Sjukt mycket recensioner! SCORPION CHILD, RIVAL SONS, RED HOT CHILI PEPPERS, GOJIRA, KATATONIA....

Ja, jäklar!
Det var ett tag sen jag uppdaterade den här bloggen om recensioner som skrivits på Werock och HeavyMetale. Kan vara dags nu, alltså. För det har blivit en del...
Säkert har jag missat en del, men de här kommer jag ihåg i alla fall.
På Werock hittar du följande alster:

VOLBEAT "Seal The Deal & Let's Boogie" 
THE WRETCHED END "In These Woods, From These Mountains"
SUNSTORM "Edge Of Tomorrow"
RED HOT CHILI PEPPERS "The Getaway"
KATATONIA "The Fall Of Hearts"
GRAND MAGUS "Sword Songs"

En bra sudd med plattor totalt sett, så aktiv har jag ju inte varit på Werock på minst ett år känns det som. Alla direktlänkar som vanligt på respektive skivtitel! Och på Heavy Metalet hittar du:

VEKTOR "Terminal Redux"
KVELERTAK "Nattesferd"
RIVAL SONS "Hollow Bones"
SCORPION CHILD "Acid Roulette"
GOJIRA "Magma"
DEATH ANGEL "The Evil Divide"

Vilken bästa plattan och högsta betyget av alla är?
KATATONIA. 9/10. Magisk platta det...
 

Nästan som Veckans Tips 2

I samband med att denna vårsäsong med Veckans Tips startades så fick du också ett inlägg som denna gång inte riktigt passar in, av en eller annan anledning.
Det är ju en lite speciell vårsäsong, där jag försökt skriva alla Veckans Tips långt i förväg, och dessutom hållit mina upptäckter (mer eller mindre, jag har väl inte klarat det helt och hållet ska erkännas...) hemliga för övriga kamratgäng.
Men det finns ju skivor som jag valt bort, ur just det hänseendet.
Det kan bero på att de inte riktigt passar in, eller kanske inte riktigt håller måttet.
Att de är bra men ska användas vid annat tillfälle.
Så, finns det fler?
Visst.
Därför så kommer en uppföljning på de där första 10 plattorna.
Då kör vi!

Den här skivan fick jag en kopia av Christofer på Flyg, Audio & Vision, och initialt så gillade jag den som fanken.
Det är ganska hård döds, med riktigt grov growl.
Faktiskt, med tiden, lite för hård.
Jag gillar plattans produktion, jag gillar renset och jag gillar låtarna, men det har blivit så att jag inte spelar skivan speciellt gärna eftersom jag inte uppfattar ett enda ord av vad som growlas.
Ändå hade jag till och med påbörjat ett inlägg och ett Veckans Tips om "None So Vile" av Cryptopsy, så gillar du extremmetal så är det här verkligen en bra resa. 

Nästa skiva som jag velat fram och tillbaka med är svensk, och kommer från Nymf.

Även den här skivan ("From The Dark") har, sen jag recenserade den på Werock, varit en sån där som jag haft redo att gå hela vägen med. Alltså, hela vägen till ett Veckans Tips, och ha med en låt på Hårdrockskvällen från.
Till sist är det ett enkelt faktum som får mig att välja att inte ha med skivan i denna våromgång av Veckans Tips, och det är det faktumet att det inte finns en eller ett par låtar som känns helt givna att plocka med som hemlig okänd pärla. Lyssna själv på Spotify.
Jag tror att "From The Dark" kommer att återfinnas mer på den här siten, men inte den här våren. Inte just nu.
Ungefär samma som den här skivan, alltså.

Verkligen ingen hemlighet.
Pushade den på bloggen först, och skrev sedan en ganska högt hållen recension på Werock, så den torde inte vara en hemlighet.
Bra, det är den däremot, och det är en sån där plattan jag kommer att återvända till med jämna mellanrum. Den lämpar sig om inte annat vääääldigt bra till träning, dels för att den håller speltiden på halvtimmen prick och därmed passar alldeles utmärkt för ett kort intensivpass, och dels för att musiken - hardcore med döds och metalcoreinblandade - verkligen ger energi. Umeåsönerna System Annihilated har med "Furor" sparkat igång karriären snyggt.
Det är tryck i plattan, hela vägen, helt enkelt! På Spotify här, ifall du ska träna...

