NP: Love/Hate

...jag köpte de här två skivorna i samband med att jag fyllde 40. Ungefär.
Den första med Love/Hate, "Blackout In The Red Room" spelades riktigt frekvent då, medan den andra, "Wasted In America" inte fick samma mängd uppmärksamhet.
Nu är det dags igen, jag har plockat fram skivorna för att fira in juli, liksom.
Mest för att spela i iPoden på baksidan när jag grillar och så, och anledningen är egentligen tudelad.
Dels tycker jag att skivorna är bra - främst den första, uppföljaren har inte alls samma skitiga nerv eller lika hög kvalitet på låtmaterialet - och dels gillar jag Jizzy Pearls sång.
Omslagen gör sitt till också, klart galna och väldigt egna, men de syns ju liksom inte så mycket i samband med att man spelar elektroniska versioner av plattorna, så det räknas väl inte till grundanledning. Det är mer en bonus.

Hur som helst.
En gång i tiden (lite letande bakåt i arkivet ger vid handen att detta är 2011) hade bloggen sen serie som rullade under sommaren och gick under namnet "Sommarskivan", där plattor som passade alldeles särdeles bra under sommaren skärskådades. 
Skivor som "In Sorte Diaboli" med Dimmu Borgir blandades med Skid Row "Slave To The Grind" och världens bästa liveskiva, Slayer "Decade Of Agression".
Den här sommaren blir det inget så ordnat eller organisaerat, det kommer inlägg lite huller om buller tänker jag, men OM det skulle skrivas om en skiva som passar bra på sommaren så skulle jag ha med just Love/Hate "Blackout In The Red Room".
De kalifornienbördiga bandet kallade sig "the stupidest band in the world" när de presenterades för att gå på scen, men jag tycker att musiken och känslan fångar sommarens anda på ett bra sätt.
kanske lite skitigare, men ändå.
För mig är det musik som lämpar sig alldeles utmärkt som sällskap när det ska grillas hemma, eller om jag spolar upp vatten i ungarnas lilla uppblåsbara pool...  

Getaway Rock-pepp och allmänn lördagskänsla

Bandsläpp av Getaway Rock i veckan, och nu börjar jag känna mig riktigt peppad.
Jag måste säga att det inte vore så dumt om man faktiskt höll sig i den här nivån av storlek på bokningarna, alltså att ett band som exempelvis Volbeat får vara affischnamn.
Inte för att jag älskar Volbeat - de funkar, framförallt live och på en festival - utan för att det känns precis lagom. Det är inte Iron Maiden eller Metallica som drar dit tiotusentals fans som ska trängas, utan den här nivån ger ju chansen att faktiskt komma i närheten som åskådare och få se något.
Och kvalitén på banden känns ju väldigt spännande...

Opeth. Kommentarer överflödiga, har sett dem väldigt många gånger och eftersom de körde lite chugga-chugga igen senast så blir det bra att se dem på festivalen.

Dimmu Borgir kommer kanske med nytt snart, vill jag ha för mig. Men förra given var ju strålande, och bandets symfoniska black metal faller mig på läppen live också.

Steel Panther, Arch Enemy, Airbourne är såna där band som jag ska se om det faller sig, men som jag inte kommer att springa benen av mig för. Finns fler sådana längre ner i listan också, såklart.

Kreator och Death Angel ska jag däremot se. De levererar live, liksom The Haunted och Heaven Shall Burn. Watain blir bra efter förra given, och att få se hur materialet från "The Wild Hunt" smälter ihop med äldre låtar, och Skid Row har jag inte sett förr - men vill verkligen kolla in live. De har ju en minst sagt spännande låtlista att plocka ur.

Men.
För mig var de två stora släppen två band som fick liten stil på affischen.
Kadavar (senaste given "Abra Kadavar" fortsätter växa och har blivit lite av ett monster..) och Sólstafir, där "Svartir Sandar" är en sån där som jag inte kan vara utan.
Chansen att se dem live, och att de kanske inte är de stora dragplåstren så man faktiskt kan komma i närheten av scenen, får mig faktiskt att dregla lite!

Dessutom ska jag ta en öl eller två ikväll, efter lång vit period.
Det får mig också att dregla lite.
Ska vara välja passande musik till det.
Kan bli The Devil's Blood för att hedra Selim som verkar ha gått bort i veckan, eller kanske just Kadavar för att bygga på peppen.
Vi får se.
Hur som helst känns det fantastiskt bra att det är lördag... eller hur?
Kan bli gangsterfilm ikväll också.
Lite sugen på det, på samma sätt som jag var sugen på en ubåtsfilm för ett par månader sen. Märkligt, det bara kommer på mig lite sådär ibland, suget efter en ganska smalt specificerad genre på film.
Eller så såg jag bara den här tidigare i veckan...

Hur som helst... lördag. 
Vilken känsla!
 

Festivalkriget i full gång

Du har väl knappast missat det?
Det där med den nya endagsfestivalen i Stockholm, med Metallica och Slayer som huvudsakliga dragplåster (även om jag då personligen är mer peppad på de tre tillkomna akterna Mastodon, Gojira och Ghost) där biljetterna lär gå som smör i solsken.
Vi får se om jag kan ta mig dit själv, det ligger en del annat planerat den helgen som jag faktiskt inte vet riktigt hur det landar än (och biljetterna släpps ju snart, den 10:e december), men visst är man sugen på en festival som faktiskt innehåller BARA band man VILL se?

