Sjukt mycket recensioner! SCORPION CHILD, RIVAL SONS, RED HOT CHILI PEPPERS, GOJIRA, KATATONIA....

Ja, jäklar!
Det var ett tag sen jag uppdaterade den här bloggen om recensioner som skrivits på Werock och HeavyMetale. Kan vara dags nu, alltså. För det har blivit en del...
Säkert har jag missat en del, men de här kommer jag ihåg i alla fall.
På Werock hittar du följande alster:

VOLBEAT "Seal The Deal & Let's Boogie" 
THE WRETCHED END "In These Woods, From These Mountains"
SUNSTORM "Edge Of Tomorrow"
RED HOT CHILI PEPPERS "The Getaway"
KATATONIA "The Fall Of Hearts"
GRAND MAGUS "Sword Songs"

En bra sudd med plattor totalt sett, så aktiv har jag ju inte varit på Werock på minst ett år känns det som. Alla direktlänkar som vanligt på respektive skivtitel! Och på Heavy Metalet hittar du:

VEKTOR "Terminal Redux"
KVELERTAK "Nattesferd"
RIVAL SONS "Hollow Bones"
SCORPION CHILD "Acid Roulette"
GOJIRA "Magma"
DEATH ANGEL "The Evil Divide"

Vilken bästa plattan och högsta betyget av alla är?
KATATONIA. 9/10. Magisk platta det...
 

Werock-recensioner: Rival Sons & Vallenfyre

Månadsskifte - och jag tror/hoppas/litar på att Werock som vanligt petat upp recensioner.
Detta inlägg skrivs i förväg, eftersom eder Rebellängel har lite semester, och därför vet jag ju inte helt exakt om det skett eller inte...men jag kan göra en mycket kvalificerad gissning.
Redaktör Bensch är nämligen en vansinnigt pålitlig herre, så det skulle förvåna mig om det inte blev av enligt plan.
För min del har det denna gång blivit två recensioner, av två vitt skilda alster.
Inte många likheter alls, förutom betyget.
Där Vallenfyre smaskar på med doomig döds, fläskiga riff och bygger en bro mellan Entombed och Paradise Lost så letar sig Rival Sons mot svänget och rock'n'rollens rötter i ett försök att förvalta arvet från The Doors och Led Zeppelin.
Där britterna överraskade mig med att överhuvudtaget komma med en uppföljare på debuten "A Fragile King" så fick upphetsningen över en ny Rival Sons-skiva mig att klippa sönder förpackningen när jag bröt mig in i paketet... (jo. Det är säkert... kolla)

Värdelöst.
Men, det går att ha kvar skivan i packningen precis, och familjen har haft glädjen (?) att lyssna på "Great Western Valkyrie" de senaste veckorna.
Det är ett stort steg framåt från förra given "Head Down", men ändå inte i paritet med "Pressure & Time". Tycker jag då.
"Splinters" låter...precis som framsidan ser ut. Svart och hård.

För övrigt - när du ändå är på Werock... det finns massor av läsning där.
Inte nog med att det finns fler recensioner (i skrivande stund vet jag inte exakt vilka, men jag vet att vi i alla fall snackar om The Wounded Kings), det finns även ett knippe fantastiska liverecensioner.
Flogging Molly.
Slayers bejublade spelning i Malmö.
Copenhell.

Kort sagt - du har gott om läsning där, även om nu Rebellängeln har lite ledigt för tillfället...!
Werock.se!

Semester!

Sista arbetsdagen för undertecknad (i alla fall officiellt, som det känns är det inte osannolikt att det kommer ringa, mejlas och plingas i telefonen ett tag framöver...)!
Det ska bli bra.
Planen är att umgås lite med släkten första tiden, sen ner till Tyskland en kort vända.
Det känns som om sommaren börjar nu, men egentligen har ju Midsommar redan varit och det har hänt en hel del.
Lite bilder kanske, för att sammanfatta sommaren so far?
Överst - Epic Armageddon I.P.A med sin underbara slogan överst: "The Answer To Everything". Jag tyckte det var en lämplig öppningsbild så här i samband med semesterstarten, även om jag ska försöka hålla i träningen den här sommaren.
I alla fall mer än tidigare somrar. Det får bli mindre än det varit under våren, det är verkligen ett halvår som gått i träningens tecken - ca 400 löpta km utomhus och runt 90 pass på gymmet. Måste vila lite i sommar då, och kanske är det öl som är svaret på allt?

Annars då.. blandade bilder från sommaren så här långt!

 

 

 

 

Från topp till botten... Grönanspelningar. Jag har inte lyckats gå på en enda, och frågan är om/när det blir av. Har lyckats träffa av mer eller mindre alla intressanta kvällar som dubbelbokning - men jag kan inte låta bli att skratta när jag ser att man ställer kungen, King Diamond, bredvid Takida.
Det tycker jag är humor!

