Veckans Tips: Borealis "Fall From Grace"

...när redaktör Martin plockade upp en skiva från 2011 och recenserade den fast halva 2013 var gånget så insåg jag direkt att det var något som måste kollas - speciellt som musiken angavs till, för Martins del relativt ovanliga, melodic/power metal. Extra mycket insåg jag det när jag såg det generiska och ganska intetsägande photoshoppade omslaget och sen läste namnet.
Borealis.
Nä.. allvarligt?
Blev fästingbiten, fick borealis?
Drick hälsoyoughurt med miljarder goda borealisbakterier?
Visst, det kommer från norrskensnamnet, men det låter inte klockrent häröver.
Nå.
Bandet är från Kanada, och man ska verkligen inte döma ett band med kasst namn från just det landet - Killer Dwarf är ju ett lysande exempel på där just fantastisk musik kombineras med ett i det närmaste skrattretande namn.
För så är det förstås här, det är musiken som är grejen.
Otroligt snyggt producerad hårdrock som har två tydliga kännetecken.
Det ena är att melodin och låten står i centrum. Samtliga 9 låtar på plattan känns som om de skulle kunna stå som singlar.
Det andra är sången.
Frontmannen Matt Marinelli hanterar såväl gitarr som stämband, och dte är som vokalist jag tycker han glänser mest. Hans röst klarar att förmedla såväl känsla i balladen "Watch The World Collapse" som rivit och lite smutsigt hårdrockstryck i flera andra spår.
Det är inte utan att man tänker en del på Russel Allen (Symphony X och Allen-Lande) och det är förstås ett väldigt gott betyg.

Låtarna då. 
Bäst är inledningen. De tre första spåren heter "Finest Home", "Words I Failed To Say" samt "Fall From Grace" och är alla tre skolboksexempel på hur man levererar musik som undertecknad blir kär i. Allra bäst är mittspåret av dessa tre. Det är den låt jag efter ett tio-femtontal varv med plattan tänker mig som den låt jag ska plocka till Hårdrockskväll 2014. Dessa tio-femtontal varv har också gjorts i en enda lång cirkulärandning, mer eller mindre, utan att ge tid och plats för speciellt mycket annan musik.
Det säger en del.
Men det är också så att skivan egentligen, om man ska vara riktigt kritisk och leta fel, inte riktigt har det där enorma djupet. Efter tio varv på raken förmår den inte överraska mig som en del andra skivor klarat...men, som sagt, då letar jag verkligen fel.
Annars är Borealis här för att stanna när det gäller speltid för min del.

Välkommen in bland de andra fansen. Spotify här, så ska du se att du också snart ser bortom allt annat för att fascineras och bländas av själva musiken!

Inför Årsbästalistan: M-S

...som utlovat, det smäller in ett gäng fläskiga inlägg med skivorna som på allvar är med och konkurrerar om en plats på Årets Topplista.
Sedan tidigare har bloggen rasat igenom bokstäverna A-L, och nu går vi vidare och täcker M till och med S. Precis som förra gången så klickar du på respektive skivomslag om du vill läsa själva recensionen.
Och varför vila på hanen?
Vi sparkar igång med ett knippe tungviktare direkt!
M som i Machine Head, Mastodon och Megadeth!

Jasså, säger du?

Jo, att Machine Head och Mastodon skulle dyka upp som starka kandidater var väl ingen överraskning, men Megadeth?

Saken är den att jag lyssnat en hel del på den senaste tiden, och jag tror nog kanske inte själv att det är en av skivorna jag kommer att ha med när alla gallringar är gjorda... men jag vill heller inte avspisa den bara sådär.

Den kommer att få speltid och jämförelse med de andra skivorna. Trots sin ostiga titel... De andra två, Machine Head och Mastodon, ser jag som mycket starka kandidater till att klara sig hela vägen in på listan. Ja, de också, kanske man ska säga...!

Sen då, mera överraskningar?
Kanske. Opeth blir härnäst, och den största överraskningen med den skivan var väl först att den inte var bättre. Just nu känns det inte alls som om den kommer att klara sig till topplistan, men det kommer ju en spelning med bandet här i veckan. I samband med det komemr den här skivan att spelas hos undertecknad. ....och det kan mycket väl få mig att revidera mina tankar. Det vore inte första gången som lite distans till en skiva ger den ett annat skimmer. Och Opeth räknar man liksom inte ut så enkelt!

