Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Recensioner på Werock - Whitesnake & Sammy Hagar

 

Du vet ju hur det var ett tag.
Werock var nere. Kaputt. Fel i PHP, för er som vet vad det betyder.
Nu är sidan tillbaka på spår, och eftersom det är månadsskifte så innebär det att man publicerat recensioner i vanlig ordning, ganska många sådana också.
Du får läsa om Satyricon, Tyr, Carcass, Huntress och Cult Of Luna exempelvis, och för egen del har jag bidragit med tyckande om två plattor.
Whitesnake "Made In Britain/the World Record" som är (ännu en...) liveskiva med David Coverdale och hans suveränt tajta band, samt Sammy Hagar "Sammy & Friends" som är en platta där huvudfiguren firar 40 år som artist och det med en klackspark tillsammans med diverse inbjudna kompisar.
Med andra ord - väldigt olika skivor, och ingen av dem enligt formatet "klassisk studioplatta".
Förutom att fun dera på det där med hur ofta Whitesnake släpper liveskivor (det är en del av recensionens våndor, kan jag avslöja) så kan man konstatera att jag ju gillar liveskivor överlag och därför är mottaglig.
Dessutom har jag utsatt Sammy Hagar-skivan för ett av mina test, jag har delat den vidare till en f.d arbetskompis som brukar vara bra på att svara omdet svänger eller inte.
Detta svängde, i hans bok.
Det svänger rätt bra i min bok också.

Alla recensioner på Werock.se!

Nå... vi skriver alltså första oktober idag, och när som helst kommer väl redaktör Bench med det där mejlet.
Om att det är dags att fila på årsbästalistan. Det lär väl vara deadline på julafton, precis i vanlig ordning, och jag lär väl få ont i magen och ångest i vanlig ordning.
Hur placerar man inbördes de starkaste skivorna så här långt i år?
Ja, jag pratar om Anciients "Heart Of Oak", Kongh "Sole Creation", Satyricon "S/t" och Soilwork "The Living Infinite" (i alfabetisk ordning).
Det är de fyra starkaste korten om man verkligen sorterar hårt, tycker jag.
Men i vilken ordning de ska placeras är ju helt omöjligt att säga.
Och efter dessa är det full huggning. Som vanligt.

Eftersom jag ändå har lite tid till godo nu innan denna lista ska sammanställas är det lika bra att fråga här och nu:
Vilka skivor får man absolut inte missa i år?

Hårdrockskväll 2013: Mina val!

Såhär dagen efter D, Hårdrockskväll 2013, så tänkte jag bjuda på en liten lista över de låtar jag valt, samt motivering. Tankarna bakom, helt enkelt (och vad var anledningen till att ni inte fick det igår då, när det liksom var själva dagen...? Ja, det är ju helt enkelt för att jag inte ville avslöja mina val för de som skulle medverka!).
Okej, here goes.

1) Tack För Tipset - Carcass "This Mortal Coil"
Jag bestämde mig tidigt för att ha ett tips från någon av dem som var med i Hårdrockssamfundet. kategorin är ju annars prick hur bred som helst eftersom i stort sett all musik man någonsin lyssnat på kommer från tips av någon eller någonstans, men som sagt...jag valde bort allt utom de som skulle medverka. Fortfarande i stort sett omöjligt, och under resans gång har jag bland annat plockat bort Vektor ""Echoless Chamber" (Tack Janne!) och Immortal "One By One" (tack Magnus! - med flera. 
Valet av just Carcass känns ändå bra, dels för att det var från min förre svåger R2 och därmed är intimt förknippat med just företeelsen Hårdrockskväll, dels för att det är ett jävla bra sätt att inleda på. Vilka bisvärmsriff!

2) Bästa Rock/Punk - Black Sabbath "Sabbra Cadabra"
Ja, vad ska man säga?
insåg efter ett litet tag att det fanns något större val. Detta är från "Sabbath Bloody Sabbath", en av de fem bästa skivorna som någonsins gjorts och den skiva som alla försöker komma upp till i hela retrorockvågen, typ. Det knepigaste var väl att välja låt, till slut, men "Sabbra Cadabra" är för mig en god representant för en rocklåt som det lät en gång i tiden.

