Recension av Orchid... och fin utmärkelse till denna lilla blogg!

Lördag, månadsskifte, frugan på möhippa. inte sin egen då, hon är ju redan gift, men väl en vänninas.
Det betyder en massa saker.
Dels är jag solokvist med mina grabbar hela dagen, dels får man dricka en öl eller två ikväll, och sist men inte minst är det dags för recensioner på Werock.
Jag har den senaste tiden varit rätt dålig på att bidra, efter min fullständiga massleverans i mitten av april så gick luften ur mig lite. Det har lite att göra med att jag dessutom pysslar med mitt "riktiga" jobb också, dels med att jag skriver en del på mitt hemliga projekt i form av Veckans Tips som ska avslöjas efter årsskiftet 2013/2014 (tänk om Blogger skulle krascha i mellantiden mellan nu och då, vad jävulskt tråkigt det vore om alla de hemliga guldkornen försvann!). 

Nå. Lite har jag bidragit med, och man kan säga att det är kvalitet istället för kvantitet denna gång. San Fransiscobördiga Orchid med sin andra fullängdare "The Mouths Of Madness". Omslaget är fantastiskt vackert, men förpackningen i övrigt lite av en besvikelse. Dessutom velar jag något vansinnigt om betyget... 

Kollegorna har dissekerat bland annat The Generals uppföljare till Werockvinnaren av "årets svenska debut 2009", spännande Borealis (kasst namn dock...) samt The Black Dahlia Murder. Och den här skivan. Läckert omslag som verkligen passar musiken.
Vi snackar Tesseract "Altered States"

 Kolla intensivt på den skivan ett tag och säg sen att det inte kommer vara matematisk metall (djent, någon?) som spelas? Samt att du inte blir både hypnotiserad och yr på samma gång?
Nä.
Just det.
Hur som helst - du har alla recensioner via huvudsiten Werock!

Nå. 
Nu tänkte jag att vi skulle använda tiden till lite annat.
Vi ska prata om lite skivsläpp som är på gång.

Megadeth följer upp sin rätt svaga "Th1rt3en" med "Super Collider" i början av veckan som kommer. Jag vet inte jag... å ena sidan - jag kan gilla att man fortsätter vara produktiv och faktiskt släpper plattor med jämna mellanrum, å andra sidan - behöver världen verkligen ännu en skiva med Megadeth?
Oavsett så lär jag väl lyssna på den. Och reagera. Och säkert handla den...

En skivan jag kommer att köpa är den röda, trots den brutala sågningen plattan fick i senaste Sweden Rock Magazine (betyg 5/10, det är kasst för att vara det bandet och den tidningen). Vi pratar alltså om Alice In Chains, och deras "The Devil Put Dinosaurs Here". 
Cool titel, och det ska bli lite spännande att se var man tar vägen efter "Black Gives Way To Blue". Hur den stod sig läser du mer om här.

En skiva jag däremot INTE vill veta av är denna:

Vi "tackar" Zappzott för tipset om Geoff Tates nya spektakel, och konstaterar att man inte borde ha mage att ge sig på gamla klassiker i efterhand.
Hela det där om Queensryche och Geoff Tate är ju egentligen sorgligt.
Hur ens idoler kan börja bråka och sen bara.. ja... dra namnet i smutsen sådär.

Nä. Nu pratar vi om något roligare.
Metalbloggen fick brev i slutet av veckan.

Det stod såhär: "Hej!

”METAL!” har valts ut för att ingå i Cisions topplista över svenska bloggar om musik.
Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, antal läsarkommentarer och aktivitet i sociala medier. Din blogg har alltså baserat på detta vunnit en plats i vår tio-i-topplista.

Fräsigt va?

Du hittar hela listan här, om du vill se.

Ett tydligt tecken på att jag spenderar för mycket tid framför datorn...

...så nu är det slut med det för idag. 

Vi hörs!

Yngwie. Sweden Rock. Nyheter. Svammel!

