Besatt: Death Angel "Act III"

En gång i tiden var jag en nörd. 

Eller, kanske... jag är fortfarande en nörd, fast på ett annat sätt numera. 

Hur som helst, en gång i tiden bestod stora delar av min tid av att a) träna, helst ishockey... samt b) lyssna på musik och spela in kassettband med blandad musik.

Denna ”Besatt” handlar på sätt och vis om båda de sakerna, samt om skivan ovanför som jag kopplar ihop med dessa saker. Death Angel ”Act III”. Thrash, men anledningen till att jag fastnade för plattan första gången var nog balladen ”Room With A View”. 

Jag hade en grej för mig där ett tag, att jag skulle spela in blandade kassetter med olika typer av musik, och så döpa serien till något. Den serien som innehöll diverse hårdrocksballader hade det ostigaste namnet av alla, jag skrev ”Squeeze” på kassetten och samlade olika mer eller mindre dassiga kramgoda låtar på dem. 

Rätt patetiskt i efterhand, men hey – så var det.

 Antagligen var det viktigt för mig att vara lite omtyckt, och jag har för mig att jag försökte spela lite av de där banden i hockeylagets bandare i samband med träningar och så, i någon form av försök att få folk att gilla hårdrock – men utan att egentligen våga stå för riktig hårdrock. Mellanmjölkens förlovade land, mittfårans trygga famn. 

Så klart stötte det väl ingen, men hallå?

Kan det bli mer blodfattigt och meningslöst egentligen?

Nåväl. 

Resten av skivan är ju kanske den egentliga behållningen, och den här plattan har jag haft både på vinyl och i CD-format. Det var vinylen som besatte mig ett tag, på den tiden då jag hade mitt pojkrum närmare resten av familjen (det blev sedermera ett mer avskiljt tillhåll när farsan ledsnat på att höra låtar som ”Seemingly Endless Time” och ”Veil Of Desception” på lite för hög volym och lite för konstiga tider och till slut spikade upp en skiljevägg i fritidsrummet bakom garaget till vilket jag fick flytta). 

Jag spelade den ta mig fan hela tiden ett tag.

Hade en kassett också så att jag kunde ta med mig ljudet (Walkman, barn, innan iPod och SmartPhones och grejor) när jag var ute på äventyr. 

Och det hände nästan bara vid två tillfällen, i alla fall under vintertid.

Antingen var jag i skolan (högstadiet var det som gällde den här tiden), eller så var jag på idrottsplatsen. 

Ishockeyrinken, med tillhörande omklädningsrum. Det var det enda som gällde, mer eller mindre. Det, och att äta. Och det tar oss in på en episod som faktiskt har samband med både tränandet och ätandet.

Det var nämligen som så, att i kombination med all träning så växte jag en hel del. Inte bara runt magen som nu är fallet, utan både på längden och tvären. På ett år la jag till en decimeter i längd och närapå 20 kilo, ett helt makaber siffra så här i efterhand. Och jävlar, vad jag åt!

En dag startade med frukost bestående av gröt och en fyra-fem mackor. Iväg till skolan, där jag hade tumme med matsalstanterna (som vi kallade dem alla, oavsett ålder) som släppte in mig och sköt till lite mackor på 10-raste, Sen lunch, två portioner. Nytt gullande med mattanterna vid 14-rasten innan skolan slutade och man fick cykla hem för att fika lite. En halv limpa eller så. Därefter middag med famlijen, två portioner, och lite musik på rummet. Sen kom farsan hem från jobbet, så då kunde jag äta middag igen, med honom, innan det var dags för träning. Efter träningen var man ju rätt hungrig, så en omelett på fyra-fem ägg med ost i satt bra till mackorna, och efter det lite musik och sängen. Problemet var bara att jag vaknade 1-3 ggr per natt och var hungrig, och smög upp för att äta. Sinnessjukt egentligen, men så var det. Och det där, det ställde inte bara till det ekonomiskt och logistiskt för min kära mor (hon har berättat att hon bakade 1-2 limpor om dagen den här tiden!), det producerade också en helt makalös mängd disk. 

Smutsig sån, som hamnade i mitt rum efter att jag tagit med mig allt in dit för att äta på kvällen och natten. Där samlades allt, tallrikar med fil, O’boy-glas, tallrikar. Äckligt, eftersom jag ju nu var tonåring och inte greppade att man ju bör bära tillbakla och diska allt. Effekten var ju att det luktade nog lite surt i mitt rum, samt att familjen i övrigt till slut inte hade något porslin. Det där tröttnade min mor på till slut, och eftersom hon talade till döva öron så beslutade hon sig för att göra något istället. 

En dag när jag kom hem från dubbla ispass hade hon helt sonika tagit ALLT LÖST i mitt rum och... bäddat in i sängen. Den var en halvmeter hög med smutstvätt, smutsiga tallrikar, böcker och annan bråte. Jag blev, med tonåringens enkelsidiga syn, heligt förbannad och skrek och härjade. Orättvist!!

Hon var rätt cool om det, vill jag minnas, och till slut fick jag ju bädda rent och städa. Det höll kanske en vecka innan jag började i samma bana igen. Den andra gången jag kom hem till den smutsbäddade sängen sa jag inte ett knyst. Med sammanbitna käkar bar jag ut all smutsig disk, laddade tvättmaskinen och lärde mig en läxa. Det var bara att börja sköta sig så att man kunde fortsätta vara i sitt krypin och sparka igång Death Angel. 

Som sista kuriosa så är det med min forna besatthet i tankarna ganska kul att jag faktiskt, via Werocks försorg, många år senare fick chansen att intervjua Rob Cavestany, gitarristen i bandet.  Du hittar intervjun här, och det blir väl ett lämpligt avslut för inlägget som helhet. 

Nu ska jag gå och plocka undan lite tvätt och grejer, annars vet man ju aldrig var den hamnar...!