Ostiga åttiotal, I frikkin' love thee!

Ahhhh!
Jag ska erkänna en sak. 
Den senaste tiden har jag frossat - FROSSAT -i det ostiga åttiotalet.
Alltså, de där hårdrocksskivorna från band som kanske inte lyckades helt ut och slog stort.
De som inte nådde klassikerstatus eller världstopp, men som ändå är bra. 
Det är ofta så charmigt och glättigt och löjligt bra att det är på gränsen till att man skäms, men ändå inte - och en del av de här skivorna är riktigt jäkla bra och borde verkligen finnas i din hylla.
Några har haft sin tid i solen på den här bloggen, några inte.
Jag har en hel del alster som jag inte orkar belysa mer heller (i ärlighetens namn finns det ju en del skivor som inte är så bra heller, uttrycket "one hit wonder" har väl aldrig känts så aktuellt som i samband med just det här årtiondet), men jag tänkte ändå att vi skule snabbdyka i en del av de som jag verkligen har njutit/plågat min omgivning med den senaste tiden.

Ostigt åttiotal när det är bra - och vi börjar med Q5. Hopplöst bandnamn, minst lika hopplöst omslag på skivan "Steel The Night". Jag har skrivit lite om den här tidigare (där du bland annat kan se det första ännu fulare omslaget), men det är värt att plocka upp den igen ifall du nu missat det.

Låtar som "Lonely Lady". "Pull The Trigger" och "That Ain't No Way To Treat A Lady" är riktigt hejiga och bra.
Den har inte varit Veckans Tips, än, men jag kan lova att det blir av, antagligen redan till hösten. Jag gillar skivan, den får mig på bra humör och därför vill jag dela den. 
Kolla in, på Spotify. Sen kan du berätta vad du tycker.

Nästa skiva är väl en sån där som kanske är på gränsen till att bli en "stor" skiva.
Quiet Riot blev inte jättestora, men ni har säkert sett omslaget och hört namnet..och en del låtar härifrån."Cum On Feel The Noize", till exempel, som dessutom är ett fantastiskt exempel på just 80-talet i såväl stavning, titel och utförande.
Plattan ligger på Spotify, och vi får se om den här skivan någonsin blir Veckans Tips.
Jag är inte så säker på det, just för att den dels är relativt välkänd, dels för att den inte är genombra (topparna är rätt mycket bättre än dalarna), och dels för att jag egentligen inte har så mycket personlig relation till den.
Jag spelade inte sönder den då det begav sig, om man säger så, men den senaste tiden har den fått rulla ett par 4-5 varv ändå, så den passar väl in i den här hyllningen..

Så.

Härnäst bandet med ett av de sämre namnen, ett av de fulare omslagen - men kanske det bästa innehållet av alla som rapas upp här.

Killer Dwarfs och plattan "Dirty Weapons".

Jodå.

Så ska en slipsten dras!

Kanadickerna har med låtar som "Nothin' Gets Nothin'" och "Last laugh" skapat en platta som egentligen borde ha renderat klassikerstatus.

Har du inte kollat dem förr så gör det.

Skitbra skiva.

Skivan här nere är kanske inte riktigt lika bra, men jag har en sån där nostalgisk grej för Icon och deras "Night Of The Crime", främst låten "Raise The Hammer".

Hörde den första gången på radio när jag läste "Moby Dick" i tonåren, och den satte sig hårt. Skivan har inte varit Veckans Tips, men det kan nog bli så i långa loppet eftersom jag ju känner något för plattan. Såna skivor har en tendens att plockas upp med tiden, kan man säga...

 

Ser du skivan ovan?
Det är norska Artch, som självaste Mikael Åkerfeldt från Opeth pluggade för i senaste numret av Sweden Rock Magazine. Det kanske är ett mått på kvalitet, det vet jag inte, men man kan konstatera att han var sent ute. Skivan "Another Return" var Veckans Tips redan 2010 på den här bloggen, och jag tror inte att skivan är speciellt okänd bland metallskallar.
Men den är bra!

Lite som den här, faktiskt.

"Age Of Consent" med Virgin Steele.
Fjuttig bild, jag vet, men vill du veta varför och hela historien så gäller att du läser om plattan när den var Veckans Tips. Jag tycker att den är bra, främst låten "The Burning Of Rome" som jag spelat intensivt nu på sistone, men som sagt...hela skivan är bra.

