...om PARADISE LOST på Debaser Strand den 15/10

Jag var på spelning igår, PARADISE LOST manglade Debaser Strand.
Det var bra.
Det var ganska oväntade låtar, väldigt mycket från nya plattan.

All text, en hel del bilder och setlistan här. Kolla in!

Werock-recensioner: Rival Sons & Vallenfyre

Månadsskifte - och jag tror/hoppas/litar på att Werock som vanligt petat upp recensioner.
Detta inlägg skrivs i förväg, eftersom eder Rebellängel har lite semester, och därför vet jag ju inte helt exakt om det skett eller inte...men jag kan göra en mycket kvalificerad gissning.
Redaktör Bensch är nämligen en vansinnigt pålitlig herre, så det skulle förvåna mig om det inte blev av enligt plan.
För min del har det denna gång blivit två recensioner, av två vitt skilda alster.
Inte många likheter alls, förutom betyget.
Där Vallenfyre smaskar på med doomig döds, fläskiga riff och bygger en bro mellan Entombed och Paradise Lost så letar sig Rival Sons mot svänget och rock'n'rollens rötter i ett försök att förvalta arvet från The Doors och Led Zeppelin.
Där britterna överraskade mig med att överhuvudtaget komma med en uppföljare på debuten "A Fragile King" så fick upphetsningen över en ny Rival Sons-skiva mig att klippa sönder förpackningen när jag bröt mig in i paketet... (jo. Det är säkert... kolla)

Värdelöst.
Men, det går att ha kvar skivan i packningen precis, och familjen har haft glädjen (?) att lyssna på "Great Western Valkyrie" de senaste veckorna.
Det är ett stort steg framåt från förra given "Head Down", men ändå inte i paritet med "Pressure & Time". Tycker jag då.
"Splinters" låter...precis som framsidan ser ut. Svart och hård.

För övrigt - när du ändå är på Werock... det finns massor av läsning där.
Inte nog med att det finns fler recensioner (i skrivande stund vet jag inte exakt vilka, men jag vet att vi i alla fall snackar om The Wounded Kings), det finns även ett knippe fantastiska liverecensioner.
Flogging Molly.
Slayers bejublade spelning i Malmö.
Copenhell.

Kort sagt - du har gott om läsning där, även om nu Rebellängeln har lite ledigt för tillfället...!
Werock.se!

Veckans Tips: October Tide "Tunnel Of No Light"

Ibland är livet riktigt enkelt.
Som när man som medioker hobbyskribent försöker hålla en blogg vid liv, där ett av inslagen är en serie som heter "Veckans Tips", och där det går ut på att skriva lite och tipsa om riktigt bra skivor. 
Som när denna serie har sin årliga "svarta november", där temat för tipsen är att skivorna är motsatsen till glättiga och man får något sånt här i öronen.
October Tide är pusselbiten mellan tidiga Paradise Lost och Katatonia, och "Tunnel Of No Light" är en sån där dunderträff att det är rent av löjligt.
Det är så vackert, svidande episkt och direkt på samma gång, och hela tiden beckmörkt.
Det är, på det hela taget, ett av de enklare tipsen jag sprungit på - men ändå var dte nära att det inte blev av.
Jag recenserade förra given "A Thin Shell" för Werocks räkning, men tyckte att skivan var sådär. Ojämn, framförallt, så när 2013 års platta landade i skivdiskarna lät jag den gå mig förbi.
Till dess att Per sa åt mig att skärpa mig, och att den här given var hästlängder bättre.
Han har rätt.
Den är riktigt bra.
Från första stund till sista är det en njutning att få lyssna på spår som "Of Wounds To Come", "Our Constellation", fantastiska "Watching The Drowners" (vilken titel... vilken låt!) och "In Hopeless Pursuit".
Att det dessutom påminner om just tidiga Katatonia är väl inte så märkligt, nämnas kan att de flesta låtarna (samt gitarrspelet) hanteras av Fredrik Norrman med ett förflutet i den gruppen - men jag tycker inte vi ska prata så mycket om just det förflutna egentligen.
Är det något som October Tide bevisar med "Tunnel Of No Light" så är det att man är aktuella och som bäst just nu. Här och nu.

Ett perfekt Veckans Tips i höstmörkret, kanske det optimala soundtracket till nordisk höst (ja, jag vet, jag säger det om i stort sett alla skivor som får sin kvart av berömmelse i just november månad...), och som sista reflektion kan man konstatera att skivbolaget Pulverized Records som vanligt har fingertoppskänsla när det kommer till svensk extremare musik.
Deras etikett har fasen blivit en form av kvalitetsstämpel, och i stort sett är det bara att köpa på chans när man ser den!

