Rebellängeln vs Grekland

Imorgon, direkt på morgonkvisten, drar eder Rebellängel till Grekland.
Familjeresa.
Kreta.
All Inclusive.
Rebellängeln vs Grekland, alltså, och osökt kan man ju fundera på vad som kommer från det landet i musikväg. Svaret är... Rotting Christ. Typ. Och Ozzy Osbournes "nye" gitarrist Gus G (eller Kostas Karamitroudis som han egentligen heter, med bandet Firewind som bakgrund). Dessutom har jag med lämplig timing fått en platta med posten, ett promoex av bandet Bazooka.
Den skivan verkar inte vara min grej (har inte ens hört den än om jag ska vara ärlig, men texterna som är tryckta på insidan av plattans omslag är rena tramset), men vi ska väl ge det en chans.
Jag hade tänkt ta med mig lite intressant lyssning hur som helst, efter frågan om hur man ska närma sig Rush häromsistens. Beställt just "Moving Pictures" som får ledsaga undertecknad, och jag räknar med att få några timmar med lurarna i alla fall. Dessutom mer intressant musik i form av Alice In Chains "The Devil Put Dinosaurs Here" samt Metallbibliotekariens senaste kärlek Extol och deras återvändo med självbetitlad giv... MEN - det ser inte ut som om leveransen hinner komma.
More info to come om det senare, alltså.
Annars vill jag slå ett slag för de här två skivorna:

Ja, jag vet att ni vet, men ändå.
Jag recenserade dem båda nästan samtidigt på Werock. Orchid fick en sjua i början av juni, Kadavar drog in en åtta i början av maj.
Jag har spelat dem båda en hel del så här långt i sommar, och tamejtusan om det inte är sådana där skivor som bara växer och växer på en.
Det tycks aldrig ta slut!
Gillar du svängig rock'n'roll så kan du inte missa dessa alster, vill jag påstå.

Och, på tal om att inte issa alster.
Det har tydligen gått fullständigt överstyr med mitt vad med hustrun. Det där om 100 skivor per år. Kolla hur det första halvåret ser ut...

Nä.
Det blir inte under hundra nu heller. Faktum är att juli enbart räcker till för att ta oss över det strecket... och den enskilt största anledningen till det är mitt sökande efter den där magiska "kicken" som man kan få av en riktigt bra skiva. 
Som är en av anledningarna till att just Besatt varit en av serierna som rullat under våren.
Och därför, vänner, kommer min frånvaro den kommande veckan att gå i skivornas tecken ändå.
Här på bloggen.

Du kommer att få Record Madness om bokstaven T.
Du kommer att få ett försök till beskrivning om hur det är att vara på den ständiga jakten efter SKIVAN som får resten av världen att tappa färgen.
Du kommer att få en överraskning när det gäller Besatt.

Det händer alltså en del, även om tempot såhär under sommaren bedarrar.
Jag är nog antagligen rätt borta dock. Känns inte som om stället vi ska till är internets förlovade land direkt, och det ska bli rätt skönt faktiskt.
Man kan behöva gå på nätsparlåga ibland.
Och bara njuta av bra musik....

Recension av Orchid... och fin utmärkelse till denna lilla blogg!

Lördag, månadsskifte, frugan på möhippa. inte sin egen då, hon är ju redan gift, men väl en vänninas.
Det betyder en massa saker.
Dels är jag solokvist med mina grabbar hela dagen, dels får man dricka en öl eller två ikväll, och sist men inte minst är det dags för recensioner på Werock.
Jag har den senaste tiden varit rätt dålig på att bidra, efter min fullständiga massleverans i mitten av april så gick luften ur mig lite. Det har lite att göra med att jag dessutom pysslar med mitt "riktiga" jobb också, dels med att jag skriver en del på mitt hemliga projekt i form av Veckans Tips som ska avslöjas efter årsskiftet 2013/2014 (tänk om Blogger skulle krascha i mellantiden mellan nu och då, vad jävulskt tråkigt det vore om alla de hemliga guldkornen försvann!). 