 Kolla in boken ovan.
Landade i brevlådan häromdagen, Anders Tegners tegelsten om Yngwie Malmsteen. För recension på Werock, och gosse - detta är en historia jag bara längtar efter att sätta tänderna i! Säga vad man vill om strängbändaren, jag tror inte det finns någon som tycker att han är ointressant, och visst är det som man säger i förordet - gränsen mellan geni och dårskap är tunn.
Stay tuned för mer om den boken, jag lovar!

Samma dag landade för övrigt det senaste numret av Sweden Rock Magazine. 
Jag har sedan ett drygt år båda blaskorna, Close-Up Magazine och SRM.

 Oftast föredrar jag Close-Up som helhet, det känns som om man arbetar med fräschare band och mindre gamla stolliga dinosaurier som egentligen inte borde försöka sig på en comeback, men det finns fina saker med SRM också. De långa artiklarna (Martin Calrssons mästerverk om King Diamond, uppdelat på två nummer senast får en att inse att just Carlsson nog är en av de två-tre hårdrocksjournalisterna som verkligen håller högsta kvalitét. En annan kan nog vara ovan nämnda Tegner, faktiskt!) är fina om man gillar banden som skildras, och dessutom har blaskan en fantastisk nyhetssektion.
Där får man läsa mycket matnyttigt som gått i alla fall undertecknad förbi.
Nu senast, i numret på bilden ovan, så var det flera små pärlor:

1. Soundgarden släpper comebacken "King Animal" den 13/11
2. Soilwork kommer med nytt, dubbelplatta. Kommer 2013, produceras av Jens Bogren och får namnet "The Living Infinite". Kanske kanske kanske kan jag få några ord från nye gitarristen David där, det visar sig att han är god vän med Jolly Jonny som gaddar mig, och jag tänker i alla fall fråga...
3. Amorphis kommer med nytt i vår. Producerar gör Peter Tägtgren, och mn undrar ju hur länge finnarna orkar hålla den produktionstakten....?
4. Hypertension som demorecenserades med "Envenomed By Vipers" på denna lilla site ska spela in en riktig debut. De intervjuas, och kommer sedan att spela in plattan "Primeval Tyrants Prevail" i vinter. Kul - och nästa gång det blir dags att vinna torsdagstraven så kommer demon att ligga med som ett av priserna. Stay tuned varenda torsdag!
5. Satyricon släpper nytt nästa år, med en Satyr som fått smak på musik igen. Whohaa!
6. Vad händer med Queensryche? Bra fråga. Man strider ju om namnet, sedan sångaren Geoff Tate gått skilda vägar från resten av bandet. Nu är Tate på gång på turné, som förband åt Alice Cooper på dennes Canadasväng, och han har ett ganska spännande band med sig. Rudy Sarzo (ex Dio, Whitesnake, Ozzy Osbourne) på bas, Bobby Blotzer (ex Ratt) på trummor och kanske det mest intressanta - Glen Drover (ex King Diamond, ex Megadeth) på gura tillsammans med Kelly Gray (ex just Queensryche). Jag undrar var det där kommer att ta vägen så småningom, men helt klart vore det kul om man kunde få dubbla uppsättningar Queensryche på scen, i samma stad, samma månad...

Annars då?
Kollat klart på Sons Of Anarchy säsong 4. Bra att det finns en femma, men sen kan det nästan vara bra. Risken finns ju, om man bara rullar på, att det blir trist. Bättre att göra en fem-sex riktigt bra säsonger och stänga en serie med värdighet, tycker jag. 
Såg förresten den här också i september.

Mycket skjutande, mycket sex och naket, ganska mycket klichéer - men riktigt spännande och välgjord. En överraskning som kan rekommenderas (ja, om du nu gillar just den typen av ingridienser...).
Nu blir det väl dock lite mindre TV ett tag. Måste läsa lite. Om Yngwie!

