Besatt: Paradise Lost "Icon"

Jag är bäst i världen på att åka buss.

Eller, kanske inte numera, nu för tiden är jag rätt dålig på det och åker faktiskt mest bil. Tyvärr. Men en gång i tiden åkte jag så sinnessjukt mycket buss att det är helt overkligt, och det är vad detta inlägg kommer att handla om, denna besatthet kommer att handla om.

Paradise Lost är ju ett av de där bandet som alltid kliat mig rätt, första kontakten var nog med ”Shades Of God” där låtar som ”Mortals Watch The Day”, ”As I Die” och ”Pity The Sadness” sätter klorna i vilken lyssnare som helst, men det är inte den plattan som ska vara i fokus nu. 

Det är uppföljaren, den mäktiga ”Icon”. 

Och det är en skiva som jag lyssnat på så många gånger i buss att jag tappat räkningen. Eller, i ärlighetens namn, jag har lyssnat på inledningen på den här skivan så många gånger att jag tappat räkningen. En av detaljerna med att bli bussåkarproffs är nämligen att man lär sig somna. Fort. Och hårt. Så pass att även om skivan man lyssnar på (rent tekniskt och korrekt var det nog en kassett, för på den här tiden så var det min trogna Panasonic med inbyggt uppladdningsbart batteri som följde mig överallt, men i alla fall – ni fattar grejen) var fantastisk och bra så försvann slutet i ett töcken av sömn och dreglande

Min bussåkarkarriär började redan i unga år. Jag bodde i en by utanför samhället där skolan fanns. Byn heter Sjöbotten, och någonstans här kan ni ju inse hur stor den är. Det var med andra ord en del i vardagen att åka skolskjuts, och när vi väl flyttade in till samhället så slapp man bara skolskjutsen under grundskolans få kvarvarande år. Så fort gymnasiet hägrade var man ju tvungen att ge sig poå det där igen, och åka in till stan (Skellefteå) med buss. Det var väl då som jag kom på alla fördelarna med buss, egentligen. I början använde jag nog tiden till att läsa läxor (30 minuter effektiv studietid som frigjorde nästan hela kvällen innan), men det gav jag ändå upp sen. Då läste jag nog inte läxan alls (gör nu inte som jag barn!) och sov på bussen istället. 

Jag satt bredvid Larsa från fotbollslaget, ganska långt bak till vänster på 07:40-bussen. Och vi sov ikapp, han utan hörlurar, jag med hörlurar och musik i. Fort som fasen lärde man sig att somna även om Larsa ryckte till på det där sättet man kan göra om man håller på att somna på ett ställe som inte är lika bekvämt som i en säng, och så vaknade man till slut helt groggy när det var dags att stiga av. Då var skivan i stort sett slut.

Senare i livet skulle jag förfina det där med att åka buss än mer. 

Efter gymnasiet väntade en tid som Kamratstödjare för stökiga högstadieungar (mer om det i ett annat Besattinlägg tror jag, det var en tid då Bad Religion härjade i såväl trakten som mina högtalare, och det finns ett knippe episoder att botanisera i...), men sen var det dags för lumpen. 

Den gjorde jag i Umeå, medan jag alltjämt spelade ishockey hemmavid, och gosse vad jag fick åka buss då! Permis de sista tio minuterna av varje dag för att hinna med bussen hem, 2 timmars bussresa, snabb middag, träning och sen hem till min dåvarande flickvän för att sova ett par timmar innan klockan ringde vid fem (!) för att jag skulle hinna med bussen tillbaka till Umeå. Fy fan, det blev inte många timmars sömn de veckorna när jag tänker tillbaka på det, speciellt som jag var uppe i varv efter träningen och inte kunde somna direkt. För att orka drack jag ett naturtillskott som heter Chisandra (stavning på det? ingen aning...), med bland annat rosenrot i. 

Helt livsfarlig grej, jag vaknade med ett pling vid fem, klarvaken och med förmågan att se i mörkret. Sen klarade jag mig med en fyra timmars sömn per natt hela veckan (samt små lurar i bussen då...), och så kunde det hålla på så i två veckor – för att sen krascha fullständigt, och så svimmade man en fredag för att vakna på lördagkväll igen, typ. Droger, någon? Man kan ju fundera hur det kan vara lagligt egentligen... 

Jaja, det var tider. 

Jag lärde könna alla busschaufförer, förstås, och hade gräddfil så de väntade på mig. 

En dag var det soldatmarschen och jag småsprang de tre milen med full packning för att hinna hem till en ganska tidig träning. Jag hann, så hem och träna och sen tillbaka till Umeå med sista bussen (jo, jag fattar.. sjukt många mil i buss för en träning, det blev ju runt 25 mil bara den dagen..). Eftersom bussen var i stort sett tom så lade jag mig och sov på de sista sätena. Smart tyckte jag. Inte smart, tyckte min kropp, för när jag vaknade hade knävecken svullnat upp som tennisbollar och jag kunde i stort sett inte vika benen. Busschauffören var hygglig med mig och körde en omväg förbi logementet när alla andra klivit av vid busstationen, men herregud vad vakten skrattade när jag sen kom gående/hasande/krypande! Det måste ju ha sett ut som om jag hade bajsat ner mig (försök själv att gå utan att böja på benen), och det var väl man trodde...

Nå, efter lumpen bodde jag och jobbade ett tag hemma i schtaan (Skellefteå) innan jag fick jobb i Umeå igen. Men hade hemmet i Skellefteå. Yes... mera buss.

Då var det ändå okej, för då sov jag aningen mer, hade slutat med det där Chisandramedlet och kunde ju dessutom planera så att det gick att äta på bussen på ett annat sätt. Det fanns ju liksom kylskåp att förvara medhavd mat i under dagarna då, både hemma och på jobbet, en lyx som inte var tillgänglig under lumpen. Då fick man alltså höra klart på skivorna, och självklart finns det massor av plattor som jag förälskat mig i under dessa förhållanden. Sittande på ett bussäte medan långdistansaren glider fram i vintermörkret. Vaken eller med dreglande koma som tillstånd.

Ingen är dock mer uppenbar för mig än just denna. 

Inledningen av ”Icon” är egentligen bisarrt bra, framförallt öppningen ”Embers Fire”, men även spår som ”Remembrance” och ”Forging Sympathy” är ju toppen. Höll man sig vaken bortom dem så fanns sen höjdare som ”Colossal Rains”, ”True Belief” och ”Weeping Words”.

En av bandets starkaste plattor, vill jag påstå – och ändå inte tillräckligt bra för att hålla ständigt liv i ett sant bussåkarproffs!