Werock-recensioner av Red Dragon Cartel, The Isolation Process...med fler!

Det är (typ) mitt i månaden, och Werock är uppdaterat med ytterligare recensioner.
4 stycken, varav jag står för två av dem.
De båda som är avbildade ovan.
Den första, tjusigt röda, är Jake E Lee's återkomst till hårdrocksscenen (ja, den gamle Ozzy Osbourne och Badlands-gitarristen).
Red Dragon Cartel heter projektet, och tyvärr kan du i recensionen konstatera att resultatet inte riktigt är lika bra som man skulle vilja...

Skiva nummer två från min penna är Yngwie Malmsteen-musik men utan Yngwie.
Nä.
Det är precis som du tänker när du läser den meningen.
Det funkar inte riktigt. Ändå har man Mark Boals på sång, så stundtals minner det verkligen om fornstora dagar. lite synd, faktiskt.

De andra två skivorna är två plattor som faktiskt är riktigt intressanta.

Jag har lyssnat en del på The Isolation Process på Spotify, och tycker att det verkar riktigt bra.
Det är samma snubbar som i Come Sleep (i alla fall delvis) om jag förstår det rätt, och det är ju bra. Recensionen lovar också gott, och den här plattan ska jag nog dyka djupare i.

Sist men inte minst - Astrophobos från Stockholm. Den här skivan har jag inte hört, men det jag läst om bandet och musiken (både i recensionen på Werock och i annan media) gör mig nyfiken. Ska försöka kolla in mer, helt enkelt, och det lär funka.
Just nu tycker jag nämligen att jag har rätt bra koll på skivfloden, det är inte en svindlande hög med skivor som ligger icke-genomlyssnade.
Varmast går... Grand Magus. Jäkla dänga de fått till med nya "Triumph & Power"!

Things that make you go "hmmm..."

Du vet.
Ibland serverar världen ett knippe saker som man bara kan notera och för sitt egna stille sinne notera att "jaha, det var fan", alternativt "hmmm...exakt hur tänkte de där?".
I sviterna av förra veckans sjukdom så är detta ett inlägg i den andan.
En samling av saker som får mig att tänka just så. Bra och mindre bra.

The Devil's Blood har kommit med sitt tredje fullängdsalbum. "III: Tabula Rasa Or Death And The Seven Pillars". Det smög sig på, tycker jag.

Jag läste inget i förväg, såg inga promos eller hörde det skvalpas om plattan innan den helt plötsligt landade. Förra skivan "The Thousandfold Epicentre" var en besvikelse för min del, speciellt med bandets extremt starka karriärinledning med både EP'n "Come, Reap" samt den lysande debuten "The Time Of No Time Evermore".
Nya skivan?
Har bara ett enda varv med den ännu, men den verkar ju inte så lite flummig. Tyvärr. 
Inleder exempelvis med 22 minuter långa "I Was Promised A Hunt"...
Kolla in plattan på Spotify själv. Full recension att vänta dock.

Nu: soppan om Queensryche. Saker som får en att verkligen fundera.
Mitt i allt verkar nämligen bandet, det ena Queensryche som finns just nu, det med Todd De La Torre på sång och nästan alla andra som ingick i ursprungsgruppen, ha lyckats släppa en oväntat bra platta.

Jag har dels tagit del av Sweden Rock Magazines recension, men framförallt tjuvläst herr Bensch recension som kommer på Werock till månadsskiftet - och det står klart att han är minst sagt imponerad.
Det är inte alla skribenter jag hyser sån respekt för som för den gode Bensch. Han har en mycket omfattande kunskap och ett brett register som han hämtar sina iakttagelser från, och när han skriver som han skriver så inser man att gubbarna har hittat tillbaka till något som gör mig nyfiken. jag har inte hört skivan ännu, mycket på grund av att jag blir så trött på hela den där soppan och att de drar det fina namnet Queensryche i smutsen, men nu... nu måste man.

Härnäst över saker som får en att fundera: Whitesnake.   

Här släpper man slltså, på samma skivbolag (Frontiers), 2 dubbellive-skivor på samma kvartal. Ett i april, ett i månadsskiftet juni/juli. Med samma band. Och typ samma låtar.
Eh?
Hur tänkte de nu?
Handlar det bara om att bli av med ett antal skivor i ett kontrakt, eller vad fan är det frågan om?

