Veckans Tips: Count Raven "High On Infinity"

Svensk doom av hög klass, med ett namn som du säkert har hört.
Nä, Count Raven är kanske inte den mest välborgade hemligheten av alla, men har du läst om dem på den här siten förr?
Nix.
Och jag ville ha med dem i våromgångens Veckans Tips av två anledningar, trots att det kanske inte är den mest obskyra akten.
Det första är att gruppen och skivan i sig faktiskt har några år på nacken och det är trevligt att kunna blanda upp de sprillans nya plattorna som annars dominerat när det gäller att hålla hemlisar.
Det andra skälet är att l¨tarna på "High On INfinity" är väldigt bra, och att jag har två spår som jag i skrivande stund (början av december) laborerar med att spela som ett av de åtta valfria spåren på Hårdrockskväll 2014.
Överlag låter ju bandet lite som länken mellan Black Sabbath (med Ozzy Osbourne på sång) och Candlemass, och hade man klarat att snickra fram en lite bättre ljudbild så hade nog Count Raven varit ett större namn. Förmågan att skriva riff och låtar är nämligen väldigt bra, och Dan "Fodde" Fondelius spelar inte bara gitarr bra - han sjunger dessutom stundtals så kusligt likt just Ozzy att det är närapå skrämmande.
Trion som förutom nämnde Fondelius består av Tommy "Wilbur" Eriksson på bas och Christer "Renfield" Pettersson på trummor hamrar fram blytyngd på detta tredje album från 2005, och vill man höra bra exempel på låtar som är lika bra som krossande så är det bara att vrida upp volymen till någon av mina favoriter "Children's Holocaust", "Masters Of All Evil" eller de två riktiga topparna "High On Infinity" och "An Ordinairy Loser".
Det är de två sistnämnda som verkligen är med i racet om att spelas i samband med Hårdrockskvällen, och egentligen är det så löjligt att ett av de största hoten mot det är...
...att jag bestämt mig för att ha med Void Moon, och att jag inte är helt övertygad om storheten i att ha två svenska doom metal-representanter på skivan.
Och Count Raven har du kanske redan koll på.
har du inte det så är det bara att gratulera.
Tyvärr verkar skivan i sig inte finnas på Spotify, så du får utforska cyberrymden på egen hand, eller höra av dig så kanske vi kan lösa något. 
Detta vill du liksom inte missa...

Recension: Black Label Society "Catacombs Of The Black Vatican"

Zakk Wylde med mannar är ju inga duvungar direkt, och när Black Label Society släpper nytt så vet man vad man får: svängig, snyggt levererad och muskelpumpad hårdrock där några av låtarna är snygga ballader.
Trots det lockande omslaget och namnet på denna den nionde fullängdaren så har receptet inte ändrats nämnvärt,även om första intrycket är att tempot i skivan är aningen lägre än på exempelvis föregångaren "Order Of The Black".
Det köttas mindre, och istället drar man ner en aning på riffens hastighet och fokuserar på tyngd.
Det är både si och så med den långsiktiga effekten, kan jag tycka.
Å ena sidan är bandet i sina tunga och träffsäkra stunder riktigt jäkla bra (lyss till ett spår som "Empty Promises", där trumintrot verkligen leder in till en galet svängig och tung låt), å andra sidan kan jag tycka att när skivan når tionde, tjugonde spelningen så kan det kännas lite grunt, det faktumet att går i mellantempo mest hela tiden.
Det skulle inte skada med lite mer kontrast, helt enkelt.

Som helhet är "Catacombs Of The Black Vatican" (namnet är för övrigt en nickning till egna studion "The Black Vatican" där skivan spelats in, även om påfallande många av texterna har en religiös anknytning, och behandlar frontfigurens tro på en högre makt) jämn och bra.
Till sin hjälp har Zakk som vanligt John DeServio på bas, och had Szeliga på trumpallen.
Låtmaterialet innehåller starka kort som "My Dying Time", "I've Gone Away", "Fields Of Unforgiveness" och "Believe" när det gäller de tyngre spåren, och framförallt "Angel Of Mercy" som främsta ballad. Det fina är dessutom att i stort sett samtliga spår klockar in runt 3-5 minuterstrecket, vilket gör att låten i sig står i fokus snarare än gitarrsolo en masse.
Förstå mig rätt - det är Zakk Wylde vi pratar om - det saknas inte direkt gitarrsolon eller maffiga riff, men det tillåts inte att gå överstyr såhär på skiva. I alla fall inte som det kan göra live, stundom.
Man vet alltså vad man får, och det man får är bra. 
Däremot lider ju Black Label Society, liksom de flesta band som närmar sig tvåsiffrigt i antal fullängdsskivor, av att det är enkelt att jämföra med bandets finaste stunder.
Och där kvalar nog tyvärr inte "Catacombs Of The Black Vatican" riktigt in, ty ställer man den jämte skivor som "The Blessed Hellride", "Mafia" eller faktiskt även för den delen just föregångaren "Order Of The Black" så är den inte riktigt lika vass, lika spännande.
Trots det goda hantverket.

Till sist - jag tycker det är mycket spännande att en man som just Zakk Wylde, som i intervjuer är nästan tvångsmässigt undflyende och tar till humor och en närapå aldrig sinande svada med floskler (Strength Determination Merciless Forever - SDMF, aldrig ge upp, kämpa hårt, besegra allt motstånd och alla svårigheter) istället för att dyka riktigt djupt i sina tankar - presenterar så pass kärnfulla och tankvärda sångtexter.
Här ryms religiösa frågeställningar, kärleksförklaringar och en generell förmåga att faktiskt skala bort det oväsentliga för att med ett fåtal rader (och med sångarens stundtals Ozzy Osbourne-lika kväksång) presenteras för lyssnaren.
Jag vet inte om det är hans sätt att kommunicera just sådant, att han valt att nöja sig med detta som kommentar till djupsinnigare tankar och därmed inte tycker att det passar sig i andra sammanhang, eller om det är andra anledningar. Förstås. Det kan man inte vet - man jag finner det icke desto mindre notabelt och intressant.
Fast det kan ju i sin tur bero på att just Zakk Wylde, antagligen, är den mest prominenta person jag haft glädjen att telefonintervjua...

Nå.
Betyg på en Black Label Society-platta av detta slag kan ju för dte första aldrig bli lågt. Därtill är bandet för slipat, lägstanivå för hög, och jag är dessutom en aning partisk.
Däremot balanserar jag däremot denna gång mellan siffrorna tre och fyra, och finner mig aningen oförmögen att sätta ner fötterna.
Hellre fria än fälla?

