Recension: The Winery Dogs "S/t"

Gillar du hård rock av samma snitt som finns hos exempelvis Audioslave? Lättlyssnat, med hög kompetens i framförandet utan att man gör avkall på låtarnas kvalitet eller på svänget?
I så fall ska du kolla in debutbandet med massor av erfarenhet - The Winery Dogs. Trion består av Richie Kotzen (med ett förflutet i Mr Big och Poison), Billy Sheehan (som också har ett förflutet i Mr Big, men även lirat med Steve Vai) samt MIke Portnoy (som ju då hamrat skinn i Dream Theater), och med det bagaget kommer förstås snacket om supergrupp som ett brev på posten.
Det tycker jag väl själv att vi kan lämna därhän, och istället fokusera på det som presenteras på The Winery Dogs självbetitlade debutplatta.
Sväng.
Avslappnad spelglädje.
Okomplicerad och rak hård rock som stundtals är hårdrock.
Ljudbilden är finfin, produktionen kristallklar och det är snygg vuxen musik som strömmar ur högtalarna. Sången är stundtals så förvillande lik Chris Cornell att man hajar till, och överlag är det här en skiva som jag personligen tycker passar lika fint i kontorslandskapet som i bilen. 
Genom hela skivan löper givetvis hantverksskickligheten som en röd tråd, men som bekant är avancerat spel och hög nivå på det tekniska kunnandet ingen garanti för att gott slutresultat - det är när dessa egenskaper förpackas och levereras i välskrivna och fungerande låtar som vi lyssnare verkligen kan tillgodogöra oss det på ett enkelt sätt.
Låtmaterialet sträcker sig från merrockande och svängiga alster som inledande "Elevate", "Not Hopeless" och "Six Feet Deeper" till snygga rockballader ("I'm No Angel", "Damaged") och mer episk melodisk rock ("We Are One", "One More Time").
Skivans svaga punkt är ändå att det faktiskt är något spår för mycket.
En platta av den här sorten - där man egentligen inte satsar på att det ska bli din nya kärlek, din nya besatthet som du vill gå upp fullständigt i, utan snarare en bra platta som du kan plocka fram vid nästan vilket tillfälle som helst och njuta av utan att i förväg memorera texten eller förbli sittande med fullt fokus och bookleten i handen - vinner faktiskt egentligen inte på att fylla speltiden med mer av samma sak.
Less is more, och även om materialet generellt är väldigt jämnt i sin nivå så tror jag att skivan som helhet hade varit vassare med något färre låtar.

Bästa spåren tycker jag personligen är de som rockar mest, en låt som "Six Feet Deeper" och kanske framförallt svängiga "Not Hopeless" tilltalar mig mer än när bandet drar ner på tempot. I de lugnare låtarnas skara tycker jag att "The Dying" sticker ut på ett bra sätt.
Betyget hamnar egentligen mitt mellan 3 och 4, men eftersom jag är en sucker för lättlyssnad och snygg amerikansk hård rock av den här sorten (och, let's face it, jag gillar när gubbarna som trakterar instrumenten har såväl kompetensen som glädjen i det man gör) så väljer jag snarare att fria än att fälla.
Det högre sifferbetyget, således, och du lyssnar på plattan på Spotify för att avgöra om det blev rätt eller fel.

The Winery Dogs "S/t" - 4

Rekordlångt tisdagsinlägg!

Det har varit helg samt en rivstart på veckan, och tankarna har snurrat en del. På flera saker, så nu tänker jag mig att vi ska sparka igång Metalbloggen-veckan med ett sånt där rätt långt, spretigt och hyfsat svamligt inlägg.
Häll upp en kopp starkt så ska vi avhandla en spretig samling saker.
Från humor (översta bilden är en sån där som blir bättre och bättre ju mer man kollar på den), till blandade iakttagelser och skivtips till självreflektion.
Vi börjar där, tror jag. Självreflektion.
Det är från förra veckans spelning med Marduk, och förbanden Ofermod och Valkyrja.
Som det visade sig blandade jag alltså ihop dem. 
Trodde jag kollade på ett band medan det var det andra.
Fan, det känns så här i efterhand lite amatörmässigt, och grämer mig en aning.
Självreflektionen är då denna - att kolla upp lite om banden man ska se i förväg.
Historien i sig är ju enkel.
Hade fått namnet i dörren av Stones, samt frågade efter hålltider. Då fick jag den här skickad:

Fint så. Meningen är inte att skylla ifrån sig, men eftersom de körde med samma backdrop, båda förbanden, så tänkte jag ju då att de följde spelordningen.
Det gjorde man inte.
Och det hade jag ju förstås fattat direkt om jag hade lagt fem minuter på att kolla in banden i förväg.
Anonymt fick jag veta sanningen (vilket i sig är bra, då Valkyrja gjorde ett riktigt bra gig och måste kollas upp!), men det känns ju lite som om man står med rumpan bar. 
De är ju inte heller så lika visuellt...
Först - det som alltså sannolikt var Ofermod (nu vågar jag ju inte säga något bestämt längre!), där jag bara såg typ sista låten, därefter det som jag nu vet är Valkyrja.

Nå.
Det om det. 
Vi släpper det nu, med konstaterandet att just Valkyrja släpper sin tredje platta i november.
Den heter "The Antagonists Fire" och ser ut som nedan. Ett lika bra sätt som nåt annat att börja kolla in bandet...!

Ska man istället fundera på saker att se fram mot så la In Mourning ut den här bilden på Facebook i helgen:

...med tanke på hur sjukt jäkla bra "The Weight Of Oceans" är så kan man ju inte annat än glädjas över att det är på gång nytt material. I väntan på det får man njuta av musik som finns. Och det finns ju en hel del att försöka ha koll på, minst sagt.
Två bra exempel som ploppat upp senaste veckan och som jag inte behöver försöka hålla hemliga till den kommande Hårdrockskvällen (det ska fasen bli skönt att komma förbi den så att jag slipper hålla på med mitt hemlighetsmakeri, jag börjar så smått ångra det förhållningssättet eftersom jag sitter med så många fantastiska skivor jag egentligen bara vill dela med mig av...) är de på bild nedan.
The Winery Dogs läste jag om i en av Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, minns inte riktigt vilken, och lyssnade några vändor på Spotify. Riktigt bra musik, och som Jarno på A Fair Judgement skrev: gillar man Audioslave och Chris Cornell så gillar man det här. Bandet som sådant är väl en supergrupp, när sättningen består av gamla rävar som Richie Kotzen (Mr Big och ex Poison), Billy Sheehan (Mr Big och ex Steve Vai) samt en viss Mike Portnoy (ex Dream Theater), men det bästa med plattan är låtmaterialet.
Kolla på Spotify!

Mer klassisk hårdrock står britterna Primitai för. Det är lite "kött-och-potatis" över det, men vad är det för fel på det?
Nä. just det. Inget.
Kött och potatis är ju gott.
Hörde låten "Scream When You See Us" hos Tune Of The Day och det är precis vad doktorn ordinerar när man inte orkar med för komplicerad musik.
Bra sång, rätt skönt driv och en bra byggnad av låten. Fint så. Skivan som sådan har väl inte släppts än, men såväl låten som tidigare alster finns på Spotify om du vill lyssna.
Och just Spotify ska vi prata lite om härnäst.
Eller rättare sagt, deras rekommendationer.
För det första - jag kanske egentligen borde ha en sån därna spellista på Spotify som bara utökas med massor av bra låtar allt eftersom den recenseras, men det har jag inte.
Jag använder det för att länka till hela skivor, och kanske främst för att provlyssna för egen del. Att provsmaka. 
Och det ger ju jäkligt märkliga effekter på rekommendationerna ibland.
De är ju ibland inte så träffsäkra som de är, men jag har hittat ett och annat guldkorn därigenom - men herrejävlar vad konstiga saker det kan bli när man provlyssnar på något som man ju då tyckte var dassigt...bara för att sen få rekommendationer på just den dassiga låten!
Varför finns det inte en betygsknapp som man kan trycka på?
Eller finns det och jag har bara inte upptäckt det?
Mycket möjligt.