I väntan på det så har jag säkrat min biljett hit:

Så får vi se om jag tar mig iväg i år.
Vågar liksom inte längre ta ut något i förskott när det gäller den festivalen, med tanke på min historik. Eller, icke-historik eftersom jag inte tagit mig dit när det väl gällt.
Bra band till att börja med dock, Volbeat, Watain, Opeth, Dimmu Borgir, Arch Enemy. Bara där är det en fin uppställning, och det lär väl tillkomma lite fler akter.
En sak är i alla fall säker.

Det kommer att bli ett krig i år.
Festivalerna lever under make-or-break, typ, och som Mattias Kling beskriver i sin blogg så är det rätt självskrivet att FKP Scorpio (som driver bla Bråvalla) kommer att svara.
Och när man har biljett så är det väl bara att öppna en påse chips och låta kriget starta.
Hoppas Getaway vinner...

Till dess är min plan att trotsa stormen Sven ikväll, och bege mig in mot schtaan.
Carcass och Amon Amarth står på menyn. Värre kan man ju ha det..:!

Slutsvamlat!

Idag går sista inlägget av fem i en svit gästspel på Tune Of The Day från undertecknad.
Det har var Rebel Angel Ramblings om musik som lämpar sig till Novembermörkret, och passande nog så kommer också morgondagen att betyda denna månads sista Veckans Tips med samma tema på den här bloggen.
Det är dessutom en riktig pärla kan jag utlova, en sån där skiva som borde vara med på listan över "kanske på Topplistan i år". Du får hänga på låset imorgon, Veckans Tips publiceras som vanligt 09:00 på Metalbloggen.
När det gäller musik som varit under lupp på Tune Of The Day så har jag, som vanligt, totalt struntat i att kolla om Stones haft låten tidigare, och ändå tvingats anpassa mig efter vad som faktiskt finns på YouTube.
Kan ju inte fasen tipsa om en låt som sen inte går att spela, liksom.
Nåväl, de som fått en plats i ljuset (om än tillfälligt) har varit..

• Novembers Doom "The Pale Haunt Departure"
• Wolves Like Us "Secret Handshakes"
• Moloken "The Titan Above Us"
• Dimmu Borgir "Dimmu Borgir"
• Moonspell "Night Eternal"

...och det har, som vanligt, varit riktigt roligt. Det är kul att skriva på engelska som omväxling, även om det denna gång inte blivit lika långa texter som förra gången det begav sig. Nästa gång - om det blir en nästa gång - ska jag försöka ändra på det. Vi får se om det vill sig.

Hur som helst så tycker jag generellt att det är ganska skönt att komma förbi den här månaden. December innebär också att det, personligen, är dags att försöka summera året musikaliskt. Julafton är som vanligt deadline för årsbästalistan till Werock, och jag har gjort min första genomgång av skivhyllans nykomlingar.
Rålistan är på styva 70 skivor.
Det är... rätt många.
Givetvis konkurrerar inte alla på allvar om en plats bland Topp 20, men det är ändå en rätt kul och utmanande uppgift som ligger framför undertecknad när det ska smalnas av.
Dessutom är det inte färdigt än.
Nästa vecka kommer du att få recensioner av Red Fang, In Solitude och Necrophobic.
Skulle jag tro.
Vilket musikår 2013 visar sig vara!

Recension: Nox Vorago "Obsidian Stonemirrors"

Göteborgarna i Nox Vorago fick fin kritik när de recenserades av Martin på Werock, och de sopade hem en speltid på Metal Town eftersom de vann Close-Up Maganizeplatsen i nummer 148.
Kombiinerar man det med det faktumet att bandet själva säger sig vilja hitta bra element från alla olika hårdrockens subgenrer och smälta samman dem till ett eget sound så har man förstås ingredienserna till en aning förväntansfull recensent.
Skivan anlände i promoformat, men snyggt levererad från bandet, och rent generellt är en av de utmaningarna undertecknad har haft att bedöma hur recensionen ska landa.
Inte mitt tyckande, utan om detta ska bedömas som en demo eftersom bandet är osignade, eller som en regelrätt recension.
För mig är det en skillnad, och kraven är högre i det senare fallet.
Resultatet blev helt enkelt som en vanlig recension, eftersom detta är så löjligt mycket bättre än den vanliga inspelningen man förknippar med demo, och som sådan förtjänar skivan att bedömas och mätas med övriga "riktiga" skivsläpp.
Nå.
Det om det, vad är det då Nox Vorago serverar på "Obsidian Stonemirrors"?
Atmostfärisk och filmliknande black metal, skulle jag vilja påstå, där ett band som Dimmu Borgir känns ganska nära till hands om man vill ge en referens som är enkel att förstå sig på. Allra bäst är sångaren, Johannes "Ûduun" Nyström imponerar i sin variationsrikedom och sin förmåga att trycka ur sig såväl kraftfull som känslig skriksång.
Bra. 
Även övriga delar av bandet gör ett habilt jobb och levererar riff där riff ska levereras, smattrande trummor där man vill ha det och så vidare, men den stora behållningen är egentligen helheten.
Bandet är noggranna där, och lämnar inget åt slumpen - hela skivan hänger ihop.
Enligt egen utsago vill man se det som en film, och det är ingen dum beskrivning. Åtminstone när det gäller känslan, och det vore rätt kul att se hur bandet klarar att leverera det på scen.
På skivan funkar det nämligen ganska bra.
Jag tycker inte riktigt att det håller precis hela vägen, faktiskt så blir vissa av de instrumentala inslagen lite av dalgångar, på samma sätt som jag tycker att avslutningen är en riktig topp. Från titelspåret, låt nummer sex, och hela vägen in i mål (dvs även låtarna "The Plateu Of Unicarnation" och framförallt avslutande "Ad Cinereo", om man bortser från mellanbiten och instrumentala "II") lämnar skivan ett fint avtryck.
På det hela är skivan en sådan som tjänar på repetitiv spelning, och växer med tiden.
Kanske är det så att låtmaterialet är bättre mot slutet av skivan, eller så vaggas man som lyssnare in i bandets sätt att uttrycka sig och tar enklare till sig låtarna mot slutet - det låter jag vara osagt.
Det blir bra till slut i alla fall, det kan vi konstatera, och allra bäst är det i sista spåret "Ad Cinereo" som står ut på den här skivan.

