Sjukt mycket recensioner! SCORPION CHILD, RIVAL SONS, RED HOT CHILI PEPPERS, GOJIRA, KATATONIA....

Ja, jäklar!
Det var ett tag sen jag uppdaterade den här bloggen om recensioner som skrivits på Werock och HeavyMetale. Kan vara dags nu, alltså. För det har blivit en del...
Säkert har jag missat en del, men de här kommer jag ihåg i alla fall.
På Werock hittar du följande alster:

VOLBEAT "Seal The Deal & Let's Boogie" 
THE WRETCHED END "In These Woods, From These Mountains"
SUNSTORM "Edge Of Tomorrow"
RED HOT CHILI PEPPERS "The Getaway"
KATATONIA "The Fall Of Hearts"
GRAND MAGUS "Sword Songs"

En bra sudd med plattor totalt sett, så aktiv har jag ju inte varit på Werock på minst ett år känns det som. Alla direktlänkar som vanligt på respektive skivtitel! Och på Heavy Metalet hittar du:

VEKTOR "Terminal Redux"
KVELERTAK "Nattesferd"
RIVAL SONS "Hollow Bones"
SCORPION CHILD "Acid Roulette"
GOJIRA "Magma"
DEATH ANGEL "The Evil Divide"

Vilken bästa plattan och högsta betyget av alla är?
KATATONIA. 9/10. Magisk platta det...
 

Getaway Rock-pepp och allmänn lördagskänsla

Bandsläpp av Getaway Rock i veckan, och nu börjar jag känna mig riktigt peppad.
Jag måste säga att det inte vore så dumt om man faktiskt höll sig i den här nivån av storlek på bokningarna, alltså att ett band som exempelvis Volbeat får vara affischnamn.
Inte för att jag älskar Volbeat - de funkar, framförallt live och på en festival - utan för att det känns precis lagom. Det är inte Iron Maiden eller Metallica som drar dit tiotusentals fans som ska trängas, utan den här nivån ger ju chansen att faktiskt komma i närheten som åskådare och få se något.
Och kvalitén på banden känns ju väldigt spännande...

Opeth. Kommentarer överflödiga, har sett dem väldigt många gånger och eftersom de körde lite chugga-chugga igen senast så blir det bra att se dem på festivalen.

Dimmu Borgir kommer kanske med nytt snart, vill jag ha för mig. Men förra given var ju strålande, och bandets symfoniska black metal faller mig på läppen live också.

Steel Panther, Arch Enemy, Airbourne är såna där band som jag ska se om det faller sig, men som jag inte kommer att springa benen av mig för. Finns fler sådana längre ner i listan också, såklart.

Kreator och Death Angel ska jag däremot se. De levererar live, liksom The Haunted och Heaven Shall Burn. Watain blir bra efter förra given, och att få se hur materialet från "The Wild Hunt" smälter ihop med äldre låtar, och Skid Row har jag inte sett förr - men vill verkligen kolla in live. De har ju en minst sagt spännande låtlista att plocka ur.

Men.
För mig var de två stora släppen två band som fick liten stil på affischen.
Kadavar (senaste given "Abra Kadavar" fortsätter växa och har blivit lite av ett monster..) och Sólstafir, där "Svartir Sandar" är en sån där som jag inte kan vara utan.
Chansen att se dem live, och att de kanske inte är de stora dragplåstren så man faktiskt kan komma i närheten av scenen, får mig faktiskt att dregla lite!

Dessutom ska jag ta en öl eller två ikväll, efter lång vit period.
Det får mig också att dregla lite.
Ska vara välja passande musik till det.
Kan bli The Devil's Blood för att hedra Selim som verkar ha gått bort i veckan, eller kanske just Kadavar för att bygga på peppen.
Vi får se.
Hur som helst känns det fantastiskt bra att det är lördag... eller hur?
Kan bli gangsterfilm ikväll också.
Lite sugen på det, på samma sätt som jag var sugen på en ubåtsfilm för ett par månader sen. Märkligt, det bara kommer på mig lite sådär ibland, suget efter en ganska smalt specificerad genre på film.
Eller så såg jag bara den här tidigare i veckan...

Hur som helst... lördag. 
Vilken känsla!
 

Hårdrockskväll 2014 - En månad kvar. De sent inkomna!