Nå. October Tide "Tunnel Of No LIght" finns på Spotify, så kan vi fälla en tår tillsammans, en sån där tår som kommer sig av att det är vackert och sorgligt på en och samma gång...

Besatt: Paradise Lost "Icon"

Jag är bäst i världen på att åka buss.

Eller, kanske inte numera, nu för tiden är jag rätt dålig på det och åker faktiskt mest bil. Tyvärr. Men en gång i tiden åkte jag så sinnessjukt mycket buss att det är helt overkligt, och det är vad detta inlägg kommer att handla om, denna besatthet kommer att handla om.

Paradise Lost är ju ett av de där bandet som alltid kliat mig rätt, första kontakten var nog med ”Shades Of God” där låtar som ”Mortals Watch The Day”, ”As I Die” och ”Pity The Sadness” sätter klorna i vilken lyssnare som helst, men det är inte den plattan som ska vara i fokus nu. 

Det är uppföljaren, den mäktiga ”Icon”. 

Och det är en skiva som jag lyssnat på så många gånger i buss att jag tappat räkningen. Eller, i ärlighetens namn, jag har lyssnat på inledningen på den här skivan så många gånger att jag tappat räkningen. En av detaljerna med att bli bussåkarproffs är nämligen att man lär sig somna. Fort. Och hårt. Så pass att även om skivan man lyssnar på (rent tekniskt och korrekt var det nog en kassett, för på den här tiden så var det min trogna Panasonic med inbyggt uppladdningsbart batteri som följde mig överallt, men i alla fall – ni fattar grejen) var fantastisk och bra så försvann slutet i ett töcken av sömn och dreglande

Min bussåkarkarriär började redan i unga år. Jag bodde i en by utanför samhället där skolan fanns. Byn heter Sjöbotten, och någonstans här kan ni ju inse hur stor den är. Det var med andra ord en del i vardagen att åka skolskjuts, och när vi väl flyttade in till samhället så slapp man bara skolskjutsen under grundskolans få kvarvarande år. Så fort gymnasiet hägrade var man ju tvungen att ge sig poå det där igen, och åka in till stan (Skellefteå) med buss. Det var väl då som jag kom på alla fördelarna med buss, egentligen. I början använde jag nog tiden till att läsa läxor (30 minuter effektiv studietid som frigjorde nästan hela kvällen innan), men det gav jag ändå upp sen. Då läste jag nog inte läxan alls (gör nu inte som jag barn!) och sov på bussen istället. 

Jag satt bredvid Larsa från fotbollslaget, ganska långt bak till vänster på 07:40-bussen. Och vi sov ikapp, han utan hörlurar, jag med hörlurar och musik i. Fort som fasen lärde man sig att somna även om Larsa ryckte till på det där sättet man kan göra om man håller på att somna på ett ställe som inte är lika bekvämt som i en säng, och så vaknade man till slut helt groggy när det var dags att stiga av. Då var skivan i stort sett slut.

Senare i livet skulle jag förfina det där med att åka buss än mer. 

Efter gymnasiet väntade en tid som Kamratstödjare för stökiga högstadieungar (mer om det i ett annat Besattinlägg tror jag, det var en tid då Bad Religion härjade i såväl trakten som mina högtalare, och det finns ett knippe episoder att botanisera i...), men sen var det dags för lumpen. 

Den gjorde jag i Umeå, medan jag alltjämt spelade ishockey hemmavid, och gosse vad jag fick åka buss då! Permis de sista tio minuterna av varje dag för att hinna med bussen hem, 2 timmars bussresa, snabb middag, träning och sen hem till min dåvarande flickvän för att sova ett par timmar innan klockan ringde vid fem (!) för att jag skulle hinna med bussen tillbaka till Umeå. Fy fan, det blev inte många timmars sömn de veckorna när jag tänker tillbaka på det, speciellt som jag var uppe i varv efter träningen och inte kunde somna direkt. För att orka drack jag ett naturtillskott som heter Chisandra (stavning på det? ingen aning...), med bland annat rosenrot i. 