3) Kvinnlig Fägring - Huntress "Eight Of Swords"
...tänkte ett tag ta Warlock, bara för att man tyckte Doro Pesch var snygg på framsidan av skivan, men så upptäckte jag att jag ju knappt har några nya låtar med i år. Och då valde jag den här av flera anledningar, dels är det en jäkla högernäve till låt, dels sjunger Jill Janus så rygghåret reser sig, och till sist så är det en intressant diskussion, det där med hennes framtoning. Den här låten var en av de som kom på plats på slutet men som jag ändå känt mig väldigt nöjd med hela tiden.

4) Bästa Trumspel - Deep Purple "Fireball"
Grejen med Ian Paice's spel på "Fireball" är ju egentligen årtalet. 1971.
Att vid den tiden släppa den här rykarlåten, med det drivet, tempot och svänget i trumspelet gör det ju till en extraordinär insats. Visst finns det bättre trumspel (jag hade själv ett tag Mikky Dee's insats på "Black Horsemen" från King Diamonds "Abigail" eller livetagningen som Thomas Haake gör av Meshuggas "Bleed" på tapeten ett tag), men eftersom jag ändå tror att vi kommer få vår beskärda del av trumsmatter så tycker jag detta är en fin kontrast.
Dessutom misstänker jag att fler än en av de övriga trummisar vi kommer att få höra startade sin karriär när de hörde just den här låten!

5) Bästa Nordiska Akt - Keep Of Kalessin "The Divine Land"
Här var det däremot smatter på trumman!
Gruppen satte jag direkt, lite besvär med vilken låt jag skulle välja bara. En av de första att komma på plats dock.

6) Bästa Konsertupplevelse - Bolt Thrower "Entrenched"
Inte heller mycket att snacka om. Det står ju "konsertupplevelse", inte bästa konsert - och då blev det ruggigt enkelt. Kombinationen av att få träffa bröderna Ö för första gången (och som sedan blivit nära vänner!), köpa en tröja av frontmannen Karl Willetts själv och dessutom bli så grovt överkörd av bandet gjorde att detta föll på plats först av allt.

7) Bästa Powermetal - Helloween "Ride The Sky"
Även denna sattes direkt. Kai Hansen på sång, förstås, från "Walls Of Jericho". Efter det tvivlade jag ett tag och tänkte kanske ta något mindre uppenbart, och har haft såväl Nostradamus "Inquisition" (med Jörn Lande och Joe Lynn Turner i en fantastisk sångduett!) som Running Wild från "Death Or Glory". Till slut blev det ändå så att jag tänkte att jag skulle se tillbaka på mitt val och ångra mig om jag inte lät Kai komma till tals!

8) Bäst Just Nu - Mythological Cold Towers "Lost Path Of Ma-Noa"
Löjligt svårt att få den här sista biten på plats, kanske för att alla andra funkade så smärtfritt.
Detta var den första låten jag valde, eftersom Mythological Cold Towers-plattan är en av de som spelats mest detta år - och jag tror att många inte hört den. Dessutom passar den bra här, på slutet. Riktigt bra musik att vara packad till. Men herrejävlar vad jag har velat fram och tillbaka!
Här har jag dock haft följande låtar, i tur och ordning....
Lakei "Despot" (för tyngden)
Orchid "Masters Of It All" (för att jag ville ha en skiva som inte var från 2012)
Ne Obliviscaris "Forget Not" (för att jag ändrade mig om det där med året...)
Orchid "Eyes Behind The Wall" (...och sen ändrade mig tillbaka)
Ne Obliviscaris "Plague Flowers The Caleidoscope" (och ännu en gång, men inte ville ha lika lång låt)
Die Knappen "Kein Weg Ins Licht" (för att det skulle vara en överraskning med rock på tyska)
Candlemass "The Killing Of The Sun" (för så avslutar man en skivkarriär)
Graveyard "Goliath" (för att jag tycker den svänger så jäkla hårt)
Ne Obliviscaris "Xenoflux" (för att jag just då faktiskt tyckte att den var bäst, och änu lite kortare än de tidigare valen)
...och en handfull till låtar som jag övervägt.
Till slut blev det dock tillbaka till förstavalet, och det innebar att skivan som är på bilden ovan, prototypen, som jag brände på test i mitten december faktiskt blev identisk med den som till slut blev slutprodukten.
Har nog aldrig hänt förr.