Betyg då?
Jo... eftersom jag nu gjort bedömningen att detta ska hanteras som en "riktig" skiva så får den bedömas som en sådan. Det betyder att jag är imponerad av vad bandet har spikat ihop ur ett debutsammanhang, men att skivan inte riktigt klarar att hålla mitt intresse låst hela vägen och i konkurrens med andra plattor i skivfloden. 
Vi stannar på betyget 3, men det ska bli väldigt spännande att se var Nox Vorago tar vägen framöver. Helt klart är man på scenen för att stanna!

Du hittar skivan på Spotify, och jag lånar kollega Martins slutord till även denna recension: Gillar man episk progressiv svärtad dödsmetall tycker jag verkligen att man gör sig själv en stor tjänst att kolla in ”Obsidian Stonemirrors”. Man kommer inte att ångra sig.

Nox Vorago "Obsidian Stonemirrors" - 3

...come to the dark side...

Snubben här ovanför heter Darth. Darth Vader, tydligen. Jag har aldrig brytt mig nämnvärt om Stjärnornas Krig, men till och med jag fattar att det är logiskt att ha en bild på honom om man döper ett blogginlägg till "...come to the dark side..."
Undrar man hur han ser ut under masken så tror jag att det är såhär.

Eller, nej. Det här är Cronos. Från Venom. Det är nog inte han som är Darth V.

Men det spelar kanske mindre roll, för jag tycker det hade varit kul.

Dagens inlägg handlar lite om det där med att "lära sig" gilla extrem musik i allmänhet, och black metal i synnerhet. Gårdagens Veckans Tips var som bekant Dissection, och deras avskedsplatta "Reinchaos", en skiva som verkligen kan lura in vilken rocker som helst på de mörkare stigarna.

Och det där fick mig att fundera lite.

Och sätta ihop en spellista med black metal som skulle kunna lura fler.

Du ska få den i detta inlägg.

Men bara för att det är lördag och påsk så ska du få lite annan bonus också. Ett bonuscitat som handlar om just han på bilden ovan.

Nej, inte Darth. Cronos!

"När vi träffade Cronos insåg vi att vi var tvungna att ha med honom i bandet.

Han jobbade i en studio och vi hade inga pengar att spela in plattan för".

Abaddon, Venom

Precis det där tycker jag är ganska viktigt att ha i baktanke när man närmar sig extremmetal och inte är van.
Humor.
För det är helt livsviktigt. Alla fattar att man inte går från att lyssna på Darin till Behemoth med en gång. Det kräver tillvänjning och träning för att man ska kunna förstå och uppskatta detaljerna och angreppssättet i den extremare musikkonsten. Jag har själv skrivit en krönika om min jävulska plan för mina egna barn (en krönika som det faktiskt finns folk som tagit på 100% allvar, och velat starta en diskussion med mig om det här med att som förälder tvinga barnen till saker... alltså, allvarligt talat...visst skulle jag önska att barnen blir rockers - men inte fan är jag 100% dödsallvarlig. Det fattar man väl?), och bland det viktigaste då är att ha lite distans och humor.
Lyssnar man på dödsmetall så är det bra att fatta det där med att även om texterna handlar om att gräva upp en grav och kalasa på liket så är det liksom inte på riktigt.
Istället är man kanske ute efter att få sitta på ett ställe med atmosfär och dricka folköl.
Det finns nästan bara ett undantag.
Det är när black metal blir på riktigt.
När den där gränsen mellan musik och svartmässa blir så tunn att den i stort sett suddas ut, och bandet ifråga är helt allvarliga.
Det kanske inte är där man börjar sin resa som black metal-nybörjare.

Därför.
Idag får du "Metalyze Come To The Dark Side Extravaganza" på Spotify. Den börjar visserligen med Dissection som menade allvar - men ändå är den perfekta starten eftersom det är så lockande musikaliskt. Sen blir det mer eller mindre snälla akter.

Du hittar lite text om plattorna ovan om du klickar på bilderna. Det är Keep Of Kalessin som varit med i norska Melodifestivalen, Khold som besjunger döden och Dimmu Borgirs senaste alster som mer kan kallas white metal, nästan. Dessutom Satyricon och Abigail Williams innan vi avslutar med att faktiskt mena allvar... Watain och den mäktiga "Waters Of Ain".

Du fattar va?

"Metalyze Come To The Dark Side Extravaganza", för dig som antingen är sugen på lite lättlyssnad lockande black metal. Eller bara bra musik denna påskafton!

