Dubbelrecensioner idag: WITCHCRAFT och BOMBUS!

Dubbla recensioner publicerade idag, men ingen av dem på den här siten.
Två bra skivor dessutom, där den ena verkligen överraskar mig på ett positivt sätt, och den andra drar hem rätt höga betyg även om jag inte riktigt kommer överens med den.

Du hittar WITCHCRAFT och deras "Nucleus" på Werock, och BOMBUS med "Repeat Until Death" på Heavy Metale. 
Mycket nöje!

Recension: Vidunder "S/t"

Svenska Vidunder ställer sig i ledet av retrorockare som levererar snyggt förpackad och inspirerad rock'n'roll. i en genre där de största namnen heter saker som Graveyard och Witchcraft kan man inte annat än förundras över den mängd band som finns i skiktet under, och som uppvisar stundtals häpnadsväckande kvalitét. Vidunder är definitivt av samma kaliber som Blowback, Captain Crimson, Horisont, Spiders och varför inte ett band som Ginger Trees. Med ett band som just Spiders delar man inte bara skivbolag (Crusher Records), utan lånar även in en viss John Hoyles för att gästspela gitarr.
Ändå är det som verkligen står ut och som gör att Vidunder blir ett namn att hålla koll på den sprakande inledningen av denna självbetitlade debut.
Herrejösses, där sparar man inte på krutet!
Duon "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är sån där rock som träffar på prick rätt, så att håret närapå står rakt ut på armarna. Det är svängigt, det är bra och det är med rätt nerv. Tredjespåret "Trees" lugnar ned en aning, välbehövligt, och bjuder stundtals på lite Deep Purple-minnande känsla när man låter klaviaturen jazza loss lite i mitten. 
Initialt är det en förhärskande tanke i samband med min första kontakt med skivan, den om det ens är möjligt för bandet att hålla den höga nivån skivan igenom. 
Svaret ska tyvärr visa sig vara nej, även om det är lite väntat.
Fjärde spåret "Threshold" drar ner nivån en aning, och plattans mittpunkt innehåller två spår som i mitt tycke faller ur ramen. Det är de två stycken som har text på svenska, "Försummad Och Bortglömd" samt "Asmodeus", och kanske är det för att resten av plattan håller sig till det engelska språket (eller så beror det bara på att undertecknat har en hangup avseende detta) men precis i de spåren så passerar bandet snarare som svenska vismusikanter än som rock'n'roll-hjältar.
Det låter helt enkelt mer alkoholiserad trubadur än jeansjackebeklädd mustaschprydd 70-talsrocker.
Det tar sig igen på slutet ändå. "Beware The Moon", "Fire", Threat From The Underground" och "Your Ghost" fullbordar skivan, och även det kan kännas lite som om främst det sistnämnda spåret är lite utfyllnad så står en sak mycket klar: 
Vidunder kan konsten att skriva låtar.
På ett mycket bra sätt.
Att sångaren Martin Prim dessutom har en sån där röst som man tycker sig känna igen från andra band och sammanhang utan att Malmöpågarna någonsin har ett sound som känns kopierat eller lånat (se där en bedrift i en så pass upplogad fåra som retrorocken är) är bara av godo. Jag gillar det.
Allra bäst, som sagt, i inledningen.
De två första spåren är såna där som inte bara kommer hamna på diverse spellistor, utan sannolikt också som tips i samband med att folk frågar om "man inte har någon bra musik att tipsa om".

Så.
Med alla dessa ord sagda, hur står sig då den här plattan?
Bra, vill jag säga. Ljudbilden är läckert avskalad och ruffig utan att tappa känsla. Bandet levererar med känsla. Låtarna är, på det hela taget, bra, och även om jag gnäller lite om mittpartiet med de svenska texterna så är det inte speciellt mycket atttveka om när dte gäller betyget. Fyran känns naturlig, och gillar du den här typen av musik är det ett givet köp.

Bästa Spår behöver vi inte orda om så mycket mer än att än en gång konstatera att "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är en inledning som inte går av för hackor. 
På Spotify finns än så länge bara två spår, varav ett inte återfinns på skivan (och det andra är just "Asmodeus" som jag har lite svårt för, men här har du t ex den officiella videon för just "Into Her Grave" på YouTube.

