Opeths 25-årsjubileum på Konserthuset

Häromkvällen firade OPETH sitt 25-årsjubileum med stort kalas på Konserthuset i Stockholm.
Fint ska det vara, och i sann anda för lokalens normala gäster delade man in spelningen i två set med paus mellan och inringning så att man vet när allt ska starta.
Först hela "Ghost Reveries" (nervöst, lite problem med ljudet, bättre allt eftersom), sen ett axplock från karriären (lekfullt, befriat och med en röst som inte riktigt höll hela vägen), och vill du se några av mina bilder och läsa om mina tankar och intryck så ligger hela klabbet på Heavy Metale.

In lockdown mode

Internet-elakingarna har hittat den här sidan.
Det regnar in skräpkommentarer - vilket iofs inte syns på bloggen, för det verkar fångas av filter - som i sin tur fyller min epostlåda med dynga.

Det går inte.
Så nu har jag försökt mig på att slå på verifiering vid kommentarer, dvs att du får ange vilka bokstäver som syns. 
Hoppas det funkar.

I övrigt kan jag be om att ni som har länkar hit flyttar dem till heavymetale.com om du kan, då det är där det händer. Recensioner av bland annat Opeth, Entombed A.D och Allen/Lande för att ta några saker som skett den senaste tiden!

Werock-recensioner av Opeth, Lucifer Was, Amulet, The Haunted.!

Månadsskifte, och undertecknad håller tillsammans med redaktör Bensch fanan högt på Werock.
Fyra plattor har vi lyckats peta ihop recensioner av, och det är inte vilka plattor som helst:
Opeth "Pale Comunion" ochThe Haunted "Exit Wounds" är Martins synnerligen tunga bidrag, medan undertecknad sätter öronen i brittiska heavy metal-hoppet Amulet och norska proggarna Lucifer Was. Högt snittbetyg utlovas!

För övrigt har du säkert noterat den klart sjunkande aktivitetsnivån här. Bloggen är flyttad, och det händer massor av saker - men på annan sajt. Samarbetet med Heavy Metale är i full fart, och hela klabbet finns på heavymetale.com, så att du inte missar det!

Mot Gävle och Getaway Rock!

...efter att ha försökt komma norrut på Getaway Rock i typ tre år så är det äntligen dags nu. Mot tåget, kompisen Per och ett par dagar av hårdrock. Det ska bli riktigt härligt, även om vardagslogistiken inte tillåter mig att närvara vid hela festivalen (missar faktiskt hela lördagen) så är det i stort sett det enda musikarrangemang jag kommer närvara på under sommaren... och vilket program sen!
Spelschemat ser löjligt bra ut, vill jag påstå, och fet är för min del väldigt lite krockar.

Torsdagen innebär att jag får se The Haunted, Possessed, Kreator, Vader, Steel Panther, Arch Enemy, delar av Volbeat eftersom jag sen går till Kadavar samt sist men inte minst: Opeth. Fin dag, men fredagen blir ännu mer spännande.
Vad sägs om min tanke här: Napalm Death, Mantar (jäklar vilken pepp jag har för det giget!), Black Star Riders, Solstafir, lite av Heaven Shall Burn, Slayer och sist men för min del mest emotsedda: Gorgoroth. 

Jäklar!

Vill du följa vad som händer så kommer en del rapporter att komma upp successivt och efter bästa förmåga på Werock.se, samt en del kommentarer på Metalbloggens facebooksida.
Näst sist: Fortsätt skicka in era reflektioner och texter till 5-årsjubileet! Ett par fyra -fem texter har kommit in, men det behövs fler tycker jag.

Sist...en ledtråd för det som komma skall, och ett sätt för er som ska på Getaway att kanske känna igen undertecknad. Titta noga...

Så.
Ses vi Gävle?

Igen - 25 Mest Spelade

Detta års första inlägg var en utklippt bild från iTunes, en sammanfattning över vilka låtar som hade mest spelningar. I samband med det inlägget lovade jag att vi skulle återvända för att se om det blivit någon som helst förändring av vilka låtar som egentligen spelats mest.
Det är väl inte riktigt halvårsskifte, men det känns ändå som ett bra tillfälle att göra just det idag. 
Så.
Bilden ovan - oj vad liten text! - är tagen nu.
Har det då förändrats något, kan man säga?
Topp 4 är samma, även om de fått några spelningar sen senast.
Vi har fortfarande Opeth i topp, följt av dubbla Queensryche och sen At The Gates.
Sen har vi en liten förändring, där Black Sabbaths "Nightwing" är nummer 5 utan att vara med alls förra gången.
Det tror inte jag på. Alls. Inte fanken har jag spelat "Headless Cross" så mycket, eller den enskilda låten för den delen. Jag tror helt enkelt att det var ett fel i förra listan, och litar inte riktigt på iTunes...
Sen är det nämligen oförändrat ända till plats 13, där Opeths cover av Deep Purples "Soldier Of Fortune" har letat sig in.
I övrigt kan man konstatera att det inte ändrar sig mycket.
Såklart.
Det krävs ju liksom en besatthet utan dess like för att en ganska ny skiva ska kunna leta sig in på listan, förstås, då det ändå krävs 58 spelningar för att få plats.
Det gör man ju inte i en handvändning, sträcklyssnar 60 varv på en platta...

Nå.
Inför sommaren ser det ut som ovan. 
Vi får se sådär till årsskiftet om det har ändrat sig. Om vi kommer ihåg det...

En annan iTunes-relaterad fråga dock.
Jag har en iPod. Den har 160 GB disk, och det räcker ännu för att hantera mitt musikbibliotek. Men vad gör jag när det inte riktigt räcker längre, alternativt när den går sönder? Vad jag förstår säljs de inte längre, och jag vill inte hålla på med manuell synkning och ta bort material som inte används (det är lite av ett hästjobb med så mycket musik samlat). Samtidigt vill jag inte tappa sånt som spellistor, statistik och liknande.

Hur gör jag? När det händer?