Wacken - livefabriken?

Wacken Open Air, världens kanske största hårdrocksfestival.
Massor av åskådare, tunga namn.
Och, påfallande ofta även skådeplatsen för liveskivor.
Lyssnar just nu en hel del på God Seed "Live At Wacken" för att kunna recensera den, och på löprundan igår var det Bloodbath "The Wacken Carnage" som rullade i spelaren.
Då slog det mig - det är VÄLDIGT vanligt att banden spelar in material i samband med spelningar på just Wacken. Det har faktiskt kommit att bli lite av en fabrik, och man kan ju undra om det är ett villkor för att en del band ska spela där.
Alltså, från festivalens sida?
Eller om det är tvärtom, att allt är så jäkla bra och proffsigt att många band vill göra en tagning i samband med spelningen?
Själv har jag aldrig varit dit, tyvärr, men visst ser det ganska läckert ut?

Dessutom kan man ju inte låta bli att fundera... om det nu är så att Wacken är lite av en fabrik för liveskivor och DVD:er - vad får vi från i år?

Årets uppställning har du här, och om jag får önska så tar jag ju gärna emot nytt livematerial från Machine Head (inget fel på förra "Hellalive", men det finns nya låtar i setlistan som jag vill höra) och Testament (samma där, de har ju en del liveplattor i bagaget - bland annat utmärkta "Live In London", men nytt material vore fint att fästa live). Man kan ju också lägga till In Flames, förresten, det borde vara dags för dem att följa upp "Used And Abused - In Live We Trust".

Dessutom är det väl dags för Electric Wizard, Dimmu Borgir och Napalm Death att komma med livematerial snart, tycker jag?

Och - vilken svensk festival blir först om att muta in livespelningar på DVD & CD (för, inte räknar vi väl denna fadäs av Candlemass som en föregångare, eller hur Sweden Rock Festival?)

God Seed då. King Of Hell och Gahl med bifigurer (ta det med ro, jag skriver bifigurer med flit... en "riktig" recension kommer snart och då står det klart att övriga livemedlemmar drar sitt strå till stacken). Rätt bra platta faktiskt, men annat är väl inte att vänta. Merparten av materialet kommer från sista Gorgorothplattan med dessa herrar på, "Ad Majorem Sathanas Gloriam".

Spikarmband och folk på kors, tydligen.

Inte helt oväntat.

Du hittar förresten Tvekampen om Gorgoroth här, där du har vidare länkar till recenesioner och Veckans Tips och lite annat.

Här ska vi avsluta på ett lite tråkigare sätt.

Med en slok-Mustasch.

Mustasch är nämligen ute med ännu en platta.

"Sounds Like Hell, Looks Like Heaven".

Omslag som av en tioåring.

Jag orkar inte. "Double Nature" är en fantastisk låt som bandet aldrig kommer att överträffa om man så spelar till jordens undergång, men förra plattan var.. urvattnad.

Nu orkar jag inte ens.

Inte ens när den bara kostar 100 spänn (bra pris dock, det ska man ge dem).

Märkligt, hur det kan bli.

Från att ha gillat ett band till att fullständigt bara inte ens orka lyssna en enda gång på någon av nya låtarna - på några år bara.

Jag tror det är Ralph, faktiskt. Orkar inte riktigt med honom längre, i intervjuer och radio och mellansnack och sångsätt. Har aldrig träffat karl'n i riktiga livet, men ändå.

Dags att raka av Mustaschen snart?

Sökes: Bra black metal

Jag vete fasen om jag missat något, men inte har väl det här året såhär lånt bjudit på speciellt mycket bra black metal?

Jag kan nog fasen inte påminna mig ett enda "måste-ha"-släpp i år?

Förra året fick vi ju både stora akter som Watain och Dimmu Borgir, likväl som mindre kända saker som Abigail Williams och Winterfylleth med starka skivor (bilderna ovan är klickbara, du kommer till recensionen av respektive skiva om du bemödar dig att flytta muspekaren dit och klicka...).

Dessutom föll jag fullständigt för den här given, trots att den kom 2009.

Den bilden länkar till en Tvekamp, om du vill ha mycket läsning.

Den stora frågan är dock... har jag missat något, eller är det ett mellanår för black metal i år?

Jag har recenserat och har lite koll på Vreid och Rev 16:8, men visst är det fortfarande lite tunnt?

Och det görs garanterat bra black metal fortfarande.

Alltså är det väl jag som är ute och vevar i tomrummet utan att träffa rätt.

Precis det vill jag gärna råda bot på.

Jag gillar black metal som har ett inslag av illasinnat sväng i sig, snarare än fullt rens hela tiden. Jag tycker till exempel att Marduk är som bäst när de lyckas blanda dessa element (som i exempelvis "Rom 5:12"), och ett band som franska Glorior Belli var råbra på "Manifesting The Raging Beast".. men inte alls så bra på efterföljande "Meet Us At The Southern Sign".

Kanske är det dags att på allvar ge sig på hela Deathspell Omega. Jag besitter "Si Monumentum Requires, Circumspice", men den har snurrat högst sporadiskt.

Kanske är jag mottaglig nu?

Det känns som musik som kräver lite av sin lyssnare, och jag är laddad för en ny kärleksaffär med en black metalskiva, så läget är kanske rätt.

Men. Vad säger du?

Sitter du inne med något stalltips på bra black metal - och har jag missat något i år?