Så. Nu ska vi avhandla ett helt knippe olika grejer med mer eller mindre ingen koppling alls mellan sig. Först ut... helgens bravader.
Det innefattar:

 

 Nej. Det ena gav inte det andra, men minsta killen är sjuk. Igen. Stackarn. Och det börjar vara tufft nu, det är tredje veckan av fyra som något av barnen är sjuka och det påverkar förstås allt. Jobb, nattsömn. 
Däremot hindrar det tydligen inte alls mig från att dricka öl.
Det är gott, öl.
Drack samma som R2 bjöd på vid middagen senast, S:t Eriks oktoberfestöl av Mathias Dahlgren i helgen. Riktigt bra för att vara OKtoberfestöl, som jag annars tycker brukar vara ganska snarlika och lite trista. Det här lutade däremot svettig socka och smakade med rejält bett. God, vill jag säga! Till det åt vi dessutom kycklingklubbor.
Det är nåt speciellt primitivt med att hålla i en bit ben och slita kött med tänderna.
Primitivt.
Gnagande.
Och med tanke på det så spelade jag följande nytillskott i samlingen en del i lurarna på kvällen:

Lord Dying "Summon The Faithless" inleder med den lämpligt gnagarbetitlade låten "In A Frightful State of Gnaged Dismemberment" (årets coolaste titel?), och låter efter första varvet lovande. Musikaliskt är låter det som om bandet kommer från Staterna (de gör man), har lyssnat en hel del på Kylesa (det har man), och har en sångare som vill låta som en viss Matt Pike i High On Fire (och ja, det gör han också). Jag har ännu inte lyssnat in mig så att jag kan säga bu eller bä, men du hittar plattan på Spotify så vi kanske kan gö ra den inlyssningsresan tillsammans?
Först att inkomma med en gästrecension (en riktig sån, med betyg mellan 1-5 och som kan publiceras på denhär siten) vinner ett pris!


Pris borde dock inte Apple vinna.

Efter att som vanligt varit seg med uppgradering av operativsystemet så tryckte jag på dne knappen i söndags.
Fy fan.
Fult jäkla pastell-barn-gränssnitt, och dessutom känns det såhär spontant omständigare?
Nä.
Ibland är det bra att vara en surgubbe som dessutom är en slow-starter. Kanske hinner jag vänja mig lagom till att det är dags att byta igen..
Och på tal om att vänja sig.
Vi har skaffat katt sen ett par veckor tillbaka.
En tjej. Jättesöt, men man är ju inte helt van att bli attackerad och få fötterna och tårna sönderbitna när man sover.
Man kan inte sparka tillbaka heller. Det har man inte råd med.
Hustrun är allergisk, så det blev till slut en raskatt. En sibirisk kisse, som tydligen saknar det där proteinet i huden som är det man egentligen är allergisk mot.
Kostade (håll i er nu) 9 000 spänn.
En eftergift för att jag förlorat vadet om antalet skivor ett par år i rad nu utan att ge vinnaren det tillhörande priset.
Men ändå.
Det är alltså samma summa som min CD-spelare, i stort sett. 
Det ser man inte när man kollar på dem. Att de kostar lika mycket, menar jag.

Man får kanske göra som en del band numera.
Starta crowdfunding.
Senast i raden är Terrortory som vill få ut EP'n "City Of Ghosts" som en limiterad vinyl, och vänder sig till fansen. Du hittar all info om det här, och en fin bild på omslaget av EP'n nedan. Jag kanske också skulle börja med det?
Crowdfunding för att slippa jobba? Tror ni det går och samtidigt bibehålla livskvalitén?

 
Lite tveksam jag.
Man får nog fortsätta jobba.
Speciellt som man upptäcker saker löpande. Som att min Manowar "Kings Of Metal" inte står på sin plats i hyllan. Eller just bredvid.
Det var häromkvällen. Skulle ha den för en enkel fotosession i sviten "Malt, humle, jäst och Distade Gitarrer" (snacka om cliffhanger, du kan ju fundera vilken öl det rör sig om...!), men till min fasa stod den inte där.
Okej, jag har inte scannat igenom hela hyllan än (drack en annan öl), men såhär kan vi inte ha det. Att det försvinner skivor. Då kan man aldrig sluta jobba eftersom man måste täppa till hålen som uppstår. Inte okej!