Nå.
Bilder.
Det kommer vad det lider, jag ska bara återhämta mig från strecklyssnandet först. Och alkoholen. Man blir ju inte yngre med åren, och att medverka på årets bästa kväll tar på krafterna...
Ska nog också försöka peta ihop en Spotifylista på det här så du kan vara med och lyssna om du vill.

Musikåret 2012: Hårdrock, rätt och slätt

Jag gillar klassisk hårdrock. Hevvy Metal. Bra sång, melodisk och smittande musik som ofta känns som om den framför jävligt bredbent, typ.
Här återfinns rätt många av årets favoriter, och på något sätt är det nog härifrån jag kommer. Alltså, det var här det en gång i tiden började för mig, så det är klart att jag har en speciellt svag punkt för denna typ av musik...

Såhär ser toppen av startfältet ut i år, tycker jag!

 Från toppen är mina tankar ungefär på följande sätt. Ja, i de mån man kan kalla mitt svamlande för tankar... 

Baroness "Yellow And Green"
Jänkarna valde att ta ett steg bort från metalfåran och in mot rock'n'roll-spåret. Bra, tycker jag, och det som egentligen är både förbannelsen och välsignelsen är att det är en dubbelskiva. Alla låtar är inte suveräna (den gula är bättre än den gröna, tycker jag), men samtidigt ger det lång hållbarhet eftersom det finns mycket att upptäcka. 
En skiva som växt på mig sen den kom. 

Black Country Communion "Afterglow"
Grym produktivitet på det gänget. GRYM! Detta är tredje skivan på lika många år, och till det kan man  addera en dubbellive. Och det roliga med allt är att det är bra. Recensionen är på gång på denna site, skulle tro att det blir julläsning.

Grand Magus "The Hunt"
Nej, det är inte samma Magus som jag fått förr, men det är fortfarande riktigt bra.
Klassisk heavy metal, varken mer eller mindre.

Huntress "Spell Eater"
Hon sjunger fan helt makalöst bra, Jill Janus, som frontar detta amerikanska band.
Bra låtar, bra produktion, bra skiva.
Känslan är väl kanske att jag inte kommer dra den hela vägen till årets topplista, men det är givetvis en skiva du bör ha koll på. Tycker jag.

Kadavar "S/t"
Det där, mina vänner, kan man kalla en debut.
Från Tyskland, och med ett sound som hämtat i direkt nedstigande led från urfäderna Black Sabbath. Från en trio. Kadavar blir väldigt spännande att följa genom livet, och kanske räcker det redan nu till en listplacering.

Kill Devil Hill "S/t"
den här skivan var bra när den ko, och har inte tappat ett smack sen dess.
Bra besättning förstås, men det som verkligen gör att det är bra är låtmaterialet.
Jag gillar det. Skarpt!

Soen "Cognitive"
Jaja, folk säger att det liknar Tool.
Jag säger att jag struntar i det, och att det är en av årets bästa skivor.
Den har loggat rejält med speltid, och jag kommer att ha med den på Topp 10. Var exakt, det är däremot mer osäkert...

The Sword "Apocryphon"
Jag var faktiskt lite besviken på dem. Tyckte denna den fjärde plattan var svag och ganska blek, speciellt i jämförelse med vad man tidigare åstadkommit. 
Men se - man kan ändra sig. 
Jag tycker att detta är en skiva som verkligen tagit sig, och kanske kom vändningen när jag satt hos tatueraren ett par timmar här i höstas, och denna gick på repeat. Det är ju bra!

Kort och koncist idag, men så blir det. Imorgon - mera extrema tongångar!