Stora släpp på g: Opeth, Mastodon, In Flames!

 

Man kan säga vad man vill - de tre släpp som nu är mycket nära förestående från tre giganter inom metalgenren är dels bland de mest intressanta, och bland fansen mest emotsedda för hela året.
Dessutom är det, tycker jag, påfallande tydligt att musiken är olika och att alla tre akterna vill att omslagen ska spegla det musikaliska uttrycket (säger jag, som om jag hört något av dessa nya alster - men det är ändå en kvalificerad gissning att det nya materialet inte är väsensskilt från det gamla, och att det musikaliska uttrycket således går att tänka sig trots att man inte hört just dessa skivor).

Opeth "Pale Communion"
Mastodon "Once More 'Round The Sun"
In Flames "Siren Charms"

Tre helt olika stilar på musik och omslag - men tre tydliga karaktärer.
Och tre mycket spännande fortsättningar på tidigare alster!

Jag säger bara en sak: det känns som om aptitretarna som Crowbar, Vallenfyre och Misery Index är förrätten när det gäller stora släpp (utan att för det säga något om själva kvalitén - det är en annan trio som vet var skåpet ska stå) och att de tre ovan avbildade plattorna är huvudrätten för tillfället.
Det är bara att hala fram lädret.
Förhandsbokningar är möjliga redan nu eller inom mycket kort!

(Och ja - för den som undrar har jag placerat skivorna i snygghetsordning baserat på omslaget, men den snyggaste överst och den klottrigaste nederst...)

Veckans Tips: Life "S/t"

När man som jag vill hålla en serie med Veckans Tips lite hemlig från mina bekanta så blir det antagligen rätt naturligt så att det är nyare skivor som hamnar i potten. De äldre har man nog redan hunnit tipsa eller prata om, allt som oftast, och för att man ska kunna hitta en gammal pärla som man så att säga kan hålla hemlig och presentera som "ny" musik så krävs ju att man själv upptäckt den relativt nyligen, samtidigt som det inte får vara en sån där platta som alla i bekantskapskretsen har.
Inte helt enkelt, alltså.
Men ibland så dyker en sådan upp, och denna gång är det efter att en viss Mikael Åkerfeldt, Opeth, tipsat om plattan i sin krönika på extrasidorna till prenumeranterna av Sweden Rock Magazine.(Gissningsvis har väl Stones koll på det ändå, men... man kan inte vinna över hela Hårdrockssamfundet!)
Vi snackar om svenska Life från 1970, ett stycke progressiv klassiker vars nyutgåva med både den svenska och den engelska versionen av plattan jag nu besitter!
Namnet är, förstås, lika bra som det är hopplöst.
Blir man inte världsherraväldestor så att namnet blir ett faktum och en standard så finns så sjukt många andra grupper, företag och projekt med just det namnet att slåss emot så att om man söker på internet efter Life kan man knappt sålla det vettiga från det... mindre vettiga.
Som om det var viktigt på den tiden, då, när man valde namnet.
Skulle inte tro det...

Jag har i alla fall haft turen att kunna lägga beslag på ett nyutgivet remastrat ex som innehåller både den svenska och den engelska versionen av skivan (samt lite bonusmaterial).
Det ger en alldeles fantastisk dimension, att kunna konstatera att den engelska titeln "Experience Of Life" motsvaras av den svenska "Punda' Vidare", och möjligheten att höra texterna på såväl svenska som engelska.
Jag har, i ärlighetens namn, mest lyssnat på den engelska versionen, och jag tror det har att göra med att det känns... bättre. Mer seriöst, för att försöka förklara det enkelt.

Hur som helst, den här trion (Paul Sundin, Thomas Rydberg och Anders Nordh) levererar en skiva som är fullkomligt egen. Här blandas en del hippiepsykedeliska instrumentala spår med skirande vacker pop samt helt vansinnigt svängig och klockren rock'n'roll som seglar under progressiva förtecken.
Det är verkligen inte utan att man tänker på ett band som Lucifer Was, och då vet ni att det här är bra.
Allra bäst är inte den som kom att bli singeln "Living Is Loving" ("Att Leva Är Att Älska"), även om den svänger bra.
Bäst är istället duon "Many Years Ago" (De Va'så Längesen!") samt framförallt Sailing In The Sunshine" ("En Bit Av Evigheten").
Den låten plågar vid skrivande stund (det är mitten av juli när det här skrivs, anno 2013) grannskapet om och om igen.
Den gör mig sällskap till grillningen.
Till maten efter.
Till solning, till allmänt småplock och till spontan dans med yngste grabben.
Det är, med andra ord, en extremt stark kandidat för att plocka med som lite ruffig och rockig överraskningspärla när det är dags att sammanstråla med övriga hårdrocksnördar, och det är verkligen en bra låt att locka folk till att lyssna på denna Veckans Tips.

Öppna Spotify.
Höj volymen.
Låt denna udda, egna, underbara sak från så många år sedan hänföra dig!

Onsdagsomslagorama

Onsdag idag, och vi ska frossa i omslag.
Ett riktigt omslag-o-rama, kan man säga, men från annorlunda perspektiv.

Jag är ute och rusar hela dagen med mitt riktiga jobb, så istället blir det hänvisning till en del externa siter där det finns roliga bilder, eller annorlunda vinklar.
Den första är "Alternate Metal Album Covers", en sida som varierar sig från såväl riktigt bra och träffsäkra skapelser till låga träffar under bältet.
Såhär kan det se ut:

Okej?
Funkar?

Vill du däremot se hur ett album ser ut "från andra vinkeln" så är det Metalsucks som gäller, där man har vänt på perspektivet så att man kan se hur ett omslag ser ut från andra hållet, liksom. Såhär:

Den där senaste länken har valsat runt på Facebook en hel del, bland annat om man har Close-Up Magazine som man "gillar", så du kanske har sett det redan.
I så fall har du också sett att Bolt Thrower är klara för Close-Up Båten i September.
BOLT THROWER.
Holy crap, det är bara att påbörja förhandlingen hemma redan nu, för det vill man inte missa! (och sen har de ju sällskap av bl a Tribulation, Katatonia och The Dagger, så övriga uppställningen funkar ju minst sagt bra den med...)