Nästa skiva som inte riktigt tagit sig genom nålsögat är mer hemlig. Faktiskt, väldigt hemlig - jag tror inte jag har yppat ett ord om den sen jag köpte den i somras, men det beror absolut inte på att den är svag eller att jag inte spelat den!

I detta kanadensiska projekt går världen åt helvete i en mix avdoom och black metal i melodiskt mellantempo - tänk tidiga Katatonia så är du inte fel ute. Bäst är "Hoarfrost", men skivan är en sån där mastodont att sätta i sig. Långa låtar, lång speltid.
Dyker nästan garanterat upp mer på den här bloggen, men inte i det här konceptet på Veckans Tips. Ov Hollowness "The World Ends" verkar inte finnas på Spotify, men väl två andra plattor med projektet om du är nyfiken!

Danmark ska vara med också.
Med ett riktigt härligt gäng från förr och som man ju bara kan säga är roliga än snygga. I alla fall på omslaget...

Witch Cross. Med världens fulaste omslag (mer bilder och reflektioner här), men habil och bra klassisk hårdrock. Jag är ju lite svag för sådan lite ostig, melodiös och inte alltid tokvass musik som har hjärtat på rätta stället, och därför gillar jag plattan "Fit For Fight".
Den fyller alla de kriterierna! (lyssna själv)

Nästa giv var en sån där som jag länge tänkte ha i hemliga projektet, men som efter ett par varv framstår som okej - men inte tillräckligt jämn och fantastisk för det. Slutade med att den recenserades, och det är ju inte speciellt hemligt... läcker dödsrosa färg på omslaget dock!

Som skiva är den lite för ojämn för att vara en av de som jag verkligen tänker mig blir ett Veckans Tips i hemliga projektet, Första halvan är fin, andra halvan lite svagare - och dessutom har ju Lord Dying "Summon The Faithless" recenserats på bloggen redan, så det där med hemlighetsmakeriet är ju lost and gone forever... 
Det gäller dock inte den här plattan, en av ganska få renodlade black metal-plattor som varit på tapeten, och den är riktigt bra.
Vi pratar om Norge, förstås, och bandet Djevel.

Omslaget är helt fantastiskt, tycker jag, med tanke på att skivan är betitlad "Besatt Av Maane Og Natt", och mitt ex är dessutom tryckt på papper som både känns och nästan luktar...unket. Passande, förstås, när låtarna har titlar som "Aapne Graver Og Tomme Kister" eller "...og Englene Dinglet Fra Galgene".
Bra black metal med lite ströfolk från Kvelertak iblandade, men trots att dte är bra och jag lyssnade in mig på skivan i oktober 2013 så kände jag aldrig att jag fick den där absoluta övertygelsen om att det var suveränt. Som sådant beslutade jag att detta inte ska vara en del av de skivor som avtäcks i Veckans Tips under våren - men det är ju, förstås, lik förbaskat bra för det.
Black metal på Spotify, för den som är sugen, och då detta är bandets andra giv finns mer att gräva i för den som så önskar...

Nästa "nästan"Tips ser klart black metal-aktigt ut om man kollar fram- och baksidan på konvolutet, men är egentligen mer rock.

 

Blodigt, eh?
Nå. Detta köp var lite udda för min del. Inte för att det är konstigt att jag investerar i lite ockult rock som går en aning förbi de stora mediakanalerna, utan för att det inte går att köpa den som vanlig CD. Nä, istället gäller vinyl + CD. Sagt och gjort, tänkte jag, Stones kan ju få en julklapp. Så jag köpte den versionen, stal (!!) CD-exet och låter vinylen passera vidare.
Musikaliskt är det rock'n'roll som är rätt så ojämn.
De passager som är bra är riktigt bra (låtar som "The Horror" och "Devils II" är fina), och totalt sett är Witches Of God "the Blood Of Others" en fin platta.
Men inte tillräckligt het för att vara en kandidat för Hårdrockskväll 2014, och dessutom inte en del i det hemliga projektet med Veckans Tips denna vår eftersom jag ju givit bort skivan till Stones. Oavsett  är det en skiva du inte borde missa, tycker jag. På Spotify finns den också!