Jag recenserade "Made In Japan" för Werock, och kommer att göra detsamma med "Made In Britain". Har precis tagit hem promomaterialet och inte hunnit lyssna in mig, men man funderar ju på att utsätta sig själv för en blindtest. Är det någon skillnad på dem alls?!?

Nä. Till något roligare!

 Icon. Från USA.
Det här är en sån där sak som jag haft ett extremt vagt minne av, att jag spelade in en låt som hette något med "hammer", och att jag tror att bandet hette Icon. För typ 30 år sen, på en kassett som jag bandade radioprogram på för att sen kunna lyssna på i mitt rum (började alltid inspelningen när ex Per Fontander startade att spela låten, och om den inte var bra eller det var en av de jag redan hade så stoppade jag, spolade tillbaka kassetten för att kunna spela över med nästa låt sen... det tog låång tid att bygga upp ett C90 med bra låtar så, men som alla vet är resan halva målet och det man verkligen kämpar för mer värt än något annat).
Tappade bort dem.
Och så kom nyhetsbrev från Record Heaven, med denna remastrade version (Rock Candy, som även gett oss exempelvis Badlands). 
Kollade på den ett tag, och försökte minnas om det var rätt. Lyssnade lite på Spotify, och visst. Spår 6. "Raise The Hammer", det var låten jag minns. Jag läste bland annat Jules Verne-böcker till den och tyckte den var skitbra.
Då.
Det visar sig att... ja... den är ju inte riktigt så bra som jag minns den.
Nu.
Den går, exempelvis, alldeles åt helskotta mycket saktare än vad jag mindes den.
Och riffet är inte lika giftigt som jag trodde.

Märkligt hur det kan bli, det där med minnet och hur den nakna sanningen avslöjar saker i ett helt annat ljus.
Jag har en till sån där, som jag inte minns namnet på gruppen alls, men som jag nu undrar lite över (med denna erfarenhet i färskt minne). En cover på Beatles "Eleonor Rigby", och jag tror det bör ha varit runt samma tidsperiod. -85, -87 eller nåt sånt.
Vet du vilken det är?
Dela med dig i så fall!

Till sist - en sanning.
"The Drugs Don't Work".

The Verve-skivan "Urban Legends" är rätt bra ändå, tycker jag, men framförallt är deras stora opus sant.

Drogerna funkar inte.
Jag är fortfarande sjuk (men på jobbet, för dte funkar inte annars - och resultatet kommer antagligen bli helt bländande uselt).
Tagit hostmedicin för hostan. Den har som vanlig bieffekt att man fr huvudvärk.
Så då tar man huvudvärkstabletter mot det.
Som gör att magen kraschar.
Som gör att man får ta....

Ja. Ni fattar.
Det går runt och runt och runt.
Värdelöst.
Håller fan på bli knäpp, och undrar om det är dags att uppsöka farbror doktor igen, nu har ju febern och tillhörande skit kommit och gått i snart 10 dagar. Det kan nog inte vara normalt...

Remasters: Badlands "Voodoo Highway"

Badlands sätter upp skylten som pekar raka vägen ut i träsket. Där ligger den, "Voodoo Highway", enligt omslaget till andra plattan från vad som oftast sägs vara Jake E Lee's band.
Den första självbetitlade skivan har förekommit förr i Remastersserien, och precis som den så är den andra - och, tyvärr, sista - skivan utgiven av Rack Candy i sin remastrade version.
Det är en förpackning som inte bjuder på extramaterial i form av låtar (det var väl slut, helt enkelt), men väl i bilder och text.
Som om det skulle vara anledning att köpa en skiva, egentligen, speciellt om det är en skiva som visserligen är bra - men som man inte är "dödsförälskad-tonårings-kär" i.
Så långt går jag inte i min dyrkan av Badlands.
Däremot anser jag att båda skivorna är måsten i din skivhylla, åtminstonde om man har en förkärlek för klassisk hårdrock som den lät på 80-talet:
högt hår, bra melodier, fantastisk sång och spelkunskap samt en vansinnig mängd spelglädje!
På "Voodoo Highway" är det när stämmer som bäst otroligt bra.
Inledande "The Last Time" svänger bra, avslappnade bluesdoftande "Whiskey Dust" ger härliga vibbar från en flodbåt i den amerikanska Södern, och hela skivans höjdpunkt "Silver Horses" är sån där oförfalskad spelglädje som gör att man får ett brett flin på läpparna varenda gång.
Det låter och känns som om gänget bara vandrat in i studion, pluggat in grejerna och sen kör.
Låter musiken flöda.
Jag gillar det. Den känslan är härlig att få!
Tyvärr finns inte skivan på Spotify i skrivande stund, så det kan bli lurigt att dela just den där känslan med er. Det är, om vi ska vara ärliga, mest er förlust.
Badlands "Voodoo Highway" får en som sagt att se lite ljusare på tillvaron!