Recension: Grand Magus "The Hunt"

CD-släden kommer ut.
Grand Magus platta "The Hunt, som kom tidigare under senvåren/början av sommaren läggs i, med den gråvita rätt stilistiska och snygga bilden uppåt. I i Marantz-spelaren. 
Play på fjärrkontrollen, och ut ur Dynaudiohögtalarna kommer... Judas Priest?!?
Vafan?
Ja, alltså, det är egentligen inte Judas Priest, det är ju powertrion Grand Magus, men det är inte alls vad jag förväntar mig. Powertrion är inte så mycket power på den här skivan, utan snarare hårt lutade mot ett sound som mest påminner om klassisk melodiös heavy metal av NWOBHM-stil i allmänhet, och just Judas Priest i synnerhet. Mycket märkligt, och det ska ta bra många genomlyssningar för mig att vänja mig vid tilltalet.
Jag gillar ju Grand Magus. Förra given "Hammer Of The North" är en just en riktig slägga, och på en platta som "Wolf's Return" mixar man sin heavy metal med en känlsa av black metal och natur på ett synnerligen lyckat sätt. Jag brukar dessutom hylla JB's sång, och därför känns storbolagsbackade "The Hunt" som lite av en besvikelse, faktiskt.
Förstå mig rätt, bandet snickrar fortfarande låtar och refränger som får många av branchkollegorna att baksa gröna klumpar av avund, men ändå är det inte riktigt samma magiska "schvung" som man är van vid.
För första gången så känns JB's röst lite.. ja.. begränsad, och hela produktionen är rätt avskalad - så pass att det kan kännas lite blodfattigt.

Med tiden och antalet spelningar sätter sig förstås låtarna, som brukligt.
Spår som "Valhalla Rising", "Draksådd" och "Son Of The last Breath" (där en del av folkmelodi/black metal-känslan faktiskt återfinns i inledande delen "Nattfödd", till min glädje) är förstås bra, och man kan inte klaga på spår som "Silver Moon", eller "Starlight Slaughter", men ändå har jag faktiskt högre tankar om bandet.
Titelspåret "The Hunt" kom på en samlingsskiva från Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine (osäker på i vilken av tidningarna det var..), och gav mig lite tvekan.
Kanske är det därför jag dröjt med att införskaffa skivan, men känslan av den låten kvarstår - det är inte det bästa bandet har släppt ifrån sig, långt ifrån. Även "Iron Hand" och "Storm King" går lite på tomgång, på något sätt.

Bandet i sig har förändrats en del. Seb sitter inte längre på trumpallen, där platsen istället innehas av Ludwig Witt (bland annat från Spiritual Beggars och Shining), och han sköter uppgiften med den äran. Som vanligt är hans trumspel både tight och jäkligt svängigt, så min avsaknad av fullträffen från Grand Magus kan jag verkligen inte skylla på medlemsbytet. Istället är det nog, i ärlighetens namn, mina förväntningar som spökar.
Både avseende den enorma kvalitet låtbyggena brukar hålla, men kanske mest avseende soundet. Jag har inte varit beredd på en mindre köttig produktion som lämnat doomrötterna, och istället lutar sig kraftigt mot en mer svängig heavy metal.
Ändå ska jag säga att betyget blir rätt bra.
Jag balanserar mellan 3 och 4, vilket i sig kanske säger en del om bandets kapacitet trots allt. Till slut blir mitt resonemang som i fallet med Huntress - detta är ju bra, men inte sådär klockrent att jag vill hylla det än mer, i detta fall speciellt med tanke på bandets övriga katalog. Alltså stannar jag vad som kanske kan kallas "världens bästa trea", och nöjer mig med att konstatera att det antagligen är jag det är lite fel på snarare än skivan.

Bästa låten då?
Det blir till slut "Draksådd", tätt följd av "Valhalla Rising". Båda svänger!

