Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 2!

...let us continue.
Igår fick du ett knippe skivor jag missat av olika anledningar, men eftersom de är så många att det egentligen är löjligt så är det inlägget i två delar.
Idag kommer andra delen.
Håll till godo!

Skivor som jag hela tiden varit på väg att kolla in men aldrig tycks komma fram till
Ni vet hur det är.
De där skivorna med banden som man tänker att det där, det kommer att vara bra. Den ska jag kolla in. Jag "ska bara", som Alfons sa.
Och sen händer det liksom inte.
Sådana är de här...

 

 

En hel del liveskivor, som synes.
Men det beror på att jag in i det längsta hoppas på att tomten ska komma med hårda klappar!
Testament och Black Sabbath är relativt nya också, så de har väl inte månader på skivdiskarna, men i alla fall. High On Fire och deras tvådelade liveinspelning "Spitting Fire Live" har det däremot, och det är en sån där giv som jag liksom hela tiden tänkt att jag - i god tid till årssummeringen - kommer att hinna lyssna in mig på.
Nä.
Så blev det ju då inte. Alls.
Och det faller även Amorphis (vilket jag ju då skäms lite för, med tanke på hur galet bra bandet var på giget för två veckor sen!), Deep Purple och August Burns Red för.
Jag är, i ärlighetens namn, 100% säker på att jag gillar samtliga dessa skivor, och att  de alla skulle kunna hamna på min årsbästalista om jag bara gett dem chansen.
När det gäller Kylesa och Magnus Carlssons Free Fall vet jag inte hur jag skulle hålla dem, men jag gillar båda artisterna och har provlyssnat en halv gång eller så på Spotify. Där gillar jag det jag hör, men känner att det borde ges en riktig chans.
I just never seem to get round to them....!

De jag knappt visste att de hade släppt en nya skiva
En del skivor väntar man ju verkligen på.
Räknar dagarna till releasedatum.
Andra har man ungefärlig koll på.
Och så finns det de där skivorna som liksom bara dyker upp, och som man upptäcker att de faktiskt släppt nytt i år. Som man missat helt i informationsstormen.
Det här är såna för mig.
De som jag liksom knappt noterat att de kommit, men i efterhand förstår att så är fallet!

 

Att jag faktiskt inte hade koll på Hypocrisy eller Spiritual Beggars (eller, så här i efterhand har jag nog sett det blippa till på radarn men inte fäst någon uppmärksamhet vid det) är ju nästan lite skämmigt. Jag gillar verkligen båda banden, och att de skapat bra plattor råder inget tvivel om. Spiritual Beggars knep ju t o m en sjätteplacering på Sweden Rock Magazines lista... och ändå är det liksom lite överraskande för mig att dessa akter faktiskt har släppt nytt i år. Det är som om jag har förträngt det?!

Helloween hade jag helt missat, men det tror jag inte gör nåt.
Jag har helt tappat dem. Eller de mig.
Hur som helst är vi inte kompisar numera.

De sista då.
Port Noir har jag försökt hålla lite utkik efter sen spelningen när de gick som förband till In Flames, men det verkar ju ha misslyckats kapitalt.
Och Alter Bridge har jag väl inte hållit utkik efter, men han sjunger ju jävligt bra och det brukar vara habila plattor som jag gillar.
Lik förbannat har jag ingen som helst på att de hade släppt plattor.
Snacka om bloggare med stenkoll.
Fast på helt fel stenar.

Sista skivan i hela den här genomgången över plattor som jag missat i år blir en udda sak.
Den här: 

Jag vet inte alls var jag ska placera den.
Den ligger liksom mitt emellan de där som jag aldrig har kommit runt till, de som jag börjat smaka på och de som jag missat.
Märkligt?
Jo, men såhär - det finns väldigt många vars musikaliska smak jag litar som säger att detta (Pyramido och skivan "Saga") är bland det bästa som går i ett par skor.
Så jag har provat lite. På Spotify. På jobbet, men inte med rätt uppmärksamhet och volym. Smakat lite. Och sen har jag tänkt köpa skivan, men när jag tänkte dte fanns den inte än att beställa, och... sen...har jag liksom glömt bort den. Eller tycks inte komma dit i alla fall.
Så nu lever den i ett vakuum där jag liksom har hört den några varv men ändå inte.
Jag vete fan.
Men den kommer i alla fall INTE att komma med på årsbästalistan, eftersom jag inte tycker att jag lyssnat in mig på den än.