Jag har saker att säga!

Onsdag. Mitt i veckan.
Och denna gång finns det saker att säga. Att avhandla. För det första - om man åker iväg över helgen och glider på skidor och dricker öl... så märks det sen när man kommer igång och tränar.
Svag.
Orkeslös.
Slapp.
Ändå har barnen sovit som klubbade nu den senaste tiden (förresten, kanske är det därför som det har varit svårt att ta sig upp ur bingen på morgonen och släpa sig till gymmet?).
För det är gymmet som gäller i starten av dagen nu.
Det är jag där, och så lite roliga figurer.
2 snubbar som jag kallar "sittarna", en gubbe med Jörnsfrilla och så några volymiösa tjejer som trampar cykel ibland. "Sittarna" är tatuerade och där varje dag. Och sitter.
De drar lite i vikter - när de väl kör så lastar det iofs på rätt tungt - och sitter. Pratar.
Och sitter.
På den tid jag kör igenom dagens pass, typ 6-8 övningar på 30-40 minuter, så hinner de med... en. Ja, och så en massa sittande.
För mig är det skitkonstigt att man pallrar sig ur sängen så tidigt för att...sitta.
Men men, det är upp till var och en. Själv kör jag iPod med musik och är i min egna värld. I morse: Entombed "Wolverine Blues".
Mest vill jag springa lite dock.
Det är inte så himla lätt bara, för det ska stämma med övriga familjens schema. Och det är inte tillrådligt att ge sig ut när det är mörkt ute, i alla fall inte på vägarna i Tyresö.
Nej, inte för att det bor galningar där (eller, det gör det i o f s), men för att det är fläckvis snorhalt.
Och jag är åt helskotta för gammal för att ramla!
Annars är det ju som M tycker här nedan.

Det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder. Och plaskpölar är roliga.
Gissa om det är roligt att hämta från dagis (eller, förskola som det heter egentligen, även om i alla fall jag inte kan förmå mig att säga det i vardagsspråket)?
I kostym?
Gabba gabba kemtvätt.
Jaja, suget efter att avsluta dagen med lite musik i lurarna i sängen börjar i alla fall återvända efter att ha varit nästan borta under en månad. Läser just nu "Nattpatrullen", rätt bra bok, och då passar det med musik till. Igår - Lamb Of God. Både nya plattan och lite annat, äldre. Recension av "Resolution" kommer på denna site... imorgon.
Annars är det följande som rullat mest den senaste veckan:

Lamb Of God "Resolution" är inte mycket att orda om. Det krävs ingen hjärnkapacitet av övermänsklig sort för att lista ut vad man får. Alcest och Nekromatheon har du fått recensioner av på denna site (länkar om du kollar här ute i högra marginalen på bloggen). Badlands är ju bland annat Jake E Lee's projekt som bjuder på spelglädje modell extraordinaire. Den självbetitlade plattan har medverkat i Remastersserien, och både den och efterföljaren "Voodoo Highway" har spelats flitigt. Jävligt bra hårdrock!

Fair To Midland-plattan släpptes 2011 men jag issade den då. Synd, men tur att jag har koll på den nu då. Detta är nämligen helt skruvad rock/hårdrock/vansinne. Lyssna själv! Jag gillar det. Skarpt.

Något jag däremot inte vet om jag gillar är det där med Black Sabbath och Ozzy & Friends. Alltså, jag fattar ju att de ställde in eftersom Iommi inte klarar en turné. Det kan man inte säga mycket om, mer än att man hoppas att han kryar på sig.

Först var jag dessutom förbannad för att jag trodde att Ozzy-grejen var ett sätt att slippa betala tillbaka pengar, men det är det inte. Visar det sig. Man får nämligen välja hur man vill göra om man har biljett, och då blir det ju helt plötsligt en annan grej.

Saken är den... jag hade nog inte köpt plåt om jag från början visste att det inte skulle vara originalsättningen. Och ändå... Ozzy Osbourne, Geezer Butler och en viss Zakk Wylde.

Det är klart att det lockar lite. Ändå. Jag har ju intervjuat Zakk Wylde, gett senaste given bra betyg och dessutom fotat en del från senaste spelningen i Stockholm. Och han spelar gitarr bra som fan.