Recension: Testament "Dark Roots Of Earth"

Kvalitet.
Det hörs redan i första anslaget av inledande "Rise Up" att Testament är just kvalitet.
Ljudbilden, leveransen, låtarna - det håller rakt igenom, och trots att vi ju fick vänta länge på bandets tionde fullängdare (rykten gick om utgivning redan förra året, men det har blivit uppskjutet till nu) så visar man ganska snabbt att det varit värt väntan.
Inledningen på "Dark Roots Of Earth" är vansinnigt bra, "Rise Up" känns som en given skråla-med-live-favorit, och eferföljande förstasingeln "Native Blood" är närapå beroendeframkallande (trumspelet som Gene Hoglan bjuder på lyfter låten ännu ett snäpp).
Skivomslaget är rasande snyggt, och med det första intrycket och inledningen så är det lätt att ta till superlativ.
Med tiden visar det sig dock att hela plattan inte är lika fantastisk som just inledningen, och att det gömmer sig svaga partier lite här och där, tycker jag.
Topparna på plattan utgörs av de två nämnda inledningsspåren samt "True American Hate" och "Throne Of Thorns", men titelspåret går lite på halvfart och halvballaden "Cold Embrace" är mest tråkig efter tiotalet lyssningar. Det blir ofta till och med så att jag hoppar över den.
Detta är, med andra ord, inte en av Testaments bästa plattor, men det ska man kanske inte gnälla så mycket om. Har man den backkatalogen som Bay Area-veteranerna har så är det förstås inte lätt att toppa tidigare alster, och man ska ändå ha en eloge för att man gör det så bra.
Det finns inte många andra band som på sin tionde platta, 25 år efter debuten, fortfarande låter så vitala.

Är det Gene Hoglans förtjänst?
Kanske.
Klart är i alla fall att hans trumspel tillför än extra dimension till låtarna. Det är som sagt mest tydligt i "Native Blood", men gäller faktiskt överlag. Chuck Billy sjunger bra som vanligt, Eric Peterson och Alex Skolnick utgör ett fantastisk gitarristpar och Greg Christian på basen gör... ja, vad han ska.
Det är som en enhet bandet känns suget, laddat och piggt ändå, och det är roligt att skriva.
Testament har inte fått vara i sällskapet av "de fyra stora" (Anthrax, Slayer, Megadeth, Metallica) av någon anledning, men förtjänar egentligen minst lika mycket cred och uppmärksamhet som någon av sina vapenbröder. Kanske får man det nu, på "ålderns höst"?
"Dark Roots Of Earth" är i alla fall ett styrkebesked.
Räcker det till en framskjuten placering på årsbästalistan?
Nej. Jag tycker inte det. Skivan är lite för ojämn för det, och oavsett hur bra de bästa spåren är så känner jag mig ganska mätt på skivan som helhet nu när jag befinner mig någonstans mellan femton och tjugo varv på den. Lyssna själv!

Betyget kommer således att hamna på en solid fyra. Jag tycker inte att det går att avvika åt något håll egentligen, även om jag förstås har ågren för att jag missade bandets spelning i Västerås nyligen.

Bästa Spår: Konkurrensen står mellan "Throne Of Thorns" och "Native Blood", men har du läst texten ovan vet du ju var lotten kommer att falla.
Just det. "Native Blood"!

Testament "Dark Roots Of Earth" - 4

Han är bäst!

Såhär ser han ut - han som enligt Metalbloggens läsare är bäst i världen på att spela gitarr och sjunga samtidigt! (Bilden är stulen från R2's Facebook, från spelningen i Norge ganska nyss... jag antar att jag kommer att få betala royalties en masse nu...)

James Hetfield, Metallica!

Omröstningen visade sig faktiskt bli ganska jämn.
Såhär landade vi:

James Hetfield (Metallica): 7/39
Mikael Åkerfeldt (Opeth): 6/39
Dave Mustaine (Megadeth): 5/39
Nergal (Behemoth): 5/39

Resterande mellan 0 och 3 röster (hela listan här), och mest kanske jag egentligen grämer mig för en del av de namn jag missade.
Zakk Wylde, Paul Stanley, Blackie Lawless eller herr Cavalera, någon?
Det är ju så man skäms lite. De namnen borde jag kommit på.
En som inte behöver skämmas dock, det är ju Hetfield.
Snyggt jobbat!