För övrigt finns sen den där floden av skivor som jag inte ens registrerat här men ändå tänker att jag ska lyssna in mig på. Vattnet Viskar, Demonical, Inquisition med flera, men är det en sak jag tycker växer fram så är det följande:

Skivåret 2013 är brett.
Oerhört brett.
Men det känns faktiskt inte riktigt lika spetsigt.
De där skivorna som är verkligt fantastiska och större än livet...de är inte sådär jäkla många det här året. Faktum är att de skivor jag spelat absolut mest och har just det förhållandet till och som jag upptäckt under 2013 har andra utgivningsår - men mer om det vad det lider....

Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Recension: Lord Dying "Summoming The Faithless"

Upp som en sol - ner som en pannkaka.
Lite så (fast inte alls) kan man säga att det är att lyssna på jänkarna Lord Dyings debutplatta "Summon The Faithless".
Alltså - de 4 första spåren på den här plattan är verkligen riktigt jäkla bra. Driviga, svängiga, sköna...men de efterföljande 4 låtarna som avslutar skivan är i mina öron mest tjatiga och ett effektivt sätt att ta ner lyssnaren på jorden igen.
Det är förstås att hårddra det en hel del, och kanske lite orättvist. Sanningen består möjligen av mindre extremer, och mer nyanser, men jänkarnas sludge/doom har en svansföring som innebär hög volym och en hel del bröt. Inget fel i det, vill man lira samma sport som förebilderna High On Fire, Kylesa och möjligtvis tidiga Mastodon så bör man förstås ha de elementen i sitt musikaliska uttryck, men när man tappar bra riff, sväng och en viss känsla för melodi så kan just de elementen bli... mest jobbiga. 
Och på den här skivan tycks alla låtar som har svänget ha lagts på första halvan.

Nå, det om det, låt oss istället se på själva låtarna då. 
Inledande "In A Frightful State Of Gnawed Dismemberment" har inte bara en av årets coolaste låttitlar, utan även ett bra driv. Titelspåret som följer efter är riktigt bra låtsnickeri, och när skivans första halva mynnar ut i "Greed Is Your Horse" och sen underbart svängiga "Descend Into External" (försök att spela den på hög volym utan att vilja spela luftgitarr eller lufttrummor, mina vänner... det är inte enkelt, och har du sett en tunnhårig stolle som sitter i en av Stockholms bilköer den här veckan, vilt hamrande på den vita Fordens inredning är det sannolikt att du bevittnat Rebellängeln i en av de mindre smickrande situationerna som jag bara inte kan hjälpa - spelandes med till just den låten) så tänker jag att det här är riktigt bra.
Spår 5 är då skivans bottennapp, "Dreams Of Mercy" är riktigt svag, och även om man man styr upp det lite mer på "Perverse Osmosis" och "Water Under A Burning Bridge" så tycker jag aldrig att det kommer igång. Kanske räckte bara låtmaterialet till en halv debut?

Bandet är i alla fall skönt tunga, och bassljudet på plattan är stundtals skönt "bluddrigt". man kan nästan tänka sig att det är någon som spelar på världens största läppar istället för att det är basisten Don Capuano som trakterar sitt instrument. Chris Evans lirar gitarr, med sällskap från tillika vokalisten  Erik Olsson. Sången delas dessutom med trummisen Jon Reid, och jag vet egentligen inte vem av dem som klarar av det - men en av herrarna låter stundtals väldigt like Matt Pike från just High On Fire (ex Sleep).
Lord Dying spelar inte riktigt i samma liga som sina förebilder. Än. Men potentialen finns där, och även om de just nu känns lite som den smutsiga kusinen så besitter man inekligen förmågan att skriva hits. Spela första halvan av plattan själv så får du se....

Bästa Spåret är väl titelspåret, tillsammans med svängiga "Descend Into External".

Betyget hamnar på en trea, både trots den elakt kitshiga rosa färgen på omslaget och den bländande starten på plattan. Det är bra, men eftersom slutet inte tilltalar mig så falnar kärleken från högre betyg.

Lord Dying "Summon The Faithless" - 3

Rekordlångt tisdagsinlägg!