I väntan på det får man läsa om annat trevligt.
Skivåret 2014 lovar ett par riktiga kanoner, och ett av de där banden närmar sig nu släpp. Skivan heter "Once More Round The Sun", och denna gång har bandet skrivit så mycket material att när man kladdat in runt 60 minuter på skivan så har man en halvtimme över för att komma med en uppföljnings-EP.
Jodå.
Vi pratar om Mastodon!

Enligt den här intervjun med Troy Sanders så tar den nya skivan vid där "The Hunter" tog slut, och det ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen nu.
Episkt?
Långa låtar i ett eget universum?
Eller raka rock-rökare som sparkar stjärt?

Vi lär få veta.
På samma sätt som vi nu vet att Opeths kommande platta heter "Pale Communion", (släpps i mitten av juni!) och väcker samma tankar om var bandet tar vägen.
Däremot vet man inte hur omslaget ser ut än.
Det hade kanske varit det ultimata slutet på en onsdagsomslagorama...

Getaway Rock-pepp och allmänn lördagskänsla

Bandsläpp av Getaway Rock i veckan, och nu börjar jag känna mig riktigt peppad.
Jag måste säga att det inte vore så dumt om man faktiskt höll sig i den här nivån av storlek på bokningarna, alltså att ett band som exempelvis Volbeat får vara affischnamn.
Inte för att jag älskar Volbeat - de funkar, framförallt live och på en festival - utan för att det känns precis lagom. Det är inte Iron Maiden eller Metallica som drar dit tiotusentals fans som ska trängas, utan den här nivån ger ju chansen att faktiskt komma i närheten som åskådare och få se något.
Och kvalitén på banden känns ju väldigt spännande...

Opeth. Kommentarer överflödiga, har sett dem väldigt många gånger och eftersom de körde lite chugga-chugga igen senast så blir det bra att se dem på festivalen.

Dimmu Borgir kommer kanske med nytt snart, vill jag ha för mig. Men förra given var ju strålande, och bandets symfoniska black metal faller mig på läppen live också.

Steel Panther, Arch Enemy, Airbourne är såna där band som jag ska se om det faller sig, men som jag inte kommer att springa benen av mig för. Finns fler sådana längre ner i listan också, såklart.

Kreator och Death Angel ska jag däremot se. De levererar live, liksom The Haunted och Heaven Shall Burn. Watain blir bra efter förra given, och att få se hur materialet från "The Wild Hunt" smälter ihop med äldre låtar, och Skid Row har jag inte sett förr - men vill verkligen kolla in live. De har ju en minst sagt spännande låtlista att plocka ur.

Men.
För mig var de två stora släppen två band som fick liten stil på affischen.
Kadavar (senaste given "Abra Kadavar" fortsätter växa och har blivit lite av ett monster..) och Sólstafir, där "Svartir Sandar" är en sån där som jag inte kan vara utan.
Chansen att se dem live, och att de kanske inte är de stora dragplåstren så man faktiskt kan komma i närheten av scenen, får mig faktiskt att dregla lite!

Dessutom ska jag ta en öl eller två ikväll, efter lång vit period.
Det får mig också att dregla lite.
Ska vara välja passande musik till det.
Kan bli The Devil's Blood för att hedra Selim som verkar ha gått bort i veckan, eller kanske just Kadavar för att bygga på peppen.
Vi får se.
Hur som helst känns det fantastiskt bra att det är lördag... eller hur?
Kan bli gangsterfilm ikväll också.
Lite sugen på det, på samma sätt som jag var sugen på en ubåtsfilm för ett par månader sen. Märkligt, det bara kommer på mig lite sådär ibland, suget efter en ganska smalt specificerad genre på film.
Eller så såg jag bara den här tidigare i veckan...

Hur som helst... lördag. 
Vilken känsla!
 

Ostiga åttiotal, I frikkin' love thee!

Ahhhh!
Jag ska erkänna en sak. 
Den senaste tiden har jag frossat - FROSSAT -i det ostiga åttiotalet.
Alltså, de där hårdrocksskivorna från band som kanske inte lyckades helt ut och slog stort.
De som inte nådde klassikerstatus eller världstopp, men som ändå är bra. 
Det är ofta så charmigt och glättigt och löjligt bra att det är på gränsen till att man skäms, men ändå inte - och en del av de här skivorna är riktigt jäkla bra och borde verkligen finnas i din hylla.
Några har haft sin tid i solen på den här bloggen, några inte.
Jag har en hel del alster som jag inte orkar belysa mer heller (i ärlighetens namn finns det ju en del skivor som inte är så bra heller, uttrycket "one hit wonder" har väl aldrig känts så aktuellt som i samband med just det här årtiondet), men jag tänkte ändå att vi skule snabbdyka i en del av de som jag verkligen har njutit/plågat min omgivning med den senaste tiden.

Ostigt åttiotal när det är bra - och vi börjar med Q5. Hopplöst bandnamn, minst lika hopplöst omslag på skivan "Steel The Night". Jag har skrivit lite om den här tidigare (där du bland annat kan se det första ännu fulare omslaget), men det är värt att plocka upp den igen ifall du nu missat det.

Låtar som "Lonely Lady". "Pull The Trigger" och "That Ain't No Way To Treat A Lady" är riktigt hejiga och bra.
Den har inte varit Veckans Tips, än, men jag kan lova att det blir av, antagligen redan till hösten. Jag gillar skivan, den får mig på bra humör och därför vill jag dela den. 
Kolla in, på Spotify. Sen kan du berätta vad du tycker.