Under bokstaven P hittar två riktigta favoriter i år. Portrait och Primordial!

Svenska Portrait har klämt ur sig en skiva som jag håller väldigt högt, och att jag är stormförtjust i Irländska Primordial är förstås ingen hemlighet. Två urstarka kandidater till den kommande årsbästalistan. De också!

Och, på tal om starka kandidater och stormförtjusning.

Visst finns de med när det närmar sig upploppet, Red Hot Chili Peppers.

Förstås. Som bekant är en svag skiva med detta band bra, en bra skiva med dem är fantastisk - och "I'm With You" är en sån där skiva som snurrat... och snurrat...och snurrat i år.

Mera skivor på R? Jajamen. Black metal från Rev 16:8 och svängig rock'n'roll från Rival Sons.
Båda två framstår som bland det bästa i sina respektive genrer, och är såna där skivor som både tål och växer med många spelningar.

Jag gissar för övrigt att båda dessa band går en fin framtid till mötes. Tror de kommer bli stora framöver!

Kommer de att bli lika stora som nedanstående två band dock?

Kanske, kanske inte - men både Saxon och Symphony X är ju giganter. Saxons skiva blåste mig ur stolen med den nivå som bandet lyckas hålla, och Symphony X har med sin mörkaste skiva lyckats skapa en sån där skiva som kräver ett gäng lyssningar för att verkligen bita sig fast.

11 skivor på ett bräde. 11 bra skivor. Men topplistan på Werock rymmer ju bara 10 platser!

Recension: Coexistence "Flow"

Svenskfranska Coexistence har varit i farten sedan 2009, men "Flow" är deras riktiga debut. Skivan ges ut på eget bevåg, och man hoppas enligt egna ord att detta ska få större skivbolag att få upp ögonen för bandet.
Enkelt uttryckt kan man säga så här - håller bandet lika bra live som de gör på skiva så behöver de nog inte oroa sig. Då är det bara en tidsfråga innan de får skriva på ett snyggt avtal med ett större bolag!
10 spår serveras, totalt mäktiga 68 minuters musik - men det är lite av en lögn. Sista låten "Akira" är nämligen nästan 25 minuter lång, och resterande spår är relativt "normala" i längd - vilket är bra.
Bandet spelar musik som hämtar sin inspiration av akter som Symphony X, Dream Theater, Evergrey och Pain Of Salvation, och det kräver förstås några grundbultar för att man ska komma undan med det.
1) Gott låtsnickeri.
2) Bra hantverk med instrumenten, och
3) En sångare av hög klass.

Coexistence besitter för det mesta alla tre, och det ger dem den ljusnande framtid som det talas om i inledningen av recensionen. De starka personligheterna i bandet är Gregory Giraudo som hanterar gitarrspelet och Carl Lindquist som står för sången - och de gär det båda med den äran.
Framförallt finner jag sången varierad och ofta ganska fascinerande.
Produktionen på skivan är också mycket passande, och gör de instrumentala insatserna rättvisa.
Den sista grundbukten är då låtsnickeriet.
Inledande "Carrion Comfort" är ett gott exempel på hur bandet låter sett över hela skivan, men det är i efterföljande "Web Of Oppression" som det lyfter som mest. Den låten är smittsam å det grövsta, och flera gånger har jag de senaste veckorna funnit mig själv sjunga en del av textstroferna - framförallt bryggan/inledningen av refrängen "whats the point of asking when we both know the answer..."
Mycket snyggt.
Även titelspåret "Flow" är riktigt bra, det startar på ett närapå balladliknande sätt innan man höjer temperaturen stegvis. Bra!
Håller det dock hela vägen, i samma klass?
Njaej. Visst, relativt hårda "Lord Of War" och "Seize The Day" är bra låtar men inte riktigt på samma nivå. Finurligt döpta "Layarteb" (läs det baklänges så får du se..) är också okej, liksom "Twisted Soul", men balladen "A Rose To Wither" är ett svagt kort i leken, liksom avslutande "Akira". Där har man nog fallit offer för sina egna amobitioner och pretentioner, och som lyssnare blir det helt enkelt lite för trist i längden...

Nå, totalt sett är detta ändå en bra skiva, och framförallt en mycket lovande debut.
Coexistence är verkligen ett band att hålla ögonen på i framtiden om man gillar denna typ av musik, och betygstrean hade kunnat glida upp lite om avslutningen på skivan hållits upp lite i nivå.
Skivan finns ju tyvärr i skrivande stund inte på Spotify, men du får kolla in bandets hemsida eller MySpace istället.