Grand Magus "The Hunt" - 3

Recension: Spiders "Flash Point"

Göteborgsbandet Spiders har något bra på gång.
Sedan starten 2010 har man sakta men säkert manövrerat sig framåt. Liveframträdanden på Roadburn Festival, Way Out West, turné med Graveyard och ris i Close-Up Magazine är några av troféerna man samlat på sig, och nu i början av oktober är det dags för albumet "Flash Point", det som är tänkt att vara nästa steg i karriärstegen. Skivan ges i Sverige ut på Crusher Records som varit vänliga nog att förse Metalbloggen med ett exemplar för recension, ett faktum jag är glad över - det är inte alls säkert att bandet hamnat på min radar annars, i den flod av bra musik som kommer ut är det inte helt lätt att plocka upp allt!
Nå, bandet levererar rock'n'roll med hårdrockskant, allt stöpt och rotat i hur musiken lät på 70-talet... men ändå modernt, för att sammanfatta det enkelt. De 9 spåren på "Flash Point" är föredömligt korta och direkt, precis som bra rock ska vara. De kräver inte att man hört dem innan, utan vem som helst kan i stort sett komma in i skivan precis hur som helst. Det spelar ingen roll vilken av låtarna man egentligen hör, eftersom de alla talar till det primala jaget, det där som gillar svängig och bra musik.
Trots det ansamlade gänget på framsidan så består bandet av fyra personer. Frontas gör man av Ann-Sofie Hoyles, och jag gillar hennes röst som är tidlös och passar väl till musiken och denna typ av svängig hårdrock. Övrig leverans sker av John Hoyles (gitarr), Matteo Gambacorta (bas) och Richard Harryson (trummor), och det är som ett lag dessa herrar är starkast. Ingen glänser över de andra, vilket enbart är en styrka då laget i detta fall känns starkare är jaget. Detta lyfts också fram av en rätt bra och välbalanserad, mullig produktion.
Låtmaterialet då?
Överlag bra. "Loss & Trouble" är lite halvseg i sig själv, men ger fin inramning till rockigare "Love Me" och "Fraction" som omringar den. Inget spår faller ur ramen, och när man lyssnar på skivan har man ofta en känsla av att detta, detta är nog min favoritlåt.
Tyvärr finns faktiskt en baksida på det också, och det är det faktum att det inte är speciellt många av låtarna som sitter som berget.
Antalet gånger jag nynnat vidare på en låt efter att skivan spelats är förvånande få, med tanke på hur mycket jag diggar med när jag väl spelar skivan. Inledande "Weekend Nights" och tidigare nämnda "Fraction" är de spår som innehåller mest av den egenskapen, och det blir också de spår som jag gillar mest.

Kommer "Flash Point" att innebära nästa steg för bandet då?
Säkert.
Man har som sagt något bra på gång, och jag gillar att detta blir nästa pusselbit för att fortsätta logga spelningar (man kommer bland annat till Sthlm den 12/10 och spelar i hemstaden Gbg den 13/10), och eftersom man har just kvalitén att kunna attrahera helt utan att man som åhörare är insatt sedan tidigare så gissar jag att man kommer att vinna massor av arbetssegrar framöver.
Så är det också när det gäller betyget, faktiskt. Jag startade med att tänka att detta var en klar trea, men med tiden har bandet fått mig att fundera. Är det "bra" (dvs 3) eller "mycket bra" (dvs 4)? Lite samma tankar som med recensionen av Huntress, faktiskt, och det är inte utan att jag tänker en hel del på just känslorna med den skivan. Inte för att de låter lika, men just känslan. 
Detta är bra. Det svänger som fan, och egentligen vill jag lägga mig mitt emellan 3 och 4...

Till slut vill jag ändå hålla detta som en trea. Stark sådan, och med stor risk att jag får äta upp det med tiden, men i alla fall. Tyvärr finns skivan i skrivande stund inte på Spotify (den lär dock dyka upp där snart, skivan släpps egentligen 5/10), men jag kan bjuda på en mer välhållen recension på sidan Rockbladet för den som vill veta mer! 

