Besatt: Gorgoroth "Quantos Possunt Ad Satanitatem Trahunt"

Mörker.
Inte musikaliskt till att börja med, utan bokstavligt.
Alla i huset sover. Utanför är det natt, och med den vinter som råder i Svea Rike så tar mörkret över.
I sängen ligger jag.
Det hörs, gissar jag, knappt något mer än lite prassel av täcket, och ett svagt ljud av kraftigt dämpad musik.
Jag gissar, eftersom den dämpade musiken kommer från stora hörlurar som sitter på mitt huvud, mina öron, och på insidan av dessa så är volymen dånande.
Det är natt, mörkt, och egentligen alldeles för sent. Jag borde sova, men kan inte hålla mig.
Jag bara måste höra sångaren Pest en gång till, när hans stämma med desperation och övertygelse bryter tystnaden och han uttalar det som hela skivan andas: rebirth of Gorgoroth!

Besatt tar slut här.
Detta är det sista inlägget i serien, i alla fall under så lång tid framåt som undertecknad kan skåda, och den tar slut med en av de där skivorna som fullständigt tagit över mig en tid. 
Som inte bara trängt undan all annan musik, utan även inkräktat på övrig aktiviteter på ett sätt som egentligen inte kan sägas vara normalt.
Med andra ord, det som varit hela essensen av Besattserien, och som finns latent i Rebellängeln hela tiden.
Genom hela serien har det varit ganska stort fokus på det andra, det som hände precis då, när skivan i fråga stod i fokus. Det har varit nedslag i känslor och händelser i samband med min skilsmässa, föäldrarskap, första skivorna i vinyl. och CD-format, kassetband och besök i pojkrummet - huller om buller.
Denna gång är det egentligen inte en enskild händelse som ska få stå i fokus, utan allt som hänt sen jag flyttade familjen till Tyresö, sen bloggen startade.
Den här skivan kan vara den som är allra mest förknippad med just det.
Jag upptäckte den märkligt nog inte under 2009 när den släpptes, utan i början av 2010.
När det var vinter och mörkt, precis som anges i ingressen av detta inlägg.
Då hade vi bott i radhuset i Tyresö, min lilla familj och jag, i dryga ett år. Flyttade in december 2008, och i samband med att jag spelade den här skivan på nätterna så gick jag även åter till jobbet efter närapå 9 månaders föräldrarledighet.
Det var... inte helt enkelt. 
Tog lång tid att få skallen att funka som vanligt, yrkesmässigt, igen - och det blev antagligen inte lättare av att jag låg vaken och lyssnade på musik i nattmörkret.
Till saken hör också att det faktiskt är sen jag kom hit, till Tyresö, till en ort som jag inte hade någon som helst anknytning till innan, som jag verkligen har kommit hem.
Det är en småstad.
Mina killar har rusat in i snart sagt varenda affär i vårt lilla centrum så jag hälsar och småpratar med tamejfasen alla här. Vet vem som är vem. Hör hemma.
Och det hör ihop med att jag funnit mig själv, efter alla turer i livet (jo, ni vet ju om ni läst Besatt...), och att jag mitt sätt att få vardagen att fungera.
I vardagen finns den här bloggen.
Metalbloggen. Metalyze. Metal!
Den har gett mig så löjligt mycket.
Vänner som startat som digitala och slutat som verkliga. Uppmuntran. Kritik. Möjlighet att intervjua stjärnor - och kanske framförallt upptäckten av så sjukt mycket ny och bra musik.
Det gör att det känns fint att sätta punkt för Besatt här.
Gorgoroth-plattan tänker jag inte dissekera så mycket mer här och nu, det finns en Tvekamp som gör det sen tidigare, och använder istället skivan för att symbolisera såväl min egen återfödelse som det maniska mörkret som finns hos oss skivnördar.
Det kommer alltid att bli fler händelser i mitt liv som knyts samman med en skiva eller en annan. 
Det kommer alltid ny musik att knyta till livslinjen.

Men det tar vi då. När det är dags. 
För nu släcker vi lampan för Besatt, och gör det genom att än en gång lyssna på den där magiska textraden som så bra förkunnar hur det känns när man varit ute på en lång vandring och nu är hemma. 
Rebirth of Gorgoroth. 
Rebirth of the Rebelangel...

Besatt: Audioslave "S/t"

Metalbloggens näst sista inlägg i Besattserien (jo, du läste rätt, vi ser slutet på den här ganska mastiga artikelserien, men det kan vi väl låta vara till det allra sista inlägget...) ska handla om kärlek.
Till viss del kärlek till en skiva, men framförallt kärlek mellan människor.
Både befintlig sådan, och önskad sådan.
Det är ett nedslag i lata dagar i solen lika mycket som det en hyllning till en fast punkt under en turbulent tid, och det är en text där jag helt klart riskerar att emotionell - kanske rent av lite gråtmild och melankolisk. 
Vi kanske ska börja med just det.
Den fasta klippan.
Min bror.