Nå. Lite har jag bidragit med, och man kan säga att det är kvalitet istället för kvantitet denna gång. San Fransiscobördiga Orchid med sin andra fullängdare "The Mouths Of Madness". Omslaget är fantastiskt vackert, men förpackningen i övrigt lite av en besvikelse. Dessutom velar jag något vansinnigt om betyget... 

Kollegorna har dissekerat bland annat The Generals uppföljare till Werockvinnaren av "årets svenska debut 2009", spännande Borealis (kasst namn dock...) samt The Black Dahlia Murder. Och den här skivan. Läckert omslag som verkligen passar musiken.
Vi snackar Tesseract "Altered States"

 Kolla intensivt på den skivan ett tag och säg sen att det inte kommer vara matematisk metall (djent, någon?) som spelas? Samt att du inte blir både hypnotiserad och yr på samma gång?
Nä.
Just det.
Hur som helst - du har alla recensioner via huvudsiten Werock!

Nå. 
Nu tänkte jag att vi skulle använda tiden till lite annat.
Vi ska prata om lite skivsläpp som är på gång.

Megadeth följer upp sin rätt svaga "Th1rt3en" med "Super Collider" i början av veckan som kommer. Jag vet inte jag... å ena sidan - jag kan gilla att man fortsätter vara produktiv och faktiskt släpper plattor med jämna mellanrum, å andra sidan - behöver världen verkligen ännu en skiva med Megadeth?
Oavsett så lär jag väl lyssna på den. Och reagera. Och säkert handla den...

En skivan jag kommer att köpa är den röda, trots den brutala sågningen plattan fick i senaste Sweden Rock Magazine (betyg 5/10, det är kasst för att vara det bandet och den tidningen). Vi pratar alltså om Alice In Chains, och deras "The Devil Put Dinosaurs Here". 
Cool titel, och det ska bli lite spännande att se var man tar vägen efter "Black Gives Way To Blue". Hur den stod sig läser du mer om här.

En skiva jag däremot INTE vill veta av är denna:

Vi "tackar" Zappzott för tipset om Geoff Tates nya spektakel, och konstaterar att man inte borde ha mage att ge sig på gamla klassiker i efterhand.
Hela det där om Queensryche och Geoff Tate är ju egentligen sorgligt.
Hur ens idoler kan börja bråka och sen bara.. ja... dra namnet i smutsen sådär.

Nä. Nu pratar vi om något roligare.
Metalbloggen fick brev i slutet av veckan.

Det stod såhär: "Hej!

”METAL!” har valts ut för att ingå i Cisions topplista över svenska bloggar om musik.
Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, antal läsarkommentarer och aktivitet i sociala medier. Din blogg har alltså baserat på detta vunnit en plats i vår tio-i-topplista.

Fräsigt va?

Du hittar hela listan här, om du vill se.

Ett tydligt tecken på att jag spenderar för mycket tid framför datorn...

...så nu är det slut med det för idag. 

Vi hörs!

Citatet: Black Sabbath

Idag landar vi Citatet i en låttext.
En gammal sådan.
Anledningen är egentligen den revival som gamla Black Sabbath upplever. Inte bara väntar en ny platta med Ozzy Osbourne på sång sådär lagom till sommaren (och hur jag känner inför det orkar jag knappt ens börja fundera över, tänk om det inte blir riktigt bra... vad har bandet då gjort med sitt arv...?), men dessutom har man ju fått ett knippe kopior som verkligen bär fanan vidare.

Jaha, säger du, det är väl inget nytt med det?

Kanske inte, det har väl hänt flera år tidigare. Bandet har ju ändå ett par decennier under bältet och tillhör de som grundade hela genren, så det vore väl lite konstigt annars, men nu tänkte jag att vi skulle lyfta fram två kopior framför andra.
Ja, vi pratar om Orchid från San Fransisco, bandet som var Veckans Tips alldeles nyss.
Och ja, vi pratar om Kadavar, trion från Tyskland som debuterade så fint förra året.