Vidunder "S/t" - 4 

Musikåret 2012: Rock'n'roll-plattorna

Jaha, nu närmar vi oss. Alltså, det här året drar sig mot sitt slut. December är här (och, om man ska tro en del partypajjare så tar det ju allt slut den 21/12 i år, i alla fall slutar Mayakalendern då), och det börjar vara dags att spika fast den klassiska Årsbästalistan.

Vad har varit bra, och vad har inte det?

Vilka skivor återfinns på Topp 10, och vilka missar?

Förhoppningsvis orkar jag med en sammanställning likt förra året, med "Årets..." som sedan gör nedslag i allehanda grejor (öl, snacks, blog, rock, liveskiva och annat. Du har del ett, två och tre på länkarna), men det får vi se om.

man vill ju inte gärna skriva en sån sak nu för publicering i mellandagarna, och så blir det inga mellandagar för att världen går under.

Jobba i onödan. Det vore verkligen en förlust. 

Fast å andra sidan, det har jag ju redan gjort. Med serien som jag nu mer eller mindre bestämt kommer att heta "Besatt", och starta söndagen den 13:e januari, så det kanske bara är att ta chansen/risken och börja formulera det?

Hur som helst, det är dags att starta sin egen sammanställning. Deadline för Werockskribenterna är i sedvanlig ordning julafton, så det är bara att börja ställa upp de potentiella plattorna och mangla igenom dem.

Detta år tänkte jag mig försöka ta dem per "klump" som jag har i mitt huvud, och först ut är de skivor jag tänker på som rock'n'roll-plattor.

Jag vill peka på 8 stycken som är värda att lyftas fram (ja, om jag nu inte som vanligt missar någon, den risken finns ju hela tiden...). De är, i bokstavsordning efter gruppens namn, följande:

 

För att göra det hela lite intressantare så tänkte jag här och nu avslöja mina tankar om skivorna i just denna smet, och hur de ligger till för att knipa en placering på den sammanställda Årsbästalistan. Alltså, från toppen enligt alfabetet:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
När den här skivan kom gillade jag den som fan. Den är fortfarande bra och jag kan nästan lova att den så småningom kommer som Veckans Tips, men den räcker inte riktigt ända fram ändå i år. Inte till Topp 10, inte till Årets Rockplatta.

Graveyard "Lights Out"
Jo. Göteborgarna levererar, även om det inte är samma magiska sprakande föreställning som på föregångaren. Detta är annorlunda, mörkare och mer mångbottnat, och banne mig om de inte gör det igen. Just nu är det nog tanken, att detta är Årets Rockplatta. Tycker jag. Däremot tycker jag inte att det är årets bästa platta, inte ens den övre halvan av Topp tio. Just nu. Det kan ju ändra sig innan det är skrivet i sten....

Jess And The Ancient Ones "S/t"
Rätt märklig platta, slätstruken och briljant på samma gång. Låten "Sulphur Giants" är fortfarande helt jävla fenomenal, och skivan är verkligen trevlig. Helt klart värd att nämnas i denna klump av rockplattor, men jag kan faktiskt ändå inte se mig placerade den på Topp Tio. Inte i år. Så bra är den inte.

Lord Fowl "Moon Queen"
En fullkomlig överraskning för mig, den landade i brevlådan utan att jag ens visste att den var på väg. Bra jäkla platta, skänt sväng och en trevlig ny bekantskap. Till syvende och sist håller jag nog ändå den här skivan i lite samma stil som "Dancing Madly Backwards", alltså att den är riktigt bra och kommer att dyka upp som Veckans Tips vad det lider - men inte riktigt på Topp Tio.

Royal Thunder "CVI"
Den här plattan är skitbra, på ren svenska. Låtarna är såna där som välter träd och kastar sten runt sig - brottartunga och smittande och alldeles ruggigt bra för det mesta. Skivan är dessutom något så ovanligt som en rockplatta med rejält djup, och som tar lite tid innan den fastnar. Helt klart en stark utmanare till en av årets Topp tio!

Spiders "Flash Point"
Här gäller faktiskt lite av det omvända mot ovanstående giv. Detta är låtar som INTE kräver att man lyssnat massor på dem innan, och som svänger skönt i alla lägen. En stabil platta som jag nog vill hissa lite, men ändå håller lite för svag för att knipa en Topp tio i årets konkurrens.