Ett sista varv innan utslaget avgör saken, och till tonerna av en av vår tids riktiga gitarrhjältar och svänget han leder sina mannar i när de presenterar skivans bästa spår "Empty Promises" avgör saken.
På Spotify, så kan du själv säga ditt!

Black Label Society "Catacombs Of The Black Vatican" - 4

Citatet: Jus Oborne, Electric Wizard

Ibland tycker jag att Citatet ska vara långt, ha en mening och en aktuell bakgrund.
Då väljer jag något som känns hett, antingen för att en händelse just skett eller för att det är viktigt för mig.
Ibland inte.
Detta är en sån gång.
Jag hittade helt enkelt en bild på hur Black Sabbath gjorde sitt omslag till skivan "13", samtidigt som jag råkade befinna mig i en period där jag konstaterar att just Black Sabbath med Ozzy Osbourne är så jävla bra, och då passar detta Citat alldeles ypperligt. Tycker jag.

"Vi lyssnade på Black Sabbath och käkade svamp, och tänkte "Vad i helvete håller vi på med? Detta är det bästa bandet som någonsin funnits"
Jus Oborne, Electric Wizard

Electric Wizard har jag i stort sett enbart detta förhållande med, "Black Masses", men det gör ju inte deras svampinfluerade sanning mindre sann...

Ja, just ja. 
Hur bilden såg ut när man skapade omslaget till "13"?
Såhär!

 

Werock-recensioner av Red Dragon Cartel, The Isolation Process...med fler!

Det är (typ) mitt i månaden, och Werock är uppdaterat med ytterligare recensioner.
4 stycken, varav jag står för två av dem.
De båda som är avbildade ovan.
Den första, tjusigt röda, är Jake E Lee's återkomst till hårdrocksscenen (ja, den gamle Ozzy Osbourne och Badlands-gitarristen).
Red Dragon Cartel heter projektet, och tyvärr kan du i recensionen konstatera att resultatet inte riktigt är lika bra som man skulle vilja...

Skiva nummer två från min penna är Yngwie Malmsteen-musik men utan Yngwie.
Nä.
Det är precis som du tänker när du läser den meningen.
Det funkar inte riktigt. Ändå har man Mark Boals på sång, så stundtals minner det verkligen om fornstora dagar. lite synd, faktiskt.

De andra två skivorna är två plattor som faktiskt är riktigt intressanta.

Jag har lyssnat en del på The Isolation Process på Spotify, och tycker att det verkar riktigt bra.
Det är samma snubbar som i Come Sleep (i alla fall delvis) om jag förstår det rätt, och det är ju bra. Recensionen lovar också gott, och den här plattan ska jag nog dyka djupare i.

Sist men inte minst - Astrophobos från Stockholm. Den här skivan har jag inte hört, men det jag läst om bandet och musiken (både i recensionen på Werock och i annan media) gör mig nyfiken. Ska försöka kolla in mer, helt enkelt, och det lär funka.
Just nu tycker jag nämligen att jag har rätt bra koll på skivfloden, det är inte en svindlande hög med skivor som ligger icke-genomlyssnade.
Varmast går... Grand Magus. Jäkla dänga de fått till med nya "Triumph & Power"!

Citatet: Ozzy Osbourne

...som ni kanske vet så försöker eder Rebellängel att hålla sig lite i skinnet för tillfället.
Ingen alkohol.
Äta lite nytigt.
Träna en del.
Det verkar egentligen inte ge någon effekt alls på kroppen, men känns lite bra mentalt i alla fall.
Så jag tänkte att denna gång får Citatet landa hos den man som förmodligen tagit mest droger och druckit mest alkohol av alla i rocksvängen (Lemmy undantagen, möjligtvis...).

Ozzy Osbourne.

Bilden är tagen från när han besökte Stockholm Stadion med sina "vänner" för förra sommaren, och den är ju egentligen inte speciellt bra. Det får duga i alla fall.
Nå.
Vi tar väl ett Citat med rätt tema också?

"Jag tog så mycket droger att jag var helt borta.
En dag sköt jag våra katter.
Vi hade sjutton stycken.
Jag fick en knäpp och sköt dom allihop. Min dåvarande fru, Wilma, hittade mig under soffan med vit kostym på och en hagelbössa i ena handen och en kniv i den andra." 
Ozzy Osbourne 

..såna problem har inte jag.
Det är... tur.
Däremot är det lite av ett problem det där med torkan.
Jag har planerat att bygga ihop ett inlägg som handlar om Tyskland. Fick en kasse med mer eller mindre udda pilsner av Stones, och tänkte försöka matcha ihop dem med mer eller mindre udda plattor från samma land. Det projektet ligger på is (eller, rättare sagt i en påse under trappen) så länge...

Citatet: Metallica - Iron Maiden - Slayer - Black Sabbath

Okej, min vänner - detta är säsongens sista Citatet, och det blir en sprakande final.
Jag tänkte att vi skulle slå ner lite i det som dragit igång på allvar den gångna veckan.
Kriget.
Festivalkriget.
Det sprakar om festivalbokningarna, och den ena dagen lanseras en ny festival som headlinas av Metallica och Slayer, medan nästa dag bjuder på Iron Maiden till Bråvall med hälsningen om att detta är sista gången vi får höra dessa låtar live. Och mitt i allt står Sweden Rock med Black Sabbath.
Jo.
Jag förstår att tidningarna redan brakar på med jämförelser.
Det ska vi nästan göra här med, fast utan att värdera akterna.
Istället ska vi klippa till med ett knippe Citat, och vi gör vi som brukligt?
Börjar med förbandet?

Visst, bilden är gammal (1986), men håll med om att det ger mer känsla än den här från 2013?

Samma pose, mer eller mindre, men den övre har spikarmband.
Spikarmband är bra.
Spikarmband är för alltid förknippade med Slayer efter videon till "War Ensemble".
Och så här säger de kvarvarande medlemmarna:

"Jag har aldrig slängt ut en teve genom något hotellfönster.
Men jag har slängt ut en mikrovågsugn. Jag tyckte det var coolare."
Kerry King, Slayer


"Det är fint att kunna le när man sjunger om död och mord och att slakta bebisar."
Tom Araya, Slayer
 
Sen då - huvudakten. 
Metallica.
Det går inte att förneka att det är en cool bokning, och att det gör "by request", så hur mycket jag än tycker att bandet på gamla dar har blivit rätt trista så får man ge dem att de jobbat sig till framgången genom åren.