Sommarskivan: Dimmu Borgir "In Sorte Diaboli"

Ahhhhhh!
Premiär för serien Sommarskivan, och vi börjar med ett aningens oväntat kort, gissar jag. Dimmu Borgirs "In Sorte Diaboli" från 2007 är nog inte den typen av lättlyssnad och somrig musik som de flesta förknippar med årstiden, men för mig kommer den alltid att klinga på ett speciellt sätt som påminner mig om sol, lättdrucken lageröl och solkrämskladdiga handdukar.
Anledningen till detta är helt enkelt att detta var det soundtrack som spelades när jag och kopmisen Robert åkte på en resa till Mallis det aktuella året.
Hans musiksmak är klassisk hårdrock, och lite oväntat blev faktiskt Saxons "Inner Sanctum" den skiva vi lyssnade mest på när vi softade på balkongen. Den skiva som gick i mina lurar när jag var själv var dock denna, och det som verkligen fick mig fast var det otroligt maffiga introt (lyssna själv!) innan "The Serpentine Offering" brakar igång.
När man har den skivan på jävulskt hög volym så låter det tydligen, om jag ska döma av solsängsgrannarnas miner och blickar, rent av som en kulspruta har avlöst ett Sagan om Ringen-intro!

Hur som helst, skivan är bra tycker jag. Den blandar Dimmu Borgirs dåtid och nutid, kan man konstatera såhär i efterhand när senaste verket "Abrahadabra" har tagit de steg det har tagit.

Dessutom är det en svart historia som passar utmärkt att överraska med så här i början av serien Sommarskivan. Jag ska nog minsann återuppleva de där dagarna själv idag, Midsommardagen och allt!

SRM's lista över de 50 bästa skivorna. Eller: "Hur fan tänkte ni där"?

...förra inlägget var tänkt att vara det sista innan helgen - men så kom jag hem. Till slut. I lådan ligger Sweden Rock Magazine, med en framsida som lockar med en lista över de 50 bästa skivorna som släppts 2001-2010.
En del gillar listor, andra inte.
Jag gillar dem.
Förstås.

Men så börjar jag läsa, och det blir förstås krav på ett inlägg.
Såhär ser läsarnas och skribenternas listor ut!

Alltså - vafan?

Okej, jag ska inte säga något om att folk t ex tycker att Mastodons "Crack The Skye" är bättre än "Leviathan". Sånt känns som petitesser.

Jag ska inte ens säga något om att läsarnas inte har med en platta som "Morningstar" med Entombed. Jag ska inte heller börja orera om Iron Maidens egentlige form, och huruvida de förtjänar sina placeringar eller går på gamla meriter.

Petitesser.

Jag ska däremot säga såhär - Ghosts debutskiva är INTE en av de tio bästa skivorna som gjorts under de sista tio åren. Den är bra, men nog fan har man tappat perspektivet lite?

Jag var helt enkelt tvungen att ställa mig vid skivhyllan och bara spåontant plocka fram 10 plattor som inte finns med alls, på någon av listorna. Jag orkade inte ens bemöda mig vid att fundera på vilken av Behemoths skivor som är nummer ett, utan greppade en i farten. Jag orkar inte ens kommentera att den enda platta The Haunted fått med var senaste "Unseen", eller att svenska band som Candlemass eller Katatonia inte finns representerade. Jag noterar att personliga favoriter som är lite smalare inte ryms, och kan ha förståelse för att ex Keep of Kalessin eller Tiamat inte röstas fram.

Men.

Hur kan man missa samtliga nedanstående skivor?

...saknar du band? Testament, Kreator, Dimmu Borgir, Lamb of God, förra årets bästa skiva med High On Fire? Alice In Chains återkomst?

Jag med. Tror jag. Men såhär är det:folk har uppenbarligen dålig smak.

Rent objektivt, alltså! :)

Vill du läsa en annan lista med lite mer tanke och mer lyssning kopplad till den så kollar du in Metal Bastards nedräkning över de 30 Bästa skivorna under samma tidsperiod.

Själv ska jag nog ta en öl och lugna mig lite. Kanske slappna av med Aftonbladets recensioner av Morbid Angel, Judas Priest, Saxon, Queensryche eller Accept. Till exempel. Trevlig helg. Igen!

Recension: Rev 16:8 "Ashlands"

Svenska Rev 16:8 har tagit sitt namn från Uppenbarelsebokens avsnitt med samma nummer. Där står följande:
The fourth angel poured out his bowl upon the sun, and it was given to it to scorch men with fire.
Med det i åtanke och ett omslag som det till vänster så förstår man ganska enkelt vad som bjuds på bandets andra epos "Ashlands".

Ja, vi pratar black metal!Referenserna som anges är band som Dissection, Watain och Ofermod, och för egen del skulle jag vilja addera även Dimmu Borgir (nä, inte de senare årens symfoniska utsvävningar, utan tidigare än så) helt enkelt för att jag ofta tycker att sångaren Talon låter rätt lik Shagrath. Eller, kanske är inte Dimmu Borgir rätt namn, det är faktiskt påfallande ofta som jag har tänkt på Ov Hell där samme man sköter gastandet. Den här skivan har starkare låtar dock!

Mest lättillgängliga och direkta är spåren "The Chase" - som bjuder på plattans enda mer melodiösa och lite svängiga inslag - och "Serenade" som kombinerar elakt piskande med en skön gitarrslinga.