Det har varit helg samt en rivstart på veckan, och tankarna har snurrat en del. På flera saker, så nu tänker jag mig att vi ska sparka igång Metalbloggen-veckan med ett sånt där rätt långt, spretigt och hyfsat svamligt inlägg.
Häll upp en kopp starkt så ska vi avhandla en spretig samling saker.
Från humor (översta bilden är en sån där som blir bättre och bättre ju mer man kollar på den), till blandade iakttagelser och skivtips till självreflektion.
Vi börjar där, tror jag. Självreflektion.
Det är från förra veckans spelning med Marduk, och förbanden Ofermod och Valkyrja.
Som det visade sig blandade jag alltså ihop dem. 
Trodde jag kollade på ett band medan det var det andra.
Fan, det känns så här i efterhand lite amatörmässigt, och grämer mig en aning.
Självreflektionen är då denna - att kolla upp lite om banden man ska se i förväg.
Historien i sig är ju enkel.
Hade fått namnet i dörren av Stones, samt frågade efter hålltider. Då fick jag den här skickad:

Fint så. Meningen är inte att skylla ifrån sig, men eftersom de körde med samma backdrop, båda förbanden, så tänkte jag ju då att de följde spelordningen.
Det gjorde man inte.
Och det hade jag ju förstås fattat direkt om jag hade lagt fem minuter på att kolla in banden i förväg.
Anonymt fick jag veta sanningen (vilket i sig är bra, då Valkyrja gjorde ett riktigt bra gig och måste kollas upp!), men det känns ju lite som om man står med rumpan bar. 
De är ju inte heller så lika visuellt...
Först - det som alltså sannolikt var Ofermod (nu vågar jag ju inte säga något bestämt längre!), där jag bara såg typ sista låten, därefter det som jag nu vet är Valkyrja.

Nå.
Det om det. 
Vi släpper det nu, med konstaterandet att just Valkyrja släpper sin tredje platta i november.
Den heter "The Antagonists Fire" och ser ut som nedan. Ett lika bra sätt som nåt annat att börja kolla in bandet...!

Ska man istället fundera på saker att se fram mot så la In Mourning ut den här bilden på Facebook i helgen:

...med tanke på hur sjukt jäkla bra "The Weight Of Oceans" är så kan man ju inte annat än glädjas över att det är på gång nytt material. I väntan på det får man njuta av musik som finns. Och det finns ju en hel del att försöka ha koll på, minst sagt.
Två bra exempel som ploppat upp senaste veckan och som jag inte behöver försöka hålla hemliga till den kommande Hårdrockskvällen (det ska fasen bli skönt att komma förbi den så att jag slipper hålla på med mitt hemlighetsmakeri, jag börjar så smått ångra det förhållningssättet eftersom jag sitter med så många fantastiska skivor jag egentligen bara vill dela med mig av...) är de på bild nedan.
The Winery Dogs läste jag om i en av Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, minns inte riktigt vilken, och lyssnade några vändor på Spotify. Riktigt bra musik, och som Jarno på A Fair Judgement skrev: gillar man Audioslave och Chris Cornell så gillar man det här. Bandet som sådant är väl en supergrupp, när sättningen består av gamla rävar som Richie Kotzen (Mr Big och ex Poison), Billy Sheehan (Mr Big och ex Steve Vai) samt en viss Mike Portnoy (ex Dream Theater), men det bästa med plattan är låtmaterialet.
Kolla på Spotify!

Mer klassisk hårdrock står britterna Primitai för. Det är lite "kött-och-potatis" över det, men vad är det för fel på det?
Nä. just det. Inget.
Kött och potatis är ju gott.
Hörde låten "Scream When You See Us" hos Tune Of The Day och det är precis vad doktorn ordinerar när man inte orkar med för komplicerad musik.
Bra sång, rätt skönt driv och en bra byggnad av låten. Fint så. Skivan som sådan har väl inte släppts än, men såväl låten som tidigare alster finns på Spotify om du vill lyssna.
Och just Spotify ska vi prata lite om härnäst.
Eller rättare sagt, deras rekommendationer.
För det första - jag kanske egentligen borde ha en sån därna spellista på Spotify som bara utökas med massor av bra låtar allt eftersom den recenseras, men det har jag inte.
Jag använder det för att länka till hela skivor, och kanske främst för att provlyssna för egen del. Att provsmaka. 
Och det ger ju jäkligt märkliga effekter på rekommendationerna ibland.
De är ju ibland inte så träffsäkra som de är, men jag har hittat ett och annat guldkorn därigenom - men herrejävlar vad konstiga saker det kan bli när man provlyssnar på något som man ju då tyckte var dassigt...bara för att sen få rekommendationer på just den dassiga låten!
Varför finns det inte en betygsknapp som man kan trycka på?
Eller finns det och jag har bara inte upptäckt det?
Mycket möjligt.