De två starka ledarna säger då så här:

"De yngre killarna klagar när de måste spela 30 gig.
Vi brukade spela 150 i sträck tvärs över USA.
Ingen spelar i Huntsville, Alabama eller La Crosse, Wisconsin, längre.
Vi har varit där och gjort vårt jobb.
Du måste kämpa vidare  hålla käften."
Lars Ulrich, Metallica

"När folk börjar imitera dig, då vet du att någonting är på gång."
James Hetfield, Metallica

Okej.
Därifrån går vi till vad som väl får anses vara huvudkonkurrenten i år.
Bråvalla med Iron Maiden, trots att bandet spelade i Stockholm så nyligen så har man ju en förmåga att fungera extremt bra i Sverige.
Det lär väl sälja biljetter den här gången också...

Bandet är ju extremt pålitliga live, och med tanke på den mysfaktor man har (alla får vara med i bandet igen, vi åker runt med vårt egna plan och spelar fotboll och hårdrock för massorna..typ) så kan man nästan glömma att det en gång i tiden måste ha varit lite kontroversiellt att släppa en skiva och en låt med namnet "Number Of The Beast".
Två bra citat hämtar vi från bandet:

"När folk ser vår logga tror dom omedelbart att vi är ett gäng bloddrickande djävulsdyrkare.
Och det är vi förstås också."
Adrian Smith, Iron Maiden

"Jag har bara ägt ett par spandexbrallor i hela mitt liv"
Bruce Dickinson, Iron Maiden

...jo. Säkert.
Jag vill minnas att jag minsann sett bilder på såväl svartvitrandiga spandexbrallor som svarta sådana.
Om det nu är spandex, Det kan ju vara "vanliga" tajts. Och det är ju visserligen inte säkert att han ägde dem själv heller, för den delen...
Hur som helst, vi ska ta ett till Citat för att likt TV4 lite smidigt glida över på nästa band:

"Hon är helt klart spritt språngande galen."
Bruce Dickinson om Sharon Osbourne
Sist ut är kanske det mest stabila gänget och stabila festivalen.
Sweden Rock har en egen publik, ligger längre från de andra platserna och kommer med säkerhet att sälja fullt. Om man inte redan gjort det.
Dessutom har man betongstabila Black Sabbath att luta sig mot i "kriget".
Det är ju numera en koloss vars största risk och rubriker kommer från kamp mot prostatacancer - men en gång i tiden var det annorlunda.
Främst med tanke på frontmannens liv.
Detta Citat är hämtat från tiden när han var soloartist, men det påminner oss alla om att vad än dagens rockstjärnor hittar på så har Ozzy redan gjort det. Fast lite värre...

"Jag fick ta rabiessprutor efter att ha bitit huvudet av den där fladdermusen. Men det är okej.
Fladdermusen fick ta Ozzysprutor."
Ozzy Osbourne

Pust!
Det var väl en god kavalkad att avsluta säsongen med?
Hoppas ni gillat Citaten, och som vanligt finns det fler i Arkivet om du vill skratta, förfasas och gråta.

Veckans Tips: Vince Neil "Exposed"

Dags att avsluta Veckans Tips för höstsäsongen 2013, och hur gör man det på ett lättsamt sätt?
Jo, genom en skiva som inte är helt allvarlig.
Mötley Crüe och frontmannen Vince Neil bröt ett tag med varandra (vems fel det var, och exakt hur det gick till lämnar jag därhän, det finns säkert de av er läsare som läst biografin om bandet som har koll på det och kan upplysa oss andra. Har i alla fall för mig att det var när John Corabi ersatte Vince, det låter ju logiskt i alla fall.) och det medförde en soloplatta från sångaren.
Man kan förstås tro att den musik som serveras är glammig hårdrock av samma snitt som Mötley Crüe, och det är inte fel.
Till stor del är det så, öppningslåten "Look In Her Eyes" är en sån där låt när Vince gör plagiat på sig själv rakt av, men det finns faktiskt bra mycket mer på den här skivan än så. 
Skrapar man lite på ytan så visar det sig att gitarrspelet (signerat Steve Stevens, Billy Idols gamla parhäst... Stevens hanterade för övrigt alla strängar på skivan och har sällskap av en Vic Foxx på trummor) är riktigt bra, det låter inte alls olikt en viss Jake E Lee (lyssna på riffet i "The Edge" och hör hur det här kunde ha varit placerat på en platta med Ozzy Osbourne!), och att det finns en power ballad av ren Aerosmith-klass i form av "Can't Change Me" (och ja, Vince sjunger här betydligt bättre än vad man tror). Den följs sedan av en cover på Sweets "Set Me Free", som är like enkel som effektiv i jobbet att plocka upp tempot och mungiporna efter balladhumöret. 
Kul!

Omslaget är silvrigt, eller rättare sagt borde vara det. Skivan kom 1993, och jag fick mitt exemplar i högen med massor av CD-plattor skänkta av Magnus Ö...och det exemplaret har sett bättre tider. Smutsigt, slitet och ganska medgånget, så färgen är inte direkt silver längre. Det är mer... tja... grå. Men det känns ändå inte fel, för trots allt är det ju fortfarande så att en del av charmen med Vince Neil är den smutsiga sidan.
Ja, alltså, det ska ju vara lite smutsblandad glam, det ska vara låtar om sprit, fest och lättklädda kvinnor. Och då passar väl kanske en sliten förpackning?

"Exposed" känns i alla fall som ett gott val som säsongsavslutning. Man får en låt som "Can't Have Your Cake" som lika gärna kunde varit med på "Theater Of Pain", eller klacksparken "Sister Of Pain" sida vid sida av bluesiga "Living Is A Luxury" (lyssna på versen, det är klart spännande för att komma från en sådan som Vince Neil, komplett med blås och allt). Det svänger, det kränger och det är en enda blandning av såväl väntat som oväntat, känt som okänt. Precis som Veckans Tips vill vara.

Du hittar Vince Neil "Exposed" på Spotify, så klarar du dig till vårsäsongen kommer igång...!

Nu peppar vi för Black Sabbath!

Imorgon är det fredag, och legenderna Black Sabbath kommer att vara i stan.
De spelar på Friends Arena, jag har biljett och tanken är att jag tillsammans med Jolly Jonny & Zappzott ska besöka spektaklet.
Peppandet börjar... NU!