...det är ju hur magiskt som helst hur fort allt går.
Idag är det den 5/12, och således enbart en enda månad kvar till Hårdrockskväll 2014.
Jag tänkte fira det med att köra en snabbgenomgång av de 8 låtar som kommit in från kanten såhär på slutet. Många av dem riktigt riktigt bra dessutom!

Du vet säkert konceptet. 8 låtar, detta år helt valfria, som läggs på en CD. Sen samlas gänget och dricker sig berusade medan man spelar en låt från varje skiva i taget.
I vanliga fall är det kategoristyrt (typ, bästa trumspel), men detta år är ett helt friår.
Jag har valt att satsa på helt hemliga projekt, så under det gångna året har jag samlat på mig en hel del pärlor som jag väljer och vrakar ifrån.
Det betyder att ingen av nedanstående spår kommer att vara representerade från min sida, men det är lik förbaskat en platta jag med lätthet och stolthet skulle kunna presentera.
Okej.
Nu kör vi!
 --------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 1: Avatarium "Moonhorse"

Finns ingen anledningen att börja fundera eller vela.
Detta är en bra start, lite smygande men ändå blytungt.
Avatariums självbetitlade platta är riktigt bra, tycker jag, och just den här låten är en sån där som bara växer. Vete fan om det skulle vara så smart att ha ha med en sån på en kväll där åhörarna får höra den för första gången, men... äh, fuck it. Det är nämligen sjuk bra.
Och, det tål att upprepas: Leif Edling är ett musikaliskt geni när det kommer till doom metal!
 -----------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 2: Horisont "Writings On The Wall

Okej, jag kanske inte var helt överväldigad av helheten på Horisonts tredje platta "Time Warriors", men det går inte att förneka hur hårt öppningsspåret "Writings On The Wall" svänger. Det är en kanonlåt, och visst kan det vara mysigt att släppa trycket över strupen en aning efter Avatariums kvävande tyngd?
 --------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 3: Death Angel "Execution - Don't Save Me"

Det är som skrivits i recension för "The Dream Calls For Blood" - det kittlar extra när en gammal favorit som Death Angel släpper nytt.
Den här gången har man, precis som vanligt, fyllt en skiva till bredden med tuffa riff och attityd. Finge jag önska något så vore det att man hade mer av sitt gamla jag kvar, där melodin var lika viktig. Det finns där ibland, och ett spår som "Execution - Don't Save Me" är precis så där mystufft som jag gillar med bandet.
Och det är ju inte fel med lite thrash på Hårdrockskvällen!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 4: In Solitude "Pallid Hands"

Dags att bli lite allvarliga.
Med Uppsalas In Solitude, från "Sister" som recenserades på denna site så sent som igår.
En skiva som ploppar upp högt på årsbästalistor till höger och vänster.
Skulle jag ta med ett spår från den så är det antingen detta, "Pallid Hands", eller "Death Knows Where". De är lika bra, och det är väl dagsformen som avgör. Typ.
"Pallid Hands" känns helt enkelt som om den passar bra i spelordningen om den ligger här, mitt mellan Death Angel och Sahg.
Och ja.
Det är en fantastisk låt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 5: Sahg "Firechild"

Med fjärde given "Delusions Of Grandeur" så tar norrmännen i Sahg ett steg i sidled. 
Man blir... meckigare.
Och det är bra, för skivan i sig får mer djup och fler dimensioner.
Eftersom bandet sen tidigare har en fantastiskt rockig och solid grund att stå på så innebär det att när man väl finner formen - det sker inte alltid på plattan - så blir det riktigt bra.
"Firechild" är ett bra exempel!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 6:  Tribulation "Spell"

Nä.
Vänta nu, säger nog du.
Det där är ingen ny skiva - och dessutom, kära Rebellängel, har du sågat Tribulation "The Formulas Of Death" i din recension. Vadan detta?
Jo.
Sant.
Och jag håller nog inte skivan så högt nu heller, men det hände en lustig sak.
Jag spelade Metal Bastards Topp 30 i veckan, och gissa vad?
Just det.
Låten "Spell" som kommer från just Tribulation stod ut. Rejält.
Och då är inte jag sämre än att jag kan plocka in den såhär, lite som en överraskning!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 7: Necrophobic "The Necromancer"

Recension av Necrophobics sprillans nya "Womb Of Lilithu" kommer till veckan, men jag har kört den rätt många varv redan. Det låter bra, det svänger, det är svä'rtad döds och det är absolut inget annat band än just Necrophobic.