Men.
Jag inser en sak.
Jag har faktiskt inte sådär vansinnigt många favoritplattor från den tiden att plocka fram när lusten faller på, om man inte vill ha en av de "stora" släppen eller något som är åt thrash-hållet.
Har du tips på hår-rock från den tiden som gått under radarn och är... bra?
Dela det med mig i så fall!
 

Bilder och reflektioner: Hårdrockskväll 2013

Kanske är du dödligt less på det där tjatet om "Hårdrockskväll", kanske inte.
Detta är dock det sista inlägget i ämnet för denna gång, och jag tänkte avsluta med dels en bildkavalkad, och dels en del reflektioner och tankar om det hela.
Som vanligt är inställningen hos folket som deltar lite blandad - somliga ser mest fram mot sin egna skiva, att få spela låtarna för andra medan andra mest vill ha inspiration på ny musik av andras skivor. 
Jag är väl lite mitt emellan, även om jag detta år tyckte min skiva var väldigt basal. Inga okända saker i stort sett och den stora behållningen var för mig alla andras val.
Det där med att se det olika syns ju också på hur ambitiösa skivorna ritas. Ovan två exempel, där Stones som vanligt har målat ett gediget konstverk på sin platta.
Annars låg de på rad efter lottad plats. Jag hade nummer 4 detta år: 

...så efter att man fått sig en öl (vilket arrangemang han hade fixat detta år, värden The Woan!) så var det dags att sparka igång det hela. Nedsläpp strax efter 15, som vanligt, och det öppnades med en liten överraskning.
Nicke spelade musik som ingen hade hört, och det visade sig vara Dödaren. Det är en skiva jag fått promo på, och spelat typ första låten av. Tyckte den första låten var rätt trist så jag har inte orkat lyssna mer på det. 
Tydligen ett misstag, för det där var en jäkla ångvält till låt som brändes av. Mycket bra, Dödaren alltså - och bara att plita ner som första anteckning i min iPhön!
En rätt bra kategori totalt sett, Tack För Tipset (noterade även Vicious Art från Magnus H)... och sen bara hugga in på snacksen.

 Nya smaker på chips, HotHeads var riktigt goda. Inte bara löjligt starka som Black Rain Habanero, utan även med lite rökig smak. Bra tryck i eftersmaken, men bra.
Maskarna då, larver.
Roliga att se på än att äta, tyckte inte de smakade något alls.
Det lät mest som ostbågar att bita i, men...nja... det där var egentligen inget för mig.
Det var faktiskt inte heller Bästa Rock/Punk. Rätt mycket halvdassig gammal punk som inte riktigt kliar mig rätt. Bäst var Turbonegro som båda bröderna hade. Samma låt dessutom (Kan den ha hetat Sister Sister?), och därmed den första av totalt 3 krockar under kvällen.
Den var däremot bra, och man får nog krypa till korset och införskaffa senaste Turbonegro...

Kvinnlig Fägring då.
Många hade valt att inte ha en vokalist (ja, vi fick förstås Bolt Thrower. Yes!), och det blev lite kul diskussion om just kvinnliga sångare inom hårdrock.
En ganska snabb kategori ändå, och sen var det dags för Bästa Trumspel.
Där drog Janne på sig ett gult kort, minst, genom att spela Led Zeppelin live.
Kolla in låtlängden på den här. Ja, det är en låt som är sådär lång, inte hela skivan (kortaste plattan hade annars Magnus, hela hans skiva var styvt 30 minuter lång...)

Ja, ni fattar.
23 minuter som bästa trumspel...det flummas lite i mitten av låten. Minst sagt.
Så, vi passade på att ta årets lagfoto.
Undertecknad poserade först för test av höjd på kameran innan den slutgiltiga bilden togs.

Vackert så man kan gråta, typ.
Redan halvtid dock, och överlag är det en känsla som kom över mig ofta - det kändes som om det gick väldigt fort i år. Ändå tog det runt nio timmar att tugga igenom allt.
Notera min snygga Behemoth-tischa. Är nöjd med den.
Det var för övrigt lite som vanligt annars, mycket svart - utom Janne.