Sedan - Katatonia och deras remake av senaste skivan "Dead End Kings".
Den är faktiskt inte så bra. Jag vill att den ska vara det, jag vill att "Dethroned And Uncrowned" ska vara helt magisk, men jag måste nu - efter ett otal lyssningar - erkänna att det blir lite trist istället. 
Oväntat.
Ungefär som det där med kattluckan på bilden.
Hur svårt ska det vara att montera en sådan, kan man tänka?
Det visade sig vara en jävla mardröm.
Sågade hålet, och sen...trodde jag att man skruvade fast de båda ramarna i dörren på vardera sida. Det gjorde man inte. Man skulle ha en skruv och en bult som klämde fast ramarna mot dörren- Går ju fint. Om det nu inte var så att en vanlig svensk dörr är för tjock, så att skruvarna som ska dra ihop allt inte var långa nog.
Upptäckte jag en lördagkväll klockan 7.
Med ett hål i dörren.
För att göra en lång historia kort: det blev en provisorisk lagning över natten, och en lång jakt på helt nya skruvar och bultar (ja - just det - kattluckans förborrade hål följde amerikansk standard med tum som mått istället för centimeter, så det var inte helt enkel...) och med två hela dagars arbete istället för en timmes jobb.
Jäkla grej.
Men nu sitter den där. För alltid!

Sista två bilderna där är lite sommarläsning som inte handlar om musik (måste ha omväxling mot detta), och en bild på svågerns True Blood-flaska som står i hans hylla.
Vi har inte smakat den. Det törs man inte. Kan vara bra att ha om det kommer en vampyr på besök, tänker vi.
Annars får man bjuda på något av detta...

 

 

  Snabbkaffe (dricker bara det på sommaren, typ), Nynäshamns Arketyp (en specialöl bryggd enligt gamla traditioner och som faktiskt är nästan odrickbar eftersom den inte smakar i närheten av öl utan mer som något som råkat jäsa i en gammal burk) och Sweden Rocks whisky "Holy Spirit" (som smakar misstänkt likt Speysides 10-åring).
Dryck som alla försvunnit ner under sommarens första tid, fram till nu.

Musikaliskt då?
Vad har egentligen avhandlats såhär långt?
För det första - jag har täppt lite av luckorna i bokstaven E!

Eyehategod (2 skivor, där senaste självbetitlade recenserats), Enslaved, Entombed och Eucharist. Framförallt Enslaved och Eucharist (hej Veckans Tips vad det lider - tack Johan för det!) imponerar stort.
Rival Sons nya, förstås, och de som nyligen recenserats (Misery Index, Crowbar och Vallenfyre) vet du - men ett riktigt bra tips på en skiva som snurrat flitigt är senaste Agalloch. Säregen och lite poppig episk amerikansk black metal.

Riktigt snyggt förpackad digipack, och jag gillar ju bandet sen tidigare ("Ashes Against The Grain" har bland annat varit Veckans Tips) - men i vissa moment på nya "The Serpent & The Sphere" når man så löjligt högt att det åstadkommer precis det där som bra episk black metal gör, då känslorna liksom inte ryms i kroppen och man bara kan luta huvudet bakåt och låta sig svepas med...

Sammanfattningsvis är det faktiskt nästan uteslutande ny musik som har avhandlats denna sommar. Än så länge. Det brukar ha en tendens att klinga av när jag blir lite ledig och när det ska vara semester. Då åker klassikerna fram...

Semester. Det är kanske egentligen det som är "svaret på allt"?  

Recension: California Breed "S/t"

California Breed är resultatet av att Joe Bonamassa fimpade Black Country Communion och satsade helhjärtat på sin solokarriär. Detta fick nämligen de två starkast övriga lysande stjärnorna från den forna högprofilerade gruppen att starta eget - och detta är resultatet. California Breed består således av Glenn Hughes (bas och sång) samt Jason Bonham (trummor), och med sig har man sällskap av hittills mer eller mindre okände Andrew Watt på gitarr, och denna självbetitlade debut har producerats av Dave Cobb som bland annat står bakom Rival Sons framgångsrika alster.
För att sammanfatta: detta är en ask med godbitar i, och mest handlar inlyssningen om att konstatera hur helheten harmonierar.
I alla fall om man - som jag - är svag för den typ av svängig, bluesig rock/hårdrock som Glenn Hughes oftast representerar.