Så.
Jobba, alltså.
Det är nog dags för det nu.
Ska ägna dagen åt att lyssna på Necrowretch på såg hög volym jag vågar i kontorslandskapet, och generellt bara vara odräglig. Ett och annat kundbesök blir det förstås också, så det är kanske bäst att portionera ut sin odräglighet om det ska bli en framgångsrik dag.

"Putrid Death Sorcery" på er, så länge!
 

Demorecension: Castillion "Pieces Of A Shattered Me"

Castillions demo "Pieces Of A Shattered Me" är en ambitiös sak. Full längd på den, 12 spår,och denna den tredje given från bandet är inspelad i Studio Seven i Örebro för att till slut mastras av Jens Bogren. Bandet har varit i farten sen 2002, och gav ut just "Pieces Of A Shattered Me" 2011, så det är inga småbarn vi pratar om. Satsningen märks i hela förpackning, som är en komplett skiva - bara inte signad av en "riktig" etikett. Kul detalj i sammanhanget är att man på baksidan har angivit alla låtars längd till six minutes, sixtysix seconds. Mer hårdrock blir det inte, enligt bandet själva, och det är ju rätt. Man får bläddra till bookleten för att hitta låtarnas riktiga längd.

Musiken som levereras är progressiv metal, med drag mot power metal-hållet. Dream Theater är antagligen starka influenser, vill jag gissa på, så vet du ungefär var vi befinner oss.

Låtarna varierar från powerballaden "Departure", till extrem knaggliga och progressiva "When Reality Distracts" samt mer pang-på-karameller som "Out Of Reach" och "House Of Cards".

Jag gillar de sistnämnda bäst.

När bandet vräker på lite mer och håller uppe tempot. "House Of Cards", "Fragments" och just "Out Of Reach" passar mig bäst - och även sångaren Ulf Sörman, tycker jag. Ulf sjunger överlag rätt bra, men i mellantemponumren och de mer själfulla delarna av exempelvis nämnda "Departure" så kanske inte den där riktiga toppklassrösten finns, speciellt inte om man då vill spela musik där de världsledande banden heter saker som just Dream Theater. Herr LaBrie är som bekant inte lätt att matcha, vill jag påstå.

Nåväl, Castillion består förutom Ulf på gitarr och sång även av Robert Örnesved på gitarr, Johannes Berg på trummor och Magnus Stenberg på bas, och det märks att snubbarna har varit igång ett tag. Det spelas och fejas på korrekt sätt, ett faktum som förstås lyfts fram av att detta har en "riktig" produktion aoch mastring. Vi är långt från demolandet modell Studiefrämjandet, typ (utan att för den skull dra skit över Studiofrämjandet, just den instansen står ju bakom massor av bra grejor!). Låtarna är också rätt bra, och är det något som jag skulle vilja komma med som tips så är det kanske att inte göra en fullängdare "bara för att". En del spår är inte så bra att de behåller min uppmärksamhet ("Rust On The Razor", "Whispers Turn Into Cries" är två exempel), och då kanske slutprodukten blir starkare?

Totalt sett finns ändå alla verktyg i verktygslådan. Bra texter som är väl genomarbetade, bevis på att man kan skriva bra låtar samt ett gott hantverksskap avseende instrumenterandet.

Vi lär få höra mer av Castillion!

Du hittar hela historien och lite godis på bandets hemsida. Kolla in dem!

Recension: Coexistence "Flow"

Svenskfranska Coexistence har varit i farten sedan 2009, men "Flow" är deras riktiga debut. Skivan ges ut på eget bevåg, och man hoppas enligt egna ord att detta ska få större skivbolag att få upp ögonen för bandet.
Enkelt uttryckt kan man säga så här - håller bandet lika bra live som de gör på skiva så behöver de nog inte oroa sig. Då är det bara en tidsfråga innan de får skriva på ett snyggt avtal med ett större bolag!
10 spår serveras, totalt mäktiga 68 minuters musik - men det är lite av en lögn. Sista låten "Akira" är nämligen nästan 25 minuter lång, och resterande spår är relativt "normala" i längd - vilket är bra.
Bandet spelar musik som hämtar sin inspiration av akter som Symphony X, Dream Theater, Evergrey och Pain Of Salvation, och det kräver förstås några grundbultar för att man ska komma undan med det.
1) Gott låtsnickeri.
2) Bra hantverk med instrumenten, och
3) En sångare av hög klass.

