Werockrecensioner: Zodiac, Rated X, Anaal Nathrak...

Jaha - månadsskiftet har varit.
För egen del har det Halloweenats, Allhelgonats och körts köttgryta.
En och annan god öl har också slunkit ner.

Dessutom, som vanligt - recensioner på Werock.
För egen del två skivor som är allt annat är överraskande. Zodiac och deras tredje giv "Sonic Child" är precis vad man kan tänka sig, och "supergruppen" Rated X har en sättning (kolla in bilden ovan noga så ser du vilka som ligger bakom namnet) som gör att man vet precis vad som väntar.
Fint så.
Kollega och chefredaktör Martin har dessutom hamrat ut ett knippe recensioner, med en liten besvikelse för Anaal Nathrakh, en väntad upplevelse med Evergrey och en toppnotering med Beyond Creation. 
På det hela en fin fortsättning på hösthelgen!

Recension: Jupiter Society "From Endangered To Extinct"

Carl Westholm är måhända lite av en doldis för gemene man med intresse för hårdare musik, men han har bra kontakter inom scenen och har bland annat backat upp Candlemass och Krux med sin keyboard under deras karriärer.
Själv är kapten på skutan Jupiter Society, och just hans kontakter och respekt bland övriga artister gör att besättningen på skivorna räknar in ett antal namnkunniga individer.
Förra given "Terraform" var en rymdresa som växte på undertecknad, en resa där låtarna mejslades ut och stundtals bjöd på fantastiska "håret-reser-sig-på-armarna"-ögonblick när gästsångarna Mats Levén, Öivin Tronstad och Nils Eriksson visade hur det låter när nån som verkligen kan sjunga anstränger sig för att prestera. 
Vis av erfarenheten av hur förra plattan växt (den recenserades när den kom, och hamnade sedan ca 2 år senare som Veckans Tips på denna blogg) så har jag låtit en hel del tid förflyta mellan det att jag fick tillgång till promomaterialet till dess att det nu är dags att skriva recensionen. Om det däremot har hjälpt.... det är jag inte säker på.
"From Endagered To Extinct" är nämligen en mindre tydlig historia när det gäller låtstrukturerna. Det är fortfarande progressivt, svävande och bombastiskt om vartannat, men det är betydligt mörkare och mer suggestivt.
Svårare att få grepp om.

Historien löper över 6 långa svepande låtar, och berättar från starten ""Enemy March" till slutet "Defeat" en historia om invasion, krig och utrotning. Från hotad till utrotad på endast en dag, som en av textstroferna lyder. Eftersom skivan och musiken har det format den har så är det av naturen en upplevelse som kräver lite engagemang. Det är inget som fäster direkt eller om du har det som bakgrundsmusik, men för den som orkar lyssna och ge det en riktig chans finns belöningar. Allra bäst är renset i "No Survivors", det är närapå black metal-driv i vissa partier på den låten, och det är omöjligt att inte dras med i det episka anslaget när just detta driv kombineras med känslan av opera, av saga, av ett rymdäventyr.
Det skadar antagligen inte heller att sången är växelvis av just Mats Levén och Öivin Tronstad, med Cia Backmans passande bakgrundssång. De flesta av er vet antagligen redan att jag är svag för just Levéns röst, och här kommer hans lite elakare och skitigare stämma väl till sin rätt.
Annars är bandet i sig värt att nämna.
Det är liksom inga lallare som presenterar sig.
Förutom den uppenbara Carl Westholm på keyboard så hanteras trummorna av Dirk Verbeuren (normalt i Soilwork), och en viss Leif Edling (Candlemass, Krux) bas på rätt många spår (där han inte spelar är det Sebastian Blyberg som lirar). Gitarr hanteras mest av Ulf Edelönn (som bland annat spelade på "Dactylis Glomerata" med Candlemass), men vi ser också exempel på hur en sån som Marcus Jidell (Evergrey) och Fredrik Åkesson (Opeth, Krux) besöker projektet.
En sån ensemble skrapar man inte ihop bara sådär.
Sången hanteras hela tiden av just Mats Levén, Öivin Tronstad och Cia Backman, och man gör det bra.