Igår släppte man paketet "Gathered In Their Masses", inspelad i Melbourne under två dagar, och man kan konstatera att den samlade setlistan i detta paket är btydligt mer diger än vad bandet verkar klämma av under den pågående turnén. Under Sydamerikavändan i oktober (och vad jag förstår i Helsingfors igår) så hade man följande låtar på repertoaren:

• 1. War Pigs
  2. Into the Void
  3. Under the Sun/Every Day Comes and Goes
  4. Snowblind
  5. Age of Reason
  6. Black Sabbath
  7. Behind the Wall of Sleep
  8. N.I.B.
     (Preceded by "Bassically" Geezer Butler bass solo)
  9. End of the Beginning
  10. Fairies Wear Boots
  11. Rat Salad
      (Followed by Tommy Clufetos Drum Solo)
  12. Iron Man
  13. God Is Dead?
  14. Dirty Women
  15. Children of the Grave
  16. Encore:
  16. Paranoid
      (Sabbath Bloody Sabbath Intro)
  17. Zeitgeist
       
       

Rätt mycket från nya plattan "13" ändå, tre spår, och det är ju bra. På trumpallen sitter Tommy Clufeto, men det får ju funka.På det hela blir det nog en jäkla bra kväll, och jag kan utlova att det faktiskt inte blir en enda bild från kvällen, och sannolikt ingen text heller.
Jag ska vara helt civil, så att säga, och enbart njuta av att se och höra bandet samt ha världens bästa sällskap.

Med det sagt - ska vi ta en snabbvända och lista skivorna från Ozzy Osbourne-eran i bandets historia?
Såklart.

Bäst och vackrast: "Sabbath Bloody Sabbath"

Ett av världshistoriens bästa album alla kategorier, topp 5 på min personliga lista över de skivor som är/varit bäst. En fantastisk mix av rock, hårdrock, melodi, personlighet och helt makalös sång av Ozzy. Jag fattar att det inte blir ett enda spår från den skivan, han klarar inte av att sjunga detta numer. Ingen autotune i världen kan hjälpa honom att nå de höjderna. MEN... det förändrar inte faktum: detta är den bästa skiva man har släppt med Ozzy vid mikrofonen, vilket i sig är komiskt då Tony Iommi faktiskt hade en del skrivkramp i samband med att de skulle göra skivan.

Nästan lika bra men absolut inte lika vacker: "Sabotage" 

Ja. Inte mycket att orda om, det här omslaget är närapå ett skämt - men låtarna, herrejävlar! "Hole In The Sky", "Symptom Of The Universe", "Megalomania", "Im I Going Insane".... sicket pärlband. Det här är en sån där platta som jag alltid vill dansa/sjunga/spela luftgitarr till när jag hör den - till min familjs stora glädje. Delar av familjen vill dansa med, andra delar vill filma och lägga på Facebook.

Mest utnötta: "Paranoid"

...återigen ett skitfult omslag, och återigen ett knippe låtar som är så galet bra.
I detta fall så är jag dock, ska jag tillstå, en aning less på dem. Man kan inte förneka att "Iron Man", "War Pigs", "Paranoid" är dåliga, men eftersom de spelas så ofta när någon låt ska representera Black Sabbath så har jag faktiskt tröttnat lite på dem. Ändå... skivan är ju förstås riktigt bra, och spår som "Planet Caravan", "Rat Salad" och "Electric Funeral" har ju inte gått samma sönderspelade öde till mötes.

Tyngsta: "Master Of  Reality"

...visst, första självbetitlade given är tung den med, men det är med "Master Of Reality" som bandet etablerar låtar som "Sweet Leaf", "After Forever", "Children Of The Grave", "Into The Void" och "Lord Of This World" som man visar var skåpet ska stå när det gäller tyngd. Detta är likaledes ett av de bästa albumen som gruppen åstadkommit, och det finns en T-shirt med samma typsnitt och färskala där skivans titel är utbytt mot "Ruined My Life", en tröja min kompis Robert skulle ge mycket för att lägga rabarber på!


Nyaste och bättre än jag trodde: "13"

 ...jo, jag leker med tanken att ge den här skivan en plats på årets topplista. Jag tycker att den är mycket bra, och har med tiden faktiskt bara blivit stärkt i min åsikt. Fasen vet, jag kan tycka att det kanske är en bättre skiva än den andra som har namn efter en siffra, "Vol 4"!

Det får vara lite osagt, trots allt skiljer det ju smått magiska 41 (!) år mellan dem, så den tid "Vol 4" har haft att nöta sig in i det undermedvetna och erhålla klassikerstatus ska ju verkligen inte underskattas, men jag tycker att de nyare låtarna står sig väldigt bra - och jag är helt övertygad om att det imorgon kväll, när de blandas in i mer klassiskt material, kommer att bli än tydligare att de håller att jämföras med vad som räknas till de stora numren från fordom.

Mest underskattade: "Never Say Die" och "Technical Ecstacy"

 

Jag tycker nog att "Never Say Die" är bättre av dessa två, men frågan om vilket album som är mer underskattat är ju djupare än bara kvalitet då det helt klart väver in förväntningar och dåtidens press, försäljningssiffror och recensioner. Oavsett kan man konstatera att de - med Black Sabbaths mått mätt - är ganska modesta album eftersom de jämförs med giganter i övrigt, men att de faktiskt innehåller så mycket bra låtar och hög kvalitet att det står sig oerhört väl mot andra akter.

Sist men inte minst - där allt började: "Black Sabbath"

Nä. De hade nog inga tankar om hur stort allt skulle bli så småningom när man till slut fick ur sig debuten 1970, men faktum kvarstår ju: Black Sabbath är ett av de absolut viktigaste banden  (kanske det viktigaste) för skapandet av hårdrock som genre. Utan dem hade det inte låtit som det gör nu, och vem hade trott att en gitarrist utan fingertoppar skulle ta hem så prestigefulla och stora utmärkelser som när han blev framröstad som Världens Bäste Hårdrocksgitarrist på den här bloggen? Snacka om framgång!
Ska man vara lite mer seriös så tycker jag att en av de riktigt roliga grejerna är att man fortfarande spelar så pass mycket från debuten, snart 45 år efter att den kom.
Då har man gjort en skiva som håller för tidens tand!

Annars då?
Man skulle kunna kolla in livesläpp ("Reunion" känns ju väldigt aktuell), dyka i medlemmarnas böcker eller sidoprojekt (bland annat får du inte missa Geezer Butlers band G/Z/R) och ge sig i kast med att försöka analysera hur olika bandet Black Sabbath har låtit i sina olika tidsperioder (med Ronnie James Dio, Tony Martin och Glenn Hughes bakom mikrofonen är det ju i stort sett helt olika band om man jämför med hur man låter med Ozzy Osbourne på sång)... men... vi skiter i det nu.
Istället är det dags att vrida upp volymen, ratta in Black Sabbaths äldsta skivor och bara njuta av livet.

Ska du dit, du med?
 