Coexistence besitter för det mesta alla tre, och det ger dem den ljusnande framtid som det talas om i inledningen av recensionen. De starka personligheterna i bandet är Gregory Giraudo som hanterar gitarrspelet och Carl Lindquist som står för sången - och de gär det båda med den äran.
Framförallt finner jag sången varierad och ofta ganska fascinerande.
Produktionen på skivan är också mycket passande, och gör de instrumentala insatserna rättvisa.
Den sista grundbukten är då låtsnickeriet.
Inledande "Carrion Comfort" är ett gott exempel på hur bandet låter sett över hela skivan, men det är i efterföljande "Web Of Oppression" som det lyfter som mest. Den låten är smittsam å det grövsta, och flera gånger har jag de senaste veckorna funnit mig själv sjunga en del av textstroferna - framförallt bryggan/inledningen av refrängen "whats the point of asking when we both know the answer..."
Mycket snyggt.
Även titelspåret "Flow" är riktigt bra, det startar på ett närapå balladliknande sätt innan man höjer temperaturen stegvis. Bra!
Håller det dock hela vägen, i samma klass?
Njaej. Visst, relativt hårda "Lord Of War" och "Seize The Day" är bra låtar men inte riktigt på samma nivå. Finurligt döpta "Layarteb" (läs det baklänges så får du se..) är också okej, liksom "Twisted Soul", men balladen "A Rose To Wither" är ett svagt kort i leken, liksom avslutande "Akira". Där har man nog fallit offer för sina egna amobitioner och pretentioner, och som lyssnare blir det helt enkelt lite för trist i längden...

Nå, totalt sett är detta ändå en bra skiva, och framförallt en mycket lovande debut.
Coexistence är verkligen ett band att hålla ögonen på i framtiden om man gillar denna typ av musik, och betygstrean hade kunnat glida upp lite om avslutningen på skivan hållits upp lite i nivå.
Skivan finns ju tyvärr i skrivande stund inte på Spotify, men du får kolla in bandets hemsida eller MySpace istället.

Bästa Spår: "Web Of Oppression"

Coexistence "Flow" - 3

Demorecension: Majestic Dimension

Sådärja!
Serien med demorecensioner som rullar på Metalbloggen har gjort ett gäng nedslag, och detta, mina vänner, är det bästa som kommit i vår väg så här långt.
Majestic Dimension bjuder på hårdrock med inslag av progressiva toner, och jag gissar att bandet har lyssnat inte så lite på exempelvis projektet med Russel Allen och Jorn Lande på sång, dvs Allen/Lande. Sången som (om jag nu förstår det rätt) är signerad gästsångaren Rick Altzi (och, i sista spåret Jake E) är visserligen inte riktigt on a par med de nämnda giganterna, men det är ändå imponerande bra för att vara på demostadiet - och det gäller helt klart även de musikaliska insatserna.
Gitarrerna hanteras av Robin Högdahl och Magnus Mild, medan basen trakteras av Björn Olmarker- vilket också utgör hela bandets normala sättning. Rätt ovanligt, och här ligger väl antagligen bandets omedelbara utmaning.
Det behövs ju liksom både trummor och sång om det ska bli något av det hela...

Nåväl, det om detta.

Själva demon består av 5 spår, där inledande "Prelude" är precis vad det verkar som - ett instrumentalt intro (när ska vi förresten få se ett outro som döps till postlude, eller att ett liknande intro får heta foreplay?). Därefter får man låtarna "Sea Of Betrayal", "End Of Forever", "Alone" och "Last Journey", samtliga med bra driv i sig, och ekon av nämnda Allen/Lande såväl som en svag ton av... Dream Theater? Bäst tycker jag att "Sea Of Betrayal" är, men alla fyra spåren har en helt egen identitet och fyller sin berättigade plats. Dessutom är sättet pianoinledningen övergår till ett riktigt riff i avslutande "Last Journey" riktigt snyggt!