De spåren sitter i stort sett omedelbart, medan låtar som titelspåret, "Agenda", "Blackline Sundown" och "Coal Mirror" initialt inte biter sig kvar utan snarare rinner av mig.

Med tiden händer dock något.

Låtarna kryper under skinnet.

Naglar sig fast med små små taggar.

Och fastnar.

Vore det inte för att de instrumentala passagerna "A Study Of Patterns And Habits" samt "Leave Me" är ganska tråkiga samt att jag gärna hade sett lite mer variation i form i tempo i låtarna så hade detta varit riktigt bra.

Ett eller två avbrott från piskandet, med lite insprängda delar sväng och episkt elak känsla tycker jag jag personligen skulle lyfta hela anrättningen till nästa nivå.

Fast, man kanske inte ska klaga.

Det är fortfarande bra.

Ljudbilden - utmejslad i Necromorbus studio - är riktigt bra, och bandet med Nefastus på gitarr och bas samt Pata på trummor till komplement till redan nämnde sångaren Talon gör en bra insats. Bandet backas också upp av AFM som bolag, så sannolikt får vi fortsätta följa detta gäng framöver, då de redan verkar ha nått relativt stora framgångar. Sånt brukar majorbolag rida på!

Som kuriosa kan förresten nämnas att skivan finns i en limiterad version på vinyl.

666 exemplar.

Förstås....

Nå, skivan hittar du på Spotify, samt att du kan kolla in gängets MySpace.

Bästa Spår: ...det får nog bli "The Chase". Jag är ju en liten mjukis som dokumenterat har en svaghet för när black metal infogar en extra dimension av känsla och sväng...

Betyget då? Jo, vi landar på en trea till slut, men den ska ses som stark. Detta är en skiva som växer, och gillar man dessutom black metal med bra produktion och starka låtar så är det ett givet köp.

Rev 16:8 "Ashlands" - 3

Veckans Tips: Crucifyre "Infernal Earthy Divine"

Det har sagts förrut, men tål förstås att upprepas - Pulverized Records är platsen att leta på om du vill ha högkvalitativ svensk dödsmetal! Tidigare i våras var det Interment som plockades upp ur myllan, likväl som Tribulation har gjorts tidigare. Pärlan denna vecka heter Crucifyre, och det är inget annat än en ren stänkare i krysset.

Med Dimmu Borgir-inspirerad titel där man staplar ord på varandra så frontar Crucifyre med ett fulsnyggt omslag signerat Stefan Hansson, samt en bandlogga som på ett briljant sätt sätter fingret på bandets jävulska budskap.

"Infernal Earthy Divine" är musikaliskt en dödsmetallplatta med inspiration av thrash, och istället för avgrundsdjup growl bjuds vi istället sång av Erik "Tormentor" Sahlström som påminner mer om den typ av skrik man återfinner på At The Gates eller Slayers tidiga verk. Bandets huvudman är dock Yassin Hillborg (ex Afflicted) som står för både trummor och gitarr.

Med låtar som "Born Again Satanist", "Kiss The Goat", ""Thessalonian Death Cult" och "Majestical/Sadistical" trycker gänget gasen i botten och bjuder på en resa som motsvarar många av de förväntningar man kan ha på en platta som faktiskt dök upp på plats 3 i Close-Up Magazines årsbästalista 2010.

Bästa av alla är dock "Witch Hammer".

Grym låt, grym titel.

Du hittar skivan på Spotify, och egentligen är det inte mycket att bråka om.

Gillar du driven döds så kommer du att gilla det här.

Pulverized Records har levererat. Igen!

3 Röster om Dimmu Borgir

Dimmu Borgir, ett av världens största och mest populära band inom extrem metal.
Dimmu Borgir, ett band som är på väg att leta sig från ytterligheten till en mer lättillgänglig mittfåra?
Åsikterna om senaste alstret Abrahadabra" går verkligen isär, och jag har hört oerhört mycket om just denna platta. Ris, och ros. Själv gillar jag plattan skarpt, och tycker att dess symfoniska vansinnesproduktion med hel storbandsorkester och körer lyfter det hela från att fastna i ett allmänt "black-metal-träsk", och jag står fast vid den fyra som jag delade ut på recensionen.
Vad är blott en enda åsikt?
Inte mycket, och därför är det med glädje jag kan släppa lös en "3 Röster om" när det gäller just den här plattan, och det är med spretig bakgrund som gästerna sätter tänderna i skivan.
Enjoy!

SheerFaith: Jag har inte hört nåt av Dimmu Borgir på ganska länge. Tror att jag kan ha lyssnat på Enthrone Darkness Triumphant när den kom. När jag nu lyssna på denna platta förstår jag varför. Jag antar att man ska "känna" nån skags ond atmosfär med alla symfoniska inslag. Det enda jag ser framför mig är Gargamel som aldrig får tag på smurfarna. Inte blir det bättre av att bilderna på bandet är i någon slags satanisk Djingis Khan stil. Plattan är klinisk ren i sin stil och innehåller ingen ondska överhuvud taget. Ett tips till bandet: Ändra stilnamnet från "symphonic black metal" till "Child friendly fluffy metal"
Betyg: 2

R2: Första gången jag hörde Dimmu Borgir hörde jag låten Dimmu Borgir (ja jag är ny inom Black Metal) och det första jag tänkte var storslaget. Kan black metal låta såhär? Jag gillar mixen av symfoni och black metal, en cool kombination. Mycket bra låtar, härlig produktion, bra ljud! Jag fick på ett bräde låna 12 black metal- plattor av Chief Rebel Angel och Abrahadabra är lätt den mest spelade, än så länge. Jag ska köpa!
Betyg: 4