Sist men inte minst ska vi kolla in tre plattor som i sig är verkligt fina, men som av helt olika kriterier och anledningar inte varit aktuella i det hemliga projektet.
Det är de här 3!

 

 

Amerikanska Solitude Aeturnus är bra som fan, faktiskt. "Alone" från 2006 är en kanonplatta, full av låtar som på ett märkligt sätt kan sägas mixa doom och power metal (!), och ett spår som "Sightless" eller svänget i "Is There" hade förstås lätt kunnat platsa som en låt på Hårdrockskvällen, och skivan lätt som en del av Veckans Tips under våren...om det inte varit för en sak.
Robert Lowe.
Sångaren.
Han känns helt enkelt inte så jäkla hemlig, och kanske framförallt... det känns inte så himla kul. Faktiskt.
Så på rent mobbningsvis har jag helt enkelt strukit den här plattan ur hemliga klubben, även om den rent krasst är skitbra.
Svenska Agrimonia faller på praktiska detaljer.
Skivan i sig (kom 2013) är en mörk historia som är riktigt bra, och som kanske är en av de där skivorna som lämpar sig allra bäst för höst och vinter, mörker och elände.
Men låtarna är helt enkelt för långa för att kunna användas som en del på Hårdrockskvällen.
Alla spår utom ett är väl över 10 minuer (skivan har bara 5 låtar), och den enda korta låten "The Battle Faought" håller inte riktigt måttet, om man ska vara ärlig.
Alltså - bort ur listan med superhemliga skivor som legat och skvalpat, och istället kommer den här skivan så gott som garanterat dyka upp som Veckans Tips en höst eller vinterdag när man minst anar det.
Sist ut - Extol, det kristna norska bandet som gör så snygg musik att det stundtals är nästan löjligt. Det är progressiv modern metal som borde tilltala mig mer än vad det gör.
Faktiskt.
Jag har lyssnat rätt många varv på den här plattan, men det fastnar liksom inte på allvar.
Så den faller ur ramen helt enkelt för att det nästan känns lite FÖR snyggt, om det är något ni kan förstå?

Solitude Aeturnus på Spotify, Agrimonia på densamma och till sist Extol också på Spotify. Så du kan lyssna på vad som bara nästan blev Veckans Tips den här våren som dominerats av det Hemliga Projektet...

Lite av varje, ett lördagsplock.

Idag är det lördag, och det blir ett riktigt pyttipannainlägg.
Lite av varje (bilden förresten stulen från Eslöv Kommun, som därmed får en skvätt hårdrock i sin vardag - och det vill man ju ha!) i en mer eller mindre blandad oordning.
Och vi börjar med att dyka ner lite i vad man kan utläsa senaste numret av Sweden Rock Magazine, #10 2013. Där finner vi nämligen att...

• Candlemass ska framföra hela "Ancient Dreams" på Debaser Medis den 28/12. jag är sugen som fan på att undvika julskinan och kolla, dels för att jag gillar bandet (och än mer med Levén på sång), dels för att jag ju har ett mycket speciellt förhållande med just "Ancient Dreams"...
• Love/Hate ska göra comeback med nytt materiel. "Crucified" heter plattan som kommer i januari, och mest tycker jag det är bra för att det antagligen ger chansen att köpa lite återsläppt gammalt med bandet. Jag gillade dem, men har inget. Mest sugen "Blackout In The Red Room".
• Lång artikel med Simon Wright, trummis till AC/DC och Dio. Lysande, tror jag, jag har faktiskt inte läst den än men siktar på att låta det bli kvällslitteraturen och jag ser verkligen fram mot det. Herr Wright kan konsten att spela det enkla på ett bra sätt så att det aldrig blir tråkigt!
• Det här numret känns vid första anblicken lite trist. Inga riktiga stora släpp, lite på tomgång. Kanske är det för att jag väntar på nästa nummer, det med årsbästalistorna, eller så är det för att jag har höjt förväntningarna på tidningen detta år (jag tycker att mna har blivit mer och mer läsvärd, och levererar mer och mer fullmatad bredd), men jag förutom ovanstående så hittar jag inget som får mig att kasta mig  över artikeln.

