Veckans Tips: Borealis "Fall From Grace"

...när redaktör Martin plockade upp en skiva från 2011 och recenserade den fast halva 2013 var gånget så insåg jag direkt att det var något som måste kollas - speciellt som musiken angavs till, för Martins del relativt ovanliga, melodic/power metal. Extra mycket insåg jag det när jag såg det generiska och ganska intetsägande photoshoppade omslaget och sen läste namnet.
Borealis.
Nä.. allvarligt?
Blev fästingbiten, fick borealis?
Drick hälsoyoughurt med miljarder goda borealisbakterier?
Visst, det kommer från norrskensnamnet, men det låter inte klockrent häröver.
Nå.
Bandet är från Kanada, och man ska verkligen inte döma ett band med kasst namn från just det landet - Killer Dwarf är ju ett lysande exempel på där just fantastisk musik kombineras med ett i det närmaste skrattretande namn.
För så är det förstås här, det är musiken som är grejen.
Otroligt snyggt producerad hårdrock som har två tydliga kännetecken.
Det ena är att melodin och låten står i centrum. Samtliga 9 låtar på plattan känns som om de skulle kunna stå som singlar.
Det andra är sången.
Frontmannen Matt Marinelli hanterar såväl gitarr som stämband, och dte är som vokalist jag tycker han glänser mest. Hans röst klarar att förmedla såväl känsla i balladen "Watch The World Collapse" som rivit och lite smutsigt hårdrockstryck i flera andra spår.
Det är inte utan att man tänker en del på Russel Allen (Symphony X och Allen-Lande) och det är förstås ett väldigt gott betyg.

Låtarna då. 
Bäst är inledningen. De tre första spåren heter "Finest Home", "Words I Failed To Say" samt "Fall From Grace" och är alla tre skolboksexempel på hur man levererar musik som undertecknad blir kär i. Allra bäst är mittspåret av dessa tre. Det är den låt jag efter ett tio-femtontal varv med plattan tänker mig som den låt jag ska plocka till Hårdrockskväll 2014. Dessa tio-femtontal varv har också gjorts i en enda lång cirkulärandning, mer eller mindre, utan att ge tid och plats för speciellt mycket annan musik.
Det säger en del.
Men det är också så att skivan egentligen, om man ska vara riktigt kritisk och leta fel, inte riktigt har det där enorma djupet. Efter tio varv på raken förmår den inte överraska mig som en del andra skivor klarat...men, som sagt, då letar jag verkligen fel.
Annars är Borealis här för att stanna när det gäller speltid för min del.

Välkommen in bland de andra fansen. Spotify här, så ska du se att du också snart ser bortom allt annat för att fascineras och bländas av själva musiken!

Recension av Orchid... och fin utmärkelse till denna lilla blogg!

Lördag, månadsskifte, frugan på möhippa. inte sin egen då, hon är ju redan gift, men väl en vänninas.
Det betyder en massa saker.
Dels är jag solokvist med mina grabbar hela dagen, dels får man dricka en öl eller två ikväll, och sist men inte minst är det dags för recensioner på Werock.
Jag har den senaste tiden varit rätt dålig på att bidra, efter min fullständiga massleverans i mitten av april så gick luften ur mig lite. Det har lite att göra med att jag dessutom pysslar med mitt "riktiga" jobb också, dels med att jag skriver en del på mitt hemliga projekt i form av Veckans Tips som ska avslöjas efter årsskiftet 2013/2014 (tänk om Blogger skulle krascha i mellantiden mellan nu och då, vad jävulskt tråkigt det vore om alla de hemliga guldkornen försvann!). 

Nå. Lite har jag bidragit med, och man kan säga att det är kvalitet istället för kvantitet denna gång. San Fransiscobördiga Orchid med sin andra fullängdare "The Mouths Of Madness". Omslaget är fantastiskt vackert, men förpackningen i övrigt lite av en besvikelse. Dessutom velar jag något vansinnigt om betyget... 

Kollegorna har dissekerat bland annat The Generals uppföljare till Werockvinnaren av "årets svenska debut 2009", spännande Borealis (kasst namn dock...) samt The Black Dahlia Murder. Och den här skivan. Läckert omslag som verkligen passar musiken.
Vi snackar Tesseract "Altered States"

 Kolla intensivt på den skivan ett tag och säg sen att det inte kommer vara matematisk metall (djent, någon?) som spelas? Samt att du inte blir både hypnotiserad och yr på samma gång?
Nä.
Just det.
Hur som helst - du har alla recensioner via huvudsiten Werock!

Nå. 
Nu tänkte jag att vi skulle använda tiden till lite annat.
Vi ska prata om lite skivsläpp som är på gång.

Megadeth följer upp sin rätt svaga "Th1rt3en" med "Super Collider" i början av veckan som kommer. Jag vet inte jag... å ena sidan - jag kan gilla att man fortsätter vara produktiv och faktiskt släpper plattor med jämna mellanrum, å andra sidan - behöver världen verkligen ännu en skiva med Megadeth?
Oavsett så lär jag väl lyssna på den. Och reagera. Och säkert handla den...

En skivan jag kommer att köpa är den röda, trots den brutala sågningen plattan fick i senaste Sweden Rock Magazine (betyg 5/10, det är kasst för att vara det bandet och den tidningen). Vi pratar alltså om Alice In Chains, och deras "The Devil Put Dinosaurs Here". 
Cool titel, och det ska bli lite spännande att se var man tar vägen efter "Black Gives Way To Blue". Hur den stod sig läser du mer om här.

En skiva jag däremot INTE vill veta av är denna:

Vi "tackar" Zappzott för tipset om Geoff Tates nya spektakel, och konstaterar att man inte borde ha mage att ge sig på gamla klassiker i efterhand.
Hela det där om Queensryche och Geoff Tate är ju egentligen sorgligt.
Hur ens idoler kan börja bråka och sen bara.. ja... dra namnet i smutsen sådär.

Nä. Nu pratar vi om något roligare.
Metalbloggen fick brev i slutet av veckan.

Det stod såhär: "Hej!

”METAL!” har valts ut för att ingå i Cisions topplista över svenska bloggar om musik.
Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, antal läsarkommentarer och aktivitet i sociala medier. Din blogg har alltså baserat på detta vunnit en plats i vår tio-i-topplista.

Fräsigt va?

Du hittar hela listan här, om du vill se.

Ett tydligt tecken på att jag spenderar för mycket tid framför datorn...

...så nu är det slut med det för idag. 

Vi hörs!