"From Endagered To Extinct" känns som en ganska annorlunda skiva jämfört med tidigare "Terraform". Mörkare, med mindre skarpa konturer, och trots att jag som nämnts har gett den en hel del tid är jag inte säker på att jag har lyckats bottna ännu.
Känslan finns att jag kan komma att revidera betyget framledes, och att jag kommer att tycka att jag är feg nu - men jag vill lägga detta på en stark trea. Mersmak, men jag saknar ändå de där låtarna som är lite enklare att ta till sig.
Ljuset i det kompakta mörkret, om man får säga så. Även om jag ju mycket väl förstår att det nog är medvetet denna gång.

Bästa Spår: "No Survivors". Väldigt bra låt, men jag gillar i ärlighetens namn även inledande "Enemy March" mycket också.

Jupiter Society "From Endagered To Extinct" - 3

Recension: Coexistence "Flow"

Svenskfranska Coexistence har varit i farten sedan 2009, men "Flow" är deras riktiga debut. Skivan ges ut på eget bevåg, och man hoppas enligt egna ord att detta ska få större skivbolag att få upp ögonen för bandet.
Enkelt uttryckt kan man säga så här - håller bandet lika bra live som de gör på skiva så behöver de nog inte oroa sig. Då är det bara en tidsfråga innan de får skriva på ett snyggt avtal med ett större bolag!
10 spår serveras, totalt mäktiga 68 minuters musik - men det är lite av en lögn. Sista låten "Akira" är nämligen nästan 25 minuter lång, och resterande spår är relativt "normala" i längd - vilket är bra.
Bandet spelar musik som hämtar sin inspiration av akter som Symphony X, Dream Theater, Evergrey och Pain Of Salvation, och det kräver förstås några grundbultar för att man ska komma undan med det.
1) Gott låtsnickeri.
2) Bra hantverk med instrumenten, och
3) En sångare av hög klass.

Coexistence besitter för det mesta alla tre, och det ger dem den ljusnande framtid som det talas om i inledningen av recensionen. De starka personligheterna i bandet är Gregory Giraudo som hanterar gitarrspelet och Carl Lindquist som står för sången - och de gär det båda med den äran.
Framförallt finner jag sången varierad och ofta ganska fascinerande.
Produktionen på skivan är också mycket passande, och gör de instrumentala insatserna rättvisa.
Den sista grundbukten är då låtsnickeriet.
Inledande "Carrion Comfort" är ett gott exempel på hur bandet låter sett över hela skivan, men det är i efterföljande "Web Of Oppression" som det lyfter som mest. Den låten är smittsam å det grövsta, och flera gånger har jag de senaste veckorna funnit mig själv sjunga en del av textstroferna - framförallt bryggan/inledningen av refrängen "whats the point of asking when we both know the answer..."
Mycket snyggt.
Även titelspåret "Flow" är riktigt bra, det startar på ett närapå balladliknande sätt innan man höjer temperaturen stegvis. Bra!
Håller det dock hela vägen, i samma klass?
Njaej. Visst, relativt hårda "Lord Of War" och "Seize The Day" är bra låtar men inte riktigt på samma nivå. Finurligt döpta "Layarteb" (läs det baklänges så får du se..) är också okej, liksom "Twisted Soul", men balladen "A Rose To Wither" är ett svagt kort i leken, liksom avslutande "Akira". Där har man nog fallit offer för sina egna amobitioner och pretentioner, och som lyssnare blir det helt enkelt lite för trist i längden...

Nå, totalt sett är detta ändå en bra skiva, och framförallt en mycket lovande debut.
Coexistence är verkligen ett band att hålla ögonen på i framtiden om man gillar denna typ av musik, och betygstrean hade kunnat glida upp lite om avslutningen på skivan hållits upp lite i nivå.
Skivan finns ju tyvärr i skrivande stund inte på Spotify, men du får kolla in bandets hemsida eller MySpace istället.

Bästa Spår: "Web Of Oppression"

Coexistence "Flow" - 3

Close Up Festival på Münchenbryggeriet

Idag är det vardag för Rebellängeln.

Tillbaka på jobbet, och så här första dagen ser det ut att vara oväntat mycket att stå i.

Trots det ska jag försöka hinna med ett träningspass (jo, det behövs, något har hänt med alla mina kläder under sommaren... de sitter inte alls så bra just nu. Eftersom jag är för snål för att köpa nya så ska jag istället försäka ändra på mig själv!)

Och, den t-shirt som jag fann när jag grävde i garderoben för att packa träningsväskan var inget annat än en lite bortglömd raritet. Ovanstående bild visar fronten på festivaltröjan, och det väcker i alla fall två tankar hos mig:

1) Jävlart, vilken line-up de lyckades spika ihop!