De kan, som nästan inget annat band, få till det där med körer i en episk känsla som samtidigt gungar som fan, och i den här låten har man verkligen lyckats med just det.

"The Necromancer" kanske inte är bästa låten egentligen, jag har ännu inte bestämt mig om det, men det är en sån där låt som sitter direkt när man hör den.

Det går inte att värja sig om man gillar hårdrock med lite hårdare kant.

Och som sådan helt självskriven i ett sånt här sammanhang!

-----------------------------------------------------------------------------------------------

SPÅR 8 - Red Fang "Dawn Rising"

Tredje given "Whales And Leeches" är väl tänkt att bli Red Fangs genombrott på bred front.

Jag vete fan om det kommer bli så, skivan är som helthelt faktiskt inte lika bra som förra given "Murder The Mountains" tycker jag, men det finns ett ess i rockärmen.

Det är en av årets bästa låtar.

"Dawn Rising".

Herrejävlar vilken rykare, och ett bättre sätt att avsluta en sån här skiva och en sån här samling spår vet jag nästan inte.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Så.

Hur låter detta då?

Tro't eller ej, undertecknad har faktiskt pillat ihop en spellista på Spotify med just dessa spår, i just denna ordning.

Den finns här.

Eller här nedan.

Mycket nöje!

Recension: Death Angel "The Dream Calls For Blood"

Korten på bordet: jag gillar Death Angel.
Har alltid gjort, och som resultat har jag haft ett på gränsen till osunt förhållande till "Act III", låtit "The Art Of Dying" vara Veckans Tips och "Sonic German Beatdown" stå i rampljuset som Live!-inspelning.
Att jag fått chansen att intervjua Rob Cavestany har bara förstärkt min känsla av att det är ett knippe rätt ödmjuka och jordnära individer, och jag är speciellt svag för frontmannen Mark Oseguedas sång, speciellt live, och med tanke på bandets historia där man hade allt i sina händer för att sedan drabbas av olycka och närapå försvinna helt innan man på senare år har återvänt från det döda tilltalar mig.
Kort sagt - när Death Angel släpper nytt så kittlar det lite extra. 2013 väljer man att på omslaget jobba vidare med vargarna som prydde föregångaren "Relentless Retribution" (2010), ett album som jag tyckte var det bästa inom thrash som släpptes det året och som till slut knep en av mina Topp 10-placeringar för året.
Trots denna förkärlek så tycker jag inte att "The Dream Calls For Blood" klarar av att göra om den bedriften.

I mina ögon är Death Angel bäst när man träffar den där skärningspunkten mellan melodi och fart, där thrashriffen biter hårt eftersom de träffar hjärtat lika smekande som hårt. Det klarar man stundtals på denna giv också (förstås, bandet är alldeles för rutinerade och självmedvetna om sitt egna sound för att misslyckas med en sådan sak), men inte alltid.
Bäst är spåren "Execution - Don't Save Me" och "Terrotorial Instinct/Bloodlust" där jag tycker man klarar det bäst, men det finns tyvärr exempel på när bandet mest hamrar på utan alltför lyckat resultat, exempelvis i inledande "Left For Dead".
I intervjuer har bandets primära låtskrivare Rob Cavestany beskrivit hur hårt bandet har arbetat och turnerat sedan förra given, och att den här plattan till stora delar är skriven på vägarna. Just "Left For Dead" känns som ett försök att fånga energin från livespelningarna och turnerandet, och att man siktat på att skriva en allsångs-öppnare som kan sparka igång en konsert med moshpit och allt.... och, det blir inte helt bra.
Det känns lite eftersökt, och jämför med hur exempelvis Testament klarar en sån sak så kan man konstatera att just det kanske inte är Death Angels starkaste sida.
Resterande del av skivan är habil, högkvalitativ thrash, och spår som "Fallen", "The Dream Calls For Blood", "Succubus" och Caster Of Shame" står fint på egna ben även om de kanske inte är det vassaste man åstadkommit i karriären.
Avslutningsvis får vi också en rätt skön cover på Black Sabbaths "Heaven And Hell" där framförallt sången är överraskande bra.