Så vi släpper det va.
Och kikar vidare - på bandsläpp.
Det börjar ju vara de tiderna nu, och häromveckan kom ju Metallsvenskan i Örebro med sitt första.
Jag är lite sugen, kanske främst för att jag gillar tanken med en kort resa och en ganska kort festival, men även för att ju Kreator bevisligen är jävligt bra live...

Någonstans fick jag för mig att det skulle vara Kvelertak också, men det står ju inte på hemsidan. 
Jag "gillar ju" Metallsvenskan på Facebook, och har för mig att det var där det stod.
Nåväl, de utlovar ju ett par fler smällkarameller,  så jag tror att jag avvaktar lite så får vi se...

Jag har annanrs lite av en Def Leppard-period, helt oväntat.
Kanske beror det på att "Hysteria" är jubilarie och uppmärksammats i Sweden Rock Magazine, kanske beror det på att jag en fredagkväll för inte så länge sen hade druckit en öl eller två och stod framför skivhyllan och rotade.
Och blev lite nostalgisk, som man kan bli.
Jag har skivhyllan på övervåningen, och stereon på undervåningen, och det tillhör vanligheterna att jag liksom bär ner mina offer för att sakta fylla TV-bänken med diverse plattor under helgen innan de får åka upp på sina platser igen under veckan (och sen börjar det om, som en evigt flytande ström).

Så. "On Through The Night", "High'N'Dry", "Pyromania" och "Hysteria" har rullat rätt mycket. Lättlyssnat är det ju, och rätt enkelt att ha på utan att behöva fokusera så öronen blöder.
Nästan motsatsen till mycket av den musik som jag presenterat som Novembermusik både här på bloggen (som Veckans Tips) och på Tune Of The Day (som Rebel Angel Ramblings).
Och det är ju så.
Ombyte förnöjer, man orkar inte bara med svårsint bröt.

Och nu - något helt annat.
Jag fick visa leg på Systembolaget i veckan.
Jag. Soon to be 40.
Hustrun undrade förstås om det var en tjej som ville stöta på mig, men det var en kille. Som hon förstås hävdade ville stöta på mig.
Men jag tror inte det.
Jag tror jag ser väldigt ungdomlig ut.
Inte alls soon to be 40. 
Det där kan man ju leva hela veckan på, och som ett tecken fick jag mejl från en Daiel Strom som designar klockor i Schweiz.
Om man nu ska fylla 40 kanske man ändå ska önska sig något.
Rätt mycket hårdrock över denna svit va? Memento Mori Carpe Diem, som dom kallar det.

 

 

Hyggligt läckert, eller hur?
Sen vet jag inte om man kan vandra runt i IT-världen med detta på armen. Känns kanske lite... makabert.


Sist men absolut inte minst - helgens aktivitet: Y&T-marathon!

 Fick i veckan hem den här fantastiska boxen.
4 CD-skivor som täcker bandets år med 1981-1985, och det genom att klämma ur sig plattorna "Earthshaker", "Black Tiger", "Mean Streak", "In Rock We Trust", "Down For The Count" och "Live On The Friday Rock Show".
Jo, det var högre produktionstakter förr...!

Hur som helst, jag har egentligen inte lyssnat på dem förr så det ska bli kul. Och igen, lite lättsamt som det känns, snarare än brötigt.
Vi hörs!  