2) Ehh... varför har Evergrey hamnat överst tillsammans med Opeth & Satyricon? Före band som Katatonia, Khoma, Bolt Thrower, Cult Of Luna, Nifelheim, Amon Amarth, Deathstars m fl?

Ny vecka idag. Häng på. Hepp!

Skivtips från Hifi & Musik

Den här bloggen följer sporadiskt tidningen Hifi & Musik - speciellt efter att just den här bloggen nämnts i tidningens förra nummer.

Senaste alstret innehöll inga recensioner avseende hårdrocksskivor, men väl en hel sida godis i form av skribenten Göran Johanssons lista över skivor som är något utöver dte vanliga under 00-talet.

En kul idé, och helst hade jag velat länka till sidan - om den fanns. Tyvärr lever tidningen enbart i pappersform, med en hemsida som lämnar... ja, en hel del att önska.

Därför - här kommer en upprabbling av samtliga album - med Spotifylänkar i de fall de existerar och kommentarer från undertecknad!



Pain Of Salvation "The Perfect Element Pt 1"
En platta jag aldrig hört - och ett band som medverkade i årets Melodifestival.



Iron Maiden "Brave New World"
En grym platta, en av Iron Maidens största stunder - någonsin! Jag håller den faktiskt på par med de gamla klassikerna som "Piece Of Mind" och "Number of the Beast". Så bra är den...



Evergrey "In Search Of Truth"
Ännu en skiva jag inte hört, men min egen erfarenhet av Göteborgarna är att de är..meningslösa. Trista, men ändå inte dåliga.



Avantasia "The Metal Opera Pt 1"
...och vi fortsätter med ännu en skiva som är ohörd för mig - men ännu ett band jag har hört. Jag gillade senaste given "The Scarecrow" rätt mycket, och stundtals var den riktigt bra, så kanske ska man kolla in denna platta.



The Flower Kings "Unfold The Future"
Inte den blekaste, faktiskt, men Göran Johansson säger att det en mycket stor stund för alla som gillar progg rock. Med andra ord - är det du så är det bara att kolla upp!



Dimmu Borgir "Death Cult Armageddon"
Norsk black metal av högsta snitt. Brutal platta!



Angra "Tempel Of Shadows"
Powermetal från Brasilien - helt okänd för undertecknad. Värd att kolla in, tror jag ändå, då recensionen är smått lyrisk...



System Of A Down "Mezmerize"
Skitband. Tycker jag.



Metallica "Death Magnetic"
En rätt bra comeback, som har växt en hel del med tiden. Jag har också förstått att die hard-fansen verkligen diggar den!



Opeth "Watershed"
Tja, den gode Göran skriver att han hade kunnat ta i stort sett vilken som helst av skivorna med detta svenska band. Så sant så... :)



Cirkus Maximus "Isolate"
Progg från Norge - helt utanför min radar!



Killswitch Engage "As Daylight Dies"
Nä, Göran, det är inte den bästa plattan jänkarna fått ur sig - även om den är ganska bra, och jag håller med dig om att Howard har en bra "kombinationspipa" som klarar både growl och clean sång. Deras största stund är dock "The End Of Heartache"!



Dream Theater "Octavarium"
Tja, vad ska man säga? Inte helt oväntat att Drömteatern har en representant med i en tidning vid namn Hifi & Musik. Det är ju musik för ljudfinsmakare, bland annat!



Seventh Wonder "Mercy Falls"
Svenskt på listan, men inte fanken har jag hört det för det. Det verkar lovande dock, och är ett band jag absolut ska kolla in...



Kamelot "The Black Halo"
Jag har faktiskt helt missat Kamelot. Jo, jag vet. Jag är rätt trög.



Katatonia "Night Is The New Day"
Bra skiva, absolut, mer som en lång nattsvart resa. Recension hittar du här!



Tribulation "The Horror"
En platta Göran höll på att missa och upptäckt först i sista stund.
Du är förlåten, så länge du upptäckte dem - de är Sveriges framtid när det gäller döds, helt enkelt!



Min egen lista skulle inte sett ut såhär, det är ju ett som är säkert.

Rolig idé dock. Och rätt svår uppgift.

Det där var inte mindre än 17 plattor. Vilka 17 plattor som verkligen utmärkt sig under 00-talet finns på din lista? Och på min? Värt att fundera på...