Vem är bäst i världen på att spela gitarr & sjunga - samtidigt?

Gary Moore finns tyvärr inte längre med oss längre.

Han var - i mina öron - en man som verkligen kunde konsten att både sjunga bra och spela gitarr som bara fan. Samtidigt!

Det är en konst som jag verkligen beundrar, de där som klarar det.

Kan inte vara lätt, speciellt live.

Så frågan är nu - vem är egentligen bäst?

Nu, alltså?

Det ska vi avgöra genom omröstning på denna lilla site.

Den startade egentligen redan igår, men då hann jag inte skriva något om den och de du kan rösta på. Givetvis har jag missat en massa namn (bland annat ser jag att Blackie Lawless från W.A.S.P inte finns med, till mitt förtret, men tyvärr funkar Blogger så att det inte går att fixa i efterhand... och dessutom dyker det nog upp fler namn som jag missat nu när ni kan börja kommentera det hela!)

Okej?

Vi kör omröstning i ungefär en vecka, och de du kan rösta på är dessa:

En fet rad gubbar.
Från topp till botten:
Robb Flynn, Machine Head. Grym leverans live, tycker jag, och kanske mer av en gitarrist än en vokalist?

Mille Petrozza, Kreator. Frontman med karisma, hårt riffande och skrikande snubbe. Underskattad?

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Klarar både rensång och growl, levererar live. Men hur är gitarrspelet?

James Hetfield, Metallica. Veteran i sammanhanget, stor fanbase. Räcker det för vinst?

Nergal, Behemoth. Sjukt tajt live, levererar prick rätt hela tiden. Eller?

Joe Bonamassa, soloartist & Black Country Communion. Lite doldis i sångsammanhang, gigantisk i gitarrsammanhang. Underdog?

Dave Grohl, Foo Fighters. Trummisen som är suverän bakom micken och gitarren. Bäst av alla?

Matt Pike, High On Fire. Hes stämma och domedagsriff. Kan det hålla för seger?

Kai Hansen, Gamma Ray. Kastratsång och powermetal. Har man hela Tyskland bakom sig kanske det kan innebära seger i en sån här omröstning?

Joe Duplantier, Gojira. Suverän gitarrist, underskattad sångare - men hur okänd får man vara?

Nicke Andersson, Imperial State Electric. Låtskrivargeni, men hur är det med förmågan att sjunga och spela samtidigt. Kan han mäta sig med det tunga elefanterna?

Dave Mustaine, Megadeth. Njaej, alltså.. det finns ju lite att önska vad det gäller sången, men lira gitarr - det kan han ju. Tillräckligt bra för att vinna i alla fall?

Till sist... jag har stulit bilder från ze internetz. Denna site (bildarkivet), R2's facebook och lite varstans härifrån. Lev med det. Rösta istället för att bry dig om sånt!

Remasters: Megadeth "Peace Sells...But Who's Buying?"

Ibland är det nästan FÖR enkelt att hitta skivor till serien Remasters. Alltså, plattor som är klassiker och som återutgivits med putsat ljud och en del extramaterial, och som behövs i varje anständig skivhylla.
Denna gång är det en så skiva vi ska kolla på, en skiva som kanske har det ultimata valet av titelspår: "Peace Sells But Who's Buying?" av Megadeth!
Skivan spelades in för Combat records en gång i tiden, men innan den ens gavs ut -86 så hade inspelningarna sålts till Capitol Records. Det innebär dessutom att det finns två versioner av en del av låtarna eftersom Capitol valde att mixa om Randy Burns resultat (som var producent för Combat Records) med sin egen Paul Lani (som levererade slutresultatet som vi alla känner till numera). Som extraspår ligger låtarna "Wake Up Dead", "The Conjuring", "Peace Sells" och "Good Mourning/Black Friday" i Randy Burns version, och enkelt kan man konstatera att Capitol valde rätt spår som mixade om dem.
De är för råa i ljudet i Randys versioner, och framförallt kommer inteDavid Ellefsons fantastiska basspel fram - och det är ju synd och skam, för på den här plattan är det så otroligt dominant!
Skivan i sig har ett omslag där Vic Rattlehead står framför den ruinerade FN-byggnaden medan stridsflygplanen ligger i inflygning.
Det är klassiskt som fan, och riktigt snyggt!