Så. Nu ska vi avhandla ett helt knippe olika grejer med mer eller mindre ingen koppling alls mellan sig. Först ut... helgens bravader.
Det innefattar:

 

 Nej. Det ena gav inte det andra, men minsta killen är sjuk. Igen. Stackarn. Och det börjar vara tufft nu, det är tredje veckan av fyra som något av barnen är sjuka och det påverkar förstås allt. Jobb, nattsömn. 
Däremot hindrar det tydligen inte alls mig från att dricka öl.
Det är gott, öl.
Drack samma som R2 bjöd på vid middagen senast, S:t Eriks oktoberfestöl av Mathias Dahlgren i helgen. Riktigt bra för att vara OKtoberfestöl, som jag annars tycker brukar vara ganska snarlika och lite trista. Det här lutade däremot svettig socka och smakade med rejält bett. God, vill jag säga! Till det åt vi dessutom kycklingklubbor.
Det är nåt speciellt primitivt med att hålla i en bit ben och slita kött med tänderna.
Primitivt.
Gnagande.
Och med tanke på det så spelade jag följande nytillskott i samlingen en del i lurarna på kvällen:

Lord Dying "Summon The Faithless" inleder med den lämpligt gnagarbetitlade låten "In A Frightful State of Gnaged Dismemberment" (årets coolaste titel?), och låter efter första varvet lovande. Musikaliskt är låter det som om bandet kommer från Staterna (de gör man), har lyssnat en hel del på Kylesa (det har man), och har en sångare som vill låta som en viss Matt Pike i High On Fire (och ja, det gör han också). Jag har ännu inte lyssnat in mig så att jag kan säga bu eller bä, men du hittar plattan på Spotify så vi kanske kan gö ra den inlyssningsresan tillsammans?
Först att inkomma med en gästrecension (en riktig sån, med betyg mellan 1-5 och som kan publiceras på denhär siten) vinner ett pris!


Pris borde dock inte Apple vinna.

Efter att som vanligt varit seg med uppgradering av operativsystemet så tryckte jag på dne knappen i söndags.
Fy fan.
Fult jäkla pastell-barn-gränssnitt, och dessutom känns det såhär spontant omständigare?
Nä.
Ibland är det bra att vara en surgubbe som dessutom är en slow-starter. Kanske hinner jag vänja mig lagom till att det är dags att byta igen..
Och på tal om att vänja sig.
Vi har skaffat katt sen ett par veckor tillbaka.
En tjej. Jättesöt, men man är ju inte helt van att bli attackerad och få fötterna och tårna sönderbitna när man sover.
Man kan inte sparka tillbaka heller. Det har man inte råd med.
Hustrun är allergisk, så det blev till slut en raskatt. En sibirisk kisse, som tydligen saknar det där proteinet i huden som är det man egentligen är allergisk mot.
Kostade (håll i er nu) 9 000 spänn.
En eftergift för att jag förlorat vadet om antalet skivor ett par år i rad nu utan att ge vinnaren det tillhörande priset.
Men ändå.
Det är alltså samma summa som min CD-spelare, i stort sett. 
Det ser man inte när man kollar på dem. Att de kostar lika mycket, menar jag.

Man får kanske göra som en del band numera.
Starta crowdfunding.
Senast i raden är Terrortory som vill få ut EP'n "City Of Ghosts" som en limiterad vinyl, och vänder sig till fansen. Du hittar all info om det här, och en fin bild på omslaget av EP'n nedan. Jag kanske också skulle börja med det?
Crowdfunding för att slippa jobba? Tror ni det går och samtidigt bibehålla livskvalitén?

 
Lite tveksam jag.
Man får nog fortsätta jobba.
Speciellt som man upptäcker saker löpande. Som att min Manowar "Kings Of Metal" inte står på sin plats i hyllan. Eller just bredvid.
Det var häromkvällen. Skulle ha den för en enkel fotosession i sviten "Malt, humle, jäst och Distade Gitarrer" (snacka om cliffhanger, du kan ju fundera vilken öl det rör sig om...!), men till min fasa stod den inte där.
Okej, jag har inte scannat igenom hela hyllan än (drack en annan öl), men såhär kan vi inte ha det. Att det försvinner skivor. Då kan man aldrig sluta jobba eftersom man måste täppa till hålen som uppstår. Inte okej!