2013. So far.

Överraskning!
Visst, det är typ mitten av april och egentligen ingen logisk tidpunkt för att ta en paus och fundera över året så här långt - men... ja.. det struntar jag faktiskt i. Det passar mig av någon anledning väl. Känner det lite så av någon anledning, som om det är dags att lägga vintern till handlingarna och blicka både framåt och bakåt lite.
Så det blir så.
Det här inlägget börjar med att titta bakåt, sen framåt en del.
Och vi börjar med de två plattorna som jag tycker står ut som bäst i år. Ganska överlägset.
Soilwork "The Living Infinite" är faktiskt en platta som närapå skulle kunna belysas i en serie som Besatt, den har stundtals sen den kom trängt undan i stort sett allt annat, men det tydligaste tecknet på skivans storhet kanske ändå är att efter att jag lagt undan den och plockat fram annan skiva, så har jag ändå gärna sneglat mot den och återvänt dit direkt efter. Det är ett tecken på att skivan har bestående kvalitet, tycker jag.
Den andra plattan är också svensk. Kongh "Sole Creation" är snudd på magisk, faktiskt, och om det hade varit dags att summera året så känns dessa som helt givna kandidater för högsta placeringarna på årsbästalistan.
Under dem finns ett knippe skivor som också är väldigt bra, men kanske inte har samma ruggiga dragkraft riktigt. Ska jag nämna några stycken så är det Vreid "Welcome Farewell", Colossus "Wake" som spontant kommer upp i minnet, samt kanske Kvelertak "Meir" och faktiskt Terrortory med sin EP "City Of Ghosts" som jag spelar rätt frekvent.
Mest speltid under året har dock ingen ny skiva fått.
Det har Whitesnake fått. Den eventuella intervjun (hm, man kan ju undra om det verkligen blir av, det drar ut på tiden och jag har nu frågat om det kanske går att ordna i samband med att bandet kommer hit för spelning på Gröna Lund i juni...). Både den nya liveplattan "Made In Japan", men kanske framförallt de gamla klassikerna.
Mest spelade? 
"Slide It In" och "Lovehunter".
Och vilka omslag!!

...jag vill faktiskt påstå att trots min förkärlek för bandet så har det första kvartalet (drygt) inneburit en fullskalig överdosering av herr Coverdales röst!

Bloggen då.
Den har väl levt upp ganska bra under 2013 så här långt. Serierna Besatt och Record Madness har dels fått mig att få lite ny glädje i skrivandet, men även som så att mitt skivsamlande att gå lite överstyr. Inte så att jag köper massa skivor för att få visa på bild, men på så sätt att jag upptäckt en massa hål, dels efter att jag publicerat ett inlägg (hålet med "Powerage" från AC/DC är till exempel täckt nu...) samt när jag sett alla godbitar från Stones samling. såhär bara knappa fyra månader in på året ser mitt stående vad med hustrun (över eller under 100 nya skivor på året) ut att går rent av åt helsefyr. Dagens siffra säger 44!
Lite sämre går det med mitt nyårslöfte om rekord på alla löpsträckor jag har runt hörnet.
Faktum är att jag lyckats komma ut förvånansvärt lite, knappa 100 kilometer såhär långt, och att det var tunga kilometrar. Jag känner mig tjock när jag springer. Det gör att jag drar mig för att springa, och känner mig ännu sämre när jag springer, och drar mig för att springa... ja, ni fattar. Det blir till att bryta den cirkeln, och det nu.
Ska det bli löprekord så ska det bli senaste i augusti, kanske början av september.
Efter det är det nog mer eller mindre försent.

Annars har jag som ni kanske minns ett lite hemligt projekt som jag pillar med bakom kulisserna. Mina hemliga skivor som kommer att avtäckas under början av 2014 (!)