Frågan är dock - är det mina uppskruvade förväntningar som spökar, eller borde Death Angel ha sänkt tempot en aning?
Helt klart besitter bandet förmågan att leverera stjärtsparkande låtmaterial, och jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att "The Dream Calls For Blood" kunde varit ännu bättre.
Ändå är den bra, och förtjänar sin plats i min hylla.

Det betyder att vi betygsmässigt landar på en stark 3:a, där topplåtarna "Execution - Don't Save Me" och "Territorial Instincts/Bloodlust" sticker upp rätt högt.
Kolla in "The Dream Calls For Blood" på Spotify och avgör själv.

Death Angel "The Dream Calls For Blood" - 3

Metalbloggen under ekonomiska restriktioner

Hej på er. 
Idag fyller min äldsta grabb 5 år (!! - hur fanken har han hunnit bli så gammal utan att jag åldrats alls?!?), och det betyder två saker:
1) Jag har inga pengar eftersom det lilla som blev över den här månaden gick till presenter och andra arrangemang
2) Idag ska jag vara närvarande som pappa, och inte som fritidsbloggande stolle.

Det innebär dubbla utmaningar.
För man kan konstatera en sak när det gäller skivsläppen: det kommer mycket man bara måste köpa nu. Och då har jag inte ens berört min högst privata lista med plattor som jag redan kollat upp och lagt till inköpslistan men ändå vill hålla lite hemliga ett tag.
Ska man ta de uppenbara köpen närmsta tiden så vill jag nog slå ett slag för...

 

 

 

...och då har vi inte ens berört såna saker som Testaments livegiv "The Dark Roots Of Thrash".
Vojne vojne, mitt stackars plånboksläder!

Från toppen är det Red Fang (fan vad snyggt omslag som fullständigt förstörs av den röda lappen med titeln, det är ju sjukt smaklöst...) som förmodligen kommer ta ett monstersteg framåt från förra "Murder The Mountains", sen Death Angel som alltid är stabila (ser i Close-Up Magazine att de också intervjuar Rob Cavestany, och känner mig ändå lika duktig eftersom min intervju nog inte är så mycket sämre). Därefter är det norska Sahg som överger sin titelsvit 1, 2, 3 på skivor och döper kommande plattan till "Delusions Of Grandeur". Kan bara bli bra med tanke på historien. 
Bra verkar också In Solitude "Sister" vara, i alla fall om man får tro recensenterna. Jag är inte lika övertygad, tror det hänger mycket på sångaren Pelle Åhmans insats. Jag var inte helt övertygad om just det på förra "The World. The Flesh. The Devil", men ändå landade det på en betygsfyra. Det blir i alla fall intressant, den saken är säker.
Sist men inte minst - vad bjuder Pearl Jam på med kommande "Lightning Bolt"? Eftersom föregångaren "Backspacer" till och med knep en plats i Besattserien så har jag stora förväntningar.
Nu ska jag bara få råd också. Får väl vänta in den 25:e i värsta fall. Eller handla på kredit, om jag kan smyga undan räkningarna...

För övrigt spelar jag den här plattan för tillfället. 

 ...recension till helgen, tänker jag.
Det tror jag dessutom är lämplig födelsedagsmusik för en 5-åring, inte sant?

Recension: Kreator "Dying Alive"