Per: Det som varit på gång sedan länge har nu hänt fullt ut, gitarren har hamnat i baksätet till förmån för en hel symfoniorkester.
En mycket dålig idé om jag får tycka.
Tycker de ska satsa fullt ut och skriva en musikal istället vilket nog innerst inne kanske är vad de vill göra, vem vet.
Klanderfritt framfört med bra produktion men för mig funkar det inte.
Betyg: 2

Hehe... skön mix - en som aldrig hört bandet, en som lyssnat någon gång för urminnes tider och en som följt med deras resa och känns på väg att hoppa av den. Snittet hamnar hur som helst på 2,66, dvs precis under "bra".
Rätt?
Fel?
Allt är som sagt subjektivt. Hur som helst är det kul med flera personers åsikter, tycker jag, och vill du medverka i "3 Röster" så går det bra - panelen ändras lite hela tiden. Släpp ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com bara!

Ett skepp kommer lastat

..med lättlyssnad och svängig black metal!

Kompisen R2 är på väg över till den mörka sidan, och undrade om jag kunde plocka ihop lite relativvt enkel och bra black metal.

Klart jag kan.

Trots det rådande kaoset i skivhyllan hittade jag lite Watain, Satyricon, Immortal, Dissection, Dimmu Borgir, Gorgoroth, Marduk och Enslaved.

Welcome, my friend... to the dark side!

Recension: Dimmu Borgir "Abrahadabra"

Det senaste alstret från Norges kanske största hårda musikexport Dimmu Borgir berör. Henrik på Werock hyllade plattan med ett betyg på 9/10, men jag har hört lika många personer som är besvikna över att dte inte längre skrivs hårda riff.

Borta är all personal utom det som grundarna räknar som den hårda kärnan, alltså Shagrath, Silenoz och deras ständiga "hangaround" Galder. Borta är skivtitlarna med tre ord i följd, och borta är de svarta nitarna och spikarna till förmån för vita scenkläder.

Faktum är att där Watain valt en väg där man letar sig längre in i mörkret och skrämmer skiten ur små barn, så har Dimmu Borgir valt motsatt väg. "Abrahadabra" bjuder bara stundtals på musik som kan kallas black metal, och det hela är väldigt barntillåtet.

Och jag tycker att det är bland det bästa bandet har gjort.

De befinner sig inte längre på den plats i livet där de skapar musik som matchar ett omslag med en bild på en naken och lemlästad kvinnokropp, men de har en otrolig fantasi och en känsla för det episka och symfoniska som är i stort sett omatchad inom scenen idag. Dimmu Borgir säljer dessutom så pass bra att de har råd att genomföra sina idéer på riktigt, och det ger hela den här skivan det lyster av trovärdighet som behövs, och lockar och drar sin lyssnare in i skapelsen.

Själv var jag helt golvad efter första lyssningen, antagligen mycket eftersom den totala upplevelsen.

Den här plattan är som skapt för att spela i en kompetent anläggning, och det märks att bandet har hela Kringkastingsorkesteret och kören Schola Cantorum Choir till sitt förfogande istället för keyboard och samplingar.

Så, hur låter skivan då?

Inledande instrumentala "Xibir" är filmmusik rakt av, och tyvärr rätt trist. Jag hoppar över den varje gång... för sen kommer "Born Treacherous", en bra låt som innehåller både lite riffande, bra gung och en mäktig känsla när kören sjunger refrängen. "Gateways" är förstasingel, och den är väl okej. Avslutningen på låten, sista minuten ungefär, är dock betydligt mer än okej, det är riktigt riktigt bra!

"Chess With The Abyss", "Ritualist" och "The Demiurge Molecule" fungerar väl (den sistnämnda har dessutom en inledning som har en tendens att fastna i huvudet på mig, det är en sån där snutt som jag ofta går och nynnar på i efterhand). Avslutningen på skivan är dock vassast, både "Renewal" och "Endings And Continuations" är riktigt bra, och "A Jewel Traced Through Coal" bjuder på lite befrinande rens.

Den riktiga pärlan har jag dock sparat till sist i upprapningen av spåren. "Dimmu Borgir", en låt som är i stort sett enbart bygger på kör och ett glädjesmittande driv.

Jag är fan kär i den låten!

Totalt sett är det här en skiva som rullat en hel del, och jag gillar den lite mjukare "filmkänsle"-inriktningen bandet har tagit. Det finns gott om andra band som bibehåller en elak image, och gör det bättre än just Dimmu Borgir, så varför hålla på med det?

Du hittar mer om bandet på deras MySpace, eller skivan på Spotify.

Bästa Spår: "Dimmu Borgir". Lätt. Jag säger som deras egna textrad... Dimmu Borgir... Forward... Onward... March!

Dimmu Borgir "Abrahadabra" - 4

Mest i spelaren

Det är onsdag idag, och det innebär som vanligt att Mest i Spelaren är uppdaterad.

Och denna vecka har dominerats av ovanstående platta.

Dimmu Borgir.

Spelade den för första gången i lördags, och ärligt talat... jag var helt golvad. Jag har hört så mycket olika om den här skivan - sågningar från min vän Per, hyllningar från Werock-kollegan Henrik samt en nyanserad och (som vanligt) välbeskriven sak från Tom S.

