Jo, genom en skiva som inte är helt allvarlig.
Mötley Crüe och frontmannen Vince Neil bröt ett tag med varandra (vems fel det var, och exakt hur det gick till lämnar jag därhän, det finns säkert de av er läsare som läst biografin om bandet som har koll på det och kan upplysa oss andra. Har i alla fall för mig att det var när John Corabi ersatte Vince, det låter ju logiskt i alla fall.) och det medförde en soloplatta från sångaren.
Man kan förstås tro att den musik som serveras är glammig hårdrock av samma snitt som Mötley Crüe, och det är inte fel.
Till stor del är det så, öppningslåten "Look In Her Eyes" är en sån där låt när Vince gör plagiat på sig själv rakt av, men det finns faktiskt bra mycket mer på den här skivan än så.
Skrapar man lite på ytan så visar det sig att gitarrspelet (signerat Steve Stevens, Billy Idols gamla parhäst... Stevens hanterade för övrigt alla strängar på skivan och har sällskap av en Vic Foxx på trummor) är riktigt bra, det låter inte alls olikt en viss Jake E Lee (lyssna på riffet i "The Edge" och hör hur det här kunde ha varit placerat på en platta med Ozzy Osbourne!), och att det finns en power ballad av ren Aerosmith-klass i form av "Can't Change Me" (och ja, Vince sjunger här betydligt bättre än vad man tror). Den följs sedan av en cover på Sweets "Set Me Free", som är like enkel som effektiv i jobbet att plocka upp tempot och mungiporna efter balladhumöret.
Kul!
Omslaget är silvrigt, eller rättare sagt borde vara det. Skivan kom 1993, och jag fick mitt exemplar i högen med massor av CD-plattor skänkta av Magnus Ö...och det exemplaret har sett bättre tider. Smutsigt, slitet och ganska medgånget, så färgen är inte direkt silver längre. Det är mer... tja... grå. Men det känns ändå inte fel, för trots allt är det ju fortfarande så att en del av charmen med Vince Neil är den smutsiga sidan.
Ja, alltså, det ska ju vara lite smutsblandad glam, det ska vara låtar om sprit, fest och lättklädda kvinnor. Och då passar väl kanske en sliten förpackning?
"Exposed" känns i alla fall som ett gott val som säsongsavslutning. Man får en låt som "Can't Have Your Cake" som lika gärna kunde varit med på "Theater Of Pain", eller klacksparken "Sister Of Pain" sida vid sida av bluesiga "Living Is A Luxury" (lyssna på versen, det är klart spännande för att komma från en sådan som Vince Neil, komplett med blås och allt). Det svänger, det kränger och det är en enda blandning av såväl väntat som oväntat, känt som okänt. Precis som Veckans Tips vill vara.
Du hittar Vince Neil "Exposed" på Spotify, så klarar du dig till vårsäsongen kommer igång...!
Inlägg