Låtarna då?
Jo, titelspåret är förstås det absolut bästa bandet har laddat plattan med. Det är en så bra låt att det till och med kan finnas tendenser att andra låtar blir lite överskuggade och bortglömda.
Visst, detta är Megadeths tidiga dagar. Det innebär att det finns dalar likväl som berg, och personligen tycker jag att inledande "Wake Up Dead" är rätt trist och stökig, men det finns ju andra spår för mig... "Devils Island" och avslutande "My Last Words" som kanske är en av de mest bortglömda pillren alla kategorier, till exempel!

Megadeth har ju medverkat förr i Remasters, både med "Rust In Peace" och "Countdown To Extinction". De båda skivorna har också ställts mot varandra i en Tvekamp och jag anser dem vara väsentligt bättre än "Peace Sells...", men det går inte att komma ifrån:
Detta är mer klassisk mark avseende Dave Mustain och grabbarna ändå.
Peace Sells... men vem köper egentligen?

Veckans Citat: Megadeth

Låt mig presentera, från vänster till höger: Chuck Behler, Dave Mustaine, Jeff Young, David Ellefson. Året är 1986, bandet är Megadeth.
Ilskan över världens tillstånd får bandet att göra en video som innehåller en äldre man som pratar med en tonåring, och säger "What is this garbage you're watching? I want to watch the news.", varpå yngligen svarar "This is the news!", och bandet klämmer ur sig skivan "Peace Sells...But Who's Buying?" med sitt fantastiska omslag.
Veckans Citat hämtas denna gång från titalspåret på den plattan, en låt som innefattar några av de bästa textstroferna galningen/geniet Mustaine har lyckats få ur sig...

"What do you mean I don't belive in God?
Talk to him every day
What do you mean I don't support your system?
I go to court when I have to
What do you mean I can't get to work on time?
Got nothing better to do
What do you mean I don't pay my bills?
Why do you think I'm broke? Huh?

If there's a new way I'll be the first in line
But, it better work this time

What do you mean I hurt your feelings?
I didn't know you had any feelings
What do you mean I'm not kind?
Just not your kind
What do you mean I couldn't be the president of the United States of America?
Tell me something, it's still "We the People", right?

If there's a new way I'll be the first in line
But, It better work this time"
Megadeth, Peace Sells

Briljant. Låten - briljant. Tror fasen det blir soundtracket till denna måndagmorgon!

Årets, del 1(3)

Det närmar sig årsbokslut. Den tiden på året när det bara är att summera hur det egentligen varit, vilka skivor, grupper och spelningar som utmärkt sig. Bland annat. Dessutom kommer serien som vanligt att innehålla info om vilken blogg som egentligen varit bäst under året.
Men vi börjar med...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Stabilaste Uppföljare - Machine Head "Unto The Locust"

Förväntningarna efter förra släppet "The Blackening" var inget annat än monumentala. Enorma. Hur följer man upp det, speciellt som bandet tidigare åkt lite berg- och dalbana när de haft förväntningar på starka uppföljare (i alla fall enligt egna ord i intervjuer)? Den som tvivlade behövde inte göra det speciellt länge. "Unto The Locust" är verkligen facit i hur man följer upp en sådan skiva som "The Blackening". Kanske inte prick lika bra (eller?), men med glöd, urstarka låtar och en glädje till musiken som kombinerat med strävan efer perfektion gör "Unto The Locust" given på Årsbästalistan. Högt upp på årsbästalistan...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Metalcore: August Burns Red "Leveler"

Alltså, jag gillar ju inte metalcore. Det står tydligt i min recension av August Burns Red. Ändå ska jag vara ärlig - förra året placerade jag Bring Me The Horizon högt på årsbästalistan. I år är det jänkarnai ABR som charmat mig. Fantastiskt bra skiva!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Bok: Blod Eld Död av Ika Johannesen och Jon Jefferson Klingberg