 Rebellängeln har alltså en del mer eller mindre obskyra hemliga skivor som jag helt klart funderar på att avtäcka på Hårdrockskväll 2014, denna gång ska jag nämligen bara ta rätt udda saker har jag bestämt mig för.
Och, för att göra det lite roligare både för mig och er läsare så har jag valt att lägga dessa som Veckans Tips - i början av året. Som jag skriver nu. 
Det kommer, med andra ord, att bli lite som en lucköppning för mig också, eftersom jag antagligen glömmer en del av det jag tänker nu innan vi är där.
Just nu är 4 sådana tips färdigskrivna och schemalagda, och jag har dessutom 3 skivor till som jag bestämt för att ha med - men inte hunnit skriva om än (...prioriteringen på att skriva ett Veckans Tips som ska publiceras om ett knappt år är väl inte sådär vansinnigt hög...).
Dessutom har jag en tre-fyra plattor som jag inte riktigt bestämt om än.
Som i o f s är hyggliga, men som jag ändå inte vet om jag vill ha med, vare sig på Hårdrockskvällen eller som Veckans Tips.
Vill ju liksom inte devalvera värdet på de skivor som får plats i rampljuset, så vi får se. Kanske samlas de som "nästan" fick en plats i solen i ett längre inlägg i början av året som kommer.
Året som kommer.
Känns långt bort med 2014, så vi kan väl kika lite på vad 2013 har att bjuda.
Och det verkar bli lite mer av mer eller mindre samma på denna blogg.
Jag har jobbat ett drygt halvår på mitt jobb nu, och funnit mig tillrätta.
Var ganska stort steg, så här i efterhand, och det är egentligen först nu det känns riktigt riktigt bra. Så det innebär att jag kommer att försöka skörda lite av de frön jag sått under detta halvår, jobbmässigt.
Bloggen rullar på, men takten kommer antagligen att saktas ner, speciellt över sommaren.
Det blir fokus på de stora blocken.
Veckans Tips.
Recensioner.
Besatt (i alla fall fram till sommaren, vi får se om det orkas med även under hösten)
Record Madness
Dessutom ska jag försöka klämma in lite Tvekamper.
Det finns flera sådana jag ser fram mot.

Och, på tal om att se fram mot.
Skivor.
På lördag är det Record Store Day.

I Stockholm kan du förstås med fördel gå till Sound Pollution, där finns bland annat Kee Marcello, och dessutom har Colossus-grabbarna release på sin platta "Wake", och firar det med att bjussa på kaffe och fika, någonstans på Drottninggatan (förhandsinfo säger att man smartast utgår från just Sound Pollution och sen följer lämmeltåget med människor...).
Skulle mer än gärna skaffa mitt signerade ex och snacka med bandet lite, men det ser inte ut att bli av. Istället väntar ju 40,7-årsfest med maskerad, och innan dess ska barnen skeppas till moster.
Med andra ord lär lördagen ägnas till logistikövningar...

Nåväl.
Skulle jag vara på plats så skulle jag plocka upp nya Kadavar, Ghost, Bring Me The Horizon. Bland annat. Och så kanske täppa till något av hålen med den här killen.

King Diamond.
Han ska till Örebro i slutet av maj.
Det ska jag med.
Biljett till Metallsvenskan säkrad, samt hotell, tåg och resesällskap.
Det, barn, blir något att se fram mot under kommande månader!

Recension: Kvelertak "Meir"

"Meir" är norska Kvelertaks andra giv, en giv som med tanke på debutens starka lovord och genomslag föregås av rätt stora förväntningar.
Vi ska närma oss den på den här sidan genom att börja med att läsa en annan recension, nämligen den som Jonas (allas vår JonteRoyal!) skrev för Werocks räkning alldeles nyligen.
Den finns här, och när du läst den är du välkommen åter hit.