Nästa skiva är väl en sån där som kanske är på gränsen till att bli en "stor" skiva.
Quiet Riot blev inte jättestora, men ni har säkert sett omslaget och hört namnet..och en del låtar härifrån."Cum On Feel The Noize", till exempel, som dessutom är ett fantastiskt exempel på just 80-talet i såväl stavning, titel och utförande.
Plattan ligger på Spotify, och vi får se om den här skivan någonsin blir Veckans Tips.
Jag är inte så säker på det, just för att den dels är relativt välkänd, dels för att den inte är genombra (topparna är rätt mycket bättre än dalarna), och dels för att jag egentligen inte har så mycket personlig relation till den.
Jag spelade inte sönder den då det begav sig, om man säger så, men den senaste tiden har den fått rulla ett par 4-5 varv ändå, så den passar väl in i den här hyllningen..

Så.

Härnäst bandet med ett av de sämre namnen, ett av de fulare omslagen - men kanske det bästa innehållet av alla som rapas upp här.

Killer Dwarfs och plattan "Dirty Weapons".

Jodå.

Så ska en slipsten dras!

Kanadickerna har med låtar som "Nothin' Gets Nothin'" och "Last laugh" skapat en platta som egentligen borde ha renderat klassikerstatus.

Har du inte kollat dem förr så gör det.

Skitbra skiva.

Skivan här nere är kanske inte riktigt lika bra, men jag har en sån där nostalgisk grej för Icon och deras "Night Of The Crime", främst låten "Raise The Hammer".

Hörde den första gången på radio när jag läste "Moby Dick" i tonåren, och den satte sig hårt. Skivan har inte varit Veckans Tips, men det kan nog bli så i långa loppet eftersom jag ju känner något för plattan. Såna skivor har en tendens att plockas upp med tiden, kan man säga...

 

Ser du skivan ovan?
Det är norska Artch, som självaste Mikael Åkerfeldt från Opeth pluggade för i senaste numret av Sweden Rock Magazine. Det kanske är ett mått på kvalitet, det vet jag inte, men man kan konstatera att han var sent ute. Skivan "Another Return" var Veckans Tips redan 2010 på den här bloggen, och jag tror inte att skivan är speciellt okänd bland metallskallar.
Men den är bra!

Lite som den här, faktiskt.

"Age Of Consent" med Virgin Steele.
Fjuttig bild, jag vet, men vill du veta varför och hela historien så gäller att du läser om plattan när den var Veckans Tips. Jag tycker att den är bra, främst låten "The Burning Of Rome" som jag spelat intensivt nu på sistone, men som sagt...hela skivan är bra.

Men.
Jag inser en sak.
Jag har faktiskt inte sådär vansinnigt många favoritplattor från den tiden att plocka fram när lusten faller på, om man inte vill ha en av de "stora" släppen eller något som är åt thrash-hållet.
Har du tips på hår-rock från den tiden som gått under radarn och är... bra?
Dela det med mig i så fall!
 

Årets första skivköp!

...som en tidvåg efter Hårdrockskväll har de alldeles nödvändiga skivköpen sköljt in över mig.
De där skivorna som är helt essentiella för samlingen och livet, många gånger köp som går bakåt i tiden och täpper igen hål i skivhyllan. 
De ska vi inte kolla så noggrant på i det här inlägget, är de tillräckligt bra kommer de förstås istället att få sin plats i solen vid ett eller annat tillfälle.
Vi ska titta på de lite nyare inköpen.
De som är genomförda av skivor som släpps 2014.
Trots allt är det ju ett par såna riktigt intressanta släpp på gång, och enligt min erfarenhet så brukar de skivor som håller hög kvalitet och släpps tidigt under året hinna etablera sig ordentligt och därmed knipa en plats på årets topplista.
Det känns inte alls omöjligt att du får återse en eller ett par av dessa där när det väl är dags att summera 2014.

Först ut, först beställd och en av de jag sett fram mot längst: Alcest "Shelter".
Jag har inte smyglyssnat på den alls, men förstår av det lilla jag har läst att det är ännu ett steg mot pop och bort från metal. 
Hur det kommer att stå sig återstår att se, men helt klart kommer det att bli mycket mycket intressant. Förra given "Les Voyages De L’Âme" är trots allt både en aning mer lättillgänglig men ändå bättre än "Ècailles de Lune", och kan trenden fortsätta i den riktningen så är "Shelter" fantastisk.
Oron som finns är att det blir för slätstruket, men det återstår att se. 
Bandet kommer ju för övrigt hit för ett gig i slutet av januari (jag har plåt!), och det vore ju mumma om man hann lyssna in sig på den nya skivan innan dess, även om det kanske blir lite tajt. Skivan släpps väl den 17/1  (fast jag såg på Facebook att Sound Pollution redan fått in sina ex igår...), och bandet spelar den 29/1, så om leverans sker i tid så borde det ju kunna funka...!

Ett annat stort släpp är ju det här.
Behemoth "The Satanist"!

Förväntningarna är väl generellt skyhöga på den här plattan om man kollar runt med folk som gillar extrem musik, och i början av februari är det dags.
Jag har valt att förboka mitt ex med digipack och extra dvd, en paketering som jag allt mer sällan köper (ärligt, hur ofta - om nånsin - kollar man på den där medföljande dvd'n?) just för att rubbet som det häör bandet släpper är så genomarbetat även visuellt.
Den här skivan kommer - kan jag säga redan nu, olyssnad - att dyka upp runt om när media ska sammanfatta året. 
Personligen har jag hört låten som också är första svinsnygga videon, "Blow Your Trumpets Gabriel", och ska återkomma till vad jag tycker om det hela i samband med att det så småningom vankas recension.
Förresten kommer ju också Behemoth hit ungefär i samband med sitt släpp, båda sker i februari. Märkligt sammanträffande på både A (som i Alcest) och B (som i Behemoth)...