Och vi pratar om dem för att båda kommer med sina uppföljare typ nu. Snart. 
Det är Nuclear Blast som står som avsändare för båda, och de ser ut som följer:

Skivorna heter "Abra Kadavar" (fantastiskt namn!) samt "The Mouths Of Madness" (med ett omslag som dessutom verkligen påminner om gamla tider, klassiskt fulsnyggt med både typsnittet och de lila som utgör namnet), och de släpps i slutet av april. 
Och, på tal om snygg, jag kan ju inte undanhålla er den här turnéaffishen:

Rasande läcker, eller hur?
Och det är ju så - om Black Sabbaths gamla andar får ny musik att låta såhär gammal och bra, då är det verkligen ett exempel på att det kan vara väldigt bra när historien går igen.
Därför ska vi idag lyfta fram en textstrof från en av de fem bästa skivorna som någonsin tillverkats. Den här:

Som du säkert vet är det framsidan först, och baksidan under.
Fantastiskt koncept, fantastiskt resultat.
Framsidan med den plågade mannen som sedan får lindring på baksidan.
Önskar att jag hade kommit på det. Och sålt den till bandet.
Eller varit en av medlemmarna i bandet, det hade varit ännu häftigare.
Jag skulle nog helst varit Geezer Butler då. Gillar hans mustasch och basspel, samt att han verkar rätt avslappnad, liksom...

Nå. Det om detta.
Från titelspåret på "Sabbath Bloody Sabbath"!

"Nobody will ever let you know
when you ask the reasons why
They just tell you that you're on your own
And fill your head all full of lies"
Black Sabbath, Sabbath Bloody Sabbath 

Så sant så sant.
Antar att det är vad band som Orchid och Kadavar har gjort.
inte lyssnat på samtiden utan klarat sig själv (med en hel del blickar bak mot föregångare från forna tider då).

Bra så. Och snart kommer nytt material med båda!

Veckans Tips: Orchid "Capricorn"

Denna Veckans Tips riktar sig kanske till en ganska smal målgrupp av bloggens läsare (ja, då menar jag inte fysiskt smal, antagligen är nämligen just denna grupp av människor snarare trivselrunda och i slutfarten av sin medelålder).
Den riktar sig till dig som egentligen enbart önskat sig sig att all musik i hela världen stannat efter de sex första plattorna av Black Sabbath, och som sedan det inte hände sörjt sen dess. Som dessutom inte har någon högre önskan än att höra hur det egentligen skulle låta om Blackie Lawless (W.A.S.P) skulle fronta gamla Sabbath.
Det är ett tips för dig som önskar att alla nya skivor lät som om de....ja...inte var nya.
Veckans Tips heter Orchid, från San Francisco. Plattan  heter "Capricorn" och är fullängdsdebuten (jag tror att det finns en EP innan också). Det är dessutom den snyggaste plattan jag har hemma. Digipaken är rent av kriminellt vacker, tjock kartongliknande omslag med utvik som är rent av... ja... bedårande!

Jag  fick mig en lektion i denna skiva i samband med en tatueringssession av Jolly Jonny, då han undrade om jag hört den här rip-offen. Det hade jag inte, sa jag, och skrev ner namnet i telefonen. Beställde skivan på stört.
Det var bra gjort, när den knarkade jag den mer eller mindre oavbrutet i en vecka, och sedan dess har jag återvänt med jämna mellanrum.
Bandet består av Mark Thomas Baker på gitarr och synth, Keith Nickel på bas, Carter Kennedy på trummor och Theo Mindell på sång, percussion och keyboard.
Låtarna är som om man tagit alla riff från Black Sabbath och slängt dem i en tombola, för att sedan sätta ihop dem slumpmässigt. Man tycker att man känner igen dem alla, och att det finns en Sabbathlåt som låter i stort sett exakt lika utan att man kan namnge den.
Det är, med korta ordalag, en perfekt stöld - och det är rent löjligt bra. 
Alla låtar rockar hårt, alla låtar funkar fint.
Extra bra är inledande "Eyes Behind The Wall", "Masters Of It All", "Down Into The Earth", "He Who Walks Alone" och "Electric Father", men det är nästan en utmaning att inte räkna upp hela skivan.
Plattan kom 2011, och hade jag upptäckt den då så törs jag nästan utlova en placering på Årsbästalistan, så bra är det - för oss som gillar den här typen av musik.