(konstpaus)

Har du läst?
Bra.
Denna recension har nämligenbåde gemensamma drag och en del andra slutsatser än den som Jonte skrev, och det känns därför viktigt att du har hans recension och ord i bagaget när du läser detta.
Mitt första intryck av "Meir" är nämligen i stort sett identiskt med Jonas.
Besvikelse.
Är detta hur de valt att följa upp den hissnande resans på första plattan? Mer av samma, fast kanske lite sämre?
Med tiden och fler varv tillsammans med skivan har jag dessutom samma känsla, att det framträder en annan bild och man kan skönja en annan bild.
Skillnaderna kommer i våra slutsatser, och var vi till slut (i alla fall så här långt, placerar skivan).
Rent krasst och med ett försök att förhålla sig objektiv så anser jag nämligen att "Meir" i stort sett håller jämna steg med debuten, men att det är nästan omöjligt för oss som varit med från början att ta det till oss. Den här gången saknas nämligen överaskningseffekten.
Den chockverkan det var att kastas in i strömvirveln av rock'n'roll, black metal, sludge-punk som bandet lyckades åstadkomma med debuten kan inte ersättas. Att man dessutom valde att starta skivan med "Mjød" och "Fossegrim" som två av de tre första spåren var inget annat än genialiskt ur den synpunkten, och det har liksom satt färg på hela tanken om Kvelertaks väsen.
Det man letar efter även nu, men likt en alkoholist som ständigt söker ruset så behövs mer hela tiden - och det får man inte på uppföljaren "Meir", ironiskt nog med tanke på namnet.
Det man istället får är Kvelertak som levererar såväl de lättsamma låtarna man kan skråla med i hyggligt (även om jag egentligen inte fattar varför man inte trycker texterna, det skulle förstås underlätta) så som "Spring Fra Livet" och "Bruane Brenn" (vars refräng lätt skulle kunna ordineras som medicin mot depression), som de lite mer egensinniga låtarna som växer på lyssnaren - så som utmärkta "Nekrokosmos".
Efter många varv sitter skivan hårt.
Är det något en jämförelse kan ge så är det möjligtvis att jag tycker att debuten hade ett mer otvunget sväng, det var naturligt att införliva såväl handklapp som pianorock i en låt. Där är "Meir" mer sökt i sina låtstrukturer än spontan.
En sak som inte enbart är av ondo.
Det ger bland annat än väldigt hög nivå, och även de låtar som inte direkt sticker ut håller väldigt hög klass. Utfyllnaden är liksom inte utfyllnad, och här tänker jag på låtar som "Åpenbaring", "Evig Vandrar", "Månelyst", undertro" samt avslutande "Kvelertak".

Även denna debut har John Dyer Baizley (Baroness) som konstnär avseende omslaget, och man får i bookleten små korta exempel på vad låten har för andemening enligt bandet. 
Där står saker som "when the walls of life are closing in, you best run for the hills" om "Spring Fra Livet", eller "burn the bridges, kill the jailer, live life on the run" om "Bruane Brenn". Kul, men ändå snålt att inte ha med hela texten.

Med det sagt då, hur landar Kvelertak med "Meir"?
Betygsmässigt på en 4:a, vill jag säga, men jag är nog inte man nog att säga om det beror på mina förväntningar och den totala förälskelse som debuten innebar, vilket gör att jag har svårt att lägga detta på nivån högre. Det skulle vara intressant att utföra experiment på ett antal personer som hört något av bandet, och sedan låta några lyssna på den självbetitlade debuten medan andra fick stifta sin bekantskap genom "Meir".
Jag undrar om inte resultatet skulle vara att samtliga föredrog sin första kontakt med bandet framför den andra - oavsett vilken den första kontakten var..

Bästa Spår? Blir två stycken, helt olika. Dels är jag vansinnigt svag för refrängen på "Bruane Brenn", och dels gillar jag gitarrspelet i "Nekrokosmos", så det får bli de två...

Kvelertak "Meir" - 4 

Tjock påskläsning - recensioner Whitesnake, Kvelertak, Syron Vanes och In Vain

Månadsskifte, och denna gång har jag lämnat in en dubbla plattor till recension på Werock - båda mer eller mindre i fåran klassisk hårdrock eller heavy metal!
Vi pratar om Whitesnake "Made In Japan" (se där ett namn som bara måste kommenteras i recensionen...) och Syron Vanes "Evil Redux" (som är klassisk kött-och-potatis-heavy metal).
Två plattor - men det kommer mer mot mitten av månaden. Då ska jag slå någon form av recensionsrekord, och har redan lämnat in text om ytterligare tre (Voodoo Circle, W.E.T och Supermachine)...
Duger ändå inte dessa två så kan vi locka med kollegornas stordåd som bland annat innehåller Kvelertak, Hypocrisy, Deathember, Rotting Christ och In Vain.