För bara ett drygt år sedan snuvade tyska Kreator veteranerna Testament på att ge ut årets bästa thrashplatta med sin "Phantom Antichrist". 2013 kan det mycket väl hända igen, fast för liveskivor - för även om jag ännu inte hört jänkarnas kommande "Dark Roots Of Thrash" så kan man konstatera en sak väldigt fort: tyskarna har med sin "Dying Alive" lagt upp ribban rätt så högt! Mille Petrozza leder sina styrkor (förutom huvudmannen själv består bandet av Sami Yli Sirniö på gitarr, Christian Giesler på bas och Ventor på trummor) på en yster dans som leder oss genom en hel konsert på Turbinenhalle i Oberhausen.
Hemmaplan gör att vi dels får mellansnack på tyska, och dels en publik som verkligen förstår vad det innebär när sångaren föreslår att fördelningen under kommande låtar ska vara att bandet spelar medan publiken tar livet av varandra.
Till det ska man lägga ett totalt sett löjligt starkt låtmaterial.
För det är kanske det som slår en mest - att detta (säkert tack vare, som det känns, frikostiga pålägg och putsningar i efterhand) är lika mycket en "best of" som det är en liveplatta. Inledningen lutar sig mot senaste skivans titelspår samt vad som antagligen är bästa låten på den given ("From Flood Into Fire"), men sen släpper bandet alla hämningar och radar upp fullträff efter fullträff.
Det är när man spelar sig igenom spår som "Enemy Of God", "Horde Of Chaos", Pleasure To Kill", "Extreme Agression" och "Violent Revolution" som man inser att bandet besitter en låtskatt som tål att jämföras med de allra bästa i genren - samtidigt som låtar som "People Of The Lie", ""United In Hate", "When The Sun Burns Red", "Phobia" och "Civilizations Collapse" visar på djupet som finns.
Jag är imponerad, ärligt talat, och finner mig oftast med ett löjligt lyckogrin i ansiktet när jag spelar skivan. Jag köpte dubbellive-versionen utan DVD, och även om man får med text på alla låtar (snygg detalj) så ångrar jag lite att jag snålade och inte gick för det dyrare paketet som innefattar samma konsert på DVD.
Det känns som om jag kommer att spela denna platta en hel del framöver, och vem vill inte ha en fläskig överkörning som detta även på bild?
Nå.
Nu är det som det är, och jag får istället minnas tillbaka till när bandet var här på thrashfest med bland annat Death Angel i släptåg. Det är ett tag sen, men eftersom detta gav blodad tand så kan man ju hoppas att det inte dröjer speciellt länge till innan man får chansen igen.

Bästa låt är ruggigt svårt att peka ut, det finns många riktigt tajta och vassa varianter under denna spelning, men skulle jag tvingas peka på några så blir det nog duon "Enemy Of God" och "Horde Of Chaos". Fint driv i dem!

Betyget är en given 4:a, kanske rent av med mersmak. Det är också så att jag skulle vilja råda samtliga som gillar thrash och akter som exempelvis Slayer men tycker att det går lite på halvfart numera att verkligen ge Kreator en chans. Tyskarna är arga, vitala och på riktigt vassa, trots att de är så pass långt komna i karriären. Som de själva skriver i skivkonvolutet: "We Are Dying From The Moment We Are Born, So Let Us Keep Our Dreams Alive"!

Kreator "Dying Alive" - 4

Besatt: Death Angel "Act III"

En gång i tiden var jag en nörd. 

Eller, kanske... jag är fortfarande en nörd, fast på ett annat sätt numera. 

Hur som helst, en gång i tiden bestod stora delar av min tid av att a) träna, helst ishockey... samt b) lyssna på musik och spela in kassettband med blandad musik.

Denna ”Besatt” handlar på sätt och vis om båda de sakerna, samt om skivan ovanför som jag kopplar ihop med dessa saker. Death Angel ”Act III”. Thrash, men anledningen till att jag fastnade för plattan första gången var nog balladen ”Room With A View”. 

Jag hade en grej för mig där ett tag, att jag skulle spela in blandade kassetter med olika typer av musik, och så döpa serien till något. Den serien som innehöll diverse hårdrocksballader hade det ostigaste namnet av alla, jag skrev ”Squeeze” på kassetten och samlade olika mer eller mindre dassiga kramgoda låtar på dem. 

Rätt patetiskt i efterhand, men hey – så var det.

 Antagligen var det viktigt för mig att vara lite omtyckt, och jag har för mig att jag försökte spela lite av de där banden i hockeylagets bandare i samband med träningar och så, i någon form av försök att få folk att gilla hårdrock – men utan att egentligen våga stå för riktig hårdrock. Mellanmjölkens förlovade land, mittfårans trygga famn. 

Så klart stötte det väl ingen, men hallå?

Kan det bli mer blodfattigt och meningslöst egentligen?

Nåväl. 