I tillägg till detta så har jag tagit mina första steg för att "lyssna ikapp" på en del av de skivor jag uppenbarligen missat under förra året, och har därför inhandlat:

• Deafheaven "Sunbather"zx
• Clutch "Earth Rocker"
• The Ocean "Pelagial"
• Jex Thoth "Blood Moon Rise"
• Moth Gatherer "A Bright Celestial Light"
• Kill Devil Hill "Revolution Rise"

Dessutom väntar jag med spänning på att man ska köpa de två andra tidiga släppen som jag verkligen ser som givna köp här i början av 2014.
Grand Magus "Triumph And Power" som släpps den sista januari, samt Gorgoroth "Instinctus Bestialis" som färdigställdes i december och som fortfarande inte fått något officiellt släppdatum. Med tanke på att såväl Opeth, Ne Obliviscaris som In Mourning verkar i tagen med nya album så ser ju 2014 minst sagt lovande ut...!

25 Mest Spelade

Välkomna till 2014!
Ja, det var ju igår det började egentligen, men jag hade inget att komma med då, så det blev inget inlägg.
Idag ska vi däremot lägga lite av grunden till 2014, vi ska kolla lite hur iTunes (detta program man har sån hatkärlek till!) sorterar upp mina 25 mest spelade låtar.
Bilden är mikroskopiskt liten, men du får förstora den eller spara hem den och kolla i större format om du vill ha det läsbart.
De första spåren är inga överraskningar för mig.
De har legat där ett tag.
Opeth, dubbelt Queensryche och sen At The Gates.
Sen börjar det bli lite intressant - att Keep Of Kalessin, Satyricon och Tiamat återfinns så pass högt som de gör förvånar mig lite. Och att Dio inte är högre, det trodde jag.
Men - det man kan se är att det skiljer 5 spelningar från plats 25 och upp till plats 7.

Det ska vi följa upp under året. Vid Midsommar eller så ska jag försöka ta en nya lista så ser vi om det ändrats alls, eller om det är likadant. Känslan är att det faktiskt inte händer sådär vansinnigt mycket där uppe i toppen, faktiskt, med tanke på hur ofta jag lyssnar på ny musik, men... med jämna mellanrum så åker ju en mina favoriter på.
(Annars skulle de ju inte återfinnas där uppe, eller hur?)

Frågan är då, så här på det nya året: hur ser era mest spelade ut? Och tror ni de kommer förändras under året?
Vi kan väl kolla! Skriv en kommentar med iaf de fem-tio mest spelade eller så till dte här inlägget, så kan vi återgå till det senare under året och kolla.
2014 kommer antagligen bli ett riktigt bra musikår det med, så man kan ju hoppas att det kommer lite bubblare....!

Festivalkriget i full gång

Du har väl knappast missat det?
Det där med den nya endagsfestivalen i Stockholm, med Metallica och Slayer som huvudsakliga dragplåster (även om jag då personligen är mer peppad på de tre tillkomna akterna Mastodon, Gojira och Ghost) där biljetterna lär gå som smör i solsken.
Vi får se om jag kan ta mig dit själv, det ligger en del annat planerat den helgen som jag faktiskt inte vet riktigt hur det landar än (och biljetterna släpps ju snart, den 10:e december), men visst är man sugen på en festival som faktiskt innehåller BARA band man VILL se?

I väntan på det så har jag säkrat min biljett hit:

Så får vi se om jag tar mig iväg i år.
Vågar liksom inte längre ta ut något i förskott när det gäller den festivalen, med tanke på min historik. Eller, icke-historik eftersom jag inte tagit mig dit när det väl gällt.
Bra band till att börja med dock, Volbeat, Watain, Opeth, Dimmu Borgir, Arch Enemy. Bara där är det en fin uppställning, och det lär väl tillkomma lite fler akter.
En sak är i alla fall säker.

Det kommer att bli ett krig i år.
Festivalerna lever under make-or-break, typ, och som Mattias Kling beskriver i sin blogg så är det rätt självskrivet att FKP Scorpio (som driver bla Bråvalla) kommer att svara.
Och när man har biljett så är det väl bara att öppna en påse chips och låta kriget starta.
Hoppas Getaway vinner...

Till dess är min plan att trotsa stormen Sven ikväll, och bege mig in mot schtaan.
Carcass och Amon Amarth står på menyn. Värre kan man ju ha det..:!

Början på slutet av 2013 - och förändringar på bloggen.

...vänner, det är ungefär mitten av november och jag har sett att ett flertal av mina bloggande kollegor kört igång sin sammanfattning av året. Genomgångar av vilka skivor som varit bäst, störst och vackrast - listor som är en ren fröjd att ta del av och som dessutom är temat för nästa nummer av de "stora drakarna" Close-Up Magazine och Sweden Rock Magazine.
Motsvarigheten på denna blogg kommer att bli... inget.
Nada.
Om det föregående år varit en hel del sådana genomgångar så blir det i år inget av det, möjligtvis en snabb koll på vilka skivor jag faktiskt vet att jag missat eller inte hunnit med att lyssna in mig på, men annars kommer jul- och nyårspubliceringen att följa ett ganska strikt mönster.
Det blir en Tvekamp på julafton.
Det blir en genomgång av vad som varit bäst detta år i mellandagarna, delat på ett inlägg som avhandlar musiken och ett inlägg som tar hand om resten.
Det blir en publicerad årsbästalista på Nyårsafton.
Precis som vanligt.

Men det blir ingen genomgång över vilka skivor som är heta i racet efter en plats på just den där topplistan.
Som det ser ut blir det däremot en längre topplista, lite av samma tanke som en viss Metal Bastard som kör Topp 30 varje år, ett inlägg som faktiskt innebär en av mina personliga höjdpunkter varje år då det brukar finnas ett helt knippe guldkorn att hitta.
Sannolikt blir det ingen kristallkula heller, det inlägg som brukar ligga i början av året och sammanfatta lite mer eller mindre seriösa förhoppningar för det kommande året... men det får vi se. Det kan bli så att jag är för exalterad över kommande alster (bland annat ska ju Gorgoroth släppa "Instinctus Bestialis" och Behemoth "The Satanist" tidigt nästa år... och dessutom har Opeth aviserat nytt album till våren, som enligt Åkerfeldt kanske inte blir dödsigt men ändå hårdare än "Heritage") och inte kan hålla mig, men tanken som det är just nu är ändå att istället försöka hantera de släppen när de väl kommer.