Bästa Spår: "Web Of Oppression"

Coexistence "Flow" - 3

I Backspegeln: Symphony X

I somras släppte virtuoserna i amerikanska Symphony X sin kanske mörkaste platta "Iconoclast", och när den recenserades här på bloggen var nog de bestående tankarna:
1) Jävlar, vilket bra ljud de har fått till på skivan...
2) ...och visst är den lite sämre än förväntat, trots att den är bra?
Sen dess har den rullat lite då och då, och det har faktiskt kliat lite i fingrarna när det gäller önskan att göra en Backspegel på skivan.
Ovillig att låta det bli för nära i tid så har jag ändå hållit mig.
Till nu.
Nu är det dags, känner jag!
För det är ju såhär - Symphony X levererar.
Skivan är en liten koloss, och dte tar sin lilla tid för låtarna att smälta in. Dels för att de är så fyllda med detaljer, men även för att de faktiskt är jäkligt intensiva denna gång (ja, utom avslutande "When All Is Lost" då, en låt som för min del gått från att vara riktigt bra till att bli.. ja, lite tråkig och en av de låtarna jag oftast inte lyssnar klart på).
Och inledande titelspåret är helt enkelt makalöst bra och har lyft än mer med tiden.
När det begav sig balanserade skivan på fel sida av gränsen mellan betyget 3 och 4.
Idag vill jag nog lägga skivan på andra sidan det strecket, och diggar med på ett annat sätt.
Tiden läker alla sår, kanske?
I alla fall de som åtsadkoms av höga förväntningar, verkar det som, och nu håller jag nog skivan högre än vad jag först gjorde.
Så det kan gå...

Recension: Symphony X "Iconoclast"

Denna recension börjar på ett något annorlunda sätt. Den börjar nämligen med en önskan om att du, som läsare, startar med att läsa Werockkollegan Henriks recension av samma skiva innan du går vidare.

Du hittar den här.

Färdig?

Bra. Då kan vi gå vidare.

Det är nämligen så att om man ska prata mer om Symphony X "Iconoclast", efterföljaren till förra succén "Paradise Lost", så anser jag personligen att man ganska snabbt kommer till ungefär samma slutsats som henrik gör i sin recension.

Alltså - skivan är bra, men med de krav som bandets skivor medför så räcker det inte för att toppa tidigare formtoppar.

Jänkarna bygger som vanligt sin musik på Romeos (ja, för den delen också resten av bandets) musikaliska expertis, samt frontmannens Allens fenomenala röst. Det är progressivt och hårt, och precis som i fallet med "Paradise Lost" så finns på den här skivan ett knippe urstarka låtar.

Efter att ha levt med skivan ett par veckor och ett tjugotal lyssningar så kan jag ändå inte komma ifrån att det faktiskt är som bäst när bandet spelar.. ja.. som enklast.

När de flirtar med oss med enkla refränger som i "The End Of Innosence" eller "Electric Messiah". Inledande titelspåret är dryga tio minuter lång och ett uppkäftigt sätt att inleda på, men det tillhör också skivans intressantaste, och förutom dess fantastiska refräng så lyckas man faktiskt hålla intresset uppe hela vägen - något som annars är en risk när man spelar så pass tekniskt avancerad musik.

Det är inte helt ovanligt att bandet går vilse i sin egen briljans, liksom.

Nå.

Skivan är ändå Russel Allens lekplats.

Helvete vad bra karl'n sjunger på denna giv, och känslan i avslutande "When All Is Lost" är svårslagen.

Ruggigt bra!

Låtmässigt gillar jag också "Bastards Of The Machine", men ändå kommer jag säkerligen att välja gruppens föregångare när jag vill lyssna på Symphony X. Den är helt enkelt riktigt jävla bra, och denna skiva når inte riktigt upp till de höjderna - trots att den faktiskt är hårdare och aningen mörkare.

Värt att notera: ljudbilden.

En av de bättre jag hört på länge, och man har lyckats få fram en modern metall utan att tappa känsla, detaljer eller känslan av liv. Snyggt!

Bästa Spår: "Electric Messiah". tror jag... det är ganska jämnt skägg bland de nämnda, faktiskt.