Dags att bilda sig en egen uppfattning, med andra ord.

Och säga vad man säga vill - den här påkostade saken är som skapad för att spela i en påkostad stereo. Och som tur är så besitter jag en sån, en som antagligen är aningen för dyr för mitt eget bästa... (här finns mer info om den, om du är nyfiken).

En riktig klassisk orkester, stor riktig kör och maffiga studios gör upplevelsen till en riktigt häftig resa. Och titelspåret har spelat så många gånger redan nu att det är rent av larvigt..

Fullständig recension så småningom!

Dimmu Borgir intar Arenan

Ikväll landar ett av höstens intressantare paket på Arenan här i Stockholm.
Dimmu Borgir är huvudakten, men de släpar med sig landsmännen Enslaved och SAHG, och min gissning är att det kommer vara rätt många som är lika nyfikna på dessa akter.
Samtliga akter har ju ganska nya alster i bakfickan, och framförallt "Abrahadabra" av Dimmu Borgir lockade ju fram glädjetjut på Werock.

Vi laddar väl?

Här har du "The Serpentine Offering"!

Recension Spiritual Beggars, SAHG och Circle II Circle

Ny månad - nya recensioner att läsa på Werock!
Denna gång har jag personligen satt tänderna i två stycken alster som har rötterna fast placera i 70-talets melodiösa och tyngre hårdrock, samt lite progressiv power metal.

Svenska Spiritual Beggars är Mike Amott's hobbyprojekt på sidan av Arch Enemy, och precis som tidigare är det hårdrock av hög kvalitet som serveras på nya plattan "Return To Zero". Recensionen finns här!

Norska Sahg kanske kan ses som den norska motsvarigheten, även om det
inte är riktigt samma stämpel av supergrupp över dem.
Musiken är dock av mer eller mindre samma bakgrund, och detta är den tredje skivan som Sahg gör. Bra sväng, bra tyngd, och dessutom är de aktuella som förband åt Dimmu Borgir för tillfället.
Kolla in recensionen här!

Circle II Circle är en ny bekantskap för min del, även om detta faktiskt är bandets 5:e platta och det är solid bakgrund på deltagarna.

Den här skivan har helt klart varit svårast att sätta betyg på av månadens skörd. Stundtals gillar jag det som fasen, stundtals faller det platt. Hur som helst så hittar du hela recensionen här.

Naturligtvis har kollegorna varit flitiga också. Som vanligt.

Denna månad hyllas Dimmu Borgir , Raubtier och Kvelertak, medan Volbeat och Vince Neil går helt andra betyg till mötes...

September - bra eller anus?

Snart är det slut på september.
Sjukt bra månad när det gäller skivsläpp.
För egen del har jag inte ens hunnit sätta tänderna i Megadeth "Rust In Peace Live", Dimmu Borgir "Abrahadabra", Volbeat "Beyond Hell/Above Heaven", Amorphis "Magic&Mayhem", Kataklysm "Heaven's Venom" eller lite mindre kända spännande akter som Kvelertaks självbetitlade album.
Det är helt enkelt för mycket bra musik som släppts nu, som det brukar vara i september.

Förr i tiden var det ju så att det kom typ 4 bra plattor per år. Trist i sig, men då gav man också dem rikligt med tid (jo, jag pratar waaaaaay back nu...). Ibland önskar jag att det var mer utspritt än nu.
Frågan är alltså - hur är det egentligen med en månad som september, när det regnar kanonplattor.
Är det bra eller anus?

Death Angel släpper nytt - och ett bra black metal-tips!

Amerikanska Death Angel släpper tydligen nytt veckorna som kommer.
Det hade jag missat helt. På nåt sätt.
Självklart ska kommande "Relentless Retribution" inhandlas, men är du sugen på lite material redan nu så får man smakprov - och möjlighet att ladda ner lite smaskens från bandets MySpace redan idag. Du kan förstås gotta dig med lite läsning sen "The Art Of Dying" var Veckans Tips här på bloggen, och givetvis ska du hålla korpgluggarna öppna för recension & en eventuell intervju på Werock (hoppas det går vägen, det verkar så...).

Bandet har, tycker jag, visat en god form de senaste skivorna och jag är personligen rätt spänd på att se vad de åstadkommit nu. Till dess tar vi en gammal klassiker, från "Act III". Mjukisrock De Luxe... skruva upp volymen och spana in vädret utanför!




Om det här skulle vara lite för soft musik för din smak så får du ett annat tips här och nu - Abigail Williams. Bandet kommer att recenseras av Werockkollegan BiblioteKarin till månadsskiftet, och jag är riktigt nyfiken på hur hon bedömmer jänkarnas black metal eftersom jag själv lyssnar rätt mycket på detta för tillfället. Jag tycker det låter som en korsning av Dimmu Borgirs extravaganta och rätt svulstiga arrangemang, men så kommer helt plötsligt en del progressiva inslag och solon som lyfter det hela flera nivåer och får det att påminna inte så lite om Opeth - bara för att i nästa fas riffa med samma beslutsamhet som sentida Satyricon. Skivan heter "In The Absence Of Light" , och gillar du de nämnda referensera så ska du kolla in dem. Hoppa över första låten "Hope The Great Betrayal" bara, den är faktiskt svagast på skivan enligt min högst objektiva mening...
Du hittar bandets MySpace här!