Resten av skivan är ju kanske den egentliga behållningen, och den här plattan har jag haft både på vinyl och i CD-format. Det var vinylen som besatte mig ett tag, på den tiden då jag hade mitt pojkrum närmare resten av familjen (det blev sedermera ett mer avskiljt tillhåll när farsan ledsnat på att höra låtar som ”Seemingly Endless Time” och ”Veil Of Desception” på lite för hög volym och lite för konstiga tider och till slut spikade upp en skiljevägg i fritidsrummet bakom garaget till vilket jag fick flytta). 

Jag spelade den ta mig fan hela tiden ett tag.

Hade en kassett också så att jag kunde ta med mig ljudet (Walkman, barn, innan iPod och SmartPhones och grejor) när jag var ute på äventyr. 

Och det hände nästan bara vid två tillfällen, i alla fall under vintertid.

Antingen var jag i skolan (högstadiet var det som gällde den här tiden), eller så var jag på idrottsplatsen. 

Ishockeyrinken, med tillhörande omklädningsrum. Det var det enda som gällde, mer eller mindre. Det, och att äta. Och det tar oss in på en episod som faktiskt har samband med både tränandet och ätandet.

Det var nämligen som så, att i kombination med all träning så växte jag en hel del. Inte bara runt magen som nu är fallet, utan både på längden och tvären. På ett år la jag till en decimeter i längd och närapå 20 kilo, ett helt makaber siffra så här i efterhand. Och jävlar, vad jag åt!

En dag startade med frukost bestående av gröt och en fyra-fem mackor. Iväg till skolan, där jag hade tumme med matsalstanterna (som vi kallade dem alla, oavsett ålder) som släppte in mig och sköt till lite mackor på 10-raste, Sen lunch, två portioner. Nytt gullande med mattanterna vid 14-rasten innan skolan slutade och man fick cykla hem för att fika lite. En halv limpa eller så. Därefter middag med famlijen, två portioner, och lite musik på rummet. Sen kom farsan hem från jobbet, så då kunde jag äta middag igen, med honom, innan det var dags för träning. Efter träningen var man ju rätt hungrig, så en omelett på fyra-fem ägg med ost i satt bra till mackorna, och efter det lite musik och sängen. Problemet var bara att jag vaknade 1-3 ggr per natt och var hungrig, och smög upp för att äta. Sinnessjukt egentligen, men så var det. Och det där, det ställde inte bara till det ekonomiskt och logistiskt för min kära mor (hon har berättat att hon bakade 1-2 limpor om dagen den här tiden!), det producerade också en helt makalös mängd disk. 

Smutsig sån, som hamnade i mitt rum efter att jag tagit med mig allt in dit för att äta på kvällen och natten. Där samlades allt, tallrikar med fil, O’boy-glas, tallrikar. Äckligt, eftersom jag ju nu var tonåring och inte greppade att man ju bör bära tillbakla och diska allt. Effekten var ju att det luktade nog lite surt i mitt rum, samt att familjen i övrigt till slut inte hade något porslin. Det där tröttnade min mor på till slut, och eftersom hon talade till döva öron så beslutade hon sig för att göra något istället. 

En dag när jag kom hem från dubbla ispass hade hon helt sonika tagit ALLT LÖST i mitt rum och... bäddat in i sängen. Den var en halvmeter hög med smutstvätt, smutsiga tallrikar, böcker och annan bråte. Jag blev, med tonåringens enkelsidiga syn, heligt förbannad och skrek och härjade. Orättvist!!

Hon var rätt cool om det, vill jag minnas, och till slut fick jag ju bädda rent och städa. Det höll kanske en vecka innan jag började i samma bana igen. Den andra gången jag kom hem till den smutsbäddade sängen sa jag inte ett knyst. Med sammanbitna käkar bar jag ut all smutsig disk, laddade tvättmaskinen och lärde mig en läxa. Det var bara att börja sköta sig så att man kunde fortsätta vara i sitt krypin och sparka igång Death Angel. 

Som sista kuriosa så är det med min forna besatthet i tankarna ganska kul att jag faktiskt, via Werocks försorg, många år senare fick chansen att intervjua Rob Cavestany, gitarristen i bandet.  Du hittar intervjun här, och det blir väl ett lämpligt avslut för inlägget som helhet. 

Nu ska jag gå och plocka undan lite tvätt och grejer, annars vet man ju aldrig var den hamnar...!