Det var faktiskt han som satte den här plattan i nävarna på mig en gång i tiden.
Skivan i sig är visserligen ett kapitel för sig, 17 helt magiska låtar som sparkar stjärt på det allra bästa av sätt, men det kan vi återkomma till.
Jag minns tyvärr inte exakt när han introducerade mig för skivan, men ändå kommer den alldeles för alltid att vara förknippad med just min bror.
Han hade det kanske egentligen inte så lätt.
Hade själv brutit upp från ett längre förhållande, hittat ett nytt arbete som var krävande och stundtals, tror jag, kändes som närapå övermäktigt för honom, och ett boende som kanske inte kan kategoriseras som drömmen.
Det var visserligen relativt nära hans jobb, men ni som är lite bevandrade i Stockholms förorter vet att en adress på Malmvägen i Sollentuna inte direkt klingat högt.
För er som inte vet så mycket om 08-områdets förorter kan berättas att det nog är mest känt för att en viss Christer Pettersson hade sin hemvist där en gång, samt att det är ett a v de områden där det bor flest nationaliteter i samma huskropp.
Nyårsafton på Malmvägen är som att befinna sig mitt i kriget.
Det luktar krutrök, smäller bomber överallt och folk äter lite vad som helst.
För en svennebanan som undertecknad, med lite skyddad uppväxt och ett utseende som tillhört normen för det här landets invånare rätt länge så kan det vara lite av en chock.
Grejen var ju då det - brorsan hade en bostad.
Och ett hjärta av guld.
För trots sina egna svårigheter och utmaningar så tvekade han aldrig (ja, i alla fall inte som jag minns det) när jag var vilse och behövde en livboj.
Mitt äktenskap hade gått i kras.
Min identitet, mitt jag, var utmanat och lite på glid.
Jag visste nog egentligen inte vem jag var, vad som var den sanna och innersta essensen i mitt jag, och mitt i allt detta sökte jag en plats att börja om.
En spillra.

Den där spillran lyckades till slut köpa en lägenhet, men fick det inte att stämma med inflyttningsdatum och utflyttningsdatum, så dryga månaden, en och en halv eller så, så var jag utan bostad samtidigt som sorgeprocessen och läkningsprocessen pågick.
Inte optimalt, kan man säga, och att han gjorde plats för mig då går inte att sätta ett värde på. Jag är evigt tacksam för det och kommer alltid att förknippa den här skivan med den kärlek jag har för brorsan.
Den där klippan som stod så stadigt när det stormade.
Älskar dig brorsan, om du nu läser det här.

Så småningom kom jag ju ur det.
Natten föder dag, och det blev gryning för mig med. Livslusten återkom, jag läkte. 
(det där vet du säkert mer eller mindre allt om, har du följt serien Besatt så har du fått skivor till varenda mer eller mindre hjärtskärande/glädjeskrikande stund).
Och när jag kom ur det så skulle ett lite oväntat ställe bli min oas.
Hagaparken.
Ja, där Vickan och Daniel numera bor. Kronprinsessan, alltså.
Men hon gjorde ju inte det då.
Istället kunde jag springa, promenera och slappa i parken - påfallande ofta med just den här skivan i hörlurarna.
Audioslave hade lyckats åstadkomma en mer eller mindre perfekt platta för det jag behövde, i längd, i livsglädje, i variation mellan bra driv och sväng.
Med bra ljud.
Otaliga är de varv jag har promenerat runt Brunnsviken med Chris Cornells fantastiska sång som sällskap.
Otaliga är också de gånger jag solade i parken med hörlurar på.
Och kollade på tjejer.

Alltså, jag fattade ju egentligen inget. Efter typ 10 år i monogamt förhållande landade jag i en situation som dessutom hade påverkats av sociala medier, dejtingsajter och sms.
Resultatet = ett stycke livrädd och helt nollställd Rebellängel som inte hade den blekaste jämra aning om vad som gäller och hur man beter sig.
Hur och när tar man kontakt med någon som verkar intressant?
Mängden katastrofer är i samband med utforskandet hur detta går till är även de otaliga, och på något sätt är detta dess soundtrack.
En bitterljuv blandning av kärlek till bror, nyfikenhet och total förvirring. 
Det finns episoder som slutar med att jag somnar i solen, liggande på sidan och inte vaknar förrän skivan är slut. Utan solskyddsfaktor, med resultatet att jag blir totalt knallröd på hela vänster sida och likblek på höger.
Eller om när jag så småningom träffar min nuvarande hustru, helt enkelt genom att hon jobbar i receptionen hos det företag jag besöker intensivt genom jobbet, och som därigenom ger mig den perfekta förevändningen för att sippa lista ut hur normerna fungerar när man ska ta kontakt med någon.
Det finns, skulle jag tro, lika många fantastiska historier att gräva ner sig i som det finns fantastiska låtar på den här skivan.
En skiva som doftar kärlek och sommar.

Tack brorsan!

