Deville "Hydra". För dig som saknar Queen Of The Stoneage. Typ.
Egonaut "Mount Egonaut". En riktigt bra skiva, faktiskt, och något för dig som gillar klassisk hårdrock. Förtjänar kanske ett högre betyg än vad jag till slut gav den?

Andra halvlek då...

 Okej.
Saxon "Sacrifice" förvånar kanske ingen med sin stil. Tycker tyvärr att den är lite för "hård" för att vara Saxon när de är som bäst dock.
Supermachine "S/t" är riktigt jävla bra svängig muskelhårdrock. Kolla in!
Syn:drom "Iconoclasm" är ett stycke teknisk dödsmetall som har tagit ett rejält kliv framåt sen debuten (som ändå var tillräckligt bra för att knipa en plats som Veckans Tips...)
Voodoo Circle "More Than One Way Home" är ju fortsättningen på förra plattan, även om den kanske inte är lika fantastisk som just den. Klassisk hårdrock med Whitesnake som mall!
W.E.T "Rise Up". En aning mjukt, kanske, och inte heller lika bra som debuten, men ändå. Jag gillar Jeff Scott Soto, han sjunger ruggigt bra.

Pust!
Räcker det ändå inte så har förstås kollegorna också fyllt på. Flotsam & Jetsam, Amorphis... ja, du bör helt enkelt kolla in hela sidan med recensioner för april. Missa dessutom inte tävlingen om hårdrocksböcker. Kan vara bra inför stundande hängmatta när sommaren väl kommer....!

Recensionsbonanza! Först: Bullet For My Valentine

Ny vecka, nya möjligheter - och denna vecka kommer i huvudsak att vikas för skrivande av recensioner.
En ren recensionsbonanza, typ!
I pipen ligger bland annat en titt på Whitesnake "Made In Japan", The Crystal Caravan "With Them You Walk Alone", Egonaut "Mount Egonaut", Tribulation "The Formulas Of Death" (om jag hinner fatta den skivan, det är långt från säkert...), Syron Vanes "Evil Redux", Grift "Fyra Elegier" och Jess And The Ancient Ones "Astral Sabbat".
Inte så lite, alltså, och för att sparka igång det hela använder jag mig av två saker.

Först - mitt-i-månaden-recensionerna på Werock som publicerades i slutet av förra veckan.
Mitt bidrag var skivan på bilden ovan, Bullet For My Valentine "Temper Temper".
Det är en skiva som inte är speciellt bra, faktiskt. 
Den är heller inte dålig, men ändå det sämsta bandet lyckats prestera.
Recensionen fins här, och vill du ändå handla skivan så rekommenderar jag Bengas på söndag den 24/3 då bandet kommer att signera plattor innan man går på scen så småningom på kvällen (Tyrol, Stockholm är platsen för det giget).
Dessutom har kollega Martin visat vad han anser är pappaledighet från Werock, genom att slå rekord i antalet recensioner, typ.
Clutch är väl den som drar mest intresse, men generellt är det som vanligt - högt och lågt. Kolla in alla recensioner för mars här!

Det andra jag har gjort för att ladda för veckans kommande recensionsrace är att spela gammal musik. 
Mycket sådan.

Helgen har alltså inneburit att jag luftat bland annat KISS "Animalize", Whitesnake "Live In The Heart Of The City" och "Saints And Sinners", W.A.S.P "The Best Of The Best" (det är för övrigt helt sjukt vad mycket bra låtar det bandet levererat genom åren, om man nu får allt uppradat sådär på en samlingsplatta...), Talismans första självbetitlade giv, Motörhead "1916" (kan var det snyggaste omslaget dte bandet klämt ur sig) och sen en hel del Iron Maiden.
Bra så va? Så ser vi hur mycket som hinner levereras i verkliga livet...