Helt livsfarlig grej, jag vaknade med ett pling vid fem, klarvaken och med förmågan att se i mörkret. Sen klarade jag mig med en fyra timmars sömn per natt hela veckan (samt små lurar i bussen då...), och så kunde det hålla på så i två veckor – för att sen krascha fullständigt, och så svimmade man en fredag för att vakna på lördagkväll igen, typ. Droger, någon? Man kan ju fundera hur det kan vara lagligt egentligen... 

Jaja, det var tider. 

Jag lärde könna alla busschaufförer, förstås, och hade gräddfil så de väntade på mig. 

En dag var det soldatmarschen och jag småsprang de tre milen med full packning för att hinna hem till en ganska tidig träning. Jag hann, så hem och träna och sen tillbaka till Umeå med sista bussen (jo, jag fattar.. sjukt många mil i buss för en träning, det blev ju runt 25 mil bara den dagen..). Eftersom bussen var i stort sett tom så lade jag mig och sov på de sista sätena. Smart tyckte jag. Inte smart, tyckte min kropp, för när jag vaknade hade knävecken svullnat upp som tennisbollar och jag kunde i stort sett inte vika benen. Busschauffören var hygglig med mig och körde en omväg förbi logementet när alla andra klivit av vid busstationen, men herregud vad vakten skrattade när jag sen kom gående/hasande/krypande! Det måste ju ha sett ut som om jag hade bajsat ner mig (försök själv att gå utan att böja på benen), och det var väl man trodde...

Nå, efter lumpen bodde jag och jobbade ett tag hemma i schtaan (Skellefteå) innan jag fick jobb i Umeå igen. Men hade hemmet i Skellefteå. Yes... mera buss.

Då var det ändå okej, för då sov jag aningen mer, hade slutat med det där Chisandramedlet och kunde ju dessutom planera så att det gick att äta på bussen på ett annat sätt. Det fanns ju liksom kylskåp att förvara medhavd mat i under dagarna då, både hemma och på jobbet, en lyx som inte var tillgänglig under lumpen. Då fick man alltså höra klart på skivorna, och självklart finns det massor av plattor som jag förälskat mig i under dessa förhållanden. Sittande på ett bussäte medan långdistansaren glider fram i vintermörkret. Vaken eller med dreglande koma som tillstånd.

Ingen är dock mer uppenbar för mig än just denna. 

Inledningen av ”Icon” är egentligen bisarrt bra, framförallt öppningen ”Embers Fire”, men även spår som ”Remembrance” och ”Forging Sympathy” är ju toppen. Höll man sig vaken bortom dem så fanns sen höjdare som ”Colossal Rains”, ”True Belief” och ”Weeping Words”.

En av bandets starkaste plattor, vill jag påstå – och ändå inte tillräckligt bra för att hålla ständigt liv i ett sant bussåkarproffs!

Veckans Tips: Vallenfyre "A Fragile King"

Vallenfyre har rätt tunga namn i sin sättning. Projektet är Greg Mackintosh sätt att hantera faderns bortgång, och till sin hjälp har han tagit kamrater från sin närhet. Det innebär att "A Fragile King" (titeln avser förstås den i cancer bortgångne fadern) även innehåller Adrian Erlandsson på trummor (naturligt, eftersom de båda är kollegor i mer kända Paradise Lost) likväl som Hamish Glencross på gitarr, Scoot på bas och Mully på rytmgitarr. Huvudpersonen själv hanterar som vanligt gitarren på ett föredömligt sätt, och visar på denna platta upp ett nytt vasst redskap: rösten.

Såhär ska growl framföras.

Det är dödsmetall som levereras, stämt i moll och med desperation som drivkraft.

Och jävligt bra låtar.

Det kanske är det som verkligen gör skivan till vad den är, kombinationen av att låtarna är bra samt att det finns en underliggande tanke och ett syfte med den.

Man känner med Greg, i låtar som "Desecration", "As The World Collapses" och inledande "Al Shall Suffer" målar han brett och tjockt med undergångens pensel.

Jag recenserade plattan för Werocks räkning. Då var det i slutet av 2011, och av någon anledningn har den här skivan blivit en sån där som jag inte spelar jätteofta - men varje gång den åker på så reagerar jag över hur jävla bra den är.

Varför spelar jag inte den här oftare?

Gör inte den missen du med. Spotify här, sen är du snart fast i Mackintosh svarta sorg!

Musikåret 2012: De gamlas år?