...också bättre än du tror: Black Sabbath "Never Say Die"

Häromdagen var det ju Chickenfoot som fick lite plats i solen, då för att det var en skiva som man lätt dömer på förhand.
Nu ska en annan somrig skiva få lite utrymme, men av helt andra orsaker.
Black Sabbath "Never Say Die" är nämligen också bättre än du tror.
Bandets åttonde platta från -78, den sista med Ozzy Osbourne på sång, och man kan ju - så här i efterhand, med tanke på den kommande skivan "13" där man åter igen har samme sångare - säga att skivans titel känns närapå profetisk. Man ska aldrig säga aldrig, typ.
Hur som helst - den här skivan är en sån där platta som egentligen aldrig fått det erkännande som den kanske förtjänar.
Bandet knakade i fogarna när den gavs ut, och eftersom det ändå är Black Sabbath vi pratar om, bandet som under hela 70-talet rosat marknaden med odödliga skivor som "Sabotage", "Vol 4", Master Of Reality", "Paranoid", "Sabbath Bloody Sabbath" och den självbetitlade debuten.
Följer man upp det med en skiva som inte är världsklass så kommer den oundvikligen att ses som en plump i protokollet, eller glömmas bort när man ser tillbaka på historien.
Det är lite synd, för detta är betydligt bättre än man minns.
Det är en lite annorlunda platta för att vara Sabbath, med en mer rockig approach än vanligt. Man experimenterar med blås, och har en produktion som är luftigt avslappnad.
Och låtarna är fina.
Hade något band släppt "Never Say Die", "Johnny Blade" eller kanske framförallt underskattade "Junior's Eyes" idag hade jag gillat det hårt.
Nu har det liksom hamnat i skymundan, enligt ovan.
Det är synd och skam, och därför spelar vi idag en til skiva som är bättre än du tror. 
Som passar sig på sommaren.

Fast. Det kan ju i stort sett sägas om den här skivan också:

Den får inte heller riktigt den ära den förtjänar, lite av samma anledningar - trots att jag nog tycker att det är tydligare med "Never Say Die".
Dagens lyssning alltså.
Black Sabbath "Never Say Die"!

Rebellängeln vs Grekland

Imorgon, direkt på morgonkvisten, drar eder Rebellängel till Grekland.
Familjeresa.
Kreta.
All Inclusive.
Rebellängeln vs Grekland, alltså, och osökt kan man ju fundera på vad som kommer från det landet i musikväg. Svaret är... Rotting Christ. Typ. Och Ozzy Osbournes "nye" gitarrist Gus G (eller Kostas Karamitroudis som han egentligen heter, med bandet Firewind som bakgrund). Dessutom har jag med lämplig timing fått en platta med posten, ett promoex av bandet Bazooka.
Den skivan verkar inte vara min grej (har inte ens hört den än om jag ska vara ärlig, men texterna som är tryckta på insidan av plattans omslag är rena tramset), men vi ska väl ge det en chans.
Jag hade tänkt ta med mig lite intressant lyssning hur som helst, efter frågan om hur man ska närma sig Rush häromsistens. Beställt just "Moving Pictures" som får ledsaga undertecknad, och jag räknar med att få några timmar med lurarna i alla fall. Dessutom mer intressant musik i form av Alice In Chains "The Devil Put Dinosaurs Here" samt Metallbibliotekariens senaste kärlek Extol och deras återvändo med självbetitlad giv... MEN - det ser inte ut som om leveransen hinner komma.
More info to come om det senare, alltså.
Annars vill jag slå ett slag för de här två skivorna:

Ja, jag vet att ni vet, men ändå.
Jag recenserade dem båda nästan samtidigt på Werock. Orchid fick en sjua i början av juni, Kadavar drog in en åtta i början av maj.
Jag har spelat dem båda en hel del så här långt i sommar, och tamejtusan om det inte är sådana där skivor som bara växer och växer på en.
Det tycks aldrig ta slut!
Gillar du svängig rock'n'roll så kan du inte missa dessa alster, vill jag påstå.

Och, på tal om att inte issa alster.
Det har tydligen gått fullständigt överstyr med mitt vad med hustrun. Det där om 100 skivor per år. Kolla hur det första halvåret ser ut...

Nä.
Det blir inte under hundra nu heller. Faktum är att juli enbart räcker till för att ta oss över det strecket... och den enskilt största anledningen till det är mitt sökande efter den där magiska "kicken" som man kan få av en riktigt bra skiva. 
Som är en av anledningarna till att just Besatt varit en av serierna som rullat under våren.
Och därför, vänner, kommer min frånvaro den kommande veckan att gå i skivornas tecken ändå.
Här på bloggen.

Du kommer att få Record Madness om bokstaven T.
Du kommer att få ett försök till beskrivning om hur det är att vara på den ständiga jakten efter SKIVAN som får resten av världen att tappa färgen.
Du kommer att få en överraskning när det gäller Besatt.

Det händer alltså en del, även om tempot såhär under sommaren bedarrar.
Jag är nog antagligen rätt borta dock. Känns inte som om stället vi ska till är internets förlovade land direkt, och det ska bli rätt skönt faktiskt.
Man kan behöva gå på nätsparlåga ibland.
Och bara njuta av bra musik....

Recension: Black Sabbath "13"

Det är få - om det ens har skett förr - gånger jag närmat mig en skiva med så blandade känslor som med denna, "återföreningen" av legenderna Black Sabbath och deras nya studiogiv "13".
Rädslan av att herrar Tony Iommi, Geezer Butler och Ozzy Osbourne (saknas gör ju Bill Ward vars trumstol istället besitts av Brad Wilk) ska göra ett magplask som ger det gamla arvet en lyster av tragikomik är helt uppenbar, samtidigt som jag innerst inne litar på att en man som just Iommi faktiskt besitter förmågan att skriva riff på ett sätt som vanliga människor skulle döda för, och egentligen inget hellre önskar än att bandet ska återvända för att visa alla unga uppkomlingar var skåpet ska stå.
Som vanligt vid ett skivsläpp som jag sett fram mot länge så har jag undvikit alla singlar och möjligheter till förhandslyssning, och närmar mig skivan i sin helhet, med produkten (och därmed texterna, bildspråket och alla fakta) till hands.
Den version jag har köpt är standardversionen, med 8 spår och inget extramaterial.
Precis som en skiva med Black Sabbath egentligen ska vara, like the good old days.

Först  - låt oss konstatera en sak.
Bandet gör inte bort sig.
"13" håller en sådan nivå att även om det finns en del skavanker (det återkommer vi till) så är det en värdig skiva som på intet sätt kastar skugga över de gamla plattorna som är sådana kära kamrater.
Det är kanske det absolut viktigaste av allt, och känns oerhört skönt att konstatera.