Dessutom händer andra saker.
Besatt-serien kommer att gå i graven.
Det blir två skivor till, sen kommer serien att försvinna.
Jag leker (som vanligt vid den här tiden på året) också med att låta Citatet gå i graven, men skillnaden mellan dessa två serier är i huvudsak hur krävande de är.
Besatt har varit kul, men tagit såväl tankemöda, tid som en del vånda i anspråk.
Citatet rullar lite av sig själv och är ganska lätt att skriva.
Den ena kommer att försvinna just för att jag inte hålla den vid liv med den stringens jag tycker en serie ska ha, den andra ligger i riskzonen för att det tvärtom är nästan lite för enkelt och kan bli...rutin.
Vad tycker ni om Citatet?
Vill ni ha serien kvar, och i vilket format i så fall?

Kvar blir dock Veckans Tips och Record Madness, så långt är klart.
Kvar blir också recensioner och tips om skivor.
Återkommer gör Lördagslyx, tänker jag. Jag har ett knippe inlägg jag vill göra i den serien (den bärande idén där är att det är ett längre inlägg som publiceras på lördagkväll runt 7-tiden, och som ger er läsare ett lite udda inslag att sjunka ner i på kvällskvisten), bland annat ska vi dyka ner i 70- och 80-talets skivförsäljning, tröjmerch och lite andra "spaningar", men det kommer inte att bli den strukturerade publiceringstakt som andra serier har hållit med nya inlägg varje eller varannan lördag.
Därför undrar jag lite om vad du skulle vilja se och läsa?
Jag leker med tanken att göra en fortsättning på "Metalbloggen lyssnar på..." som publicerades i samband med Iron Maiden-spelningen i somras, eller att göra en genomlyssning av de olika skivbolagen som är verksamma inom genren och deras stall, men jag har inte bestämt mig.
Trenden med gästbloggare är också intressant, som bekant har ju undertecknad härjat runt lite på Tune Of The Day under flaggan The Rebel Angel Ramblings, och lite lockad är jag över att ge andra chansen på den här siten.
Det beror lite på vad och vem, eftersom jag egentligen inte har något koncept eller någon filosofi runt det.
Så.

Kära läsare (ni är ändå en del, under detta år har antalet besökare ökat stadigt och i skrivande stund brukar ni vara en 3-4000 besökare i veckan som kikar in) - frågan är lite öppen här.
Om det är närmar sig slutet av året och det är dags att önska sig julklappar...

...vad vill du helst av allt läsa det kommande året på den här bloggen?

Recension: Witherscape "The Inheritance"

Dan Swanö.
Det namnet är knappast okänt för dig som läsare, med tanke på den mannens bakgrund och närapå legendstatus - kanske främst skapad via huvudrollen i Edge Of Sanity (även om listan på grupper han medverkat i kan göras närmast kilometerlång), för att sedan ta en pole position som producent inom hårdrocksgenren.
Med Witherscape återvänder han till dödsmetallscenen, och med hjälp av gitarristen/basisten Roger Widerberg gör han det på precis det där sättet man som lyssnare vill: med en progressiv dödsmetallpärla i form av en spökhistoria, förpackad på ett sånt sätt att man som skivköpare blir genuint glad av att äga produkten.
Helheten är magnifik.
Omslagets återspeglande av hur musiken låter, texthäftet som ger såväl låtarnas lyrik som en kapitelindelad historia som gör att man kan följa allt från start till slut och en produktion som - förstås - är perfekt anpassad till den musik som presteras.
Ändå tog det faktiskt ett par varv innan kronan trillade ner för undertecknad, kanske främst för att jag först lyssnade på relativt låg volym på min arbetsplats, via Spotify.
Utan själva den fysiska skivan i handen.
Det vände rejält när jag kunde följa med i allt på ett bättre sätt (även om herr Swanö både sjunger rent och growlar fantastiskt och med en förmåga att artikulera så att man hör texten) med hjälp av texthäftet och spela skivan på riktigt, på volym, på en stereo som klarar av att göra produktionen rättvisa.

"The Inheritance" påminner inte så lite i sin stil och sitt uttryck om Opeth, även om låtarna är kortare och mer direkta. Inledningen är stark med såväl "Mother Of The Soul" och "Astrid Falls" som perfekta lockbeten för att man ska lyssna vidare, men de riktiga topparna återkommer senare på plattan. Det är med yttersta svårighet man värjer sig mot en refräng som den i "Dead For A Day" eller den geniala enkelheten med handklappet i "The Math Of The Myth" - och då har man kvar det bästa spåret "The Wedlock Observation" mot slutet av skivan. Styrkan kanske ändå ligger i att dalarna inte är speciellt djupa, det faller aldrig ur ramen, blir aldrig ointressant - i alla fall om man bortser från extraspåren "Last Rose Of Summer" och "A Cry For Everyone" som avslutar digipackutgåvan. 
De är egentligen helt onödiga och drar bara ner totalkänslan, där skivan egentligen borde tona ut till ljudet av gräshoppor i mörkret när titelspåret avslutar historien.

Värt att notera när det gäller framförandet - förutom den fullkomligt lysande vokala insatsen - är gitarrspelet. Jag vet inte mycket (ingenting!) om herr Widerberg, men jag kan inte annat än att hålla med Werockredaktör Martin som beskriver det så bra i sin recension:
Här bjuds det på gitarrspel så fantastiskt bra att det inte går att stå emot. Det finns både en köttighet i Widerbergs spel när detta behövs, men också ett skirt och försiktigt anslag när detta tarvas.

Sammantaget förstår du att skivan är mycket bra, och att den är med i diskussionen om placeringarna på årets topplista.
Betygsmässigt är detta en fyra med mersmak, kanske med tiden än starkare (det får vi se, helt enkelt), och du bör kolla in plattan om du gillar referenserna. Börja på Spotify, men bär med dig vetskapen om hur paketeringen är gjord, så att du - om du vid provsmakningen tycker att det verkar lovande - vet om att du har en helt annan upplevelse framför dig när helheten är på plats.