Nå. Vet inte riktigt vad man ska säga om det...
Vidare.
Bästa Nordiska Akt bjöd inte på några större överraskningar, och inte heller Bästa Liveupplevelse innan årets "skämskategori" hamnade på banan. 
Bästa Powermetal.
Man kan ju fundera varför den var med, då egentligen ingen verkade tycka att det var så kul... och ändå, trots det: kvällens största allsång fanns här. Running Wild "Under Jolly Roger". Nog kan man sin power metal ändå, även om det roligaste nog var att höra diskussionen om det egentligen hette "power" eller "speed" metal. Ja, och att Magnus O spelade Artch, det värmde ett gammalt fan som mig!
Annars var det väl bäst att dra i sig lite sprit och en korv. Jim Beam Red Stag, med körsbär i.
Udda, men rätt bra. I alla fall i mindre mängder, håller inte i längden...

Bara en kategori kvar här nu.
Bäst Just Nu.
Den där det dyker upp mest okänt och den som alla ser fram mot mest. 
Vi kommer lite mer till det i slutet, men kort sagt kan man säga att det var en hit för mig 
Jag plockade på mig massor av bra namn.
Mgla, Pallbearer (som jag iofs tror spelades tidigare under kvällen men så fan att jag kan minnas när), Parkway Drive, Dawnbringer, Bridgefarmer - helt nya bekantskaper som helt klart ska utforskas och exploateras. 

Ovanstående behövdes alltså inte, men visst ville man sno dem. Propparna som delades ut när Entombed spelade på operan.
Och lite kändes det på gänget att det här, det var sjätte året i rad med mer eller mindre samma upplägg och det alla vill höra är Bäst Just Nu.
Vi får se vad som händer nästa år, det känns som om det inte vore helt fel med lite nystart. Lite kick, om inte annat för att det ska hålla längre.
Kanske ett friår, alltså ett år där det inte finns några kategorier alls (välj 8 stycken Bästa Just Nu), eller färre kategorier...eller att flytta Bäst Just Nu till först, så att man har pigga nyfikna öron.
Någon förändring är nog bra.
Och ändå.
Det är ju årets bästa kväll.
Hårdrockskvällen.
Nu är det dessutom bara ca 363 dagar kvar till nästa gång....

Veckans Tips: Metal Church "S/t"

1984.
Ett skivår känt för plattor av exempelvis Twisted Sisters "Stay Hungry", Metallica "Ride The Lightning" och Iron Maiden "Powerslave", men i skuggan av dessa akter debuterade jänkarna Metal Church med sitt självbetitlade album på skivetiketten Elektra (enligt Wikipedia ska det ha varit just Metallica som fått bandet att skriva kontrakt med Metal Church, och i så fall får vi väl tacka så mycket...).
Skivan skulle ge bandet en plattform att oprerar från, men trots det så blev aldrig Metal Church lika stora som de borde blivit om man ser enbart till musikens kvalitet. Svårigheter att hålla en stadig lineup kanske bidrog, vad vet jag?
Det spelar mindre roll nu, bandet är vad jag förstår dött och begravet, och det bästa vi kan göra för dem är förstås att hylla deras tidigare insatser.
Därför är Veckans Tips denna gång en gammal klassiker som faktiskt kan ha undgått flera av bloggens läsare (hell, en del av er var väl knappt födda då...?).
Här levereras bländade thrash som blandas med klassisk hårdrock, allt med vansinnigt bra insatser på både den instrumentella fronten såväl som när det gäller sången. Kurdt Vanderhoof som spelar gitarr levererar, helt enkelt, och David Wayne som står för sången har en ton som påminner mig inte så lite om Eric Hawk i norska Artch, märkligt nog.

Låtarna är kanonspår hela rubbet. "Beyond The Black", "Gods Of Wrath", "Hitman", "In The Blood", titelspåret "Metal Church", "Battalions"... fasen, till och med den obligatoriska covern är briljant bra, en hetsig och ruggigt väl levererad version av Deep Purples klassiker "Highway Star" som avslutar (fyller ut?) skivan.
Kort sagt - denna platta rockar röven av det mesta, och borde listas bland de stora utgåvorna 1984. Den ligger på Spotify, och detta är en sån där gång när jag kan vara avis på dig som har hela erfarenheten framför dig, du som inte hört plattan tidigare.
För oss andra skadar det inte med lite repetition!

Hail Norge!

Tre norrmän var ute och gick i naturen, när de fick se spår i snön.