Geezer gillar jag ju också.

Men det är ändå inte samma.

Antar att det till slut kommer att hänga på vilka andra man släpar med sig. Slash pratas det ju om, men han verkar inte komma till Stockholm. Må vara, det bryr jag mig mindre om faktiskt, men jag gissar att vi kommer att få se flera gäster så småningom när det börjar klarna...

På tal om biljetter. Du kan vinna ett par till Sweden Rock Festival om du vill. Det är Kiviks Musteri som kör en tävling tillsammans med festivalen, och det verkar hyggligt lätt att vara med. Gå med företagets Facebooksida och följ sen instruktionerna, typ.

Annars är ju Sweden Rock mer sammakopplat med lite annan dryck, tycker jag. Jag provade första vinet, men har inte gett mig på den Merlot som finns. Någon av er läsare som har det, och kan ge tume upp eller ner?

Och, tumme upp... nu har Spotifylistan från Werock uppdaterats.

Det är tumme upp. Nu hittar du en hel del gottigt i den, matad med band och låtar från senaste knippet recensioner. Hitta lite ny favoritmusik genast, kolla in länken som du hittar på huvudsiten.

Och, på tal om Werock. När vi ändå är inne på världens bästa minsta lilla högkvalitativa eldsjälssite så kan du ju konstatera följande saker:

1) Tävlingen med Deathening är avgjord. Synd för dig som inte vann, men hey... that's life.

2) Tävlingen med boken "Blod Eld Död" pågår ännu. Den vill du ha. Var med nu!

Dessutom har Kim lyckats fixa en intervju med författarna Ika Johannesson och Jon Jeffersson Klingberg, som så¨småningom kommer att komma upp på Werock. Den ska bara göras först. Och det innebär att du har möjlighet att påverka den, att ställa just den där frågan som du alltid har funderat på. Gör det!

Detta är nämligen ett stycke fantastisk bok, och mängden uppslag inför en intervju är vansinnigt stora... ett faktum som kan bli nästan förlamande för den som ska hålla i intervjun. Var börjar man? Vilka saker får man inte missa? Glid in hos Kim och skicka dina frågor, helt enkelt.
När du dessutom ändå är där kan du ju läsa lite om Rock Science och dess expansioner med specifika genrefrågor. Extremmetal låter väl något?

Extrem metal bjuds det också på i konsertrecensionen av Martin.

Band som Origin, Psycroptic och Leng Tch'e.

Nä, jag har fasen inte koll på någon av dem, men en sak vet jag: när Martin säger att det är hög kvalité på rensmusik, så är det ett faktum. Jag har en oerhörd respekt för den mannens kunnande och smak när det gäller musik i den brutalare skolan. Läs recensionen, kolla in bilderna och inse att detta är livet på en pinne!

Remasters: Hughes/Thrall "S/t"

Gillar du när supersångaren/svängiga basisten Glenn Hughes slår sig i slang med en vass gitarrist, som i till exempel Black Country Communion?

Då är denna omgångs remastrade verk goda nyheter för dig, för det har hänt förrut! Samarbetet med Pat Thrall resulterade dessutom i en fantastisk skiva om man gillar lättuggad hårdrock (ja, stundtals är det väl nästan mer pop och klassisk rock än hårdrock) med känsla för melodi och genomförande.

Skivan i sig är till och med en av journalisten Anders Tegners absoluta favoritplattor genom tiderna, som extra kuriosa, men det är ju inte därför som du bör ha den remastrade plattan i din skivhylla.

Det är ju förstås för låtarna.

Den sorglösa och otroligt smittsamma "The Look In Your Eye" är en sån där låt som man fortsätter nynna på om man hör den.

Inledande "I Got Your Number" ett skönt rockigt och lite funkigt driv.

"Muscle And Blood" pur kvalitet.

Återutgåvan från 2007 kommer Rock Candy Records, ett bolag med känsla för hur en remastrad skiva ska se ut och laddas (de har ju även återutgett Badlands, till exempel), och i detta fall så får man med bonusspåren "Love Don't Come Easy" och "Still The Night".

Jo, "Still The Night" kan du nog känna igen om du gillar Glenn Hughes, men det är ju okej.

Låten är ju ganska bra...

Nå, den booklet som medföljer Hughes/Thrall är laddad med extra material, liner notes och nya intervjuer. På framsidan skryter en etikett med citat från herr Hughes att "My frineds in the music industry talk about "Hughes/Thrall" more than any of my other albums".

