Demorecension: Carl Lindquist "End Of Our Road"

Carl Lindquist, frontman i Coexistence, har många järn i elden. Förutom att hantera sången i nämnda fransksvenska akt så står han i rampljuset på helt egen hand i en solosatsning som är mindre hårdrock och mer singer/songwriter-inriktat.
Fint så, Carl har en musikalisk ådra som egentligen, när man tänker på det, gör honom som klippt och skuren för en sådan roll. Bra röst, förmåga att skriva låtar och samtidigt hantera en gitarr?
Yes.
Som demorecension ska debuten "End OF Our Road" få sig en genomskådning. Öppna Carls hemsida och häng på i läsningen medan du lyssnar...
Skivan är fem låtar lång, och ganska varierad trots att den ändå håller sig i pop/rock-fåran. Inledande "Lost In Wonder" har ett ganska stort anslag, typisk öppningslåt skulle jag vilja säga, och funkar bra. Sången är i fokus (inte så konstigt), och de sista verserna får sångaren briljera lite extra eftersom man valt att döda musiken och avsluta med enbart sång. Fint så!
I andra spåret "The Light Of Day" är det svårt att inte dra paralleller både till Ryan Adams i sina finstämda stunder, samt kanske främst till Joey Tempest soloalster.
Detta är singer/songwriter rakt av, och låten är en sån där som man gillar. Rätt bra, men det sätter ju också fingret på hela grejen med singer/songwriter - konkurrensen är MÖRDANDE.
Det finns så galet många som är rätt bra att om man ska sticka ut måste man vara exceptionell, och riktigt där tycker jag inte Carl Lindquist är... än.
Råmaterialet finns där, verktygen finns där, men Carl är inte klar än.

Som inspirationskällor nämns sångare som David Bowie, Bryan Ferry och Russel Allen. Den sistnämnda är påtagligt nära i plattans rockigaste nummer "Even A Fool Learns To Love", och personligen tycker jag att Carl har kommit längst i sin utveckling när han utforskar sin rockigare sida av rösten, när han trycker på lite och inte håller tillbaka.
I balladerna "Fields Of Yesterday" och "End Of Our Road" som kompletterar skivan så är det bra, men inte sådär udda att det lyckas tränga igenom mediabruset, och nu ska jag skriva något som jag nog aldrig trodde jag skulle skriva på en blogg som denna:
Jag tror att det vore fantastiskt att se en sångare och ett råmaterial som Carl Lindquist i ett program som Idol.
Jo, det är sant.
Vansinnets högborg, kommersialismens baksida och spektakel på hög nivå?
Absolut.
Men grejen är den att unge herr Lindquist sitter med all den här talangen och glänser fint trots att han inte är polerad, om ni förstår vad jag menar.
Tillgång till coachning, omedelbar feedback och en plattform att växa på - och då kan man verkligen tala om att "the sky is the limit", typ, något som bekräftas av både min hustrus och min sons reaktioner när vi spelat denna skiva hemma.
Båda gillar, på det där sättet man kan göra om en hygglig låt spelas på radion.
Med ännu lite vassare insats skulle det ta nästa kliv, dte är jag övertygad om!
"The End Of Our Road" är ett bra första steg.
Fint så, även den längsta resan startar med ett enda steg...

Recension: Coexistence "Flow"

Svenskfranska Coexistence har varit i farten sedan 2009, men "Flow" är deras riktiga debut. Skivan ges ut på eget bevåg, och man hoppas enligt egna ord att detta ska få större skivbolag att få upp ögonen för bandet.
Enkelt uttryckt kan man säga så här - håller bandet lika bra live som de gör på skiva så behöver de nog inte oroa sig. Då är det bara en tidsfråga innan de får skriva på ett snyggt avtal med ett större bolag!
10 spår serveras, totalt mäktiga 68 minuters musik - men det är lite av en lögn. Sista låten "Akira" är nämligen nästan 25 minuter lång, och resterande spår är relativt "normala" i längd - vilket är bra.
Bandet spelar musik som hämtar sin inspiration av akter som Symphony X, Dream Theater, Evergrey och Pain Of Salvation, och det kräver förstås några grundbultar för att man ska komma undan med det.
1) Gott låtsnickeri.
2) Bra hantverk med instrumenten, och
3) En sångare av hög klass.

Coexistence besitter för det mesta alla tre, och det ger dem den ljusnande framtid som det talas om i inledningen av recensionen. De starka personligheterna i bandet är Gregory Giraudo som hanterar gitarrspelet och Carl Lindquist som står för sången - och de gär det båda med den äran.
Framförallt finner jag sången varierad och ofta ganska fascinerande.
Produktionen på skivan är också mycket passande, och gör de instrumentala insatserna rättvisa.
Den sista grundbukten är då låtsnickeriet.
Inledande "Carrion Comfort" är ett gott exempel på hur bandet låter sett över hela skivan, men det är i efterföljande "Web Of Oppression" som det lyfter som mest. Den låten är smittsam å det grövsta, och flera gånger har jag de senaste veckorna funnit mig själv sjunga en del av textstroferna - framförallt bryggan/inledningen av refrängen "whats the point of asking when we both know the answer..."
Mycket snyggt.
Även titelspåret "Flow" är riktigt bra, det startar på ett närapå balladliknande sätt innan man höjer temperaturen stegvis. Bra!
Håller det dock hela vägen, i samma klass?
Njaej. Visst, relativt hårda "Lord Of War" och "Seize The Day" är bra låtar men inte riktigt på samma nivå. Finurligt döpta "Layarteb" (läs det baklänges så får du se..) är också okej, liksom "Twisted Soul", men balladen "A Rose To Wither" är ett svagt kort i leken, liksom avslutande "Akira". Där har man nog fallit offer för sina egna amobitioner och pretentioner, och som lyssnare blir det helt enkelt lite för trist i längden...

Nå, totalt sett är detta ändå en bra skiva, och framförallt en mycket lovande debut.
Coexistence är verkligen ett band att hålla ögonen på i framtiden om man gillar denna typ av musik, och betygstrean hade kunnat glida upp lite om avslutningen på skivan hållits upp lite i nivå.
Skivan finns ju tyvärr i skrivande stund inte på Spotify, men du får kolla in bandets hemsida eller MySpace istället.

Bästa Spår: "Web Of Oppression"

Coexistence "Flow" - 3