Jaha, okej.
Igår var det rock'n'roll-skivorna som stod i fokus - och idag ska vi kolla på en massa gamlingar. Eller, kanske fel sagt, en massa rutinerade grupper som detta år har smaskat ur sig rent löjligt starka alster.
Denna klump av skivor som ska nagelfaras inför sammanställningen av Årsbästalistan är sådana. Veteranernas år!

Här har du dem, i bokstavsordning, med bilder först och lite text sen.
Som du kanske märker så saknas en del akter. Marduk, till exempel, och Tiamat och Soundgarden. Det beror egentligen på enkla saker. Marduk kommer i vevan med extrem metal, och de andra två är...ja...helt enkelt inte tillräckligt bra. Tycker jag. Lite av besvikelser, rent av, men det kanske är fog för ett annat inlägg...

Accept "Stalingrad"
Accept har med nya sångaren Mark Tornillo fått värsta uppsvinget och går från klarhet till klarhet. "Stalingrad" innehåller dessutom en av de bästa låtarna bandet lyckats klämma ur sig...ja....någonsin, i form av "Shadow Soldiers", så det är full respekt på den insatsen. Räcker det till Topp Tio ändå?
Nä, säger jag. Inte riktigt. 

Candlemass "Psalms For The Dead"
Svenska doomhjältarna har levererat sin svanesång, i alla fall på skiva. Och om man får tro bandets starke man Edling. Man går dessutom ur skivsvängen med en praktsmäll, jag tycker att detta är en riktigt stark skiva. Just utom de magiska tio, skulle jag vilja påstå!

High On Fire "De Vermis Mysteriis"
När den här skivan kom tyckte jag att den var skitbra, omän inte lika bra som sin föregångare. Sen dess har jag knappt lyssnat på den, framförallt inte i sin helhet. De bra låtarna åker på ibland när jag rullar runt i min iPod, men det säger väl en del om skivan ändå. Den är fortfarande bra, men kommer förstås inte att klarar av bedriften som "Snakes Of The Divine" lyckades med; den placerade jag allra överst på årsbästalistan. Detta är inte i närheten av den placeringen.

Katatonia "Dead End Kings"
Svidande vackert och beckmörkt. Depparnas nationalsångare levererade starkt år 2012, och jag tycker att skivan är både bra som helhet och i enstaka spår. Helt klart en kandidat till Topp 10 när det ska migreras till en enda lista!

Kreator "Phantom Antichrist"
Överraskande nog en av årets absolut bästa - om inte den bästa - thrashplattan. Tyska gamlingarna levererar här ett knippe urstarka låtar, och även om man kanske inte är lika ilsken som en gång i tiden så verkar man ha mognat lite som ett fint vin. Med värdighet, och med effekten av djupare lyster. Bra skiva - men inte tillräckligt bra för Topp Tio ändå, skulle jag tro. Det är i alla fall inte känslan just nu.

Paradise Lost "Tragic Idol"
Britterna fortsätter sin formtopp, och lägger ännu en sten i högen av grymma skivor på ålderns höst. Sen 2005 och den självbetitlade skivan har man stegrat sig i kvalitét, och "Tragic Idol" är inget undantag. En bra skiva som nog ändå inte klarar av att i årets konkurrens knipa en placering på Topp Tio. Om jag ska vara ärlig.

Testament "Dark Roots Of The Earth"
På tal om gamlingar med formtopp - Testament kom äntligen ut med sin platta som det ryktats om så länge. Den var bra. Den innehöll moment som var mycket bra, men den var inte så bra att det räcker ända fram. Inte i år.

Så.
Var är vi med detta då.
Jo, med en hel klump skivor av rutinerade herrar som nog levererat inspirerade insatser allihop, och som faktiskt gör att man kan fundera på om 2012 var de gamlas år.
Nästan.
Ändå är min känsla så här när sammanställningen närmar sig att det inte kommer att räcka till en placering på Topplistan för någon enda av dem?
Vi får som sagt se när det är dags att slå samman alla fina plattor...