4-årsjubileum!

Overkligt men sant - denna blogg har nu rullat i prick 4 hela år.
Vi går alltså in i ett femte verksamhetsår framöver, och det var väl något jag aldrig trodde skulle komma att ske när jag startade en gång i tiden.
Hur startade det då, kan man fundera?
Jo, helt enkelt för att jag var hemma och pappaledig med äldsta grabben, och kände mig en aning understimulerad. Behövde uttrycka mig, i skrift.
Han sov en längre sväng mitt på dagen varje dag, så jag passade då på att 1) äta, 2) gå på toaletten i lite lugn och ro, 3) duscha, samt 4) börja blogga.
Att det skulle bli detta...det hade jag nog inte riktigt klart för mig.

Nåväl.
Nu är vi här.
Bland annat närmare 160 Veckans Tips, totalt nästan 2 250 inlägg och fler recensioner än jag orkar räkna. Långa artiklar som Tvekamper, Blogg I Fokus, krönikor och Besatt. Artikelserier som Live!, Citatet och Remasters som rullat flera år.
Intervjuer med vad som skulle kunna bli ett riktigt all-star band (eller vad tror ni om Zakk Wylde och Rob Cavestany (Death Angel) på gitarr, Martin "Axe" Axenroth (Opeth) på trummor, Jörn Lande på sång som fundament? Ska bara få till en intervju med någon riktigt bra basist så är man ju komplett där...
Och en fantastisk kontakt med er läsare.
Mängder av kommentarer och mejl - och när jag ska snabb-summera dessa fyra år så slår mig en sak när det gäller just det.
Ingen av er verkar vara sån här:

Visst förekommer det lite spam ibland (men... jag tror inte att ni drabbats av det, jag har försökt städa dem allt eftersom), men det har i stort sett inte hittat hit ett enda troll.
Rätt skönt, och lite märkligt.
De brukar ju dyka upp lite här och var på internet.
Och eftersom jag tycker att det ska vara så enkelt som möjligt att lämna kommentarer och ha kontakt så glädjer det mig! 

Sämst samvete har det här med demorecensioner utvecklat sig till.
Jag gillar att skriva demorecensioner, och känslan att ibland få följa med från demo till "riktig" fullängdare är fantastisk, men... det har liksom runnit ut i sanden bara, och tyvärr är det flera av banden som tagit kontakt med mig (främst under 2013, känns det som) som antingen fått torftig och trist återkoppling, eller ingen alls.
Vi får se, jag funderar på att ändra det konceptet lite och istället gå till en form av "presentation av fem låtar från fem band", kanske till och med en möjlighet att ladda hem en zip-fil med dessa fem låtar - och bara med fokus på just demos.
Det handlar väl mest om att orka och känna lusten, så vi får se lite av vad som händer där framöver.

Tittar vi framåt lite då (det kan ju vara lämpligt att göra) så är det förstås omstarten av Veckans Tips, Citatet och Besatt som ligger nära till hands. Höstsäsongen sparkar igång till månadsskiftet, och dessutom närmar vi oss ju projekt hemligheter när det gäller Veckans Tips.

Jag har under året samlat på mig en hel del akter och skivor som jag snappat upp info och tips om lite här och var, och som jag redan - långt i förväg - skrivit som Veckans Tips för presentation under våren 2014.
Ja, det låter som galet lång framförhållning, men anledningen är att jag dels vill spara en del av dessa suveräna plattor för att kunna överraska Hårdrockssamfundet med på Hårdrockskväll 2014 (Trettondagsafton. Som vanligt!), och dels att jag vill få en liten överraskning själv när dessa tips väl publiceras. Gissningsvis kommer jag ju att ha glömt allt jag skrev när det gått så lång tid, menar jag!

Nå. 4 år har gått.
Jag tänker fira med kaffe, kanske en löprunda, lattja lite med barnen samt en bra platta på stereon. Förslag på passande musik, ett tillfälle som detta?

Rebellängeln - en Landkrabba?