Betyg då? Jo, detta balanserar verkligen mellan en trea och en fyra. Henrik har i sin recension för Werock tagit det perfekta betyget 7, men jag tvekar. Texterna talar för ett högre betyg när dte väger på detta sätt, men omslaget talar för det lägre.

Till slut blir det nog ändå det lägre betyget.

Anledningen för bli att jag helt enkelt tycker det är aningen för mycket tekniskt meck. När Allen sjunger och bandet har raka rör i refrängerna smälter jag direkt, men det blir lite mycket instrumentrunkande emellanåt.

Dock - gllar du Symphony X så är det bara att plocka fram lädret och punga ut med stålarna. Du kommer inte att ångra dig!

Symphony X "Iconoclast" - 3

Ding Dong - the Psycho's Gone!

Ahhhhhhhh!

Semester!

Psykot på jobbet - dvs jag - finns inte mer för ett tag nu.

Nu väntar ledighet.

Dessutom är det första juli idag, och det innebär an massa saker.

Det är halvtid i mitt vad med frugan, det om hur många skivor jag kommer att köpa under året.

Jag har sagt färre än 100, hon fler. Bilden ovan talar om status just nu, och det är inte bra nyheter för mig - det kommer MÅNGA bra skivor under hösten...

Det betyder också att det recenseras skivor på Werock.

In Flames, Symphony X och In Solitude bland annat.

Riktigt bra grejor, uppenbarligen.

Min recension om In Flames kommer om någon vecka, som det ser ut. Hang in there!

Vill du ha annan läsning just nu så rekommenderar jag antingen den nya bloggen i länklistan - Den Melodiösa Bloggen, en riktig höjdpunkt för oss mjukisar.

Andra alternativ innefattar antingen denna fina intervju med Saxons starke man Biff Byford, eller samma tidnings krönika om hårdrock inför stundande helg.

Vad mer då, så här i avslutningen och nedvarvningen?

Tja, Anthrax har släppt en ny låt. Mer om det hos Seance, och han är exalterad över "Fight Em Til You Can't" - och själv har jag i semesterhetsen inte ens hunnit lyssna på den. Skamligt...

Det ska också meddelas att Cainskivorna har försvunnit, alla utom två. Vill du ha ett ex är det alltså inte för sent.

Är du ett annat demoband och vill bli recenserad på denna blogg så hör du av dig på chief-rebel-angel@hotmail.com. Först ut blir A Hero Divine, antagligen på måndag. Om allt funkar, sånt vet man ju aldrig...

Absolut sist - en hälsning från Per som ska på Getaway Rock nästa vecka, och som gladeligen psykar undertecknad som inte ska dit.

Trevlig helg!

Ett långt Midsommarinlägg!

Idag är det Midsommar, denna svenska hedniska högtid.
För egen del ska jag väl iväg med familjen och ha lite klassisk picknick. Sill, snaps, färsk potatis. Blekfet kropp i gräset. Grilla. Inget mräkvärdigt med det.
Midsommar innebär också att Metalbloggens fasta avdelningar börjar fisa iväg på sommarlov.
I vanliga fall får du ju ett Veckans Tips varje fredagmorgon och en Live!-skiva eller en Remasterskiva på söndagarna. De avdelningarna vilar lite nu och laddar för hösten istället, men misströsta inte - det betyder inte att det blir tomt på bloggen!

Redan imorgon är det premiär för en serie som går under namnet "Sommarskivan", och som kommer att ge nedslag i olika skivor som eder Rebellängel har en del sommarminnen till. Det blir en koll på skivan, och lite anekdoter.

Dessutom lovar jag något som heter "Sommarboken", och det kommer att vara tips på rock'n'rollböcker som passar i hängmattan.
För att inte fastna i fällan med alla dessa biografier eller enkla pocketböcker så kommer alla tips att ta avstamp i myllan som är rock och hårdrock, men inte en enda av dem är en biografi typ "The Dirt". Spännande? Hoppas det!

Under sommaren blir det förstås även ett gäng recensioner (håll utkick efter bland annat Symphony X och Queensryche), mera festivaler under lupp och allehanda nedslag i livet i allmänhet. Den rätt friska uppdateringstakten som i vanliga fall är standard kanske avtar något, så se till att du "gillat" bloggen på Facebook så du kan hänga med. Eller inte. Det är ju en fri värld.
Det kan förresten också verka på statistik på den här sidan som att det är bra drag på besöksantalet, juni har enligt den lilla räknaren i högermarginalen varit mycket bra.
Om det är sant eller inte vete fan.
Jag har en annan räknare som visar mer modesta siffror.
Lögn och statistik, typ.