Live!: Paradise Lost "Draconian Times MMXI"

Hepp!
Om den förra skivan i Live!-serien var en plattan jag anser viktig men kanske inte så bra så är det denna gång skillnad. Den här skivan kan man nästan säga är tvärtom, faktiskt. Att Paradise Lost samlar sig och hyllar sin snart 20 år gamla klassiker "Draconian Times" genom att spela hela plattan live är nämligen en skiva som inte är speciellt viktig i hårdrockshistorien (till skillnad från originalet då, själva plattan "Draconian Times", det är en skiva som väger tungt på det sättet - men en livetagning... mja...) - men däremot helt fruktansvärt bra.
Det är den enda skiva jag har tilldelat maximala 10 av 10 poäng till när det gäller recensioner på Werock, och det är en skiva som får mig att rysa av välbehag varenda gång jag spelar den.
Det är, kort sagt, en skiva som känns helt självklar att ha med i Live!-serien.
"Enchantment".
"Hallowed Land"
"The Last Time", ""Forever Failure", "Once Solemn", "Shadowkings", "Elusive Cure", "Yearn For Change", "Shades Of God", "Hand Of Reason", "I See Your Face" och "Jaded" - så stavas mästerverket egentligen.
Till detta får man bonuslåtarna "Faith devides Us - Death Unites Us" och "Rise Of Denial" på CD-versionen, samt tre spår till att ladda ner ("One Second", "True Belief" och "Say Just Words") via nätet.
Mästerligt.
Bandet består av Greg Macintosh med sin oefterhärmeliga gitarr, Nick Holmes sång (som får lite extra stödsång av Milly Evans i de partier han inte längre klarar av helt och hållet själv), Erlandssons fläckfria trumspel och Aaron Eedy (gitarr) samt Steve Edmondson (bas) som kompletterar perfekt. Paradise Lost har medverkat tidigare i serien om Live!-skivor, då med den utmärkta "Anathomy Of Melancholy", men det är mer av en klassisk livetagning där bandets alla hits genom åren får samsas om utrymmet.
Här ligger fokus på en platta, och det gör de olika tagningarna väldigt olika.
Tänk om man varit med där, den kvällen på The Forum i London. April 2011.
Det hade varit något...!

Leaders Of The Pack 2012

Eder ödmjuke ordbajsare fick en intressant kommentar från Kim igår, till recensionen av Testaments nya "Dark Roots Of Earth", och eftersom min plan med att avsluta sommarens serie med kopplingar mellan öl & hårdrocksskivor idag går i stöpet (min sista tanke och koppling hinner jag inte föreviga på bild och i text av olika orsaker, jag får istället samla ihop allt i ett kommande stort inlägg där serien också avrundas och kompletteras) så passar det väl väl att titta lite på vilka skivor som egentligen ligger där framme och drar, drygt halvvägs in på 2012?
Precis.
Jag orkar helt enkelt inte klikppa in bilder på allt - det blir ju världens längsta inlägg! - men har försökt peta in lite länkar i alla fall. För att inte avslöja allt till kommande årsbästalista så blir det ingen inbördes ranking mer än klumpvis.
Lev med det!

Längst fram
Det finns, tycker jag, ett knippe skivor som har näsan före de andra.
Jag har inte riktigt satt ner foten om hur de ska placeras sinsemellan, men följande skivor anser jag vara där och nosa på tätplaceringarna så här långt:

Alcest "Les Voyages De L’Âme" Fransmännens fina melankoliska shoegazing har helt enkelt tagit ett ruggigt hårt fäste hos undertecknad.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre". Knäckande bra dödsthrash från Norge. Kommer till Sthlm för spelning i september!
Soen "Cognitive". Enkelt och svårt på samma gång. Loggar vansinnigt mycket speltid hos mig...
Black Breath "Sentenced To Life". Årets bästa döds. Sen kommer ingenting, sen kommer Asphyx. Typ. Och Dying Fetus.
Ne Obliviscaris "Portal Of I". Episkt, vackert, hårt, mjukt i en enda röra.
Baroness "Yellow & Green". Växer... och växer... och växer!

De rutinerade
Jag tycker det kan vara värt att nämna att det är de gamla rävarna som levererat bra i år också. I kategorin jävligt stabila, bra skivor med oväntat mycket glöd för att ha varit i farten så länge skulle jag villja nämna:

Accept "Stalingrad"
Paradise Lost "Tragic Idol"
Candlemass "Psalms For The Dead"
Marduk "Serpent Sermon"
Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
High On Fire "De Vermis Mysteriis"

Inte mycket att säga om, egentligen, men kul.
Jag gillar när rutinerade akter kommer med bra plattor, inte trötta saker.

Rookiegängen
Såklart finns det några nya som spottat ur sig redigt bra skivor.
En del av dem återfinns ju längst upp, i tätklungan, men dessutom vill jag nog nämna dessa tre:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
Kill Devil Hill "S/t"
Jess And The Ancient Ones "S/t"

...och sen ett koppel av spännande akter som Odyssey och Lakei, och...
 ja. Det finns ju en hel uppsjö.