Besatt: Clawfinger "Deaf Dumb Blind"

Helt ärligt - det är inte alla skivor som besatt mig som jag såhär i efterhand är stolt över.
Det finns en inte obetydlig andel som jag med tiden helst vill gömma undan lite i skivhyllan, och som jag har svårt att förstå att jag själv diggat så pass mycket som jag faktiskt gjort.
Ändå.
Hela konceptet för denna serie är ju att våga vara lite naken, våga visa saker som det faktiskt är och då kan jag ju lika gärna plocka fram en sån skiva.
Clawfinger slog ju igenom med dunder och brak i samband med denna giv. Tror inte det finns någon som lyssnade på musik runt den där tiden, alltså -93, som inte hörde låtarna "Nigger" och The Truth", och trots att jag ju var så pass gammal att jag borde haft bättre smak så spelades det här flitigt hemma hos undertecknad.
Idag finns den inte ens inlagd i min iPod (trots att jag ju lagt över i stort sett alla skivor jag kunde tänka mig att jag någonsin skulle vilja lyssna på, och sen några till utöver det), och jag hade nog fan inte hört den på i alla fall ett decennium innan jag grävde fram den ur hyllan när detta skulle skrivas.

Det är en påminnelse om en tid snarare än en specifik händelse för min del.
Här var jag mitt mellan att vara barn och att vara vuxen.
Precis där man tror att man är mer vuxen och klarar sig bättre än vad man egentligen gör, och där man ändå - om något går emot i livet - behöver få krypa hem och få hjälp och stöd.
Att jag befann mig där i tid och rum gör ju inte att jag blir mer stolt över att jag gillade det här så mycket, men jag var ju i alla fall inte ensam.
Nåväl.
Det vi ska prata om är sommarnätter.
Sommarnätter i den där magiska brytgränsen mellan barndom och vuxenliv.
Sommarnätter där det var okej att bada i en mer eller mindre kolsvart insjö där vattnet värmts upp under en het sommarsol och därmed är betydligt varmare en den nattfriska luften, ljuset som finns i Norrlandsnatten till trots.
Sommarnätter där det inre barnet ville hänga med när kompisgänget bestämde sig för att grilla och dricka folköl på en strand medan det vuxna inre jaget hävdade förnuftets väg och att det minsann var dags för jobb om bara några skälvande timmar.
En märklig tid att förknippa med Clawfinger, men så är ju också hela "Deaf Dumb Blind" en rätt märklig skiva, egentligen. 
Rap-metal. Vad fan är det egentligen?

Nå.
Skivan då.
Jag är som sagt säker på att du hört hela eller delar av den, och kanske har du ett eget ex någonstans. Det är inte osannolikt. Plattan kom -93, och bandet bestod av Zakk Tell, Jocke Skog, Erlend Ottem och Bård Torstensen. En norsksvensk union, alltså, det minns man inte idag. Det enda man faktiskt är väl Zakk Tell, som hade ett ganska särpräglat och karakteristiskt utseende (det kanske han har än idag, om det vågar jag inte sia).
Clawfinger fick komma ut och spela en hel del i Sverige på den tiden, jag vill minnas att de spelade på Skelleftefestivalen bland annat, och visst spelades det en del Clawfinger i de där ljumma ljusa sommarnätterna däruppe. Jag var, som sagt, inte ensam om att falla för bandet, och jag kan bland annat minnas en episod där vi skulle bevista Trästock, alltså den lokala gratisfestivalen som mest spelade mindre kända akter (vilket, med Skelleftemått mätt, fortfarande innebär snudd på världselit inom indiepop eftersom man hade skivbolaget A West Side Fabrications lokalt, och akter som This Perfect Day, The Wannadies, Bear Quartet med flera därmed faller inom ramarna). Festivalen var förstås döpt med kärlek och humor efter den något mer berömda Woodstock, och eftersom den var gratis så var det varje år ett måste att besöka den.
Den var även drogfri.
Det var väl okej vissa år, men någonstans här ikring, 93 eller 94 ungefär, så kom öl med i bilden under just de där sommarnätterna. 
Och då minns jag hur vi satt under en gammal träbyggnad, en stuga som står nästan som på pålar så att det bildas en "krypgrund" på närapå 1 meter i höjd, utanför entrén på Nordanåområdet och spelade Clawfinger på en medhavd bandare och drack öl.
Utanför festivalområdet var det ju svårt att hålla koll, och eftersom det var just gratis kunde man ju komma och gå som man ville. Alltid var det någon i gänget som stod över en konsert för att passa platsen medan andra kilade in för att kolla ett band.
En gång i tiden hade jag också ett gäng t-shirts från festivalerna. Det var kul, då var det också enklare att minnas vad man såg varje år, men det är ju säkert 15 år och 10 kilo sen. Minst...

Annars är det en romantisk bild jag har av de där nätterna.
Just ljuset som finns en sommarnatt i Västerbotten och norrut, det är ett skimmer som är svårt att förklara i text och dröjer sig kvar i minnet. Hur konstigt det nu är att det är just "Deaf Dumb Blind" som tar mig tillbaka till den där tiden så är det ändå tacksamt.
Det var vackert och svårt på samma gång, och tittar jag tillbaka på den jag var då, och trodde att jag kanske skulle bli så tycker jag ändå inte att det är så otroligt stor skillnad. 
Trots att jag under livets gång varit iväg på krokiga stigar som tagit mig bort från mig själv så är jag, just nu, ändå ungefär där jag trodde att jag skulle vara.
Konstigt.
Precis som Clawfinger "Deaf Dumb Blind", att den en gång besatt mig kan jag nu tycka är konstigt.
Det verkar ju ha blivit bra ändå till slut!

