Ostiga åttiotal, I frikkin' love thee!

Ahhhh!
Jag ska erkänna en sak. 
Den senaste tiden har jag frossat - FROSSAT -i det ostiga åttiotalet.
Alltså, de där hårdrocksskivorna från band som kanske inte lyckades helt ut och slog stort.
De som inte nådde klassikerstatus eller världstopp, men som ändå är bra. 
Det är ofta så charmigt och glättigt och löjligt bra att det är på gränsen till att man skäms, men ändå inte - och en del av de här skivorna är riktigt jäkla bra och borde verkligen finnas i din hylla.
Några har haft sin tid i solen på den här bloggen, några inte.
Jag har en hel del alster som jag inte orkar belysa mer heller (i ärlighetens namn finns det ju en del skivor som inte är så bra heller, uttrycket "one hit wonder" har väl aldrig känts så aktuellt som i samband med just det här årtiondet), men jag tänkte ändå att vi skule snabbdyka i en del av de som jag verkligen har njutit/plågat min omgivning med den senaste tiden.

Ostigt åttiotal när det är bra - och vi börjar med Q5. Hopplöst bandnamn, minst lika hopplöst omslag på skivan "Steel The Night". Jag har skrivit lite om den här tidigare (där du bland annat kan se det första ännu fulare omslaget), men det är värt att plocka upp den igen ifall du nu missat det.

Låtar som "Lonely Lady". "Pull The Trigger" och "That Ain't No Way To Treat A Lady" är riktigt hejiga och bra.
Den har inte varit Veckans Tips, än, men jag kan lova att det blir av, antagligen redan till hösten. Jag gillar skivan, den får mig på bra humör och därför vill jag dela den. 
Kolla in, på Spotify. Sen kan du berätta vad du tycker.

Nästa skiva är väl en sån där som kanske är på gränsen till att bli en "stor" skiva.
Quiet Riot blev inte jättestora, men ni har säkert sett omslaget och hört namnet..och en del låtar härifrån."Cum On Feel The Noize", till exempel, som dessutom är ett fantastiskt exempel på just 80-talet i såväl stavning, titel och utförande.
Plattan ligger på Spotify, och vi får se om den här skivan någonsin blir Veckans Tips.
Jag är inte så säker på det, just för att den dels är relativt välkänd, dels för att den inte är genombra (topparna är rätt mycket bättre än dalarna), och dels för att jag egentligen inte har så mycket personlig relation till den.
Jag spelade inte sönder den då det begav sig, om man säger så, men den senaste tiden har den fått rulla ett par 4-5 varv ändå, så den passar väl in i den här hyllningen..

Så.

Härnäst bandet med ett av de sämre namnen, ett av de fulare omslagen - men kanske det bästa innehållet av alla som rapas upp här.

Killer Dwarfs och plattan "Dirty Weapons".

Jodå.

Så ska en slipsten dras!

Kanadickerna har med låtar som "Nothin' Gets Nothin'" och "Last laugh" skapat en platta som egentligen borde ha renderat klassikerstatus.

Har du inte kollat dem förr så gör det.

Skitbra skiva.

Skivan här nere är kanske inte riktigt lika bra, men jag har en sån där nostalgisk grej för Icon och deras "Night Of The Crime", främst låten "Raise The Hammer".

Hörde den första gången på radio när jag läste "Moby Dick" i tonåren, och den satte sig hårt. Skivan har inte varit Veckans Tips, men det kan nog bli så i långa loppet eftersom jag ju känner något för plattan. Såna skivor har en tendens att plockas upp med tiden, kan man säga...

 

Ser du skivan ovan?
Det är norska Artch, som självaste Mikael Åkerfeldt från Opeth pluggade för i senaste numret av Sweden Rock Magazine. Det kanske är ett mått på kvalitet, det vet jag inte, men man kan konstatera att han var sent ute. Skivan "Another Return" var Veckans Tips redan 2010 på den här bloggen, och jag tror inte att skivan är speciellt okänd bland metallskallar.
Men den är bra!

Lite som den här, faktiskt.

"Age Of Consent" med Virgin Steele.
Fjuttig bild, jag vet, men vill du veta varför och hela historien så gäller att du läser om plattan när den var Veckans Tips. Jag tycker att den är bra, främst låten "The Burning Of Rome" som jag spelat intensivt nu på sistone, men som sagt...hela skivan är bra.

Men.
Jag inser en sak.
Jag har faktiskt inte sådär vansinnigt många favoritplattor från den tiden att plocka fram när lusten faller på, om man inte vill ha en av de "stora" släppen eller något som är åt thrash-hållet.
Har du tips på hår-rock från den tiden som gått under radarn och är... bra?
Dela det med mig i så fall!
 

Things that make you go "hmmm..."

Du vet.
Ibland serverar världen ett knippe saker som man bara kan notera och för sitt egna stille sinne notera att "jaha, det var fan", alternativt "hmmm...exakt hur tänkte de där?".
I sviterna av förra veckans sjukdom så är detta ett inlägg i den andan.
En samling av saker som får mig att tänka just så. Bra och mindre bra.