Dessutom har jag ovan inte kommenterat Gojira, Royal Thunder eller Katatonia, exempelvis. Och vi väntar på skivor från Tiamat, Rival Sons, Khoma och inte minst Graveyard.

Tha race is on!

Ghost Reveries, min älskade!

 ...senast jag var ute och sprang så hade jag en gammal (eller, ja, gammal och gammal...) favorit i lurarna. En det var ett tag sedan jag lyssnade på, märkligt nog.
Jo.
Jag pratar om Opeths allra bästa skiva "Ghost Reveries".
Detta är en av hårdrockshistoriens fem bästa skivor according to me. (de andra är som bekant Dio "The Last In Line", Black Sabbath "Sabbath Bloody Sabbath", Queensryche "Operation: Mindcrime" och antagligen Paradise Lost "Draconian Times", den sistnämnda har dock inte en helt given plats och utmanas då och då...).
Jag inser att det finns andra stunder med bandet som rent krasst är "större" ur ett "vilken är mest klassiskt" perspektiv (kolla in återutgåvan av "Blackwater Park", till exempel), men jag anser att bandet på just "Ghost Reveries" lyckats hitta den perfekta mixen av klassisk Opeth-döds, proggressivitet och organiskt 70-talsljud med atmosfär.
Aldrig har trumspelet varit lika sjukt bra (för mer fantastiskt trumspel av herr Lopez kollar du in hans senaste verk med Soen..)
Per Wibergs inträde med sina keyboards.
Samspelet mellan strängbändarna Peter Lindgren, Martin Mendez och Mikael Åkerfeldt.
Sånginsatsen av frontmannen.
Allt bara klickar - även om jag har för mig att bandet inte tyckte att inspelningen var helt smärtfri.

Inledande "Ghost Of Perdition" är den låt som enligt iTunes är mest spelad av alla i min databas, med närmare 80 spelningar. Efterföljande "The Baying Of The Hounds" har ett så vansinnigt skönt gung att det borde vara kriminellt, och "Beneath The Mire" är elakt bra.
"Reverie/Harlequin Forest" är en sådan där låt som man kan ge till vem som helst.
"The Grand Conjuration" är en klockren singel som jag njuter av varenda gång.

Så jävla bra.
Och jag har tänkt lite på det där, med att jag gillar just "Ghost Reveries" så mycket.
Kanske var det så jag vill att senaste given "Heritage" skulle låta. Eller i alla fall åt dte hållet, och det var därför besvikelsen infann sig? Såhär skrev jag i samband med bandets spelning senast här i stan... det är inte riktigt min vanliga hyllning av just Opeth.

Men.. så är det inte alla skivor jag har två exemplar av heller.
Det har jag av "Ghost Reveries". Ett som ser ut som bilden längst upp, och ett som ser ut såhär:

Det är signerat av bandet, något som skedde i samband med deras jubileumsspelning på Cirkus (alla bilder i arkivet för bildspecialare).
Värde enligt skivhandlare: typ inget.
Värde för mig: mycket.

Hur som helst, medan jag sprang så fundera jag lite på det där med olika skivors betydelse, och att det inte alls är säkert att den skivan man personligen håller högst rankas som bandets klassiker - och vad är egentligen en "klassiker"?
Det där ska jag försöka utveckla vad det lider, och kanske presentera en och annan skiva som jag anser fyller dessa kriterier och som är relativt ny. Moderna klassiker, helt enkelt.
Men inte nu.
Nu nöjer jag mig med att konstatera hur jävla bra den är, "Ghost Reveries"!

om "Heritage" och Opeths diskografi

 Det var ju Jonte som startade tankebanan. (du får läsa alla kommentarerna också)
om Opeths senaste alster "Heritage", och dess syfte i bandets backkatalog. Jag har ju historiskt varit lite besviken på plattan (och den efterföljande konserten), även om jag inte tycker att den är dålig.
Dessutom har en av mina frågeställningar varit när jag egentligen ska lyssna på den.
Och det är här som mina tankar är på väg att svänga lite.
"Heritage" har som du vet loggat en del speltid den senaste veckan, och det är med anledning av det nya ljuset den framstår i.