Besatt: Bad Religion "Generator"

Jag vet inte om det är sant egentligen, och kan inte bevisa det på något sätt - men jag vill ändå hävda att alla killar som verkligen gillar hårdrock har haft en "Bad Religion"-fas.
En period i livet när det som spelades i stereon/kassetdäcket/walkman:en var jänkarnas lättsmälta samhällskritiska punkrock. Förmodligen sammanfaller perioden med någon form av tveksamt mode i form av säckiga byxor, bakvända kepsar och skateboards.
Bandet har ju dessutom varit i farten rätt så jäkla skitlänge, så det känns som om man hunnit med att täcka in flera generationer med ungefär samma sorts musik.
För mig var den perioden rätt sent, i alla fall känns det så om man jämför med när jag tor att de flesta har sin BR-era.
Det var efter att jag gått ut gymnasiet, och fick chansen att jobba som Kamratstödjare i Skolan, så kallad KIS. 
KIS?
Märkligt namn, men ändå ett begrepp i Skellefteå Kommun, och ett mycket bra initiativ.
Det gick (tror tyvärr inte att det finns längre, och jag är alldeles för lat för att försöka kolla upp det) ut på att man tog fem ungdomar som befann sig mellan att vara barn och att vara vuxen, gav dem lite basal utbildning och handledning och sedan släppte dem på plats i grundskolor runt om i kommunen, i syfte att agera goda förebilder och bygga ett bra klimat bland skolungdomarna (eller skolbarn, som det egentligen är fråga om när det gäller högstadiet). Ersättningen var försvinnande låg, jag har för mig att det var sama ersättning som man skulle fått om man var arbetslös, dvs en del hade samma villkor som om man stämplade, men de allra flesta kom ju direkt från skolan och fick den där KAS-ersättningen med några hundralappar. 
Det spelade mindre roll, det där med ersättningen, det var ju erfarenheten som var grejen.
Såhär i efterhand så är det ett av de roligare - och mentalt tuffaste - jobb som jag har haft, och det är i den perioden vi ska göra nedslag i denna veckas Besatt. 
Det är en period när kidsen i den skolan jag fanns, Örjansskolan i Skelleftehamn, blandade Ultima Thule med just Bad Religion i sitt sökande efter uppmärksamhet, och där stora delar av dagarna gick ut på att bli testad, prövad och vägd.

Jag har valt "Generator" som representant för just min period av Bad Religion, men egentligen skulle jag väl nästan ha kunnat valt vilken som helst av skivorna innan där. Jag hade nämligen ingen koll på bandet innan jag hamnade i elevrummet där, och där härskade skivor som "Recipe For Hate", "Generator", "No Control" och "Suffer" (tilläggas bör att tidigare nämnda Ultima Thule var förbjudna här, och antagligen var det väl det som bidrog till fascinationen, just att det var FÖRBJUDET och att alla äldre sa att det där får man inte lyssna på - men det är en annan diskussion som jag inte tänker ge mig in i, i alla fall inte här). Det var ett klassiskt elevrum, pojkarna skränade och märktes mest (därav musikvalet, det fanns alltid någon som gick och bytte om tjejerna försökte sig på att spela sin egna musik) medan de tävlade om uppmärksamheten från de tjejer som ansågs näst snyggast. De snyggaste ville träffa killar som gick i gymnasiet och var liksom bortom räckhåll.
Under den här tiden kom jag att älska bandet.
Enkelheten, drivet, melodierna och passionen som finns i musiken är helt enkelt både vacker och lockande, och på "Generator" finns låtar som "Too Much To Ask", "Atomic Garden" och "No Direction", spår som var helt självskrivna när jag skapade mitt egna best of-band som rullade i bilen när jag körde fram och tillbaka till jobbet.

(Fruktansvärda resor, inte långa alls eftersom det är max 1,5 mil mellan Bureå och Skelleftehamn, men det var en svinkall och snöig vinter och jag hade ju inga pengar så min skogsgröna Volvo 242 från -76 hade blankslitna däck och en läckande kylare samt dåliga tändstift som gjorde varje resa till ett lotteri...skulle man komma fram?)

Och den där tiden.
Det är för mig fortfarande omöjligt att lyssna på skivan utan att förflyttas dit i tid.
Vi var fem stycken KIS:ar, alla olika. En vald för att kunna knyta an till de lite mognare tjejerna, en för att funka med de ensamma själarna i korridorerna och så vidare. Varje arketyp fick en matchning. Min var nog de stökiga killarna som ville verka häftiga men var ganska mjuka innerst inne. Idrottskillar ofta, för det mesta helt harmlösa men det fanns förstås undantag. Många gånger härskade flockmentaliteten, och under ytan var många av de här kidsen riktigt fina individer när de väl hade testat klart, provat klart och kunde börja lita på en gammal stofil (jag menar, herregud - jag var ju typ 19 eller så då, det var ju stenålders i deras ögon), och jag kommer ibland på mig själv med att undra hur det har gått för dem i livet. En del har barn hos min mor inom barnomsorgen i kommunen, har jag förstått, och jag vill tro att de flesta har hamnat väl i livet och att man hade en liten flisa i bidrag till det, men det kan ju aldrig gälla alla. 
De som verkligen hade det tufft.
På riktigt.
De som texterna på en skiva som "Generator" kanske verkligen borde betyda något för.
Jag tänker på de där stackarna som var förbjudna att komma hem föra klockan 22 på kvällen, och som då givetvis hamnade i trubbel på grund av att de snattade eller bröt sig in någonstans där de var varmt. De som bar kniv och som jag fick avväpna. De som bara slutade att komma till skolan ett par veckor i streck och ingen fick tag i.
De som verkligen levde på samhällets baksida, och där kanske skolan var andningshålet.
Där stod man sig ju, förstås, slätt, och det var väl inte meningen att de barnen och familjerna skulle hamna på lekmäns axlar, men man såg dem ju.