Bra år för böcker. Den bästa är den fantastiska "under skinnet"-skildringen av de starka personligheterna som format svensk (och norsk) extremmetal som Klingberg och Johannessen står för. Blod Eld Död är njutning i nästan varje kapitel (även om de t ex får smisk av Anders Tengner i avsnittet om Heavy Load). På andra plats kommer "Access All Areas" av Tengner, och jag gillade även Kee Marcellos självbiografi. Bra bokår, som sagt!
------------------------------------------------------------------------------
Årets Sämsta Skiva: Queensryche "Dedicated To Chaos"

Jasså, säger du. Inte Metallicas och Lou Reeds haveri "Lulu"?
Njaej, alltså - jhag har ju inte hört den. Efter de provsmakningar som läckte ut har jag medvetet valt att inte alls lyssna på den dyngan, jag vill inte göra öronen illa.
Och av de skivor som jag har hört så går priset absolut helt klart till Queensryche. Det gör mig illa att man släpar det namnet i smutsen, och detta är så vämjeligt att det är patetiskt. Hissmusik, i bästa fall. I sämsta fall... värre. Recensionen innebar bloggens första betygsetta genom tiderna. Det har utvecklat sig till en svag etta. Om det nu går...
-------------------------------------------------------------------------
Årets Mest Lovande: Year Of The Goat

Rasande snygga EP'n "Lucem Ferre" smiskar röven av de flesta ockulta rockbanden i samtiden. Så enkelt, så bra, så lovande att band som Ghost och The Devil's Blood förmodligen är lite rädda för den kommande konkurrensen. För visst kommer det en fullängdare? Roligast av allt kanske ändå är felskrivningen som blir när man importerar EP'n i iTunes. Istället för "Dark Lord" får låten namnet... "Dark Load". Humor, Rebellangel style!

-------------------------------------------------------------------------------

Årets Ostigaste Titel: Megadeth "Th1rt3en"Usch. Megadeths försök att sticka ut kanske lyckas, men det är inte för att det blir bra. Att byta bokstäver mot siffror är illa, men det absolut värsta med denna titel var nog att man lät det påverka skivan för mycket. trettonde skivan, döpt till tretton... klart det ska vara tretton låtar. Gissa om det innebär utfyllnadslåtar???

----------------------------------------------------------------------------

Årets Svenska Etablerade Akters Trend: Förnyelse

In Flames, The Haunted och Opeth. Alla tre strävade efter nytändning för egen del, och samtliga grupper valde 2011 att gå sina egna vägar. In Flames levererade sitt starkaste album på ganska länge, och var kanske den av grupperna som förändrade sig minst, men både The Haunted och Opeth har fått utstå en hel del kritik och verkligen gjort stora förändringar. "Unseen" och "Heritage" delar fansen i två läger, men värt att notera är ändå att de bandet som hållit igång så pass länge, är ungefär lika gamla rent medlemsåldersmässigt alla kände behovet av denna förändring. Vad blir nästa steg? Jag tror att Opeth kommer med en hårdare skiva igen, även om vi kanske inte får se growl, att The Haunted fortsätter på sin inslagna väg än mer och att In Flames.... är... In Flames!-------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Öl: Brooklyn Lager

Rätt lätt, faktiskt. Den här ölen med sin klassiskt skitiga smak har blivit en superfavorit och fungerar oavsett om det är gassande sol eller mörka höstkvällar. Närmast i tur var nog snarast Mariestads 3,5%, som under tiden innan vi tillökning i familjen (ja, och närmast efter den också, förstås...) kom väl till pass, och är riktigt bra för att vara lösplugg.
--------------------------------------------------------------------------------
Årets Förälskelse: King Diamond

I vanliga fall har det funnits minst en eller tre skivor som verkligen blivit besattheter för undertecknads del. Skivor som jag bara måste höra en gång till... och en gång till... och... Detta år är det ingen enskild skiva som står ut som min förälskelse, utan snarare upptäckten av en grupp. Eller, en artist. Kim Bendix Pedersen. King Diamond. Otroliga berättelser, historier som får eget liv i händerna på denna skräckmästare har varit mina följeslagare under nattliga lyssningar, bilturer och i kontorslandskap. Och det finns så mycket att upptäcka för en nyfrälst som jag, så det är väl inte omöjligt att det blir samma förälskelse under 2012...