Spiders "Flash Point" - 3

Recension: Huntress "Spell Eater"

Få band har fått så pass stor uppmärksamhet för sin debutplatta som amerikanska Huntress. Det beror förstås till viss del på frontinnan, Jill Janus, som valt att ta rollen som en form av manlig version av hela Manowar tillsammans - i alla fall i sin bildliga framtoning. Hon poserar i skinnbikini, typ, med lätta fejkblodsstänk, och det kan väl vara okej om man vill nå igenom bruset... men det borde inte behövas.
Andra anledningar till att Huntress är relativt omtalat är nämligen att samma Jill Janus besitter en rent jävulsk pipa till röst, samt att skivan innehåller högkvalitativ heavy metal med ockult anstrykning.
Det borde i sig räcka ganska långt, kanske speciellt som Janus bandkompisar ser ut som random american med skägg och jeansjacka.
Kontrasten blir inte tuff. Den blir löjlig.
Men okej, skit i det nu, låt oss istället se vad själva skivan innehåller. "Spell Eater" heter plattan, och den öppnar med titalspåret.
Det brukar aldrig vara ett gott tecken, men funkar i detta fall.
Sen följer ett pärlband av låtar som aldrig faller ur ramen.
"Senicide", "Sleep And Death" och "Snow Witch" är heavy metal med gasen i botten mer eller mindre hela tiden, möjligen med undantag av "Sleep And Death" som så långt nog är det starkaste spåret. Till singeln "Eight Of Swords" släpps lös som spår nummer fem.
Detta är både bandet och sångerskan i sitt esse.
Hon vrålar, skriker, sjunger och dominerar så man faktiskt blir lite rädd!
Uppbackningen är också fin, får man tillstå. Herrar Blake Meahl (lead guitar), Ian Alden (rythm guitar), Carl Wierzbicky (drums) och Eric Harris (bass) låter som annat än din random american med skägg och jeansjacka, och låten sätter sig som superklister. Det finns en video som dessutom visar Huntress hela väsen om du kollar här.
Fortsättningen på skivan är tillbaka till ruta ett, så att säga.
Samma som innan toppnoteringen "Eight Of Swords".
"Aradia" och "Night Rape" är de bästa spåren. "Children" går lite på tomgång, men annars faller inget spår ur ramen.
Det där gör betygssättandet rätt lurigt.
Jag har spelat skivan bra mycket för att försöka komma fram till om detta är en betyg 3 eller betyg 4 i mina öron, och det är inte lätt.
Detta är väldigt bra presterat för en debut, och jag gillar anslaget i låtarna - samtidigt så saknas de där riktiga topprestationerna som sticker ut, tycker jag. Det ligger ganska nära till hands att jämföra med en skiva som Battle Beast, där vi också har en kvinnlig sångerska som frontar ett band som verkligen hyllar heavy metal. Musiken här drar mer åt det ockulta hållet än vad det gör hos finnarna, men där lyser också spelglädjen och de ultimata öldrickarlåtarna upp materialet på ett annat sätt.

Efter alla spelningar vill jag ändå hålla Huntress som en betygstrea, med mersmak.
Det kanske ändrar sig med tiden, vem vet?

Bästa låten är i alla fall inte mycket att fundera över. "Eight Of Swords", heter den! Spotify verkar bara ha två spår än så länge, titelspåret och just "Eight Of Swords". Du får köra dem på repeat istället...!

Huntress "Spell Eater" - 3

Fredagkväll. Yes!

 Fredag.
kanske veckans bästa dag.
Vittjade brevlådan och hittade följande skatter: Moonspell, Huntress (den mörka som det knappt syns något om) och Mindshift (som skickat en skiva de vill att jag recenserar).
Härligt.
Och nu när familjen somnat kan man ge sig på dem.
Och detta med...

Oppigårds Golden Ale, som får sällskap av en Glen garioch -91.
Perfekt matchning, tycker jag. Gariochens eldiga peppar möter den lagom svalt humlade Oppigård. Högtalarna pumpar Huntress just nu.
Fredag.
Antagligen veckans bästa dag!

Maj/Juni 2012 - Ahhhhhhhh.... Overload!!!

Okej, kan vi vara överens om en sak?

Maj och juni 2012 kommer antagligen att gå till historien som en av de musikintensivaste perioderna någonsin. Så mycket fantastisk musik som släpps nu är rent av kriminellt, och det är inte helt lätt att hinna med i svängarna direkt...