Rival Sons "Head Down"
Njaejo. Alltså, av alla skivor som kommit i år är det fasen svårast att bestämma hur det här landar. Det är inte dåligt, inte dåligt alls, det är rätt bra, men... alltså... inte så bra som förra given. Eller jag vill att det ska vara. Värd att nämna, men i år kommer inte Sönerna att besitta någon topp tio-placering för undertecknads del.

Witchcraft "Legend"
Ooohhh... den här skivan är bra. Spelas ofta, och på hög volym. Det är en av de absolut bästa rockskivorna i år, strax efter Graveyard och kanske Royal Thunder, men huruvida det räcker till en plats på den trånga listan? Det vete fasen. Kanske just så pass, det får bli en sån där grej som avgörs nära inpå när jag lyssnar på de olika kandidaterna igen. Och igen. Och igen...

Sådärja. Det var rockskivorna. Läser man mellan raderna kan man ju börja ana hur en slutgiltig lista kommer att se ut, så den kan vi ju sakta mejsla fram tillsammans allt eftersom de olika klumparna av skivor navelskådas. Fortsättning följer!

Recension: Witchcraft "Legend"

Magnus Pelander.
Så heter han, sångare och stark man i Witchcraft, och förutom att han verkar vara lite av en kuf (om man nu läser intervjuer och försök till intervjuer, samt googlar lite på bandets liveframträdanden) så har han en stämma som förmodligen kan smälta guld.
I alla fall på nya "Legend", för med Witchcraft och Rebellängeln förhåller det sig som så, att jag i teorin borde älska föregångaren "The Alchemist" eftersom det är en typ av musik som borde passa mig, men som aldrig riktigt fastnat...till stor del på grund av just Magnus Pelanders sång.
Hängde ni med?
Inte?
Okej. Så här då:
Jag har ju förstås hört "The Alchemist", men verkligen inte fallit pladask för den. Visst är låtarna sjyssta, men det har inte fastnat - och det beror till största delen på att jag inte är överens med Pelanders sång och sätt att frasera.
så förklarade Stones att jag ju behöver "Legend", och när Stones säger så är det bara att lyda.
Och se på fanken, helt plötsligt är det nästan tvärt om?!?
Alltså, ibland tycker jag han fraserar lite udda även nu, men på det stora är det fantastisk sång på den här skivan. Fantastisk!

"Legend" har, sen den landade i skivspelaren, rullat rejält många varv, och jag vill påstå att det är en alldeles ypperlig kandidat för att vara årets rockplatta.
Ja, stora ord, men så är det.
Låtar "Flag Of Fate", "An Alternative To Freedom" och ""Dead End" står givetvis bra på egna ben, men helst ska nog skivan avnjutas i sin helhet.
Då märks inte svackorna speciellt väl, och man vaggas in i det gung och den trygga svängiga famn som bandet bygger upp. Kul kuriosa är förresten att man på digipackomslaget bytt plats på låtarna "Democracy" och "Dystopia" jämfört med hur de spelas upp på själva skivan. (undrar vilket som egentligen är rätt, det kanske är fel ordning på skivan...?). 

Inför skivan lämnade John Hoyles bandet (återfinns nu i Spiders om du är nyfiken), och gitarrarbetet hanteras nu av både frontmannen Pelander samt Simon Solomon, och man gör det med den äran. Produktionen står en viss Jens Bogren för tillsammans med bandet), och det är en fin slutprodukt man gemensamt har lyckats få fram.
Betyget ligger där och dallrar.
Ska det vara 4, ska det vara 5?
Till slut vill jag nog lägga mig på betyget 4. Är det något jag saknar för den där fullträffen så är den en eller två uppenbara kanonlåtar, givna singlar, fullständiga raka högrar i ansiktet. 
De finns inte riktigt, även om skivan är jämn och mycket bra.
Bäst är nog "Flag Of Fate", jag gillar det lite lågmälda tilltalet i början av den låten, liksom "An Alternative To Freedom".
Hur som helst, den här skivan var det tur att jag införskaffade, och den kommer framöver att ha sin givna plats bland lyssnandet!

Witchcraft "Legend" - 4