När detta faktum är satt, såväl i min hjärna som i denna text, så kan vi därför titta mer på själva plattan och dess innehåll.

Skivan bjuder på en hel del nickar och referenser till de gamla dagarna, och jag tycker att det hörs tydligt att det är just Black Sabbath som levererar musiken, dvs det är Iommi som skrivit och spelar riffen. Röster har höjts för att detta skulle vara en modern Ozzy-platta, men det tycker inte jag. Sångaren är alltjämt den svaga länken, men med hjälp av autotune så blir insatsen oväntat bra och jämn. Gott så, även om man kan ha farhågor på hur det ska låta live. Geezer Butler är som vanligt stabiliteten själv, och har ett karakteristiskt basspel som slår an mer än bara basens fyra strängar - även nostalgin berörs på ett behagligt sätt.
Störst funderingar har jag över trumspelet.
Det är... inte Bill Ward.
Brad Wilk är en bra trummis, jag gillar hans sätt att spela på i Audioslave och Rage Against The Machine, men trots att han gör sitt bästa så upplever jag att han har mindre sväng i sitt spel än originalmedlemmen. Det blir mer maskinellt och nästan lite för.. perfekt?
Ward har ett lite släpigt sätt att spela, och ett bra exempel på det jag försöker peka på kommer faktiskt redan i första - för övrigt utmärkta - spåret  "End Of The Beginning".
Riffet som sparkar igång låten på riktigt, runt 2:40 in, är svängigt som fan, och här känns det tycker jag. Med Ward (den gamla Ward då, den som lirade på ursprungsskivorna och klarade av det då - hans nuvarande form vet jag tyvärr inget om) så hade det stycket svängt så jävla hårt att Vägverket antagligen sett sig nödgade att befästa skivan med varningsetiketter.
Nu svänger det, men inte lika överjävligt.
Å andra sidan, jag har inte helt enkelt att peka på en ledig trummis som passat så mycket bättre för jobbet, och jag tycker att Wilk gör ett fullgott jobb i låtar som exempelvis sköna "Damaged Soul".

Produktionen är okej, men aningen torr och icke-organisk. Det blir tydligare för varje stort projekt att producenten Rick Rubins riktiga styrka kanske inte är just ljudbilden, utan förmågan att visualisera målet och dra lite knepiga projekt i hamn (som med förra plattan med Metallica). Ändå stör jag mig inte så mycket på produktionen, jag kan leva med den trots att den nog hade varit skönare med mer organisk känsla.

Det som till sist är det viktigaste är förstås låtarna.
Kärnan.
Och här tycker jag att man lyckats ganska bra, framförallt är skivan jämn och jag tycker inte att någon låt egentligen faller ur ramen.
Allra bäst är inledande "End Of The Beginning", "God Is Dead?", "Age OF Reason" samt "Damaged Soul", men det är som sagt en jämn platta överlag.
Så pass jämn och bra att jag tycker den håller för en betygsfyra, även om det snarare är med känning nedåt än uppåt. 
Ändå. Jag tror att när 2013 summeras så kommer detta vara en av de skivor jag har spelat mest, och det säger en del.
Med de farhågor och den oro jag hade när jag gav mig på plattan så är jag mer än nöjd.
Att skivan dessutom poetiskt avslutas med samma ensamma ringande klocka, åska och regn som bandets karriär en gång startade med känns poetiskt.

Black Sabbath "13" - 4

Copy/Paste. Om reaktionen på kopierad musik.

Det var Jarno som startade tanken hos mig.,
Det här inlägget på A Fair Judgement spelade tyska Attic, en ren kopia av den gamle dansken King Diamond (ja, och kanske Mercyful Fate, samma karl i bandform, men det får väl räknas som samma förlaga tycker jag).

Lyssna lite på skivan på Spotify (eller klicka på länken till A Fair Judgement, jag orkar bara inte klippa in videon i detta inlägg) och försök tänka på något annat än just dansken med kastratrösten.
Nä.
Just det, det går inte.
Gör sedan samma sak med Orchid och deras skiva "Capricorn", och försök tänka på annat än Black Sabbath från den gamla goda tiden med Ozzy Osbourne på sång.

 Nä.
Just det, det går inte heller.
Där har du i o f s drag av en viss Blackie Lawless i sången stundtals, men det är ändå här vi hittar utgångspunkten till denna fundering.
Kopierandet av musik. Copy/paste, för oss som jobbar på mer eller meningslösa kontor.
För det märkliga här är att jag gillar alla förlagor - men reagerar rätt olika på härmaporna?!?
När Orchid kommer på så diggar jag det, och sväljer stölden rakt av. Jag kan till och med utlova att detta kommer att figurera som Veckans Tips vad det lider.
När Attic kommer på så drar min hjärna iväg ut i skogen och vill utbrista i uttryck som "men våga prova något som helst eget grepp".
Vad märkligt, tycker jag.

Att grupper influerar varandra och kopierar varandras sound är ju inget märkligt alls.
Ibland blir det hårda ord mellan dem (jag vill t ex minnas att jag läst en intervju med Jenssen ur The Haunted som inte skrädde orden om Lamb Of Gods efterapande efter en gemensam turné... men så var det det här med källhänvisning, jag minns inte alls var... tror det var något nummer av Close-Up Magazine genom åren), och ibland blir det mer ett konstaterande (Venom har väl inspirerat halva black metal-världen, och kopierats till leda).
Det är inte det som är grejen, det lär ju fortsätta i alla evighet, utan snarare att jag personligen reagerar så olika på två så lika upplägg?

Märkligt.
Jag får fundera på det där en del, och fortsätta lyssna på både Orchid och Attic så länge.
Kopierad musik.
Passar bra så här i kontorslandskapet. Copy/Paste.

Tvekamp: Black Sabbath "Heaven And Hell" vs "Mob Rules"

En del traditioner är till för att följas. Att du på denna site får en Tvekamp på julafton är en av dem, och även om de två senaste åren varit inriktade på en mer blasfemisk sort (Watain samt Gorgoroth) så är det kanske det faktum att det är en Tvekamp som är viktigare än att det är med ett tema som går stick i stäv med julens budskap. Denna jul firar vi istället med Black Sabbath, och med en jämförelse av två skivor som vid första anblicken kan verka ojämna. Ja, vi pratar om klassikerna med Ronnie James Dio på sång, de två 80-talspärlorna ”Heaven And Hell” (1980) samt ”Mob Rules” (1981)!