Öppna Spotify och lär dig varför!

Veckans Tips: Killer Dwarfs "Dirty Weapons"

Det har redan konstaterats - Killer Dwarfs kan vara det fulaste bandnamnet i historien. "Dirty Weapons" har dessutom besmyckats med ett av de mest misslyckade omslagen, och när titellåten ligger först av alla låtar är det lätt att döma hunden efter håren och avfärda detta som småhumoristiskt skräp.

Men - vi säger väl som Farbror Frej, Galenskaparnas gamla figur?

"Hej alla barn nu blir det rockprogram, titta nu här vad Farbreor Frej tar fram.

4 små dvärgar och nu ska ni höra, vad man med dvärgar och glädje kan göra.

Sätt i studion, tryck på record - vips har vi gjort oss en skiva så hård."

Eller - ja, den är ju verkligen inte hård, men orkade inte rimma bättre. Däremot är det en skiva som är jäkla proppfull med spelglädje och bra insatser på sång och spel, och gillar man musik som exempelvis Badlands så är det ett mindre tjänstefel att inte kolla in detta (hör du det Zappzott?!)

Skivan är inspelad 1990, och även om ljudet är rätt bra så låter förstås trummorna precis som du kan tänka dig. Dvägarna själva består av Russ på sång, Darrel på trummor, Bad Ronald på bas och Mike på gitarr, och hela bunten är kanadicker. "Dirty Weapons" är bandets fjärde platta, och jag kom i kontakt med den via en gammal barndomsvän med smeknamnet "Hålan" (alla hette fan Robert där jag växte upp, hockeylaget bestod av 50% Robertar så alla fick namn som Lungan, Lunken, Hålan, Gus och liknande... Hålan hette alltså Holmgren i efternamn).

Tur det!

Det här vill man inte vara utan, och skivan i sig har nästan varit lite undangömd i min egen skivhylla rätt länge innan den hux flux fick en massa speltid under våren. Låtar som "Last Laugh", "Comin' Through", "Nothing Gets Nothing" är helt enkelt riktigt bra melodiös hårdrock - och powerballaden "Doesn't Matter" borde blivit bandets hit, om världen varit logisk.

Nå - veckans tips denna gång gräver djupt i skivhyllan och kommer upp med den fula ankungen som egentligen är en svan. Killer Dwarfs. Vilket jävla namn...!

Vad sa du?

Om skivan finns på Spotify?

Hahahahahahahahahahahahahahaha.. knappast.

Däremot finns det faktiskt en MySpacesida. Här!

Remasters: Badlands "S/t"

Jake E Lee, är det namnet bekant kanske?

Borde vara det, han hanterade ju gitarrarbetet hos Ozzy Osbourne ett tag. Dessutom stod han bakom en av de där grupperna som borde ha lyckats och finnas kvar ännu, men som trots internationella stora framgångar inte blev speciellt långlivade. Badlands självbetitlade debut kom 1989, och tidigare i år släpptes den i remastrad version!

Bandet består av en viss Eric Singer på trummor, Ray Gillen på sång och Greg Chansson på bas, och det här är en platta som verkligen andas glädje. Varje gång jag hör den så får jag ett dumt lyckoflin i fejset, och inte blir det sämre av den här extraladdade remastrade historien. "High Wire" och framförallt "Winter's Call" har aldrig låtit så här jäkla bra, och att du dessutom få extramaterial i form av bonusspåret "Ball & Chain" är bara extra lök på laxen.

Detta är helt enkelt plattan för dig som vill ha högkvalitativ hårdrock med stora stänk glädje! "Dreams In The Dark", "Jade's Song", "Devil's Stomp"... ja, du förstår ju att du måste ha den här skivan. Köp den här!

Rock Candy

Den senaste tiden har jag arbetat lite bakom kulisserna med de stående inslagen på den här bloggen. Veckans Tips, Live! och Remasters som återvänder i höst.
Och, då slår mig några saker när det gäller framförallt Remastrade skivor.

För det första - hur svårt kan det vara? Få tummen ur naveln och släpp era gamla skivor med bra ljud för bövelen, Danzig, Slayer, Metallica, Yngwie Malmsteen med flera!

För det andra - kolla in Rock Candy om du gillar gamla klassiska hårdrocksskivor i återutgåva. Skivbolaget verkar vara en kommande guldgruva för oss som gillar Badlands, Hughes/Thrall och liknande. Dessutom har de humor. Såhär presenterar de sig själva:

SO, WHO DO WE THINK WE ARE?