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Gammal Är Äldst: Saxon "Call To Arms"

Okej ungdomar, så här gör man. Typ. Det verkar nästan som om Biff och gubbarna i Saxon bestämt sig för att visa var skåpet ska stå en gång för alla, och med "Call To Arms" sparkar man verkligen stjärt. Big time. Ruggigt bra, och en av de allra bästa heavy metalplattorna under året. Gammal ÄR äldst!

---------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Händelse: Utökning i familjen

Såklart. En son kom till världen i maj, och nu har M en lillebror. Vi blev kompletta som familj, det märks liksom. Det var meningen att vi skulle vara fyra. Och att det var en kille innebär ju dessutom att vi nu har numerärt överläge en masse mot mamman i familjen...! Välkommen, E!

-----------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Rock: Graveyard "Hisingen Blues"

Sinnessjukt bra rock'n'roll-år detta år. Graveyard stoltserar överst i den kategorin, men det saknas sannerligen inte kandidater. Red Hot Chili Peppers, Rival Sons och Foo Fighters är tre til urstarka släpp, och det är inte utan att man kan börja undra. Hur kan det komma sig att det ibland kommer år som är så fantastiska för döds, ibland är det black metal och nästa gång rock som dominerar?

Är det ens personliga plats man befinner sig på, eller går det liksom i i vågor? Oavsett svaret - Graveyard har med "Hisingen Blues" åtsadkommit en skiva i hästväg, och det ska bli mycket spännande att se var bandet tar vägen ifrån den plats de befinner sig på nu!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Roligaste Jubileum: Werock, 5 år

Ja, detta år är det inget band som ska firas (det skulle väl vara Paradise Lost då, med tanke på hur kär jag är i "Draconian Times MMXI", trots att även Katatonia härjar runt med sin jubileumsshow). Nej, det är istället Werock som firade 5 år under november, och som fick skribenterna där att gå bananer av produktion.

Tävlingar, artiklar, listor, recensioner - fullständigt fyrverkeri på siten, och det var en av de roligare (och, låt oss vara ärliga, stundtals jobbigaste) månaderna under året. 10 år nästa? Mycket möjligt!-----------------------------------------------------------------------------------------------

Okej. Nöjd så? Imorgon kör vi igen. Då kommer Årets, del 2. Stay tuned!

Veckans Citat: Dave Mustaine

Dave Mustaine är med sitt Megadeth aktuella med nya, ostigt döpta, albumet "Th1rt3en".
Dessutom får han äran att medverka i Veckans Citat, här och nu.
Grattis?

"Jag tror att jag skulle bli en bättre president än George Bush.

Både George Bush och Dick Cheney har varit i fängelse fler gånger än jag, och jag brukade använda heroin."

Dave Mustaine, Megadeth

Inför Årsbästalistan: M-S

...som utlovat, det smäller in ett gäng fläskiga inlägg med skivorna som på allvar är med och konkurrerar om en plats på Årets Topplista.
Sedan tidigare har bloggen rasat igenom bokstäverna A-L, och nu går vi vidare och täcker M till och med S. Precis som förra gången så klickar du på respektive skivomslag om du vill läsa själva recensionen.
Och varför vila på hanen?
Vi sparkar igång med ett knippe tungviktare direkt!
M som i Machine Head, Mastodon och Megadeth!

Jasså, säger du?

Jo, att Machine Head och Mastodon skulle dyka upp som starka kandidater var väl ingen överraskning, men Megadeth?

Saken är den att jag lyssnat en hel del på den senaste tiden, och jag tror nog kanske inte själv att det är en av skivorna jag kommer att ha med när alla gallringar är gjorda... men jag vill heller inte avspisa den bara sådär.