Eftersom det nu är ett tag sen vi hade en Tvekamp på bloggen – tiden bara rusar fram, och även om de är roliga att skriva så är det också tids- och energikrävande saker – så kanske det är på sin plats att först förklara konceptet en aning. Det går i korthet ut på att två artister/skivor/grupper/karriärer eller liknande ställs mot varandra. I ett par ronder så tilldelas de två kombatanterna poäng mellan 1 och 5 (där 1 är det lägsta och 5 det högsta) avseende exempelvis skivans produktion eller omslag. När alla ronder är klara, och alla godtyckliga poäng utdelade så görs en summering och vi får fram en vinnare. Inte så konstigt alltså, men det roliga är att det långt från alla gånger är den skiva jag på förhand trott skulle vinna som verkligen tar hem segern. Många gånger är det också betydligt jämnare än vad man på förhand kan tro, och kanske är det en sådan gång denna jul. Vid första anblicken ter sig förstås ”Heaven And Hell” som en given vinnare, men det är det vi ska undersöka, och eftersom även undertecknad tar alla ronder och poäng som det kommer så får vi gemensamt se var vi landar. Ok?

Rond 1 – Omslag

Som brukligt är så startas Tvekampen med en titt på det som möter första anblicken. Omslaget. Här räknas förstås även resterande del av själva förpackningen med , och för att då vara helt rättvis så är det tvåp likvärdiga utgåvor som skärskådas (det gäller ju samma sak när vi så småningom ska kolla på exempelvis produktionen). På skrivbordet ligger de remastrade versionerna av båda skivorna, de som är utgivna av Sanctuary Records. Extramatade booklets, men inga extra spår på skivorna, och inte den deluxeutgåva som finns och som innehåller en extra skiva med godis. Så, hur ser omslagen ut då? ”heaven And Hell” är ju inget annat än en klassiker. Kanske inte så snygg, men grymt träffande med de rökande änglarna (som väl, egentligen, är en mindre del av en större tavla målad av Lynn Curlee), och det har ju efterapats av åtminstonde Van Halen (”1984”). Såklart blir det ganska höga poäng, om än inte full pott. Jag tycker helt enkelt inte att det är tillräckligt snyggt för det! ”Mob Rules” svarar med... onda snigelmunkar som tillber ett uppspänt skinn, courtesy of Greg Hildebrandt. Ja, det ser ut som en tavla målad under influens av droger. Ja, det är märkligt lockande ändå, fast det samtidigt är rätt fult. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om det, det är liksom fulsnyggt. Fegar lite, sätter en trea tror jag nog...

”Heaven And Hell” – 4

”Mob Rules” – 3

Rond 2 – Inledning

”Heaven And Hell” startar rätt så jävla överväldigande, kan man säga. De tre första spåren är alltså ”Neon Knights”, ”Children Of The Sea” och sen ”Lady Evil”. Visst, den sistnämnda kanske inte är den bästa låten poå skivan men det är ju ändå rätt löjligt, och här får man nästan för första gången konstatera vad som händer när man har en Tvekamp med så bra skivor inblandade: det blir lätt femmor överlag. Det är liksom svårt att finna brister eller påtala misstag när exempelvis den häör skivan börjar så här. Personligen anser jag väl att ”Children Of The Sea” kan vara hela skivans höjdpunkt, faktiskt! ”Mob Rules” då? ”Turn up The Night”, ”Voodoo” och ”The Sign Of The Southern Cross” heter inledningen, och förutom att den följer konceptet med ett snabbt spår som första låt (även om nog ”Neon Knights” är snäppet bättre om man ska jämföra låt för låt) så slår man sedan an en mer episk ton. Jag gillar väl inte ”Voodoo” sådär överdrivet, men man kan ju inte klaga på ”The Sign Of The Southern Cross”. Klassisk Sabbathhalvballad, vill jag påstå, och totalt vill jag nog ändå dela ut betyget fyra här. Skivans höjdpunkter kommer senare!

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 3 – Mittsegmentet

”Heaven And Hell”. ”Wishing Well”. “Die Young”. Så stavas mittpartiet på skivan med samma namn som första låten i den där uppräkningen, och det är ju ganska enkelt att konstatera att du har hört dem allihop. Flera gånger. I olika framföranden. Det finns en anledning till det, förstås. Det är att de är bra, även om ”Wishing Well” är lite av en doldis efersom den omges av två giganter. Det är liksom inte så mycket att bråka om ändå, det är klart at tdet är dags för toppbetyget. ”Mob Rules” svara på det med... ”E5150” (ett oljud), ett mäktigt titelspår, fantastiska ”Country Girl” (en av de mest underskattade låtarna bandet har kläckt ur sig genom åren, vill jag påstå) samt ”Slipping Away”. 4 låtar? Jo, men då räknar vi in oljudet, det får bli så. Mob Rules” har ju en låt mer än ”Heaven And Hell”, och det passar bra att jämna ut det här, tycker jag. Så, hur står sig efterföljaren då, när det gäller mittsegmentet? Väldigt väl, tycker jag. Jag vill nästan säga att det är bättre, till och med, vilket nog till stor del får tillskrivas just ”Country Girl”. Ändå är ju maxbetyget 5, så det blir väl jämnt skägg på denna rond.

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 5

Rond 4 – Den episka avslutningen

Ja, okej, det är kanske en helt störd titel på denna rond, men den speglar vad jag tanker när jag lyssnar på dessa skivor. De har ju liksom samma uppbyggnad: en snabb startlåt, en lånsammare lite tyngre andra låt, titelspåret i mitten och sen en avslutning som liksom glider ut i en episk och lite melankolisk rymd. På ”Heaven And Hell” heter de två sista spåren ”Walk Away” och ”Lonely Is The Word”. Det är den sistnämnda låten som bär fanan högt, jag gillar den skarpt. Ändå, jag vet inte... ful pott känns osannolikt, därtill är ”Walk Away” inte tillräckligt bra (ja, allt är relativt – det är en bra låt, men ändå en av de svagare på skivan trots allt). 4:a får bli betyget. ”Mob Rules” (lägg märke till att jag tydligen mer eller mindre medvetetet vägrar skriva ”The Mob Rules”, och vilket som egentligen är rätt vet jag faktiskt inte...skivan säger ”Mob Rules” på omslaget och ryggen medan iTunes läser in den som ”The Mob Rules”.) avslutar i sin tur med kalasspåren ”Falling Off The Edge Of The World” (Geezers basspel på den låten är inget annat än magnifikt!) och ”Over And Over”. Toppklass, och på något sätt är det som om bandet är lite i trans här. Antalet gånger jag har lyssnat på just denna avslutning när jag legat i sängen och inväntat John Blund äro legio. 5. Givet.