Orchid "Capricorn". på Spotify, så du också kan upptäcka hur jävla bästa det kan vara med gammal ny musik!

Copy/Paste. Om reaktionen på kopierad musik.

Det var Jarno som startade tanken hos mig.,
Det här inlägget på A Fair Judgement spelade tyska Attic, en ren kopia av den gamle dansken King Diamond (ja, och kanske Mercyful Fate, samma karl i bandform, men det får väl räknas som samma förlaga tycker jag).

Lyssna lite på skivan på Spotify (eller klicka på länken till A Fair Judgement, jag orkar bara inte klippa in videon i detta inlägg) och försök tänka på något annat än just dansken med kastratrösten.
Nä.
Just det, det går inte.
Gör sedan samma sak med Orchid och deras skiva "Capricorn", och försök tänka på annat än Black Sabbath från den gamla goda tiden med Ozzy Osbourne på sång.

 Nä.
Just det, det går inte heller.
Där har du i o f s drag av en viss Blackie Lawless i sången stundtals, men det är ändå här vi hittar utgångspunkten till denna fundering.
Kopierandet av musik. Copy/paste, för oss som jobbar på mer eller meningslösa kontor.
För det märkliga här är att jag gillar alla förlagor - men reagerar rätt olika på härmaporna?!?
När Orchid kommer på så diggar jag det, och sväljer stölden rakt av. Jag kan till och med utlova att detta kommer att figurera som Veckans Tips vad det lider.
När Attic kommer på så drar min hjärna iväg ut i skogen och vill utbrista i uttryck som "men våga prova något som helst eget grepp".
Vad märkligt, tycker jag.

Att grupper influerar varandra och kopierar varandras sound är ju inget märkligt alls.
Ibland blir det hårda ord mellan dem (jag vill t ex minnas att jag läst en intervju med Jenssen ur The Haunted som inte skrädde orden om Lamb Of Gods efterapande efter en gemensam turné... men så var det det här med källhänvisning, jag minns inte alls var... tror det var något nummer av Close-Up Magazine genom åren), och ibland blir det mer ett konstaterande (Venom har väl inspirerat halva black metal-världen, och kopierats till leda).
Det är inte det som är grejen, det lär ju fortsätta i alla evighet, utan snarare att jag personligen reagerar så olika på två så lika upplägg?

Märkligt.
Jag får fundera på det där en del, och fortsätta lyssna på både Orchid och Attic så länge.
Kopierad musik.
Passar bra så här i kontorslandskapet. Copy/Paste.

NP: Orchid "Capricorn"

Senast jag var och gaddade mig (fortsättning på min sleeve, det börjar väl närma sig lite nu...) så sa Jolly Jonny "lyssna på det här, det är rena Black Sabbath rip-offen".
Det är det.
Orchid från San Francisco har släppt skivan "Capricorn", och det är en ren stöldfest. Här har man tagit alla de sex första Black Sabbath-plattorna och blandat alla riffen i en tombola innan man kör dem i ny ordning, typ.

Det låter otroligt bra!
Innan Metalbloggen kanske går i graven så är det ett löfte att detta blir Veckans Tips, men i väntan på det så kan du njuta av plattan på Spotify.
Lyssna på spår som "Eyes Behind The Wall", "Masters Of It All", "Down Into The Earth", "Black Funeral" och "Electric Father" utan att tänka på Black Sabbath, I dare you!
 Kul i sammanhanget 1: sångaren låter ibland så jäkla likt Blackie Lawless i W.A.S.P att det är rent av löjligt.

Kul i sammanhanget 2: Digipackskivan (som jag förstås köpte direkt) är kanske den snyggaste omslagsförpackning jag sett, med tjock kartong man viker ut.

Alltså. Kolla in Orchid "Capricorn" på Spotify nu genast!