Nå, Midsommarfirande var det ju. För att undvika att det blir alltför glättigt så tar vi väl en soft låt från en fantastisk platta med Tiamat. "Summertime Is Gone", så ni vet. Kan ju passa svenskt Midsommarväder!

På tal om fantastiska skivor - jag läste i senaste Sweden Rock Magazine en del intressanta saker. Det gäller den upprapning som blaskan hade över de bästa skivorna 2001-2010, och de efterföljande intervjuerna. Där noterar jag att både Porcupine Tree och Mastodon säger att det blev ett bättre resultat när de spelat material från skivorna "Fear Of A Blank Planet" respektive "Leviathan" live innan de spelat in låtarna.

Sånt görs ju knappt numera, på grund av rädsla för att musiken ska spelas in och spridas. Synd det, för jag tros dels att det är svårt att sprida det med bra kvalitet, och dels tror jag verkligen att resultatet blir bättre om man haft chansen att testa materialet och spela ihop sig ordentligt för en riktigt publik. Och vem vill inte riskera att det kan pridas lite råmaterial i förväg mot att det istället blir en klassisk odödlig skiva som resultat?

Nå, dags att sluta svamla och dra igång dagen. Ha en fantastisk Midsommar, kära läsare. Vill ni ha ett fint tips på den perfekta avslutswhiskyn som passar ljusa sommarnätter så är det denna. Mackmyras Special 04. Skål!

Recensioner av Hate Eternal, Those Left Behind och

Ny månad, nya recensioner.
Maskinen Werock rullar på, och denna gång får alster från Hate Eternal, Those Left Behind och Wormrot sina fiskar varma. Bland annat.
Eller kanske är det tvärtom, med tanke på hur hårda akter det verkar vara på tapeten.
Omdömen som "This record kills popsnören" och "Årets Hårdaste Mangel? Check!" förekommer nämligen denna gång. På olika skivor.

För övrigt kan man ju under juni se fram emot en hel del spännande andra skivsläpp. Black Country Communion kommer med nytt, liksom Queensryche och Symphony X. Ja, och så var det ju det där med In Flames också... Spännande!

I Backspegeln: Allen/Lande "The Showdown"

Ojoj, att Symphony X kommer med nytt till sommaren väckte suget efter mer Allen. Hans röst är verkligen helt fenomenal!

Nå, senast det begav sig var inte så länge sen, och då i kombionation med Jorn Lande.

Allen/Lande är kanske ett av de bästa sidoprojekten som finns, med en enorm kvalitet i produktion, låtsnickeri, musikalisk fingerfärdighet och givetvis sång, men den senaste given var ändå lite av en besvikelse för min del. "The Showdown" är lite mjukare än sina föregångare, och recensionen kammade hem en 6:a av 10 möjliga.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att Allen/Landes låtar har en förmåga att äta sig in i min hjärna, och fastna där. Varje gång jag lyssnar på en av de skivorna tycker jag att det är bra, men jag står ändå fast vid att det är lite för mjukt denna gång för att det ska bli vågen. Jämför gärna med första given "The Battle" som varit Veckans Tips på den här bloggen, så är det lite mer... ja, "kant" över låtarna. I brist på bättre ord.

Så, hur skulle betyget hamna nu då, på "The Showdown"?

Svaret är nog att jag skulle lagt mig knäppet högre. 7/10 är den värd, trots mina invändningar.

Jag får skylla på förväntningar. De kan lätt spela ett spratt ibland...

Symphony X "Iconoclast"

Symphony X ska släppa nytt, i juni. Plattan får namnet "Iconoclast", och omslaget är som synes rätt fult. Som tur är så är musiken allt annat än ful, och första spåret man kan höra finns nedan. "The End Of Innocence", och bland annat innehåller den en jävligt snygg vändning efter ca tre minuter, där Russel Allen dominerar med sin sång. Lite mycket keyboards annars, men det är för tidigt för att säga något egentligen. Jag lyssnade på den genom en laptops inbyggda högtalare, och då är det ju i stort sett bara diskant som hörs...