Först - låt oss konstatera en sak. "Heritage" är inte en fantastisk platta. Det är inte heller en dålig platta. Det är, på det hela taget, en platta som jag tycker förtjänar betyget 3, fortfarande. Det är en skiva som innehåller fantastiska stunder ("The Devil's Orchard" sparkar röven med det mesta!) samt rätt tråkiga stunder ("Nepenthe" är mer än lovligt seg och träig), men min besvikelse bestod nog mest i att skivan inte var en fortsättning på den här:

 "Ghost Reveries". Skivan där jag tycker att bandet hittar den perfekta balansen mellan hårdhet och mulligt ljud.
Jag kan absolut leva utan growl från big Mike, men jag vill nog att bandet ska köra lite chugga-chugga emellanåt.
Om vi nu ska släppa det där dock, den besvikelsen, och försöka se lite nyktert och objektiv på det så är ju "Heritage" ett helt annat djur och ska kanske bedömas därefter.
Och det är här tankarna och liknelsen med Paradise Lost och deras senaste platta "Tragic Idol" fått fäste. Givetvis har ju banden inte mycket gemensam vad gäller ljudet, men... som Jonte sa, i hans öron är "Tragic Idol" en bra platta - men han förstår inte varför han ska lyssna på den istället för exempelvis "Draconian Times" eller kanske senare "Faith Divides Us - Death Unites Us".
En relevant fråga.
För min del så tycker jag att "Tragic Idol" är så bra att den står på egna ben, men jag förstår tanken - som ju förstås kan appliceras på nästan vilka veteraner som helst, eller hur Slayer, Iron Maiden och Metallica? Med detta i diskussionen så anser då Jonte att exempelvis "One Second" har större lyssningsvärde än "Tragic Idol", eftersom den sticker ut som mer annorlunda (...och fortfarande har en viss kvalitetsnivå, förstås).

Och det är i detta ljus som mina tankar om "Heritage" ska ses.
För vad man än tycker om skivan så är en sak klar - den liknar inte det andra som Opeth klämt ur sig speciellt mycket!
Personligen lyssnar jag på just Opeth i vågor. Antingen nästan inte alls, eller intensivt.
De första tre skivorna "Orchid", "Morningrise" och "My Arms, Your Hearse" spelas inte speciellt mycket. De flyter lite ihop för mig, om jag ska vara ärlig, även om jag gillar när bandet plockar upp någon av dessa äldre spår live.
Vilket tar oss till nästa platta, en skiva som spelas en hel del.
"Still Life", och jämförelsen med "Deliverance".

 ...alltså, "Deliverance" är en fantastisk platta. Grymt bra. Men jag lyssnar fan inte på den speciellt ofta, får jag erkänna. Det blir istället "Still Life", eller kanske en av liveskivorna.
Och det är ju märkligt.
"Deliverance" är klart bättre än just "Heritage", till exempel. 
Den är ju faktiskt också klart bättre än sin kollage "Damnation".

 Ändå. Det tycks mig (utan att jag nu har bevis för det) att jag spelar "Damnation" lika ofta eller oftare än just "Deliverance", ett faktum som nog beror på att den är rätt så udda i bandets totala katalog.
Och om det är så, att en skiva måste sticka ut lite för att logga speltid när bandet uppnått ett tiotal fullängdare... då är ju "Heritage" helt rätt väg att gå för bandet.
Vem vet. Med några fler år under bältet kanske det är just "Heritage" som spelas en hel del, även om den fortfarande känns sämre än exempelvis "Deliverance"?
Kan det bli så?

Kanske.
Jag håller i alla fall på att omvärdera betydelsen av just "Heritage", även om jag inte är benägen att revidera mitt omdöme om dess kvalitet...

Mellangamla favoriter i spellistan?

 ...ibland orkar jag inte med ny musik.
Ni vet, när det blir sådär att man gräver ner sig lite i en del äldre alster som är dyngbra. De där skivorna som man inte alltid lyssnar så ofta på, men som tar en med storm varenda gång.
Per lade upp den här videon på Facebook i helgen.
Krävdes inte mer...


Sen var jag tillbaka i den plattan. "The Pale Haunt Departure" med Novembers Doom har varit både Veckans Tips i begynnelsen av denna blogg, likväl som ett bonustips när jag ville pusha den igen.
Grym platta, och en riktig sån där som välter mig över ända varje gång.
Som undrar varför jag inte lyssnar på den oftare.
Så det har jag gjort sen helgen. Intensivt, typ 8-10 gånger. Jävligt bra!

Lite som den här skivan. Världens bästa liveskiva.