…THAT INDEED is the 64,000 decibel question?!

Well, let me put it this way – for better or for worse, in sickness or in health, I sold my soul to rock‘n’ roll… and lost the receipt!

Det är tisdag idag.
En ypperlig dag för att starta en enklare undersökning på bloggen, tycker jag.
Frågan är ju enkel, och du hittar den i högermarginalen. Den behandlar sommarens varande, och vad du mest ser fram emot efter sommaren på den här siten!

Remasters - dags för sommarvila!

Det är söndag igen, och vanligtvis innebär det ju en djupdykning i bloggens serie om Remastrade skivor som du bör placera i skivhyllan. Så icket idag dock, då vi kommit fram till något så enkelt som sommaruppehåll i den serien.
En lite paus, helt enkelt.
Ladda batterierna, bygga upp ett litet lager av artiklar.
Givetvis återkommer den här serien i sensommar eller höst, då med rätt spretande material; såväl Dissection som Badlands utlovas, givetvis med stora namn som Judas Priest och AC/DC.

Tills vidare rekommenderar jag arkivet med alla gamla artiklar. Det finns här, eller via symbolen på bilden som du hittar ute i högermarginalen. Dessutom finns det naturligtvis möjlighet att önska skivor till den här serien - har du ett tips eller önskemål så skickar du det till chief-rebel-angel@hotmail.com så ska vi se vad vi kan göra åt saken!

Förhandstips på Remasterskivor..

...fick hem de här två juvelerna i helgen. Nysläppta, remastrade & extraladdade versioner.

Det säger sig ju självt att de så småningom kommer att dyka upp i serien med Remasters, konstigt vore det ju annars, men det blir nog inte förrän tidigast till hösten.

Nu finns det ju ingen anledning att vänta för det.

Beställ dem genast, här och här.

Anger du dessutom koden u3Rrx7c6 så får du 10% rabatt på inköpet hos bloggens samarbetspartner Record Heaven. Rätt bra, eller hur?

Skivleverans!

Igår väntade paket 1 av 2 från Record Heaven i brevlådan.
Innehöll bland annat nya High On Fires "Snakes For The Divine", och redan efter de inledande 2 lyssningarna kan jag ju säga att detta är bra. Början är riktigt riktigt bra, t o m, och har du tvekat på om det är värt tiden och pengarna så kan du sluta med det nu..!
Dessutom godbitar som Death Angel live, 1349 och Jupiter Society.
Med andra ord kommer den kommande veckan att domineras av ny musik i spellistan - men tills vidare får ni hålla till godo med förra veckans vanligaste:

• Astral Doors
• Dark Tranquillity
• Badlands
• Bolt Thrower
• Ov Hell

En rätt blandad kompott, med andra ord.

För övrigt präglas tiden för eder Rebellängel av arbete. Det börjar komma igång efter pappaledigheten nu, på riktigt. Dessutom har den senaste tiden inneburit lite avslut här på bloggen - tävlingen med Dark Tranquillity är klar, samarbetet med Record Heaven är lanserat, Tvekampen mellan AC/DC och Metallica - med efterföljande omröstning - är avklarad.

Det är med andra ord dags att ta ett djupt andetag och börja jobba lite bakom kulisserna med nya idéer och nytt material. Jag ska bara, som Alfons Åberg sa, och jag gör det till de krossande tonerna av High On Fire!

En bra musikdag!

Lillgrabben vaknade tio i sex i morse, efter en natt av stökande. Lite surt - men inte alls bara av ondo.
Dagen har varit lång, och bjudit på en härig blandning av musik...
Vi startade lite lugnt i morse. Amorphis nya platta "Skyforger" och Allen/Landes senaste giv "The Revenge". Mjukt och fint. Sen ett löppass med Nevermores sköna "Year of the Voyager" i lurarna, och under eftermiddagen har jag hunnit med att avverka 2 plattor med Black Sabbath, en Badlands och en avrundning av Behemoth, Dissection & Kongh. Inte illa alls, tycker jag...

Men, nu till själva funderingen, själva tanken.
Träningsmusik.
Som sagts, liveplattan med Nevermore är fantastisk - men den går fan inte att springa till. Alldeles för progressivt, fick inget flyt alls (nääääää...det kan säkert inte alls bero på min kondition...).
Då flyter det bättre för mig med ex Bolt Thrower i lurarna.
Vad tipsar ni om?