"Helt klar är detta björnspår", sa den första.
"Nej, det står klart att det är älg", sa den andra.
"Ni må ikke snacke så mye skit, det är hare", sa den tredje.
Sen kom tåget och körde över dem.

Så lyder en av mina favorithistorier (den absoluta favoriten är förstås klassikern "Kom nu ketchup så går vi", fast på engelska. "Catch'up." Fullständigt briljant i sin enkelhet.)
Idag är det dock den 17:e maj, så vi glädjs med våra grannar i väst, som slog sig fria.
Och som de gjorde det!

Norge, Norge, ni kan.
Tack för Gorgoroth, Immortal och Satyricon. Tack för Artch, Jorn Lande och Sahg. Tack för Khold och Kvelertak.
Ni regerar, ofta på min skivtallrik, ofta på mina önskelistor över artister som ska komma på besök.
Det är ingen Norgehistoria - det är bara vi sura svenskar som försöker komma underfund med hur ni kunde ta med er så mycket kreativ musikalisk kraft när vi delade på oss.
Och som ändå tacksamt tar emot den.

Inte mycket att göra, förutom att konstatera att ni är kungar.

Hail Norge!

Framtiden för Veckans Tips...

Idag avslutas serien med Veckans Tips som du kan ladda ner.
Den senaste månaden har du haft möjlighet att ta del av Black Sabbath, Memento Mori, Fireside och Artch, men i samband med dagens publikation, Martriden, så går bloggen tillbaka till det normala - dvs vanliga tips, länkar till Spotify och MySpace.

Dessutom närmar vi oss sommarlov. För de som går i skolan då, vi löneslavar jobbar väl stora delar av sommaren, även om det finns lite förhoppningar om semester.
Det innebär hur som helst att serien Veckans Tips tar lite paus efter Midsommar nån gång (jodå, det är ett par veckor kvar...), för att givetvis återkomma i augusti eller så.
Och, då är frågan:

Vill ni ha en repris på "nedladdningsmånaden"?
Det har, rent krasst, inte varit någon digital rusning efter skivorna direkt, så jag är lite kluven till att göra det igen i höst. Det beror lite på er.
Vad säger ni?

Sista chansen att ladda ner Artch

Imorgon är det torsdag, och det blir också i stort sett sista chansen att ladda ner Veckans Tips, Artch. På fredag kommer ett nytt Veckans Tips, också denna gång kommer du att kunna ta del av denna platta.
Varför skriver jag såhär då?

Jo, det har inte direkt varit någon rusning efter att plocka hem Artch.
Och då blir jag nyfiken... beror det på att skivan i sig lockar för lite, eller är det krångligt?
Jag har valt att lägga upp låtarna styckvis, vilket gör att du kan ta hem en eller två och kolla om det här är något för dig - men det kanske ställer till det lite om du nu verkligen vill ha hela skivan?

Ni som valt att plocka hem skivan, hur funkade det? Och vad tyckte ni om den?
Har du inte plockat den än så har du som sagt chansen ett drygt dygn till - den finns här!

Veckans Tips: Artch "Another Return"

Powermetal från Norge, från 1988. Låter det mossigt?
Tänk om.
Det här är en platta som hur osannolikt det än låter är riktigt bra. Jag har haft den i min ägo i mängder av år, och den har plockats fram med jämna mellanrum för att förgylla vardagen, trots att jag i ärlighetens namn inte vet så mycket om bandet och varför det kom sig att de skapade det här. Bra är det i alla fall, och man kan konstatera att sångaren Eric Hawk gör en fenomenal insats som ligger riktigt bra balanserad mot resten av bandets (Gill Niel & Cat Andrew på gitarr, Brent Hansen på bas och Jack Jamies på trummor... artistnamn? Hur menar du?) musikantskap.

Inledande "Conversio Prelude" är förstås bara ett intro, men sen får du ett gäng pärlor på rad. "Another Return To Church Hill", "Power To The Man", "Loaded" och fina halvballaden "Where I Go" är bra skit till att börja med, och då har du ändå kvar högpunkter som "The Promised Land".

Nä, det är faktiskt inte så mycket att tveka om, det här ska du kolla upp o, du gillar klassisk hårdrock med bra sång!
Norska Artch är en väl undangömd skatt, och du får genom den här bloggen faktiskt ta del av den.
Surfa in här och hämta hem lite ny, gammal bra musik!