Sen tidigare denna period försöker jag assimilera Paradise Lost, Soen, Accept, High On Fire, Black Breath, Alcest, Odyssey, Lakei, Unleashed och Van Halen in i min skivsamling, och det finns inlagda beställningar på Huntress och Moonspell. Fint så, det räcker långt till många timmars fantastisk lyssning och en hel del recensioner.

Sen landar nya Close-Up i lådan, och då slås man av hur galet mycket bra musik som jag antingen just missat, eller som ligger runt hörnet.

Kolla in "måste-köpa"-listan...

Ni fattar va?
Det kommer att kosta stål. Det kommer att kosta blod. Det kommer att bli bra.
Sound Pollution och Record Heaven - here I come!

Ska vi avsluta det - och sparka igång lördagen - med lite video?
Låt oss. Grand Magus och Kreator, måhända?



...inte illa, eller hur? Nu saknas det väl bara att man upptäcker en ny kärlek mitt i alltihop. Musikaliskt, då, vill säga. På det privata planet känns den delen helt klar sen tidigare...

Recension Lakei och en svada av ord...

 Hej där!
Det har varit månadsskifte. Det var igår. Antagligen var du ute och protesterade, så du läste inte denna blogg - och lika så bra var väl det. Ingen uppdatering. Jag hade inte tid eller ork, inte för att jag var ute och protesterade (men det borde man nog, alltid finns det något att rasa mot...), utan för att jag fixade på tomten hemma. Grillpremiärade. Drack lite rödvin till. Bråkade med barnen. Det vanliga....
Hur som helst - det här blir ett blandat inlägg.
Först ut - månadsskifte innebär som vi alla vet nya recensioner på Werock.
För egen del har jag skrivit ner mina tankar om Lakei, en skiva jag inte tycker att du ska missa om du gillar sludge/doom/black, eller för den delen har drabbats av plötsliga vårkänslor du behöver bota. Recensionen finns här, och givetvis är det inte den enda.
Janne går i spinn över Accept, Henrik delar ut maxbetyget (!) till Borgnagar och resten av plattorna finns i en fin samling här.
Fint så.
Nu ska vi prata om något annat - nämligen Deutchland och Blogger.
Jag var ju där i helgen.
Tyskland alltså, inte Blogger.
Och, som du kanske märkte så gick bloggen i kaputt.
Blogger har genomfört någon form av uppdatering (som bland annat inneburit att det är inte så lite lurigt att göra ändringar i utseendet på sidan..), och i samband med det så har allt varit knas.
Veckans Tips Little Caesar publicerades först inte alls, och sen kom det ut som schemalagt. Men utan innehåll. Det som skrivits är helt borta, väck, tomt.
Surt. Dessutom verkade det som om alla inlägg som skrivits sedan tidigare (jag jobbar med några veckors framförhållning avseende Veckans Tips, Live! och Remasters) var borta, och ingen Live!-skiva publicerades i söndags.
Jag var rätt så jävla arg, faktiskt.
Och så, imorse, så kom allt tillbaka (ja, utom Little Caesar då, det får du vänta på... ska skriva om det och återkommer till den skivan vad det lider under våren/sommaren...eller hösten eller så), så då finns helt plötsligt ett Live!-inlägg från i söndags.
Wolves In The Throne Room "Live At Roadburn". Läs det!

Ok. Slut med Blogger nu, det verkar ju funka. Istället - Tyskland.
En bra resa. 33 grader i lördags (!!!!), och en dag som tillbringades med världens längsta shopping/öldricknings/grillnings-äventyr.
Alla köpte saker. Även jag. Beskåda resultatet:

 Unleashed "Odalheim", Paradise Lost "Tragic Idol" och Van Halen "A Different Kind Of Truth".
Fin blandning!
Annars kan man säga att det var detta som gällde:

 Tysk öl. Kall. God. Passar bra till bratwurst.
Fast ändå var jag, som vanligt, fin och lugn. Minsta killen lyckades tajma denna tredagarsresa med något som kallas tredagarsfebern. Perfekt. Stökiga nätter, underbara flygresor...
Nå, nu är det klart. Kul var det. Skönt att komma hem också. Och, ikväll väntar ju en godbit extraordinaire.... In Flames live, på Debaser Slussen. Whoohoo!
Som extra läsning denna dag bjuder jag därför på lästips från denna kille - Anders Fridén.