Witherscape "The Inheritance" är ett synnerligen gott sätt för Dan Swanö att återvända till dödsmetallen, helt enkelt, även om det nästan känns lika mycket klassisk hårdrock stundtals!

Witherscape "The Inheritance" - 4

Summertime is gone...

Imorgon tar sommaren slut.
Alltså - kanske inte vädermässigt. Det har jag ingen aning om, och antagligen ingen annan heller.
Däremot innebär morgondagen att sommarsäsongen på Metalbloggen tar slut.
Imorgon är Veckans Tips tillbaka, och på söndag sparkar Besatt igång höstsäsongen.
Alltså är det, tycker jag, läge att summera sommaren musikaliskt.
Det blir denna gång inte en massa bilder eftersom du ju sett dem redan, utan en lista på vad jag har känslan är mest spelat under sommarmånaderna, samt varför. Listan är långt ifrån vetenskapligt framtagen, utan bygger på en uppskattning.
Håll till godo!

1) Anciients "Heart Of Oak". Den här skivan kom in rätt sent under sommaren, men har spelats så löjligt mycket sen jag upptäckte den att jag har känslan att den kanske rullat flest varv av alla ändå..!
2) In Mourning "The Weight Of Oceans" Överhuvudtaget har jag varit sugen på progressiv musik med smak av döds, och Enslaved "Riitiir", Ne Obliviscaris "Portal Of I", Barren Earth "Curse Of The Red River" samt hela Opeth-katalogen har frekventerats flitigt under sommarmånaderna - men mest av allt har jag spelat Östersundsbornas pärla. Hela resan till Grekland känns det som om jag rullade just "The Weight Of Oceans"..!
3) Deep Purple "Come Taste The Band". Ja. Inte fan hade jag tänkt spela den plattan så jäkla mycket innan sommaren började, men det har liksom blivit så. När jag grillat, när vi åkt bil. Den är ju inte ens en av de bättre som bandet klämt ur sig?
4) Kongh "Sole Creation". Löjligt bra, och detta har liksom blivit den skivan jag har återvänt till när jag är tillfälligt trött på ny musik som ska recenseras eller alltför lätt och glättig musik som passar sig i sällskap med familjen.
5) Black Sabbath "13". Jo. Dels har den legat i bilen och därmed fått en del speltid, men kanske är det framförallt så att jag faktiskt tycker att gubbarna har presterat.

Meh, säger du kanske nu.
Var är alla skivor som recenserats?
Var är alla skivor som är lite hemliga inför kommande Hårdrockskväll och vårsäsongen av Veckans Tips?
Var är Rush som det skulle lyssnas in sig på?

Bra frågor. De hemliga skivorna är ju hemliga (förstås), men när det gäller recensionerna så har de oftast inneburit en kortare högfrekvent spelperiod, eller att jag spelat dem enstaka gånger och sedan kört dem lite då och då.
Visst försöker jag lyssna minst 5, helst fler än 10 gånger på en skiva jag ska skriva om, men det betyder ju inte att jag vill ta upp den på en sån här lista. 
Rush fick ju däremot ett helt eget inlägg häromdagen, och kanske skulle framförallt "Fly By Night" kunnat vara med i uppräkningen ovan - men det kändes lite drygt.
Att ge dem både ett eget inlägg, och en plats på listan.
Jante säger - du ska inte tro att du är något. Typ.

Nå - vi avslutar väl som vanligt sommaren på bästa sätt? På samma sätt som skett förr, och på samma sätt som kommer att ske framöver?
Tiamat "Summertime Is Gone" får klinga ut och förkunna att imorgon sparkar hösten igång på Metalbloggen!





...fantastisk låt, fantastisk skiva!

4-årsjubileum!

Overkligt men sant - denna blogg har nu rullat i prick 4 hela år.
Vi går alltså in i ett femte verksamhetsår framöver, och det var väl något jag aldrig trodde skulle komma att ske när jag startade en gång i tiden.
Hur startade det då, kan man fundera?
Jo, helt enkelt för att jag var hemma och pappaledig med äldsta grabben, och kände mig en aning understimulerad. Behövde uttrycka mig, i skrift.
Han sov en längre sväng mitt på dagen varje dag, så jag passade då på att 1) äta, 2) gå på toaletten i lite lugn och ro, 3) duscha, samt 4) börja blogga.
Att det skulle bli detta...det hade jag nog inte riktigt klart för mig.

Nåväl.
Nu är vi här.
Bland annat närmare 160 Veckans Tips, totalt nästan 2 250 inlägg och fler recensioner än jag orkar räkna. Långa artiklar som Tvekamper, Blogg I Fokus, krönikor och Besatt. Artikelserier som Live!, Citatet och Remasters som rullat flera år.
Intervjuer med vad som skulle kunna bli ett riktigt all-star band (eller vad tror ni om Zakk Wylde och Rob Cavestany (Death Angel) på gitarr, Martin "Axe" Axenroth (Opeth) på trummor, Jörn Lande på sång som fundament? Ska bara få till en intervju med någon riktigt bra basist så är man ju komplett där...
Och en fantastisk kontakt med er läsare.
Mängder av kommentarer och mejl - och när jag ska snabb-summera dessa fyra år så slår mig en sak när det gäller just det.
Ingen av er verkar vara sån här:

Visst förekommer det lite spam ibland (men... jag tror inte att ni drabbats av det, jag har försökt städa dem allt eftersom), men det har i stort sett inte hittat hit ett enda troll.
Rätt skönt, och lite märkligt.
De brukar ju dyka upp lite här och var på internet.
Och eftersom jag tycker att det ska vara så enkelt som möjligt att lämna kommentarer och ha kontakt så glädjer det mig! 