The Devil's Blood har kommit med sitt tredje fullängdsalbum. "III: Tabula Rasa Or Death And The Seven Pillars". Det smög sig på, tycker jag.

Jag läste inget i förväg, såg inga promos eller hörde det skvalpas om plattan innan den helt plötsligt landade. Förra skivan "The Thousandfold Epicentre" var en besvikelse för min del, speciellt med bandets extremt starka karriärinledning med både EP'n "Come, Reap" samt den lysande debuten "The Time Of No Time Evermore".
Nya skivan?
Har bara ett enda varv med den ännu, men den verkar ju inte så lite flummig. Tyvärr. 
Inleder exempelvis med 22 minuter långa "I Was Promised A Hunt"...
Kolla in plattan på Spotify själv. Full recension att vänta dock.

Nu: soppan om Queensryche. Saker som får en att verkligen fundera.
Mitt i allt verkar nämligen bandet, det ena Queensryche som finns just nu, det med Todd De La Torre på sång och nästan alla andra som ingick i ursprungsgruppen, ha lyckats släppa en oväntat bra platta.

Jag har dels tagit del av Sweden Rock Magazines recension, men framförallt tjuvläst herr Bensch recension som kommer på Werock till månadsskiftet - och det står klart att han är minst sagt imponerad.
Det är inte alla skribenter jag hyser sån respekt för som för den gode Bensch. Han har en mycket omfattande kunskap och ett brett register som han hämtar sina iakttagelser från, och när han skriver som han skriver så inser man att gubbarna har hittat tillbaka till något som gör mig nyfiken. jag har inte hört skivan ännu, mycket på grund av att jag blir så trött på hela den där soppan och att de drar det fina namnet Queensryche i smutsen, men nu... nu måste man.

Härnäst över saker som får en att fundera: Whitesnake.   

Här släpper man slltså, på samma skivbolag (Frontiers), 2 dubbellive-skivor på samma kvartal. Ett i april, ett i månadsskiftet juni/juli. Med samma band. Och typ samma låtar.
Eh?
Hur tänkte de nu?
Handlar det bara om att bli av med ett antal skivor i ett kontrakt, eller vad fan är det frågan om?

Jag recenserade "Made In Japan" för Werock, och kommer att göra detsamma med "Made In Britain". Har precis tagit hem promomaterialet och inte hunnit lyssna in mig, men man funderar ju på att utsätta sig själv för en blindtest. Är det någon skillnad på dem alls?!?

Nä. Till något roligare!

 Icon. Från USA.
Det här är en sån där sak som jag haft ett extremt vagt minne av, att jag spelade in en låt som hette något med "hammer", och att jag tror att bandet hette Icon. För typ 30 år sen, på en kassett som jag bandade radioprogram på för att sen kunna lyssna på i mitt rum (började alltid inspelningen när ex Per Fontander startade att spela låten, och om den inte var bra eller det var en av de jag redan hade så stoppade jag, spolade tillbaka kassetten för att kunna spela över med nästa låt sen... det tog låång tid att bygga upp ett C90 med bra låtar så, men som alla vet är resan halva målet och det man verkligen kämpar för mer värt än något annat).
Tappade bort dem.
Och så kom nyhetsbrev från Record Heaven, med denna remastrade version (Rock Candy, som även gett oss exempelvis Badlands). 
Kollade på den ett tag, och försökte minnas om det var rätt. Lyssnade lite på Spotify, och visst. Spår 6. "Raise The Hammer", det var låten jag minns. Jag läste bland annat Jules Verne-böcker till den och tyckte den var skitbra.
Då.
Det visar sig att... ja... den är ju inte riktigt så bra som jag minns den.
Nu.
Den går, exempelvis, alldeles åt helskotta mycket saktare än vad jag mindes den.
Och riffet är inte lika giftigt som jag trodde.

Märkligt hur det kan bli, det där med minnet och hur den nakna sanningen avslöjar saker i ett helt annat ljus.
Jag har en till sån där, som jag inte minns namnet på gruppen alls, men som jag nu undrar lite över (med denna erfarenhet i färskt minne). En cover på Beatles "Eleonor Rigby", och jag tror det bör ha varit runt samma tidsperiod. -85, -87 eller nåt sånt.
Vet du vilken det är?
Dela med dig i så fall!

Till sist - en sanning.
"The Drugs Don't Work".

The Verve-skivan "Urban Legends" är rätt bra ändå, tycker jag, men framförallt är deras stora opus sant.

Drogerna funkar inte.
Jag är fortfarande sjuk (men på jobbet, för dte funkar inte annars - och resultatet kommer antagligen bli helt bländande uselt).
Tagit hostmedicin för hostan. Den har som vanlig bieffekt att man fr huvudvärk.
Så då tar man huvudvärkstabletter mot det.
Som gör att magen kraschar.
Som gör att man får ta....

Ja. Ni fattar.
Det går runt och runt och runt.
Värdelöst.
Håller fan på bli knäpp, och undrar om det är dags att uppsöka farbror doktor igen, nu har ju febern och tillhörande skit kommit och gått i snart 10 dagar. Det kan nog inte vara normalt...