Mer nytta gjorde så klart en sån som jag med dem som tyckte att de var häftiga och ville prova att snusa eller skolka eller röka eller så. De jag kunde sno ciggen från, eller bära till lektionen (minns tydligt en sån episod med en av killarna, jag trodde han skulle vara skitarg när jag till slut ställde in honom i klassrummet men det slutade tvärtom. Han har till och med frågat efter mig när han stöter ihop med min goda mor och var efter den händelsen generellt vänligt inställd till mig) eller helt enkelt visa att det inte var okej att bete sig hur som helst med. Där funkade nog konceptet mycket bra, och jag vill tro att det gjorde skillnad för det allmänna klimatet på skolan.
Som nog idag är betydligt hårdare.
Jag är full av respekt och beundran för de av er som orkar och vill arbeta i skolmiljön. Ni behövs verkligen, alla goda förebilder (och där ingår förstås att vara en rocker, det är ju synonymt med "god förebild" som vi alla vet) och eldsjälar som orkar behövs.
Jag gjorde det bara en kort tid, lumpen kom och tog vid efter bara en termin, men den terminen visade ändå hur tufft det är.
Då behöver man bra kamrater för att klara sig.
Som Bad Religion.
De är goda kamrater tycker jag, fortfarande, även om deras sentida skivor ("New Maps Of Hell", "The Empire Strikes First" och "The Dissent Of Man" är alla fina stycken musik) inte ger mig samma nostalgiska tillbakablickar och minnen.
Det kanske är tur.
Jag vet inte om jag saknar den där tiden (och jag vet att jag framför allt inte saknar de där resorna som man aldrig visste om man skulle komma fram), och misstänker att den är färgad sådär som det kan bli. Att man bara minns det som var bra.
Igen, som Bad Religion.
En bra grupp att vara Besatt av.

Besatt: Paradise Lost "Icon"

Jag är bäst i världen på att åka buss.

Eller, kanske inte numera, nu för tiden är jag rätt dålig på det och åker faktiskt mest bil. Tyvärr. Men en gång i tiden åkte jag så sinnessjukt mycket buss att det är helt overkligt, och det är vad detta inlägg kommer att handla om, denna besatthet kommer att handla om.

Paradise Lost är ju ett av de där bandet som alltid kliat mig rätt, första kontakten var nog med ”Shades Of God” där låtar som ”Mortals Watch The Day”, ”As I Die” och ”Pity The Sadness” sätter klorna i vilken lyssnare som helst, men det är inte den plattan som ska vara i fokus nu. 

Det är uppföljaren, den mäktiga ”Icon”. 

Och det är en skiva som jag lyssnat på så många gånger i buss att jag tappat räkningen. Eller, i ärlighetens namn, jag har lyssnat på inledningen på den här skivan så många gånger att jag tappat räkningen. En av detaljerna med att bli bussåkarproffs är nämligen att man lär sig somna. Fort. Och hårt. Så pass att även om skivan man lyssnar på (rent tekniskt och korrekt var det nog en kassett, för på den här tiden så var det min trogna Panasonic med inbyggt uppladdningsbart batteri som följde mig överallt, men i alla fall – ni fattar grejen) var fantastisk och bra så försvann slutet i ett töcken av sömn och dreglande

Min bussåkarkarriär började redan i unga år. Jag bodde i en by utanför samhället där skolan fanns. Byn heter Sjöbotten, och någonstans här kan ni ju inse hur stor den är. Det var med andra ord en del i vardagen att åka skolskjuts, och när vi väl flyttade in till samhället så slapp man bara skolskjutsen under grundskolans få kvarvarande år. Så fort gymnasiet hägrade var man ju tvungen att ge sig poå det där igen, och åka in till stan (Skellefteå) med buss. Det var väl då som jag kom på alla fördelarna med buss, egentligen. I början använde jag nog tiden till att läsa läxor (30 minuter effektiv studietid som frigjorde nästan hela kvällen innan), men det gav jag ändå upp sen. Då läste jag nog inte läxan alls (gör nu inte som jag barn!) och sov på bussen istället. 

Jag satt bredvid Larsa från fotbollslaget, ganska långt bak till vänster på 07:40-bussen. Och vi sov ikapp, han utan hörlurar, jag med hörlurar och musik i. Fort som fasen lärde man sig att somna även om Larsa ryckte till på det där sättet man kan göra om man håller på att somna på ett ställe som inte är lika bekvämt som i en säng, och så vaknade man till slut helt groggy när det var dags att stiga av. Då var skivan i stort sett slut.