Tidigt in på lyssnande kan man fastställa att bandet som sådant, denna trio, har hittat såväl kemi som en kreativ stark ådra vad gäller låtskrivandet. Man har delat på den sistnämnda sysslan, och resultatet är riktigt starkt och över skivan ganska varierat. Man får stänkare som "The Grey" och inledande "The Way", man får Rolling Stones-minnande rocknummer som "Midnight Oil" och snygga smittande spår som "Spit You Out", "Strong" och "Chemical Rain", och även om det å ena sidan kanske är lite mindre blues och just "Bonamassa-spel" i skivan så är det påfallande bra spänst i materialet och dess variation.
Dessutom har man fäst materialet live i studio, och det tillsammans med musikernas skicklighet och redan nämnda samspel och kemi lyser faktiskt igenom på ett snyggt sätt på skivan.
Den andas spelglädje, oavsett om det uttrycker sig genom hur Bonhams trumspel gifter sig med Hughes basgångar eller hur spännande Watt tråcklar riff till höger och vänster. Som vanligt sjunger dessutom herr Hughes bra, men med tanke på hans insatser de senaste åren känns det lite som att konstatera att det är väder ute. Det är liksom som att sparka in en öppen dörr... 

Så.
California Breed, debutanterna som inte alls är debutanter och ändå har så pass mycket debutantentusiasm, ligger bra till för att leverera "årets debut". För att nu ställa ordet debutant på sin spets. Dessutom skulle jag faktiskt inte bli ett smack förvånad om det här bandet hinner släppa såväl denna självbetitlade debut som ytterligare en skiva innan året är slut (eller, nja, det kanske är lite väl kort mellan ändå - planerat releasedatum för "California Breed" är 16:e maj), eftersom det verkar finnas en nästan febrig skaparglädje i bandets DNA. Man kan ju i alla fall hoppas!

Skivan släpps på Frontiers Records, och finns i skrivande stund inte på Spotify, men du kan kolla lite på bandets hemsida för att se en del videor, och så ska jag se om jag kan uppdatera den här texten så snart man kan lyssna på skivan via andra sätt.
Du lär hur som helst veta om det här är något för dig, baserat på referenserna Black Country Communion, Rival Sons och Glenn Hughes, och om så är fallet - håll öronen öppna!

Mina personliga favoriter på skivan är de låtar som faktiskt drar ner lite på tempot och lutar sig mer mot känsla, mot sväng. Jag finner det otroligt svårt att värja mig mot spår som "Midnight Oil", som med sin bakgrundssång av kvinnlig körmodell är en hit, eller ett spår som "Spit You Out" som nästan har lite boogiewoogie-känsla. Det sticker ut, men som du säkert läst mellan raderna tycker jag att skivan som helhet har en bra spännvidd, och jag har lyssnat från pärm till pärm varje gång jag spelat den.

California Breed "S/t" - 4 

Veckans Tips: Crobot "Legend Of The Space Born Killer"

Som så många gånger förr var det Stones på Tune Of The Day som tipsade mig om god musik. Denna gång hamnade han i Pennsylvania, med gruppen Crobot (som tagit sitt namn från en varelse som är till hälften fågel, til hälften "bot"...), och det som serverades var titelspåret på bandets hemmafixade platta "The Legend Of The Space Borne Killer".
Jag spelade den på telefonen ett halvt varv, sen var det bara att kolla var man kunde köpa skivan. Det här var i början av 2013, och det slutade med att jag fick köpa skivan direkt från bandet.
Men sen gick tiden.
Och gick.
Och till slut, när vi var inne i maj, så inser jag att det här funkar inte. Det kommer ingen platta.
Kontaktade Chris Bishop, tillika bandets  gitarrist och backupsångare, och det visade sig att skivan skickats för evigheter sen men försvunnit i posten - och en uyppgiven Chris berättade att det hänt dem ett flertal gånger förr.
Jag köpte skivan igen, och sa att de kunde behålla pengarna och använda dem till något bra som att sprida sin musik, exempelvis (skivan kostade $10, så det var ju ingen förmögenhet...). Svaret var att de blev oerhört tacksamma, och mina nya "dirty-faced brothers" skickade som tack för det ett knippe outgivna låtar som inte finns med på skivan.
Trevligt!

Nå. Till själva skivan då...
Musiken som serveras är bluesbaserad hårdrock. Den minner mig personligen en hel del om Rival Sons, så vet du ungefär hur du kan orientera dig. Skivan är en sån där som knappt behöver spelas för att den ska sitta, utan den fäster tag i dig i stort sett med en gång. Låtarna är av lättuggad art, med ett vansinnigt sväng som central funktion. Allra bäst är det ungefär i mitten av plattan, då man spelar "Dirty Faced Brethren" och "Homeward Bound", två finfina pärlor.
Produktionen är också påfallande bra för att vara en skiva som inte har "storbolag" bakom sig, och egentligen är det bara en sak som förvånar: att bandet inte är större.
Det borde de vara, i ärlighetens namn.
Crobot frontas av Brendan Yeagley, och hans röst är en del av gruppens styrka. Den är spänstig och passande - men hela bandet gör en sådan insats att det bara är en tidsfråga innan de slår stort (eller, de kanske de redan gjort när du läser detta, det skrivs trots allt i början av juni 2013...).