I övrigt ser låtlistan ut som följer:

Disc 1
1. Iconoclast
2. The End Of Innocence
3. Dehumanized
4. Bastards Of The Machine
5. Heretic
6. Children Of A Faceless God
7. Electric Messiah
8. Prometheus (I Am Alive)
9. When All Is Lost

Disc 2
1. Electric Messiah
2. Prometheus (I Am Alive)
3. Light Up The Night
4. The Lords Of Chaos
5. Reign In Madness

...härligheten släpps den 17:e juni, och är skivan i närheten av den förra given "Paradise Lost" så kommer den att vara riktigt vass.

Gillar du förresten progressiv metal så ska du kolla in här lite då och då under den kommande tiden. På mitt skrivbord ligger nämligen 4 plattor av Kalmars Cain och väntar på nya ägare. Recension av plattan fanns på Metal Central en gång i tiden, men personligen tycker jag de var snåla med poängen...
Nå, smaken är ju som baken, och vill du själv avgöra så kommer du att få chansen lite senare.
Jag ska försöka få några ord med bandet först!

Förresten, för tillfället är eder Rebellängel ganska peppad på en del inlägg. Om allt går som det ska så återkommer nog Tvekampen till helgen. Med Dimebag Darrel och Phil Anselmo i två av huvudrollerna. Och dessutom kan jag nog utlova en ny Blogg i Fokus inom hygglig närtid.
Först av allt blir det dock en backspegel.
Allt det där snacket om Symphony X har gjort mig sugen att lyssna mer på Russel Allen, då i form av Allen/Lande!

2007

Robb Flynn och pojkarna i Machine Head gjorde äntligen den ultimata skivan, den där de haft i sig hur länge som helst men inte riktigt hittat fram till. På "The Blackening" stämmer allt, och trots att 2007 bjöd på en del konkurrens så är det här den skivan som jag förknippar med just det året. Hatten av, bra gjort!

De andra då?

Ja, generellt var topparna höga men bredden inte lika otroligt imponerande som föregående år. Dark Tranquillity "Fiction", Watain "Sworn To The Dark", Primordial "To The Nameless Dead", Bad Religion "New Maps Of Hell", Soilwork "Sworn To A Great Divide", Symphony X "Paradise Lost", Marduk "Rom 5:12", Throwdown "Venom & Tears", Coheed & Cambria "No World For Tomorrow", WASP "Dominator"... en bra lista, men sen tunnar det ut lite om man jämför med 2006.

Bästa rock: Coheed & Cambria, om man nu kan kategorisera det som rock...

Bästa döds:Dark Tranquillity, även om det kanske är på gränsen för snällt för att kallas döds..

Bästa black: Watain. Men det var ett bra år, även Marduk & Glorior Belli "Manifesting The Raging Beast" bör omnämnas. Och inledningen av Dimmu Borgirs "In Sorte Diaboli", fast den inte riktigt håller hela vägen tycker jag.

Veckans Tips: Allen/Lande "The Battle"

Jorn Lande och Russel Allen från Symphony X är dragplåster på den här plattan (som för övrigt ävne fått en uppföljare vid namn "The Revenge"), men egentligen är det den svenske gitarristen Magnus Karlsson som ska hyllas - det är nämligen han som skrivit musiken och spelar gura, bas och keyboard på den här lilla pärlan. För det är en pärla!

Melodiös, traditionell ganska snäll hårdrock med urstarka refränger, bra sång och en skön produktion växer inte på träd så har du inte upptäckt detta än har du skön lyssning framför dig. Stundtals sjunger supervokalisterna duett, stundtals sjunger de hela låtarna själv - oavsett så bjuds vi som lyssnar på den ena grymma låten efter den andra, och det är nog en slump att bloggens två favoriter "Truth About Our Time" och "Silent Rage" är just duetter.

Musiken i sig är snäppet snällare än ex Jorns förra band(och nya, ni har väl inte missat att han är tillbaka på det kommande släppet?) Masterplan, och även Allens band Symphony X är en aning hårdare än det här. Nu gör det ju ingenting, för "The Battle" har fullt driv och ett speciellt ös hela vägen ändå, trots lite mjukare kanter.

Kolla in. Genast!

Bra, melodiös hårdrock eftersökes!

Jag känner ett rejält sug efter lite ny, bra, melodiös klassisk hårdrock.
Att upptäcka typ Allen/Lande.skivorna igen, eller kanske Symphony X eller liknande.
Någon av er läsare som har nåt stalltips till mig?