”Heaven And Hell” – 4

”Mob Rules” – 5

Rond 5 – Titellåten

En ska jag gillar med Black Sabbath är ju att man i stort sett alltid har en låt som heter samma sak som skivan. En titellåt. Det kan tyckas futtigt, men på något sätt har det blivit en del av sättet som man kan hålla reda på deras digra katalog på, i alla fall i huvudet. Här heter de följdaktligen ”Heaven And Hell” och ”Mob Rules” (helt rätt, vägrar fortfarande att skriva ut ”the”...), och spåren som sådana är av den kalibern att de levde länge i liveformat. Framförallt den förstnämnda är ju av sådant slag att bandet gärna broderade ut den med lite jam och presentation av bandet med mera. Det tillhör inte ovanligheterna att den ligger på dryga tio minuter i just liveversionen, och en sak är enkel att konstatera: det är ett av de mer klassiska riffen jag känner till som bär den låten. Ska man sätta ett betyg och en känsla på dem båda så tycker jag att det är två riktigt bra låtar, men att ”Heaven And Hell” är världsklass där kollegan är Sverige-elit, om ni förstår. Betygsmässigt vill jag alltså skilja dem åt!

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 6 – Produktion

Ja. Jag vet inte,  är inte de här två skivorna lite av en mall för hur 80-talshårdrocken kom att låta?  De är i alla fall väldigt lika i sin ljudbild, och även om det säkert inte är en fröjd för en hifi ljudphob så tycker jag själv att det är en väldigt passande ljudbild. Geezers bas kommer fram bra utan att ta över, balansen i hur Iommis gitarr och riff kontrasterar med Ronnies sång (som, för att gå händelserna lite i förväg, är fullständigt magisk runt den här tidsperioden), och trumljudet fungerar fint. Det är praktisk och pragmatisk ljudbild, helt enkelt, som passar väl till ändamålet. Jag gillar’t men kan för mitt liv inte se hur jag skulle kunna sätta olika betyg på dem?!?

”Heaven And Hell” – 4

”Mob Rules” – 4

Rond 7 – Bandet

Vafan, bandet är ju samma, och skivorna är ju blixttätt nedslagna – är det verkligen någon skillnad? Så kanske du tänker när du läser det här mitt i julskinkans bestyr, men jag vill påstå att man faktiskt kan känna att bandet är mer harmoniskt på den förstnämnda skivan. Det har bekräftats i intervjuer med flera olika parter (ja, och bandet splittrades ju efter ”Mob Rules”, ett svar så gott som något), men framförallt tycker jag att det känns i flytet. Jämför man flytet i ”Heaven And Hell” med efterträdarens så är det liksom som om allt går lätt och är naturligt på ett annat sätt. ”Mob Rules” innehåller givetvis fantastiska låtar, men strecklyssnar man dem så är det inte riktigt samma naturliga flöde direkt från hjärtat. Speltekniskt och hur man levererar är det däremot ingen skillnad, vi pratar ju ändå om ett knippe farbröder som tillhör den yttersta världseliten inom hårdrock, och nog fan kan man hantera sina instrument och sin strupe. Ronnie James Dio har förmodligen aldrig sjungit bättre än runt denna tid, priecis i början av 80-talet, och det är nog en av anledningarna till att skivorna blev en så stor framgång för bandet.

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 8 – Betydelsen

Det är lätt att slänga sig med begrepp som klassiker. Att påstå att ”Heaven And Hell” är en av de mest inflytelserika skivorna som släppts, och att ”Mob Rules” är en kopia. Det ligger lite sanning i det, när en uppräkning sker över Black Sabbaths viktigaste album så är det förstås ”Heaven And Hell” som tar plats i ramljuset, men denna rond försöker spänna över även betydelsen för min personliga del, och då kommer nostalgi och intresse in. Min morbror Anders hade båda skivorna och spelade av dem på ett kassettband, och här kommer nu grejen: jag lyssnade nog på ”Mob Rules” före. De kom ju i stort sett samtidigt (och kompletteras väl om man ska vara ärlig av den lika viktiga ”Live Evil” där låtmaterialet är hämtat i huvudsak just från dessa skivor), och för mig känns de nästan som tvillingskivor. Betydelsen för mig är enorm, de blev ju dessutom inkörsporten till den klassiska hårdrocken där nan som Dio och Rainbow blev husgudar. Därför vill jag hylla ”Mob Rules”, nästan lika mycket som ”Heaven And Hell” – trots att jag inser att det finns en liten edge för föregångaren. Man kan inte helt bortse från att det var första skivan utan Ozzy Osbourne, och att bandet lanserade ett väldigt annorlunda sound, allt med lyckat resultat.

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 9 – Känslan.

Vi har varit inne och touchat på det, det där med att jag ser dem som tvillingar och att de betyder mycket för mig båda två, men vi ska ändå ha den sista ronden som vanligt, en subjektiv genomgång av min känsla för skivan. (Sista? Ja, det blir så. Denna gång blir det 9 ronder helt enkelt för att jag inte har tid eller ork att skriva mer – livet hamnar i vägen!) Och, här kan vi ju rätt enkelt säga att det blir bra för dem båda. Rent krasst, jag älskar bägge skivorna. Det är två av de skivorna som inte bara har överlevt min transformation från ungdom till gubbe i vardande, utan även mäktat med att växa på resan. Hur det nu går till. Tonerna av ”Neon Knights” kan omedelbart ta mig till en plats i livet som ger mig den där känslan av att inget egentligen spelar någon roll så länge det finns klassisk hårdrock i världen (och se där, det kan kanske ses som en cliffhanger till den kommande serien Besatt, även om jag nog inte tänker skärskåda någon av dessa alster. Resan från barn till vuxen likväl som musikens förmåga att genast placera mig på en speciell plats eller i ett speciellt minne kommer dock att vara central i den serien.). Så klart maxar vi poängen. För båda!

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 5

Sammanfattning

Okej då. Eftersom jag nu inte hinner eller orkar mer så får vi sätta punkt här. Innan jag började skriva så trodde jag nog att ”Heaven And Hell” skulle sopa hem detta ganska enkelt, men jag har flera andra gånger åkt på överraskningar när det varit dags att summera, så man ska väl aldrig vara för säker. Såhär blev det då:

”Heaven And Hell” – 42

”Mob Rules” – 37

Jaha. Ganska som jag trodde ändå i alla fall. Stabil seger för ”Heaven And Hell”. Roligt i alla fall, både att skriva denna Tvekamp och att få lyssna så intensivt på plattorna som en sådan här artikel innebär. Hoppas ni hade en avslappnad läsning – och vill du ha mer så vet du väl att Arkivet För Långa Artiklar är stället för dig att leta?

Bra. God Jul!