Trots att jag har med skivan i mitt hemliga projekt, med skivor som jag hållit på under 2013 för att eventuellt kunna avtäcka under Hårdrockskvällen 2014, så har jag konstaterat två saker.
Det ena är att jag tipsar folk om den, visserligen folk som inte ingår i Hårdrockssamfundet, men ändå. 
Det andra att jag antagligen inte kommer att spela någon låt från plattan den där kvällen i januari, helt enkelt eftersom det var just Stones som tipsade om den och han är med under kvällen. Det beror verkligen inte på att skivan inte är stark (tvärtom, den är riktigt riktigt bra), utan helt enkelt på att det då inte blir mycket till överraskning. I alla fall inte för honom...

Så. Du hittar skivan på Spotify så du kan vara med och bära fram bandet till framgång.
Gör det.
Du kommer inte att ångra dig!

Recension: Scorpion Child "S/t"

Känslan sådär i början av kontakten med jänkarna Scorpion Child ger mig vibbar om hur det var att lära känna Rival Sons.
Omedelbar förälskelse.
I detta fall så är debutskivan av Scorpions Child inte riktigt lika hållbar, och efter ett par intensiva dagar så tenderar den där förälskelsen till att vara mindre blossande och lägga sig en aning.
Ändå fortsätter man förstås gilla skivan.
Musiken som bandet står för är klassisk hårdrock med 70-talsinfluenser, där frontmannen Aryn Jonathan Blacks röst står i förgrunden för att skapa stämning. Givetvis innebär den typen av musik också att svänget är viktigt, och där blir resten av bandet - Chris Cowart och Thomas "The Mole" Frank på gitarr, Shaun Avants på bas och Shawn Alvear på trummor - en viktig pusselbit.Den andra, och kanske största pusselbiten, är förstås själva låtmaterialet.
Och det är bra.
För att vara debutskiva till och med riktigt bra.

Inledande "King's Highway" är fin, andraspåret och tillika singeln "Polygon Of Eyes" en fantastisk dänga vars refräng är närapå omöjlig att värja sig mot och resten av "A-sidan" en fortsatt fin upplevelse med spår som "Salvation Slave" och "Liquor".
Men det som håller bäst för flera varv i spelaren är det som väl får kallas "B-sidan".
Andra halvan av plattan.
Där ges pärlor som "Antioch", "In The Arms Of Ecstacy", "Paradigm" och "Red Blood (The River Flows)" (extraspåret på min digipack heter "Keep Goin'" och är rät bra det med, men det får stå utanför den ursprungliga andrasidan på plattan i detta resonemang), och det är en fin blandning av sväng, rock, ruff och känsla.
Det känns genomtänkt, påkostat och ändå äkta, och även om jag egentligen fortfarande gillar just hitsingeln "Polygon Of Eyes" bäst - det är trots allt plattans starkaste spår - så är variationen och just den omnämnda hållbarheten på slutet av skivan lite högre än början av plattan.
Sprinterlopp jämfört med maraton, typ.
Det ena exploderar direkt och sätter sig, medan det andra vinner i längden.
En rätt bra kombination, alltså, och det ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen med den här starten på karriären.
Dessutom ska jag förutspå att nästa grej i andan Rival Sons och just Scorpions Child blir en av de akter jag håller hemligt för tillfälligt, i mitt lilla projekt att bygga upp en bank av fantastiska Veckans Tips till våren 2014. Med andra ord, faller detta dig i smaken så ska du hänga här, på denna site, minst till våren 2014...

Betyg?
Klar 4:a. Inte mycket att bråka om, faktiskt, och det är på det hela taget en sån där skiva som det inte blir så mycket att orda om i recensionen. Den talar rätt mycket för sig själv, och är helt naturlig så jag känner mig för en gångs skull rätt fåordig...!

Du har plattan på Spotify så du kan säga ditt om du vill.

Scorpions Child "S/t" - 4

Musikåret 2012: Rock'n'roll-plattorna

Jaha, nu närmar vi oss. Alltså, det här året drar sig mot sitt slut. December är här (och, om man ska tro en del partypajjare så tar det ju allt slut den 21/12 i år, i alla fall slutar Mayakalendern då), och det börjar vara dags att spika fast den klassiska Årsbästalistan.

Vad har varit bra, och vad har inte det?

Vilka skivor återfinns på Topp 10, och vilka missar?

Förhoppningsvis orkar jag med en sammanställning likt förra året, med "Årets..." som sedan gör nedslag i allehanda grejor (öl, snacks, blog, rock, liveskiva och annat. Du har del ett, två och tre på länkarna), men det får vi se om.

man vill ju inte gärna skriva en sån sak nu för publicering i mellandagarna, och så blir det inga mellandagar för att världen går under.