Senare i livet skulle jag förfina det där med att åka buss än mer. 

Efter gymnasiet väntade en tid som Kamratstödjare för stökiga högstadieungar (mer om det i ett annat Besattinlägg tror jag, det var en tid då Bad Religion härjade i såväl trakten som mina högtalare, och det finns ett knippe episoder att botanisera i...), men sen var det dags för lumpen. 

Den gjorde jag i Umeå, medan jag alltjämt spelade ishockey hemmavid, och gosse vad jag fick åka buss då! Permis de sista tio minuterna av varje dag för att hinna med bussen hem, 2 timmars bussresa, snabb middag, träning och sen hem till min dåvarande flickvän för att sova ett par timmar innan klockan ringde vid fem (!) för att jag skulle hinna med bussen tillbaka till Umeå. Fy fan, det blev inte många timmars sömn de veckorna när jag tänker tillbaka på det, speciellt som jag var uppe i varv efter träningen och inte kunde somna direkt. För att orka drack jag ett naturtillskott som heter Chisandra (stavning på det? ingen aning...), med bland annat rosenrot i. 

Helt livsfarlig grej, jag vaknade med ett pling vid fem, klarvaken och med förmågan att se i mörkret. Sen klarade jag mig med en fyra timmars sömn per natt hela veckan (samt små lurar i bussen då...), och så kunde det hålla på så i två veckor – för att sen krascha fullständigt, och så svimmade man en fredag för att vakna på lördagkväll igen, typ. Droger, någon? Man kan ju fundera hur det kan vara lagligt egentligen... 

Jaja, det var tider. 

Jag lärde könna alla busschaufförer, förstås, och hade gräddfil så de väntade på mig. 

En dag var det soldatmarschen och jag småsprang de tre milen med full packning för att hinna hem till en ganska tidig träning. Jag hann, så hem och träna och sen tillbaka till Umeå med sista bussen (jo, jag fattar.. sjukt många mil i buss för en träning, det blev ju runt 25 mil bara den dagen..). Eftersom bussen var i stort sett tom så lade jag mig och sov på de sista sätena. Smart tyckte jag. Inte smart, tyckte min kropp, för när jag vaknade hade knävecken svullnat upp som tennisbollar och jag kunde i stort sett inte vika benen. Busschauffören var hygglig med mig och körde en omväg förbi logementet när alla andra klivit av vid busstationen, men herregud vad vakten skrattade när jag sen kom gående/hasande/krypande! Det måste ju ha sett ut som om jag hade bajsat ner mig (försök själv att gå utan att böja på benen), och det var väl man trodde...

Nå, efter lumpen bodde jag och jobbade ett tag hemma i schtaan (Skellefteå) innan jag fick jobb i Umeå igen. Men hade hemmet i Skellefteå. Yes... mera buss.

Då var det ändå okej, för då sov jag aningen mer, hade slutat med det där Chisandramedlet och kunde ju dessutom planera så att det gick att äta på bussen på ett annat sätt. Det fanns ju liksom kylskåp att förvara medhavd mat i under dagarna då, både hemma och på jobbet, en lyx som inte var tillgänglig under lumpen. Då fick man alltså höra klart på skivorna, och självklart finns det massor av plattor som jag förälskat mig i under dessa förhållanden. Sittande på ett bussäte medan långdistansaren glider fram i vintermörkret. Vaken eller med dreglande koma som tillstånd.

Ingen är dock mer uppenbar för mig än just denna. 

Inledningen av ”Icon” är egentligen bisarrt bra, framförallt öppningen ”Embers Fire”, men även spår som ”Remembrance” och ”Forging Sympathy” är ju toppen. Höll man sig vaken bortom dem så fanns sen höjdare som ”Colossal Rains”, ”True Belief” och ”Weeping Words”.

En av bandets starkaste plattor, vill jag påstå – och ändå inte tillräckligt bra för att hålla ständigt liv i ett sant bussåkarproffs!

Besatt: Pearl Jam "Backspacer"

Den här serien heter Besatt.

Den handlar om skivor som under en tid blivit till min ständiga verklighet, och som fullkomligt kommit att äga mig och min tid. 

Den handlar om händelser, minnen och personer som jag förknippar med denna skiva och denna besatthet, och allt som oftast innebär inläggen ganska långa och målande beskrivningar på mina vandringsturer längs memory lane. Utlämnande, stundtals komiskt och ibland tragiskt, och för mig med en intim koppling till just en viss skiva, en sån där som kommit att bli en del av livet. Den här gången ska vi förstås också titta i backspegeln, men inte så vansinnigt långt bak i tiden. Vi ska titta på en skiva som kanske starkare än alla andra är kopplad till vad som kanske är det mest omvälvande i mitt liv (så här långt i alla fall): faderskap.

Jag har två barn, två grabbar. Båda är underbara skapelser, så pass att man kan fundera om de verkligen har mina gener, men det är ju inte alls det som denna Besatt kommer att handla om. Istället ska det handla om omställningen. Förändringen. Rädslan, lyckan, osäkerheten och glädjen. Livet. Som sig bör.

Innan jag blev förälder så trodde jag nog att jag hade koll på saker och ting. Läget under kontroll, och visste vad hela existensen handlade om. Var mina gränser gick, var mina starka och svaga sidor fanns.