Så.
Jobba, alltså.
Det är nog dags för det nu.
Ska ägna dagen åt att lyssna på Necrowretch på såg hög volym jag vågar i kontorslandskapet, och generellt bara vara odräglig. Ett och annat kundbesök blir det förstås också, så det är kanske bäst att portionera ut sin odräglighet om det ska bli en framgångsrik dag.

"Putrid Death Sorcery" på er, så länge!
 

Recension: Gozu "The Fury Of A Patient Man"

I ena ringhörnan: ett skönt sväng och helt magiskt bra låttitlar.
I andra ringhörnan: det faktumet att jänkarna Gozu trots sina uppenbara lockelser inte riktigt lyckas få fäste.
Matchen slutar, efter otaliga varv, med en seger för det lite tråkigare slaget, för det är svårt att lura sig själv att man gillar något när hjärnan i stort sett vid samtliga gånger skivan spelas vill koppla bort musiken och bli mindre närvarande ju längre in på skivan och låtarna man kommer.
Tyvärr.
För det här är en sån där skiva som jag egentligen vill gilla.
Det är rock'n'roll som minner om öken (Queens Of The Stone Age) lika mycket som det känns som en buffel som mest är ute efter att välta mer eller mindre allt i sin väg (Soundgarden).
Starten på nästan alla spår är dessutom av sådan karaktär att jag påfallande ofta finner mig tänka att "nu, nu kommer en riktig höjdarlåt som möblerar om världen för mig" - och innan låten är slut har jag tappat intresset och slutat lyssna.

Bandet som sådan sparkade igång verksamheten runt 2008, och debuten "Locust Season" ramlade ut på världens skivdiskar 2010. Uppföljaren har alltså fått den ganska passande och lite finurliga titeln "The Fury Of A Patient Man", något som känns väl valt om man lyssnar på musiken. Det känns som om det är en återhållsam ilska och risk för utbrott som sjuder under ytan ganska stora delar av tiden.
Och, som sagt - på tal om titlar.
Det är en stor del av behållningen med skivan.
Låtarna heter saker som "Snake Plissken" (du har väl koll på dina post-apokalyptiska filmer så du vet vem det är?), "Irish Dart Fight" (som nog är bästa spåret på plattan, vill jag påstå, tillsammans med "Salty Thumb"), "Disco Related Injury", "Signed, Epsteins Mum" samt "Bald Bull".
Bandet med frontmannen Marc Gaffney på sång och gitarrljud av Doug Sherman, samt rytmsektion med basspel signerat Jay Cannava och trumspel av Barry Spillberg gör det bra, och klarar av att leverera såväl High On Fire-minnande bitar som "Charles Bronson Pinchot" som halvflummigt instrumentalt fribasande i "The Ceaseless Thunder Of Surf".
Ljudbilden matchar dessutom dessa titlar på ett bra vis, och läser man texten ovan så är det egentligen glasklart att jag verkligen vill att detta ska vara skitbra.
En ny, hittills oupptäckt, pärla som man kan gotta sig åt.

Så blev det inte denna gång, inte för min del i alla fall - men du kanske fastnar?
Kolla in Gozu på Spotify, tycker jag, speciellt om du tycker att referenserna och stilen verkar intressant.

Bästa Spår: "Irish Dart Fight" och "Salty Thumb". Dött lopp!

Gozu "The Fury Of A Patient Man" - 2
 

Veckans Tips: High On Fire "Blessed Black Wings"

"Du kan ju för faaaaan inte sätta på värsta hårdrocken på skithög volym och sen gå från ditt skrivbord!"
Orden yttrade av min dåvarande arbetskollega Sara, sen jag hade piskat på inledningsspåret "Devilution" som öppnar 2005 års "Blessed Black Wings" från High On Fire.
Hon var redigt förbannad, och det kan man väl kanske förstå.
Man gör ju inte så, egentligen, i ett kontorslandskap. Jag kunde ju bara inte riktigt hjälpa det, det där är en låt med drivet och smutsigheten hos Motorhead och ändå stöpt i en helt egen form, och jag hade läst om High On Fire i Close-Up Magazine innan jag plockade upp skivan. Den låten satte sig direkt hos mig, och det här var en sån där morgon som Stockholmstrafiken hade visat sig från sin obästa sida. Jag behövde, med andra ord, en rejäl spark i fejset för att komma igång.
Hence, "Devilution" på hög volym.
Inte så poppis kanske, men egentligen tycker jag att hon borde diggat med istället!