Jodå.
 Det finns en hel del att läsa, såhär Annandag Påsk.
Du hittar alla recensioner på Werock.se

Dessutom ska du få ett extra påskägg i form av lite humor.
Håll till godo!

Skivåret 2013. Nu drar det igång!

 

  

Kanske undrar du mest över vad som hände med sammanfattningen av 2012, i den lilla serien "Rebellängeln gör upp med 2012"?

Lugn. Det kommer.

Jag väntar dock in leverans av ett par plattor för att kunna färdigställa den serien, och som det ser ut blir det enda mastodontsmackande med de skivor som finns på slutet.

Låt oss i stället se framåt. Mot 2013.

Nu kan man nämligen börja planera för hur man enklast blir av med pengar, och sakta men säkert lägga in förslag om "en lördag på stan" med familjen så att man kan besöka Sound Pollution, likaväl som det är läge att hänga på Record Heaven frekvent.

Varsegod, en del av skivfloden den första tiden 2013 som man kan se fram mot!  

Okej, vi tar en lite paus där för att se på vad som bjuds. 
Kvelertak ska följa upp sin debut med plattan "Meir", och alla rapporter talar om en naturlig fortsättning i samma stil. Det blir förstås bra, vill jag tro, speciellt efter smakprovet.
Soilwork kommer med en dubbelgiv, och det blir ju spännande. Håller det på en dubbelgiv, verkligen?
Vreid och Kongh då. Det är ju två skivor som jag verkligen förväntar mig stordåd från, inte minst sen rapporterna talar om ett lite mer lättillgängligt Kongh och ett vasst Vreid. Jag väntar leverans av gorillaskivan, men den andra har väl inte kommit än. Riktigt.
Tribulationbilden vet jag faktiskt inte om det är den riktiga omslaget, det är taget från reklamen om deras releasefest som hanteras av Püssy A Go Go.
Kommer i mars.
Förväntningarna uppskruvade till elva!
Mer då? Visst... Vad sägs om:

 

Bring Me The Horizon har i o f s rätt länge kvar innan de släpper lös "Sempiternal", det är väl april som gäller eller så, men i alla fall. Det blir något att se fram mot, jag tycker ändå att de unga britterna är en av de intressantare akterna inom den hårda musiken, och jag vill se var de tar vägen efter förra plattan. Bullet For My Valentine, Amorphis och W.E.T lär däremot inte överraska nämnvärt, det blir nog mer av samma sort som innan och det är väl mest för att jag är svag för alla tre som jag kommer att köpa dem.
Jess And The Ancient Ones kommer med sin miniplatta "Astral Sabbat", och eftersom jag verkligen gillade den självbetitlade debuten är det inte mycket att fundera över.
Köporder på gång, helt enkelt.
Ghost är mest mystiska i den här högen. Skivomslaget till "Infestissumam" är hemligt, och man gör väl sitt bästa för bibehålla och driva hypen.
Blir kul att se om de klarar att följa upp debuten, och visst spelar de i Stockholm runt påsk?
Det vore nog en spännande spelning. Tyrol, har jag för mig...

Det finns faktiskt än fler plattor också. Tro't eller ej...

Death Wolf är från Norrköping, Necrowretch från Frankrike och Saxon från forntiden men alla är intressanta, tycker jag, och helt olika.
Saxon uppvisar fin form på ålderns höst, och med tanke på lovorden som slynglarna i Necrowretch får östa över sig så måste det kollas upp. Förstås. 

Kort sagt - det finns anledning att tro att det går åt helsicke i år igen.
Det finns liksom liiiiite för mycket bra musik för att hålla sig under 100 skivor på ett år...