Produktionen är bra, och ovanligt snygg för att vara en demo. För egen del hade jag vid första lyssningen inte tillgång till omslag eller liknande, och jag hade av någon anledning väntat mig någon form av metalcore när jag tryckte play. Det slutade förstås med en glad överraskning!

Majestic Dimension har alltså klämt ur sig en riktigt bra första demo, och som jag ser det ligger vägen öppen för kommande skivsläpp. Nu handlar det om att göra fler låtar, ytterligare en eller två demos för att hitta ett starkt material samyt, förstås, att hitta en permanent och fullständig sättning som kan ut och spela live! (bandet säger förresten att de inte hittat någon sångare som möter deras krav på kvalité, så besitter du en grym pipa och letar ett band kan du väl kontakta dem?)

Ja... just ja. MySpace så att du kan lyssna själv var det ju. Den finns här!

Ännu en chans att träffa Opeth!

I September släpps Opeths 10:e studioplatta "Heritage", och sen bär det av på turné för bandet. Tyvärr inte med så många datum i Sverige som trummisen Martin "Axe" Axenroth hoppades på i min intervju med honom, men två chanser får vi.
Den 4/12 i Göteborg, och den 8/12 i Stockholm.
Hovet.
Som Per sa - är de så stora nu?
Jag tror att de kommer spela på ett avdelat Hovet, precis som jag sett exempelvis Dream Theater, men ändå. Det är ett tecken på att Stockholmarna har bra smak, uppenbarligen!

In Flames dyker också upp, men det vete fasen om jag kommer kolla in. Inte lika stensäkert som Opethgiget i alla fall.
Nyfiken på mer Opeth?
Kolla in bildspecialarna med dem i så fall, när de spelade på Cirkus senast och jag hade äran att få träffa bandet!

På fredag släpps biljetterna till spelningarna i december. Ska du dit?

Skivtips från Hifi & Musik

Den här bloggen följer sporadiskt tidningen Hifi & Musik - speciellt efter att just den här bloggen nämnts i tidningens förra nummer.

Senaste alstret innehöll inga recensioner avseende hårdrocksskivor, men väl en hel sida godis i form av skribenten Göran Johanssons lista över skivor som är något utöver dte vanliga under 00-talet.

En kul idé, och helst hade jag velat länka till sidan - om den fanns. Tyvärr lever tidningen enbart i pappersform, med en hemsida som lämnar... ja, en hel del att önska.

Därför - här kommer en upprabbling av samtliga album - med Spotifylänkar i de fall de existerar och kommentarer från undertecknad!



Pain Of Salvation "The Perfect Element Pt 1"
En platta jag aldrig hört - och ett band som medverkade i årets Melodifestival.



Iron Maiden "Brave New World"
En grym platta, en av Iron Maidens största stunder - någonsin! Jag håller den faktiskt på par med de gamla klassikerna som "Piece Of Mind" och "Number of the Beast". Så bra är den...



Evergrey "In Search Of Truth"
Ännu en skiva jag inte hört, men min egen erfarenhet av Göteborgarna är att de är..meningslösa. Trista, men ändå inte dåliga.



Avantasia "The Metal Opera Pt 1"
...och vi fortsätter med ännu en skiva som är ohörd för mig - men ännu ett band jag har hört. Jag gillade senaste given "The Scarecrow" rätt mycket, och stundtals var den riktigt bra, så kanske ska man kolla in denna platta.



The Flower Kings "Unfold The Future"
Inte den blekaste, faktiskt, men Göran Johansson säger att det en mycket stor stund för alla som gillar progg rock. Med andra ord - är det du så är det bara att kolla upp!



Dimmu Borgir "Death Cult Armageddon"
Norsk black metal av högsta snitt. Brutal platta!



Angra "Tempel Of Shadows"
Powermetal från Brasilien - helt okänd för undertecknad. Värd att kolla in, tror jag ändå, då recensionen är smått lyrisk...



System Of A Down "Mezmerize"
Skitband. Tycker jag.



Metallica "Death Magnetic"
En rätt bra comeback, som har växt en hel del med tiden. Jag har också förstått att die hard-fansen verkligen diggar den!



Opeth "Watershed"
Tja, den gode Göran skriver att han hade kunnat ta i stort sett vilken som helst av skivorna med detta svenska band. Så sant så... :)



Cirkus Maximus "Isolate"
Progg från Norge - helt utanför min radar!