Fantastiskt löpsällskap.
Gåshud varenda gång man hör riffet som öppnar "Raining Blood", eller publikjublet som mottager "South Of Heaven", eller grisskriket som inleder "War Ensemble"... Detta är Slayer på toppen av sin förmåga, helt enkelt.
Lite som "The Blackening" med Machine Head, tycker jag.
Jo, jag vet att jag funderat på att göra en Tvekamp mellan "Unto The Locust" och "The Blackening", men visst känns det som om den svarta skivan är snäppet bättre, nu med lite tidsperspektiv på båda? 

Och, på tal om bra löparsällskap och att stå på toppen av sin förmåga...?
At The Gates. "Slaughter Of The Soul". GO!
Man undrar ju nu bara, vad händer i The Haunted-lägret efter Dolvings avhopp?
Blir det en ny vända med At The Gates, eller hittar man en annan lösning på det hela...? Det återstår förstås att se, men jag skulle i alla fall inte bli helt förvånad om Björlers startar upp At The Gates som ett riktigt band igen.

Sista plattan är ganska ny ändå, och det är inte en skiva som lämpar sig speciellt bra som löparkamrat. Opeth "Heritage"!

Detta är en skiva som jag har ett ganska ljummet förhållande till (ja, i alla fall i jämförelse med resten av bandets katalog), och det är inte bara jag som stod frågande till resultatet av Åkerfeldt och hans mannars utforskande på denna skiva. Kolla in 3 Röster om den, till exempel (eller för den delen min besvikelse efter spelningen på efterföljande turnén) . men: en ny tanke har börjat spira i mig. Inte en som förändrar grundinställningen til skivan, men efter att ha diskuterat Paradise Lost "Tragic Idol" med JonteRoyal så har en fundering över skivans rättfärdigande i den totala katalogen växt till sig. Det har inneburit en hel del speltid för plattan, och jag återkommer till de tankarna vad det lider, i ett eget inlägg.

Until then!

Grabbfredag!

 Jaha, fredagen har rusat fram. Hustrun är på möhippa för bäste vännen, så vi har haft grabbröj hemma. Morgon, middag, kväll. Tänkte jag skulle bjuda på lite bilder från dagen och kvällen, helt enkelt, eftesom jag är mäkta stolt över mina två troll!

 ...men nu.
Nu sover trollen.
Och det betyder att pappan får lite egen tid.
En öl som avslutar kvällen - Brooklyn East India Pale Ale.
Känns bra!

 Till det ska jag kolla på film.
Den här. "Priest". Läste att den här killen tyckte den var bra. Då måste man kolla!
Du kan ju göra annat.
Streama Sonata Arcticas nya platta "Stones Grew Her Name" här om du vill, och kolla in Kittykattens reportage från Cancer Bats och Paradise Lost i Göteborg, kanske?
Kolla in bilderna nedan bara...!

Sjukt läckra!
Imorgon kör vi här igen, om du vill komma tillbaka.
Det blir recension, och som spoiler kan jag säga att det rör sig om ett gäng veteraner....

Recensioner av Paradise Lost "Tragic Idol" och Odyssey "Abysmal Despair"!

 Idag är det mitt i månaden, kan man säga, och det innebär två saker.
För det första och viktigaste - det är den 16/5. Det är Dio-dagen.
Det betyder att det är två år sedan han gick bort idag, och givetvis kommer det ett separat inlägg om det- Lite senare idag, eller ikväll. Beror lite på hur tiden kan disponeras för undertecknad.
Men - det betyder också att det har publicerats recensioner på Werock. Som vanligt.
För egen del har jag bidragit med alster om senaste Paradise Lost samt om debuten från svenska Odyssey, två recensioner jag är hyggligt nöjd med. (eller vad tycker du, funkar de?)
Alla recensioner för maj hittar du här, och det börjar som vanligt bli ett gäng.
Werock ligger stadigt strax över tio recensioner i månaden, rätt bra gnuggat för så pass få skribenter som arbetar med det hela på sin fritid. Heja oss!

Just Paradise Lost passar förresten extra bra idag.
De spelar på Debaser, och det är helt utsålt. Fullbokat. Tror poolare Per fick sista plåten efter idoget klickande igår... ska du dit?
I så fall kan man ju bjuda på lite läsning om just det bandet live.

Dels är det förstås den senaste liveplattan, den enda skiva jag tilldelat full pott (10 poäng) under min tid som skribent för Werock - "Draconian Times MMXI". Dels är det lite bilder och recensionen från senaste spelningen här i stan med bandet. Mycket nöje!