Sweden Rock Cruise lockade ju med Testament som huvudakt.
Pepp, tänkte undertecknad, och ritade in kryssningen i kalendern. Testament är ett av de band jag faktiskt aldrig sett, och som jag verkligen verkligen vill kolla in. Men nu blir det ju inte så.
De har ställt in.
Klara band är i skrivande stund Helix, Anvil, Exodus och Dark Funeral.
Helix och Anvil lockar mig inte alls, faktiskt, och Exodus var väl OK när de var här senaste gången med bland annat Kreator och Death Angel i sällskap. Dark Funeral har jag rätt lite koll på, de skulle jag absolut kunna tänka mig att se. Men ändå.
Risken är faktiskt rätt stor att jag förbliver en landkrabba om det inte smäller till riktigt rejält när det gäller bokningarna. Får jag en höjdarakt som The Sword eller Primordial så är det förstås inget att tveka om – då mönstrar jag absolut på – men blir det utfyllnad som inte lockar så… ja.. då vete fanken om jag inte förbliver en landkrabba. Sätter mig på Kelly’s eller hemma eller så.
Jojo, det är inte mycket rock’n’roll över det beslutet, men tid är ibland ruggigt värdefullt.

För övrigt – borde man inte få avboka en sån där biljett när huvudakten ställer in?

Live: Death Angel "Sonic German Beatdown"

Jag gillar ju Death Angel. Bandet har medverkat i Veckans Tips, jag har intervjuat gitarristen Rob Cavestany och recenserat den senaste given "Relentless Retribution" samt publicerat en både en bildkavalkad samt en recension från senaste gången bandet besökte Stockholm.

Det var väl alltså bara en tidsfråga innan en liveplatta skulle dyka upp som en "måste-ha", eller hur?

"Sonic German Beatdown" finns förstås på Spotify, och kanske är det så vi ska börja den här gången. Spela den, så kollar vi lite på vad som ges i spelningen från Tyskland.

Inledningen lutar sig mot gamla örhängen som bandet kan utan och innan, och som man vet får igång publiken. Rutinerat, och förstås uppskattat för oss lyssnare. Det är helt enkelt kvalitet i en öppning som består av "Seemingly Endless Time", "Voracious Time" och "Mistress of Pain".

Senare får vi även låtar från min favoritplatta med bandet, och varenda gången jag hör mackor som "Thrown To The Wolves" "5 Steps Of Freedom" och "Thicker Than Blood" så undrar jag varför inte Death Angel är större än vad de är.

De borde vara gigantiska, för de levererar musik med kvalitét - och de gör det med hjärtat.

Man kan höra tacksamheten över att få spela ihop på turné, man kan höra glädjen över att få leva ett liv på scen, och det är en av anledningarna till att du behöver den här skivan.

Förutom alla bra låtar då...

Bildspecial: Meshuggah på Debaser 24/4 2011

Stones och Thetania bjöd igår storartat på en kväll i tajthetens tecken... Meshuggah!
Helt sjukt band egentligen, man vet ju att de är tajta - men ändå kommer det som en chock. hur fan kan man spela sådär, samtidigt som man röjer så?
Hur kan man agera maskin samtidigt som man har sån känsla?

Galet.
Jg har ju sett bandet förr, men faktiskt aldrig på en så pass liten och intim scen som Debaser Medis, och det var en helt perfekt upplevelse. Tokpackat med folk, och riktigt bra ljud (som vanligt!) gjorde att det blev en helkväll i dur. Många tacksamma huvudbangar till er!

Tyvärr är ju jag en klåpare deLuxe. Mitt i utfodringen av tjocka släkten och ruschandet fram och tillbaka i vardagen så lämnade jag kameran hemma. Fuck.
Idag bjuds alltså lite bilder från min telefon, och... tja, ni får helt enkelt hålla tillgodo med det. Jag vet dock att Stones tog en knippe skitbra bilder, så håll ögonen öppna för mer och bättre godsaker så småningom!

...vill du ha mer bildspecialare?

Det går bra. Här finns exempelvis Candlemass, Thrashfest med Kreator, Exodus och Death Angel, Black Label Society och Watain.

Vill du istället läsa en recension om just Meshuggah live så kan du ju jämföra setlistan med den som bandet hade i Köpenhamn nyligen.

Till sist noterar jag dels att det verkar som om KK Downing hoppar Judas Priest, vilket var en överraskning, faktiskt, efter så många år, och dels att Testament är klara för Sweden Rock Cruise i oktober.

Jodå. Jag ska dit...