Jobba i onödan. Det vore verkligen en förlust. 

Fast å andra sidan, det har jag ju redan gjort. Med serien som jag nu mer eller mindre bestämt kommer att heta "Besatt", och starta söndagen den 13:e januari, så det kanske bara är att ta chansen/risken och börja formulera det?

Hur som helst, det är dags att starta sin egen sammanställning. Deadline för Werockskribenterna är i sedvanlig ordning julafton, så det är bara att börja ställa upp de potentiella plattorna och mangla igenom dem.

Detta år tänkte jag mig försöka ta dem per "klump" som jag har i mitt huvud, och först ut är de skivor jag tänker på som rock'n'roll-plattor.

Jag vill peka på 8 stycken som är värda att lyftas fram (ja, om jag nu inte som vanligt missar någon, den risken finns ju hela tiden...). De är, i bokstavsordning efter gruppens namn, följande:

 

För att göra det hela lite intressantare så tänkte jag här och nu avslöja mina tankar om skivorna i just denna smet, och hur de ligger till för att knipa en placering på den sammanställda Årsbästalistan. Alltså, från toppen enligt alfabetet:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
När den här skivan kom gillade jag den som fan. Den är fortfarande bra och jag kan nästan lova att den så småningom kommer som Veckans Tips, men den räcker inte riktigt ända fram ändå i år. Inte till Topp 10, inte till Årets Rockplatta.

Graveyard "Lights Out"
Jo. Göteborgarna levererar, även om det inte är samma magiska sprakande föreställning som på föregångaren. Detta är annorlunda, mörkare och mer mångbottnat, och banne mig om de inte gör det igen. Just nu är det nog tanken, att detta är Årets Rockplatta. Tycker jag. Däremot tycker jag inte att det är årets bästa platta, inte ens den övre halvan av Topp tio. Just nu. Det kan ju ändra sig innan det är skrivet i sten....

Jess And The Ancient Ones "S/t"
Rätt märklig platta, slätstruken och briljant på samma gång. Låten "Sulphur Giants" är fortfarande helt jävla fenomenal, och skivan är verkligen trevlig. Helt klart värd att nämnas i denna klump av rockplattor, men jag kan faktiskt ändå inte se mig placerade den på Topp Tio. Inte i år. Så bra är den inte.

Lord Fowl "Moon Queen"
En fullkomlig överraskning för mig, den landade i brevlådan utan att jag ens visste att den var på väg. Bra jäkla platta, skänt sväng och en trevlig ny bekantskap. Till syvende och sist håller jag nog ändå den här skivan i lite samma stil som "Dancing Madly Backwards", alltså att den är riktigt bra och kommer att dyka upp som Veckans Tips vad det lider - men inte riktigt på Topp Tio.

Royal Thunder "CVI"
Den här plattan är skitbra, på ren svenska. Låtarna är såna där som välter träd och kastar sten runt sig - brottartunga och smittande och alldeles ruggigt bra för det mesta. Skivan är dessutom något så ovanligt som en rockplatta med rejält djup, och som tar lite tid innan den fastnar. Helt klart en stark utmanare till en av årets Topp tio!

Spiders "Flash Point"
Här gäller faktiskt lite av det omvända mot ovanstående giv. Detta är låtar som INTE kräver att man lyssnat massor på dem innan, och som svänger skönt i alla lägen. En stabil platta som jag nog vill hissa lite, men ändå håller lite för svag för att knipa en Topp tio i årets konkurrens.

Rival Sons "Head Down"
Njaejo. Alltså, av alla skivor som kommit i år är det fasen svårast att bestämma hur det här landar. Det är inte dåligt, inte dåligt alls, det är rätt bra, men... alltså... inte så bra som förra given. Eller jag vill att det ska vara. Värd att nämna, men i år kommer inte Sönerna att besitta någon topp tio-placering för undertecknads del.

Witchcraft "Legend"
Ooohhh... den här skivan är bra. Spelas ofta, och på hög volym. Det är en av de absolut bästa rockskivorna i år, strax efter Graveyard och kanske Royal Thunder, men huruvida det räcker till en plats på den trånga listan? Det vete fasen. Kanske just så pass, det får bli en sån där grej som avgörs nära inpå när jag lyssnar på de olika kandidaterna igen. Och igen. Och igen...

Sådärja. Det var rockskivorna. Läser man mellan raderna kan man ju börja ana hur en slutgiltig lista kommer att se ut, så den kan vi ju sakta mejsla fram tillsammans allt eftersom de olika klumparna av skivor navelskådas. Fortsättning följer!

