Recension: Coexistence "Flow"

Svenskfranska Coexistence har varit i farten sedan 2009, men "Flow" är deras riktiga debut. Skivan ges ut på eget bevåg, och man hoppas enligt egna ord att detta ska få större skivbolag att få upp ögonen för bandet.
Enkelt uttryckt kan man säga så här - håller bandet lika bra live som de gör på skiva så behöver de nog inte oroa sig. Då är det bara en tidsfråga innan de får skriva på ett snyggt avtal med ett större bolag!
10 spår serveras, totalt mäktiga 68 minuters musik - men det är lite av en lögn. Sista låten "Akira" är nämligen nästan 25 minuter lång, och resterande spår är relativt "normala" i längd - vilket är bra.
Bandet spelar musik som hämtar sin inspiration av akter som Symphony X, Dream Theater, Evergrey och Pain Of Salvation, och det kräver förstås några grundbultar för att man ska komma undan med det.
1) Gott låtsnickeri.
2) Bra hantverk med instrumenten, och
3) En sångare av hög klass.

Coexistence besitter för det mesta alla tre, och det ger dem den ljusnande framtid som det talas om i inledningen av recensionen. De starka personligheterna i bandet är Gregory Giraudo som hanterar gitarrspelet och Carl Lindquist som står för sången - och de gär det båda med den äran.
Framförallt finner jag sången varierad och ofta ganska fascinerande.
Produktionen på skivan är också mycket passande, och gör de instrumentala insatserna rättvisa.
Den sista grundbukten är då låtsnickeriet.
Inledande "Carrion Comfort" är ett gott exempel på hur bandet låter sett över hela skivan, men det är i efterföljande "Web Of Oppression" som det lyfter som mest. Den låten är smittsam å det grövsta, och flera gånger har jag de senaste veckorna funnit mig själv sjunga en del av textstroferna - framförallt bryggan/inledningen av refrängen "whats the point of asking when we both know the answer..."
Mycket snyggt.
Även titelspåret "Flow" är riktigt bra, det startar på ett närapå balladliknande sätt innan man höjer temperaturen stegvis. Bra!
Håller det dock hela vägen, i samma klass?
Njaej. Visst, relativt hårda "Lord Of War" och "Seize The Day" är bra låtar men inte riktigt på samma nivå. Finurligt döpta "Layarteb" (läs det baklänges så får du se..) är också okej, liksom "Twisted Soul", men balladen "A Rose To Wither" är ett svagt kort i leken, liksom avslutande "Akira". Där har man nog fallit offer för sina egna amobitioner och pretentioner, och som lyssnare blir det helt enkelt lite för trist i längden...

Nå, totalt sett är detta ändå en bra skiva, och framförallt en mycket lovande debut.
Coexistence är verkligen ett band att hålla ögonen på i framtiden om man gillar denna typ av musik, och betygstrean hade kunnat glida upp lite om avslutningen på skivan hållits upp lite i nivå.
Skivan finns ju tyvärr i skrivande stund inte på Spotify, men du får kolla in bandets hemsida eller MySpace istället.

Bästa Spår: "Web Of Oppression"

Coexistence "Flow" - 3