Efter att jag blev pappa har jag gradvis (och, med tanke på att barnen ännu är så pass små så misstänker jag att jag har en lång resa kvar vad det gäller upptäckten av livet, med den enda skillnaden att jag nu förstår hur lite jag egentligen förstår. Om ni förstår...) kommit till insikt om sidor inom mig själv som jag inte alls visste om.

Det är som om alla mätare och reglage inte längre maxar ut vid 10, utan att jag upptäckt att det faktiskt går att vrida till 20. Så starka spontana känslor som barnen utlöst har jag tidigare inte kommit i kontakt med, och det gäller hela skalan. Glädje, sorg, ilska, förtvivlan, kärlek, oro. Hela paketet, och förutom att det verkligen gett möjligheten att träna på ens egna självkontroll så är det ruggigt häftigt att upptäcka att det man ju trodde var den maximala nivån av samhörighet faktiskt bara vara en platå innan en kommande toppbestigning.

Att det fanns ännu mer, dolt i ett eget litet rum som liksom inte var tillgängligt innan.

Så hur i hela friden passar nu det där svamlet ihop med Pearl Jam och just skivan ”Backspacer”?

Den skivan kom under hösten 2009.

Vädret när jag förälskade mig i skivan var en lång radda med helt fantastiskt strålande höstdagar, och jag var pappaledig med äldsta killen. Varje dag fylldes av äventyr oss emellan, där han försökte leta sig fram till nya kunskaper och jag försökte hitta min roll som pappa, och valet var i huvudsak att göra det utomhus. Vi hade picknick på liggunderlag i skogen, åt mjukostmackor och plockade höstlöv och bär och kottar, eller grävde i sandlådor fyllda med varierande mängd vatten och grus medan vi skapade det där bandet som är så fantastiskt. 

Det är ju ändå ett faktum: det finns inget som egentligen heter kvalitetstid med små barn. Det finns bara kvantitet, och det är den som är mest med barnen som blir den barnen tyr sig till och känner sig trygg med (vilket i sin tur öppnar dörren till en obehaglig tanke avseende hur mycket tid man har sina barn på dagis – eller förskola, som det egentligen heter – och vem som barnen kanske har störst trygghet hos... men det är inte ämnet för dagen, så det lämnar vi därhän). Och så var det då. 

Det var han och jag.

Varje dag. 

Utomhus, i ur och skur, och alla de där dagarna som det var skur...de minns jag knappt.

Jag minns bara dessa fantastiska dagar med hög, klar, frisk luft. Och när det var dags för lillkillen att sova så fick han göra det i vagnen medan hans farsa, eder undertecknade, promenerade med sin iPod på ”play” och hörlurar i öronen.

Hörlurar som spelade Pearl Jam ”Backspacer”.

Skivan är relativt kort, full av känslor i sig och för mig för evigt sammankopplad med den lilla bubbla jag levde i då. Under den hösten korsade jag knappt kommungränsen utan hittade mitt nöje och min vardag lokalt, och det är verkligen något jag inte ångrar. 

Tyvärr gavs inte den möjligheten med min yngre kille, trots de bästa av intentioner så fallerade det på praktiska spörsmål. Jag har förstås försökt uppnå samma grundtes ändå, den att det är kvantitet som räknas, och vi har verkligen haft våra stunder på andra sätt, men lika intimt förknippad som min äldsta är med just ”Backspacer” finns det ingen motsvarighet till med min yngsta. Så, med det – tillbaka till skivan i fråga då.

För det första – detta är inte grunge, det ska man ha klart för sig. Det är ren rock’n’roll när den är som mest vital och spretig, med låtar som klockar in runt tre minuter allihop, och bjuder på en fin blandning av stökigare och slätare stunder.

För det andra – det är mycket länge sen Pearl Jam var så här vassa och inspirerade. Visst kunde man ana på den självbetitlade föregångaren att det fanns något i görningen, men ändock kom det här som en fullständigt överväldigande skiva.

Den är som skapt för en promenad med den här skarpa, klara, höga luften som bara en fin höstdag i Sverige kan bjuda på. Vackra löv i fina färger och sprakande nyanser. Och att den då är sammanflätad med mitt eget sökande och finnande av papparollen gör den ju inte sämre direkt, det ger mig en personlig tillfredsställelse och skön trip down memory lane så fort jag hör plattan.

Och det gör jag, rätt ofta. Så kanske det blir när det är en skiva som är sammankopplad med så stora moment i livet...

Besatt: Death Angel "Act III"

En gång i tiden var jag en nörd. 

Eller, kanske... jag är fortfarande en nörd, fast på ett annat sätt numera. 

Hur som helst, en gång i tiden bestod stora delar av min tid av att a) träna, helst ishockey... samt b) lyssna på musik och spela in kassettband med blandad musik.

Denna ”Besatt” handlar på sätt och vis om båda de sakerna, samt om skivan ovanför som jag kopplar ihop med dessa saker. Death Angel ”Act III”. Thrash, men anledningen till att jag fastnade för plattan första gången var nog balladen ”Room With A View”. 