Veckans Tips: Jeremy Irons & The Ratgang Malibus "Bloom"

En sak är säker: Rock'n'roll-året 2011 var helt jävla outstanding. Graveyard, Red Hot Chili Peppers, Foo Fighters och Rival Sons knep fyra av mina topp-tio-platser när det var dags att summera året, och Graveyard tog totalsegern när Werock-skribenternas listor aggregerades.
Inte så konstigt att skivor som "bara" är ruggigt bra nästan försvunnit i den floden. En av dem är Veckans Tips, med gruppen som har ett av musiksveriges flummigaste namn - Jeremy Irons & The Ratgang Malibus - och deras andra album "Bloom"!
Den här skivan smyger igång lite. Inledande "Elefanta" (för övrigt samma titel som debutskivan hade) är ganska avvaktande och lite stämningssättande, men med spår nummer två visar bandet sin rätta själ. "Skin Deep" har ett ruggigt gung och nästan en svävande känsla i sig, där allt bär frontmannen Karls fantastiska röst på ett skönt sätt. Den låten är nästan tio minuter lång och bra hela vägen, och överlag tycker jag att det är ganska sympomatiskt för bandets låtar, det där att de får ta sin tid på sig. Visst, "Tales Of The Future" och "Golden Hours" är mer direkta, men låtar som "IAOA" och "Fernando" är verkligen egensinnade kolosser som tjänar på sin längre speltid.

En sak som jag gillar med denna skiva, och som gör den så given som Veckans Tips, är ljudbilden. Det låter... sommar. Luftigt sound, påminner nästan om torrt hö i motljus, om jag får bli lite poetisk. Inte helt oväntat är det Transubstans Records som är hemmaetiketten för bandet, och jag upptäckte dem genom Stones (som vanligt, höll jag på att skriva, då den bloggen verkligen kan konsten att tipsa om fantastiska skivor som är lite svåra att se för det vanliga bruset).
Jeremy Irons & The Ratgang Malibus spelar en själslig och smart rock, helt enkelt, som lämpar sig mycket väl som tipsplatta. Kolla in den själv på Spotify, jag rekommenderar nog att du startar med antingen "IAOA" eller "Tales Of The Future"!

En ny era - och recension av Rival Sons!

 Idag är det den första september.
Det innebär, för undertecknad, att en ny fas i livet inleds.
Det blev nästan 12 år på Cygate, IT-företag med exceptionell utveckling.
Jag har fått prova på flera olika roller, och givetvis sett både berg och dalar under den tiden... men nu är det slut med det. Finito. Från och med idag är jag inte längre anställd av Cygate, utan kommer att gå vidare i min yrkeskarriär. Jag hamnar i en säljroll på ett mindre IT-bolag och ser verkligen fram mot det.
Men först - lite ledighet.
I glappet mellan dessa två anställningar ska det göras grejor. Spanien besöks med start idag, tvättstugan behöver göras om och det ska förstås planeras för höstens alla fantastiska konserter.
Kolla in baksidan på Close-Up Magazine som jag fotade av som ett exempel.
Nasums avskedspelning med bland annat Black Breath som förband?
Dying Fetus OCH Job For A Cowboy?
Alcest i support till Katatonia?
Urk.
Det emotionella bankkontot kommer att få lite stryk som det verkar. Mest uttag, om man säger så.

Dessutom är det ju månadsskifte.
Du vet vad det betyder.

Just det. Nya recensioner.
Werock är siten, men eftersom jag nu försökt skriva detta inlägg i förväg så har jag inte järnkoll på vilka akter som får sina fiskar varma. Själv ska jag försöka klämma in lite tankar om Rival Sons nya platta "Head Down", men om det har kommit med eller inte.. tja, det återstår att se. OM inte så får du vänta till mitten av september.
Vänta.
Det är också något du kanske får göra lite extra länge nu om du försöker komma i kontakt med undertecknad, antingen via kommentarer eller e-post.
Jag är "smartphoneless" ett tag nu. Och, förstås, utanför landet ett tag.
Det innebär dock INTE att det blir stiltje här. Vi brakar lös med Remasters, Live!, Veckans Citat och annat lattjolajban.
Stay tuned. Hasta la vista!