Han skriver ju för Allt Om Whisky, och jag har inte bara snott en krönika rakt av därfifrån - jag kan även tipsa om siten. Där finns mer verk av just Anders. Dessutom missade du väl inte favoriten 3 Röster om senaste skivan "Sounds Of A Playground Fading"?
Bra.
Till sist - är du less på denna blogg så rekommenderas The Great Nasueas fortsättning på diskussionen om Huntress och kvinnor inom metal.
Vi ses!

Sexigt. Naket. Whitesnake. Huntress.

Kolla in bilden ovan. Det är David Coverdale anno 1980. Jävligt tuff bild, mitt inne i verkligheten. Live and kickin' on stage. På den tiden när Whitesnake och David Coverdale sjöng låtar med ena benet fast rotat i blues och blandade skamlösa (för den tiden) texter med en sexappeal som var få förunnat.

Det var attraktion by music.

Inte genom naken hud.

Och det är lite av vad detta inlägg kommer att handla om - skillnaden mellan sexigt och naket.

Anledningen är Tom S inlägg om Huntress, och att jag denna morgon lyssnade på nedanstående platta i bilen:

Från den tiden då just Whitesnake hade sväng på ett sätt som inte finns nu. David, du ska faktiskt - lite off topic - få ett gratisråd här och nu: släpp det där med att åka runt och göra bort dig när du försöker nå alla höga toner i sentida klassiker. Gör en turné som är mer avskalad och fokuserar på dina låtar från den här tiden istället. Låt oss höra låtar som "Child Of Babylon", "Lonely Days, Lonely Nights" och "Rock An' Roll Angels" istället, och återuppväck den tiden...

Men okej, det var ju inte det vi skulle prata om.

Istället skillnaden mellan det som Whitesnake gjorde då och vad Huntress gör nu.

Huntress?

Vilka fan är det, tänke du?

Jo, det är ett amerikanskt band som spelar heavy metal. Såhär ser de ut:

De har en framtoning som ganska tydligt visar att det är sångerskan som är ansiktet utåt. Hon heter Jill Janus, och verkar på de flesta bilder man söker fram på Google köra den kvinnliga motsvarigheten till Manowar och deras utstyrsel. Först ser man tuttar, sen ser man mage, och på en och annan bild har hon ett finger i munnen på ett sätt som antagligen ska vara förföriskt.

Det funkar sådär.

Ser faktiskt mest korkat ut, men jag tror att det funkar. De andra heter namn som Blake, Ian och Eric, men det kommer inte gemene hårdrockare att notera. Istället kommer Huntress att slå. Eller, Jill Janus kommer att slå. Och det gör mig lite ledsen att en sångerska som har sånt sjukt tryck i pipan (kolla in nedanstående video och säg emot...) inte kan komma igenom vår inskränkta lilla hårdrocksvärld utan att köra barbarian naked style.

Min fråga är nu - var det likadant för David Coverdale och Whitesnake once upon a time?

Och jag som är så förskräckt och gammal?

Jag tror inte det.

Jag tycker det är skillnad på naket och sexigt.

Och att en låt och ett band kan vara sexig utan att vara naket. Och att naket kan vara jävligt...osexigt.

Och där tycker jag att att Huntress hamnar.

I min värld.

Men inte i världen av heavy metal generellt. Tror jag.

Sist i dagens inlägg - en lite kul bild med ett stänk allvar i sig. Som också angränsar dagens tankar.

Detta är en bild från NFL-matchen mellan Green Bay Packers och Chicago Bears. Två riktiga antagonister, men det syns kanske inte. Bilden är ju fantastisk, och givetvis förföljs den med kommentarer som "fudge Packers" med tanke på namnet. Jag tycker den är är kul, men samtidigt belyser den lite av en sorglig likhet mellan sport och idrott.

Det är inte helt lätt att "komma ut" om man är homosexuel, även om det finns lite undantag.

Och det blir nog inte lättare av att den enklaste vägen till uppmärksamhet inom hårdrocken är att ta en storbystad lättklädd blondin som frontfigur...