Jag hade en grej för mig där ett tag, att jag skulle spela in blandade kassetter med olika typer av musik, och så döpa serien till något. Den serien som innehöll diverse hårdrocksballader hade det ostigaste namnet av alla, jag skrev ”Squeeze” på kassetten och samlade olika mer eller mindre dassiga kramgoda låtar på dem. 

Rätt patetiskt i efterhand, men hey – så var det.

 Antagligen var det viktigt för mig att vara lite omtyckt, och jag har för mig att jag försökte spela lite av de där banden i hockeylagets bandare i samband med träningar och så, i någon form av försök att få folk att gilla hårdrock – men utan att egentligen våga stå för riktig hårdrock. Mellanmjölkens förlovade land, mittfårans trygga famn. 

Så klart stötte det väl ingen, men hallå?

Kan det bli mer blodfattigt och meningslöst egentligen?

Nåväl. 

Resten av skivan är ju kanske den egentliga behållningen, och den här plattan har jag haft både på vinyl och i CD-format. Det var vinylen som besatte mig ett tag, på den tiden då jag hade mitt pojkrum närmare resten av familjen (det blev sedermera ett mer avskiljt tillhåll när farsan ledsnat på att höra låtar som ”Seemingly Endless Time” och ”Veil Of Desception” på lite för hög volym och lite för konstiga tider och till slut spikade upp en skiljevägg i fritidsrummet bakom garaget till vilket jag fick flytta). 

Jag spelade den ta mig fan hela tiden ett tag.

Hade en kassett också så att jag kunde ta med mig ljudet (Walkman, barn, innan iPod och SmartPhones och grejor) när jag var ute på äventyr. 

Och det hände nästan bara vid två tillfällen, i alla fall under vintertid.

Antingen var jag i skolan (högstadiet var det som gällde den här tiden), eller så var jag på idrottsplatsen. 

Ishockeyrinken, med tillhörande omklädningsrum. Det var det enda som gällde, mer eller mindre. Det, och att äta. Och det tar oss in på en episod som faktiskt har samband med både tränandet och ätandet.

Det var nämligen som så, att i kombination med all träning så växte jag en hel del. Inte bara runt magen som nu är fallet, utan både på längden och tvären. På ett år la jag till en decimeter i längd och närapå 20 kilo, ett helt makaber siffra så här i efterhand. Och jävlar, vad jag åt!

En dag startade med frukost bestående av gröt och en fyra-fem mackor. Iväg till skolan, där jag hade tumme med matsalstanterna (som vi kallade dem alla, oavsett ålder) som släppte in mig och sköt till lite mackor på 10-raste, Sen lunch, två portioner. Nytt gullande med mattanterna vid 14-rasten innan skolan slutade och man fick cykla hem för att fika lite. En halv limpa eller så. Därefter middag med famlijen, två portioner, och lite musik på rummet. Sen kom farsan hem från jobbet, så då kunde jag äta middag igen, med honom, innan det var dags för träning. Efter träningen var man ju rätt hungrig, så en omelett på fyra-fem ägg med ost i satt bra till mackorna, och efter det lite musik och sängen. Problemet var bara att jag vaknade 1-3 ggr per natt och var hungrig, och smög upp för att äta. Sinnessjukt egentligen, men så var det. Och det där, det ställde inte bara till det ekonomiskt och logistiskt för min kära mor (hon har berättat att hon bakade 1-2 limpor om dagen den här tiden!), det producerade också en helt makalös mängd disk. 

Smutsig sån, som hamnade i mitt rum efter att jag tagit med mig allt in dit för att äta på kvällen och natten. Där samlades allt, tallrikar med fil, O’boy-glas, tallrikar. Äckligt, eftersom jag ju nu var tonåring och inte greppade att man ju bör bära tillbakla och diska allt. Effekten var ju att det luktade nog lite surt i mitt rum, samt att familjen i övrigt till slut inte hade något porslin. Det där tröttnade min mor på till slut, och eftersom hon talade till döva öron så beslutade hon sig för att göra något istället. 

En dag när jag kom hem från dubbla ispass hade hon helt sonika tagit ALLT LÖST i mitt rum och... bäddat in i sängen. Den var en halvmeter hög med smutstvätt, smutsiga tallrikar, böcker och annan bråte. Jag blev, med tonåringens enkelsidiga syn, heligt förbannad och skrek och härjade. Orättvist!!

Hon var rätt cool om det, vill jag minnas, och till slut fick jag ju bädda rent och städa. Det höll kanske en vecka innan jag började i samma bana igen. Den andra gången jag kom hem till den smutsbäddade sängen sa jag inte ett knyst. Med sammanbitna käkar bar jag ut all smutsig disk, laddade tvättmaskinen och lärde mig en läxa. Det var bara att börja sköta sig så att man kunde fortsätta vara i sitt krypin och sparka igång Death Angel. 

Som sista kuriosa så är det med min forna besatthet i tankarna ganska kul att jag faktiskt, via Werocks försorg, många år senare fick chansen att intervjua Rob Cavestany, gitarristen i bandet.  Du hittar intervjun här, och det blir väl ett lämpligt avslut för inlägget som helhet. 

Nu ska jag gå och plocka undan lite tvätt och grejer, annars vet man ju aldrig var den hamnar...!