Killswitch Engage "As Daylight Dies"
Nä, Göran, det är inte den bästa plattan jänkarna fått ur sig - även om den är ganska bra, och jag håller med dig om att Howard har en bra "kombinationspipa" som klarar både growl och clean sång. Deras största stund är dock "The End Of Heartache"!



Dream Theater "Octavarium"
Tja, vad ska man säga? Inte helt oväntat att Drömteatern har en representant med i en tidning vid namn Hifi & Musik. Det är ju musik för ljudfinsmakare, bland annat!



Seventh Wonder "Mercy Falls"
Svenskt på listan, men inte fanken har jag hört det för det. Det verkar lovande dock, och är ett band jag absolut ska kolla in...



Kamelot "The Black Halo"
Jag har faktiskt helt missat Kamelot. Jo, jag vet. Jag är rätt trög.



Katatonia "Night Is The New Day"
Bra skiva, absolut, mer som en lång nattsvart resa. Recension hittar du här!



Tribulation "The Horror"
En platta Göran höll på att missa och upptäckt först i sista stund.
Du är förlåten, så länge du upptäckte dem - de är Sveriges framtid när det gäller döds, helt enkelt!



Min egen lista skulle inte sett ut såhär, det är ju ett som är säkert.

Rolig idé dock. Och rätt svår uppgift.

Det där var inte mindre än 17 plattor. Vilka 17 plattor som verkligen utmärkt sig under 00-talet finns på din lista? Och på min? Värt att fundera på...

Opeth-intervju!

Opeth är ute på vägarna med Dream Theater, i paketet Progressive Nation.
Roadrunner har genomfört en intrevju med Per Wiberg och Fredrik Åkesson - och naturligtvis hittar du den här på bloggen. Den ligger i högra kanten - det är bara att vrida upp volymen och lyssna på killarnas berättelse!

Seriekrock!

Ja, så kan man kanske kalla det. Bloggen åker till Spanien på fredag för en veckas sol och bad.

Härligt, förstås, men det är inte så lite som händer här hemma i Sverige under den veckan.

En rejäl krock, kan man säga.

• Elitseriepremiär


• Öl- och Whiskymässan


• Progressive Nation med Dream Theater & världens kanske bästa band Opeth


• Skivsläpp med bl a Immortal och Pearl Jam

Nåväl, om allt går som det ska så tar jag med mig färska släpp från Megadeth, The Devil's Blood och Jorn ner till Spanien. Kombinerar man det med sol, bad och cervesa så går det knappast någon nöd på er favoritrebellängel...

Stekhet September!

1:a September idag. Hösten är här.
Och med den en egentligen galen metall-tid. Kolla på det här axplocket för september bara:

10/9 - Jorn Lande spelar på Tyrol
16/9 - Megadeth släpper albumet "Endgame"
20/9 - Chimaira & Throwdown spelar på Klubben
21/9 - Pearl Jam släpper albumet "Backslasher"
23/9 - Dead By April spelar på Debaser Medis
23/9 - Immortal släpper albumet "All Shall Fall"
25/9 - Progressive Nation på Hovet, med framförallt Opeth & Dream Theater
28/9 - Candlemass & Trouble spelar på Debaser Medis
30/9 - Mustasch släpper sitt nya självbetitlade album
30/9 - Alice in Chains släpper albumet "Black Gives Way to Blue"
30/9 - Paradise Lost släpper briljant döpta albumet "Faith Divides Us - Death Unites Us"

Rätt saftigt va? Lägg sen till nedsläpp i Elitserien, kick-off i NFL och en egen semesterresa till Spanien så ser man ju att saker krockar. Rätt skönt ändå, såhär när vi går mot mörkare tider.

Kul också att Oktober ser i stort sett lika bra ut, och att vi ju har inte mindre än 2 smygare som kan släppa album när som helst. Slayer planerade sitt "World Painted Blood" till den 7:e juli, men har skjutit upp... och Anthrax ryktas ju ha lite problem med sångare, så deras kommande giv kanske dyker upp när som helst. Eller inte alls. Jag tror det kommer sluta med att John Bush kommer tillbaka...