Nå. När jag först köpte skivan så var det egentligen bara den låten som satte sig. Resten av plattan var lite för... ja.. brötig, i brist på andra ord, för mig. Lyssnade på den men inte helhjärtat.
Det var först efter att jag fallit fullständigt för tokhiten "Snakes For The Divine" år 2010 som jag fattade grejen och gick tillbaka för att lyssna på den här plattan med lite nya öron.
Hoppla - tydligen hade jag missat något då!
Låtar som "Cometh Down Hessian" och "Blessed Black Wings" är ju faktiskt grymma, och så kan jag numera leva med den lite skitigare ljudbilden på ett helt annat sätt.
Riff som kan försätta berg.
Raff som kan tumla om grunder.
Riff raff som skulle få Lemmy att önska han hade skrivit dem, så som "Devilution".

Ja. Inte mycket att snacka om.
Du har "Blessed Black Wings" här. Så kan du också spela värsta hårdrocken på skithög volym!

...med smak för det episka

Vänner - jag har funderat en del.
På det där med ålder och min högst personliga musiksmak.
Jag ska inte förvirra mig in i de mörka åren när hårdrocken var nästan frånvarande ur livet (hemska saker), utan tänker snarare på hur jag uppfattar skivor och vad de kommer att betyda.
Det kan nog ha en hel del med serien Besatt att göra, den återblicken som det innebär att titta in i sig själv och sina minnen. Det blir naturligt att jämföra med som fastnar hårt i dagens situation och ställa det jämsides med vad som var grejen (för mig personligen då, hela denna text tar språng från min personliga smak) då.
Med det på bordet så har bloggen funnit över 4 stycken årsskiften och levererat 4 stycken Topp Tio-listor till Werock. Segrarna ser ut som följer, med start 2009 och slut 2012.

Vi pratar alltså om Mastodon, High On Fire, Graveyard och Ne Obliviscaris.
Som Brasse skulle sagt - vem ska bort?
Svaret är Graveyard, i alla fall ur ett perspektiv där det episka anslaget är avgörande. Det är en relativt enkel och rak rock'n'roll-skiva, medan övriga tre ett sätt att leverera musiken som kräver en del av sin lyssnare, och som belönar den som orkar ta till sig verket - fortfarande utan att vara alltför svårtillgängliga.
Och här har vi dagens fundering.
Varför attraheras jag av den typen av musik nu?
Jag skulle till och med kunna anföra att år 2011 var ett undantag då jag snarare vill placera denna skiva högt, om det inte var för det enkla faktumet att Graveyards skiva är det bästa som kommit på många år och skulle räknats som en odödlig klassiker om den släppts back in the seventies.

Och då är vi där igen. Primordial. Långa låtar, ett anslag som är motsatsen till hur man skriver "hits", och ändå inte så svårtuggat att det inte går att sätta i sig.
Typiskt det som hamnar högt på mina personliga listor och faller som mest på läppen.
Och så har det inte alltid varit.
Det är en "utveckling" som är ganska ny.
Jag tycks ha smak för det episka...så länge det inte blir för episkt, så att säga.
Någon tanke om varför?

Själv lutar jag åt att det är dels för att det kommer så vansinnigt mycket ny musik som jag vill kolla, och dels för att jag blivit äldre.

Musiken: i den strida ström som är min vardag. Där finns dte kanske inte plats för de där extrem svåra skivorna, de som jag alltså inte klarar att ge den tid och det tålamod som krävs för att tränga in i - men samtidigt får det inte bli för ytligt efersom det då snarast skvalpar på ytan istället för att få fäste på riktigt.

Åldern: jag kräver mer för att jag ska lyssna på det om och om igen numera. Det har nog egentligen mer med mitt liv och dess vardag att göra än själva åldern, men ändå är dte ju ovanligt att man som tonåring har ett krävande jobb, två barn och radhus så viss koppling finns det kanske ändå...

Hur som helst - det där är spännande.
Självinsikt är ett vasst föremål, och kan man använda det rätt så kan det vara vasst.

I detta fall blir "att använda det rätt" att verkligen välja skivor som i teorin ligger rätt i mun.
Därför - nästa skiva som hamnar i min spelare blir den här:

In Mourning "The Weight Of Oceans" har alla ingredienser för att passa undertecknad som hand i handske, och det betyder att du snart kan räkna med att du ser plattan på "Rebellängeln gör upp med 2012...". Vill du inte vänta så har du den på Spotify.

Det hela föranleder också en fråga.
Vilken kategori musik fastnar du för, och tycker du att det ändrats över tiden?