Den kommer att få speltid och jämförelse med de andra skivorna. Trots sin ostiga titel... De andra två, Machine Head och Mastodon, ser jag som mycket starka kandidater till att klara sig hela vägen in på listan. Ja, de också, kanske man ska säga...!

Sen då, mera överraskningar?
Kanske. Opeth blir härnäst, och den största överraskningen med den skivan var väl först att den inte var bättre. Just nu känns det inte alls som om den kommer att klara sig till topplistan, men det kommer ju en spelning med bandet här i veckan. I samband med det komemr den här skivan att spelas hos undertecknad. ....och det kan mycket väl få mig att revidera mina tankar. Det vore inte första gången som lite distans till en skiva ger den ett annat skimmer. Och Opeth räknar man liksom inte ut så enkelt!

Under bokstaven P hittar två riktigta favoriter i år. Portrait och Primordial!

Svenska Portrait har klämt ur sig en skiva som jag håller väldigt högt, och att jag är stormförtjust i Irländska Primordial är förstås ingen hemlighet. Två urstarka kandidater till den kommande årsbästalistan. De också!

Och, på tal om starka kandidater och stormförtjusning.

Visst finns de med när det närmar sig upploppet, Red Hot Chili Peppers.

Förstås. Som bekant är en svag skiva med detta band bra, en bra skiva med dem är fantastisk - och "I'm With You" är en sån där skiva som snurrat... och snurrat...och snurrat i år.

Mera skivor på R? Jajamen. Black metal från Rev 16:8 och svängig rock'n'roll från Rival Sons.
Båda två framstår som bland det bästa i sina respektive genrer, och är såna där skivor som både tål och växer med många spelningar.

Jag gissar för övrigt att båda dessa band går en fin framtid till mötes. Tror de kommer bli stora framöver!

Kommer de att bli lika stora som nedanstående två band dock?

Kanske, kanske inte - men både Saxon och Symphony X är ju giganter. Saxons skiva blåste mig ur stolen med den nivå som bandet lyckas hålla, och Symphony X har med sin mörkaste skiva lyckats skapa en sån där skiva som kräver ett gäng lyssningar för att verkligen bita sig fast.

11 skivor på ett bräde. 11 bra skivor. Men topplistan på Werock rymmer ju bara 10 platser!

Tävling: Vinn årsabonnemang från WIMP!

Har du funderat på det där med Spotify, och om det inte finns något alternativ?
Det gör ju det.
WIMP, till exempel - och nu kan du vinna ett årsabonnemang. Här och nu!
WIMP i sig kanske kräver lite av en presentation, i alla fall en kortis.
Det är, om jag inte har helt fel, ett företag från vårt västra grannland Norge som ger dig möjligheten till streamad musik.
Du tar del av musiken via din dator, telefon eller kanske stereon. Musiken är tillgänglig även off-line, och naturligtvis kan du skapa spellistor och annat.

Mängden musik som finns tillgänglig är förstås ofantlig, vi pratar om miljontals låtar i alla genrer, och det finns möjlighet att prova tjänsten gratis ett tag. Du hittar hela paketet här!

Men - vill man ha en riktigt bra upplevelse så ska man ju go "all in" och skaffa ett riktigt abonnemang.

Ocj varför inte gratis?

Just nu kör Metalbloggen - i samarbete med WIMP - en liten tävling där priset är ett årsabonnemang. Gratis.

Snyggt va?

Så, vad behöver du göra då?

Inte mycket. Öppna den här länken, kolla in Sverigetopplistan för album - och kolla hur många placeringar som listas. Just nu, i skrivande stund hittar du för övrigt Megadeths nya "Th1rt3en" på plats 39 som enda reprentant för hårdrock, men det kan vi ju ändra på om vi börjar använda tjänsten.

När du vet svaret så skickar du ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com och talar om det, samt ditt namn och ditt telefonnummer så att WIMPs representanter kan kontakta dig och sparka igång abonnemanget.

Lätt va?

Och gratis.

Bara att köra, tycker jag.

Du har till och med måndag på dig!