NP: Rival Sons "Head Down"

Så har jag den äntligen i mina håriga öron då, efterföljaren till "Pressure & Time".
Jajamen, vi snackar om Rival Sons "Head Down", en av rock'n'rolls svåraste skivor att komma med, skulle jag tro.
Förväntningarna runt världen uppskruvade till elva, och det kan inte vara helt enkelt att vara i Jay Buchanan med mannars skor. Hur följer man bäst upp en sådan debut om man nu vill bestå som ett intressant band?
Spännande frågor att besvara, och just nu är jag lycklig nog att få försöka göra det.
Promoversionen hamnade i min spelare eftersom jag helt enkelt var snabbast av skribenterna på Werock att anmäla intresse (tack Kim för det tipset!), så jag kan inget säga om den totala förpackningen med platta och texter och allt, men jag ska säga såhär mycket om själva musiken:

Det är inte lika direkt och enkelt som "Pressure & Time", och det, mina vänner, är hela huvudvärken för undertecknad.
Prylen är den (som jag läst i senaste Sweden Rock Magazine att Yngwie Malmsteen ofta öppnade sina meningar med, i alla fall enligt den bok om gitarrlegenden som en viss Anders Tengnér kommer med snart...) att en av debutens verkligen starka sidor var att den lyckades kombinera BÅDE en omedelbar och uppenbar charm i låtarna SAMT en lång hållbarhet.
Det satt direkt - och har inte tappat i värde över tiden.
Som recensent är det en utmaning med den nya "Head Down".
Deadline ist krieg, och deadline är på onsdag. Lurigt med andra ord att se hur denna platta står sig med tiden, och om den växer eller inte.

Fast. Om det var lätt kunde ju vem som helst göra det, eller hur Rival Sons?

NP: Captain Crimson - årets rock'n'roll-hopp?

 Förra året var som bekant ett helt magiskt år för rock. Graveyard, Foo Fighters, Rival Sons och Red Hot Chili Peppers kapade till sig platser på min årsbästalista allihop, och detta år - helt naturligt - varit lite skralare på just rock'n'roll än så länge.
Såhär till sommaren verkar kanske en del av det åtgärdas.
Örebrogänget Captain Crimson levererar med debutplattan "Dancing Madly Backwards" en giv som passar helt perfekt till fix vid grillen och slappande i solstolen. Om man nu kan sitta still.
För det svänger, detta. Kraftigt.
Recension på g, levereras till Werock, men redan kan avslöja att vi rör oss i de högre trakterna av betygsskalan. Årets rockplatta?
Kanske.
I september släpps ju den här:

Rival Sons uppföljare tar inte längre recensenter och folkmassor med överraskning, och det ska bli mycket intressant att se hur bandet klarar av att följa upp debuten. September. Kom ihåg det.
Till dess kan vi ju dansa lite galet, baklänges!

Årets, del 1(3)

Det närmar sig årsbokslut. Den tiden på året när det bara är att summera hur det egentligen varit, vilka skivor, grupper och spelningar som utmärkt sig. Bland annat. Dessutom kommer serien som vanligt att innehålla info om vilken blogg som egentligen varit bäst under året.
Men vi börjar med...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Stabilaste Uppföljare - Machine Head "Unto The Locust"

Förväntningarna efter förra släppet "The Blackening" var inget annat än monumentala. Enorma. Hur följer man upp det, speciellt som bandet tidigare åkt lite berg- och dalbana när de haft förväntningar på starka uppföljare (i alla fall enligt egna ord i intervjuer)? Den som tvivlade behövde inte göra det speciellt länge. "Unto The Locust" är verkligen facit i hur man följer upp en sådan skiva som "The Blackening". Kanske inte prick lika bra (eller?), men med glöd, urstarka låtar och en glädje till musiken som kombinerat med strävan efer perfektion gör "Unto The Locust" given på Årsbästalistan. Högt upp på årsbästalistan...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Metalcore: August Burns Red "Leveler"

Alltså, jag gillar ju inte metalcore. Det står tydligt i min recension av August Burns Red. Ändå ska jag vara ärlig - förra året placerade jag Bring Me The Horizon högt på årsbästalistan. I år är det jänkarnai ABR som charmat mig. Fantastiskt bra skiva!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Bok: Blod Eld Död av Ika Johannesen och Jon Jefferson Klingberg

Bra år för böcker. Den bästa är den fantastiska "under skinnet"-skildringen av de starka personligheterna som format svensk (och norsk) extremmetal som Klingberg och Johannessen står för. Blod Eld Död är njutning i nästan varje kapitel (även om de t ex får smisk av Anders Tengner i avsnittet om Heavy Load). På andra plats kommer "Access All Areas" av Tengner, och jag gillade även Kee Marcellos självbiografi. Bra bokår, som sagt!
------------------------------------------------------------------------------
Årets Sämsta Skiva: Queensryche "Dedicated To Chaos"

Jasså, säger du. Inte Metallicas och Lou Reeds haveri "Lulu"?
Njaej, alltså - jhag har ju inte hört den. Efter de provsmakningar som läckte ut har jag medvetet valt att inte alls lyssna på den dyngan, jag vill inte göra öronen illa.
Och av de skivor som jag har hört så går priset absolut helt klart till Queensryche. Det gör mig illa att man släpar det namnet i smutsen, och detta är så vämjeligt att det är patetiskt. Hissmusik, i bästa fall. I sämsta fall... värre. Recensionen innebar bloggens första betygsetta genom tiderna. Det har utvecklat sig till en svag etta. Om det nu går...
-------------------------------------------------------------------------
Årets Mest Lovande: Year Of The Goat

Rasande snygga EP'n "Lucem Ferre" smiskar röven av de flesta ockulta rockbanden i samtiden. Så enkelt, så bra, så lovande att band som Ghost och The Devil's Blood förmodligen är lite rädda för den kommande konkurrensen. För visst kommer det en fullängdare? Roligast av allt kanske ändå är felskrivningen som blir när man importerar EP'n i iTunes. Istället för "Dark Lord" får låten namnet... "Dark Load". Humor, Rebellangel style!