Sämst samvete har det här med demorecensioner utvecklat sig till.
Jag gillar att skriva demorecensioner, och känslan att ibland få följa med från demo till "riktig" fullängdare är fantastisk, men... det har liksom runnit ut i sanden bara, och tyvärr är det flera av banden som tagit kontakt med mig (främst under 2013, känns det som) som antingen fått torftig och trist återkoppling, eller ingen alls.
Vi får se, jag funderar på att ändra det konceptet lite och istället gå till en form av "presentation av fem låtar från fem band", kanske till och med en möjlighet att ladda hem en zip-fil med dessa fem låtar - och bara med fokus på just demos.
Det handlar väl mest om att orka och känna lusten, så vi får se lite av vad som händer där framöver.

Tittar vi framåt lite då (det kan ju vara lämpligt att göra) så är det förstås omstarten av Veckans Tips, Citatet och Besatt som ligger nära till hands. Höstsäsongen sparkar igång till månadsskiftet, och dessutom närmar vi oss ju projekt hemligheter när det gäller Veckans Tips.

Jag har under året samlat på mig en hel del akter och skivor som jag snappat upp info och tips om lite här och var, och som jag redan - långt i förväg - skrivit som Veckans Tips för presentation under våren 2014.
Ja, det låter som galet lång framförhållning, men anledningen är att jag dels vill spara en del av dessa suveräna plattor för att kunna överraska Hårdrockssamfundet med på Hårdrockskväll 2014 (Trettondagsafton. Som vanligt!), och dels att jag vill få en liten överraskning själv när dessa tips väl publiceras. Gissningsvis kommer jag ju att ha glömt allt jag skrev när det gått så lång tid, menar jag!

Nå. 4 år har gått.
Jag tänker fira med kaffe, kanske en löprunda, lattja lite med barnen samt en bra platta på stereon. Förslag på passande musik, ett tillfälle som detta?

Recension: Anciients "Heart Of Oak"

Vancouverbaserade Anciients är inget annat än en lisa för själen. I alla fall för undertecknad.
I ärlighetens namn så är det stundtals ett faktum att man som (hobby)recensent lyssnar på musik som inte alltid är det bästa man hört - eller vad man känner för just där och då, medan annalkande deadline håller ett grepp somgör att valfriheten är liten.
"Heart Of Oak", Anciients debut, är däremot en sån där skiva som jag sökt mig till.
Längtat efter.
Funnit glädje, ro och njutning i, och därmed spelat varv på varv sedan jag upptäckte den.
Bandet består av Kenneth Paul Cook (gitarr och sång), Chris Dyck (gitarr och sång), Aaron "Boon" Gustafson (bas) samt Mike Hannay (trummor), och även om bandets musik enklast kan beskrivas med referenser till Mastodon, Opeth och Baroness så är resultatet egentligen en effekt av de två gitarristernas samspel.
Chris Dyck har sin bakgrund inom klassisk döds (banden han slänger sig med i intervjun i Sweden Rock Magazine #103 är Cannibal Corpse, tidiga Bolt Thrower och Entombed)och Kenneth sina rötter i klassisk och progressiv rock (Electric Light Orchestra, King Crimson och Thin Lizzy nämns som förebilder),och när dessa olika strömningar möts så uppstår det som är Anciients.
Redan efter första gången jag hörde inledande "Raise The Sun" så visste jag att detta var en platta som skulle komma att falla mig i smaken, och direkt efter fullbordat varv så tryckte jag på repeat.
Spår som "Overthrone", "Falling In Line" och framförallt partiet med "Giants", "Faith And Oath" samt "Flood And Fire" är av det där slaget som både sätter sig snabbt samt visar sig ha dolda sidor som kommer fram ju mer man lyssnar på dem.
Jämnheten och förmågan att både leverera bra låtar samt variera mellan stjärtsparkande ös och finstämd progressiv melodi är skivans verkliga styrka, och kanske är det också en av anledningarna till att man gärna jämför bandet med sådana etablerade akter - det är inte helt vanligt att ett gäng som debuterar rör sig så ledigt och självklart bland så pass starkt och varierat material.
Faktum är att det inte finns en enda svag låt på skivan, och det är mer än vad man kan säga om de flesta plattor!

Bakom releasen står Season Of Mist som ännu en gång visar fingertoppskänsla. Produktionen är riktigt fin, lagom polerad men med tillräckligt med tryck för att aldrig tappa fart, och är det en enda nackdel med produkten som helhet är det förpackningen.
Bookleten är mer än lovligt torftig, endast ett lövtunt blad av låg papperskvalité och utan texter. Tyvärr, det hade höjt upplevelsen än mer.
Dessutom kan jag önska lite mer info, så som att sista instrumentala "For Lisa", ett jazzigt och skönt stycke som är klart annorlunda än resten av materialet, är tillägnad Chris styvmor (och Kennys svärmor, de är svågrar) som gick bort i cancer under skapandet av skivan.
Passande att denna lisa för själen avsllutas med en låt betitlad "For Lisa", på ett sätt.

Anciients "Heart Of Oak" kommer att återfinnas på årets topplista, jag har väldigt svårt att se annat - speciellt med tanke på hur mycket speltid jag gett den. Eftersom den ger tillbaka så gissar jag att det kommer att fortsätta så, dessutom, även om det finns en hel del spännande releaser som väntar till hösten.
Betygsmässigt är detta ett toppbetyg, men det ska erkännas att jag initialt lekte med tanken att hålla mig snäppet under. Dessa funderingar har effektivt raderats med varje varv tillsammans med skivan.

När det gäller bästa spåret så skulle man nästan kunna rabbla upp samtliga (utom möjligen korta och instrumentala mellanspelet "One Foot In The Light") låtar på plattan. Det finns passager i alla spår som får mig att brista ut i lyckorus, men ska jag tvingas skala ner det lite så vill jag nog hålla "Giants" samt "Raise The Sun" som de starkaste.
Du får helt enkelt spela skivan själv, det finns nog ingen annan lösning.
På Spotify, förslagsvis.

Anciients "Heart Of Oak" - 5