-------------------------------------------------------------------------------

Årets Ostigaste Titel: Megadeth "Th1rt3en"Usch. Megadeths försök att sticka ut kanske lyckas, men det är inte för att det blir bra. Att byta bokstäver mot siffror är illa, men det absolut värsta med denna titel var nog att man lät det påverka skivan för mycket. trettonde skivan, döpt till tretton... klart det ska vara tretton låtar. Gissa om det innebär utfyllnadslåtar???

----------------------------------------------------------------------------

Årets Svenska Etablerade Akters Trend: Förnyelse

In Flames, The Haunted och Opeth. Alla tre strävade efter nytändning för egen del, och samtliga grupper valde 2011 att gå sina egna vägar. In Flames levererade sitt starkaste album på ganska länge, och var kanske den av grupperna som förändrade sig minst, men både The Haunted och Opeth har fått utstå en hel del kritik och verkligen gjort stora förändringar. "Unseen" och "Heritage" delar fansen i två läger, men värt att notera är ändå att de bandet som hållit igång så pass länge, är ungefär lika gamla rent medlemsåldersmässigt alla kände behovet av denna förändring. Vad blir nästa steg? Jag tror att Opeth kommer med en hårdare skiva igen, även om vi kanske inte får se growl, att The Haunted fortsätter på sin inslagna väg än mer och att In Flames.... är... In Flames!-------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Öl: Brooklyn Lager

Rätt lätt, faktiskt. Den här ölen med sin klassiskt skitiga smak har blivit en superfavorit och fungerar oavsett om det är gassande sol eller mörka höstkvällar. Närmast i tur var nog snarast Mariestads 3,5%, som under tiden innan vi tillökning i familjen (ja, och närmast efter den också, förstås...) kom väl till pass, och är riktigt bra för att vara lösplugg.
--------------------------------------------------------------------------------
Årets Förälskelse: King Diamond

I vanliga fall har det funnits minst en eller tre skivor som verkligen blivit besattheter för undertecknads del. Skivor som jag bara måste höra en gång till... och en gång till... och... Detta år är det ingen enskild skiva som står ut som min förälskelse, utan snarare upptäckten av en grupp. Eller, en artist. Kim Bendix Pedersen. King Diamond. Otroliga berättelser, historier som får eget liv i händerna på denna skräckmästare har varit mina följeslagare under nattliga lyssningar, bilturer och i kontorslandskap. Och det finns så mycket att upptäcka för en nyfrälst som jag, så det är väl inte omöjligt att det blir samma förälskelse under 2012...

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Gammal Är Äldst: Saxon "Call To Arms"

Okej ungdomar, så här gör man. Typ. Det verkar nästan som om Biff och gubbarna i Saxon bestämt sig för att visa var skåpet ska stå en gång för alla, och med "Call To Arms" sparkar man verkligen stjärt. Big time. Ruggigt bra, och en av de allra bästa heavy metalplattorna under året. Gammal ÄR äldst!

---------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Händelse: Utökning i familjen

Såklart. En son kom till världen i maj, och nu har M en lillebror. Vi blev kompletta som familj, det märks liksom. Det var meningen att vi skulle vara fyra. Och att det var en kille innebär ju dessutom att vi nu har numerärt överläge en masse mot mamman i familjen...! Välkommen, E!

-----------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Rock: Graveyard "Hisingen Blues"

Sinnessjukt bra rock'n'roll-år detta år. Graveyard stoltserar överst i den kategorin, men det saknas sannerligen inte kandidater. Red Hot Chili Peppers, Rival Sons och Foo Fighters är tre til urstarka släpp, och det är inte utan att man kan börja undra. Hur kan det komma sig att det ibland kommer år som är så fantastiska för döds, ibland är det black metal och nästa gång rock som dominerar?

Är det ens personliga plats man befinner sig på, eller går det liksom i i vågor? Oavsett svaret - Graveyard har med "Hisingen Blues" åtsadkommit en skiva i hästväg, och det ska bli mycket spännande att se var bandet tar vägen ifrån den plats de befinner sig på nu!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Roligaste Jubileum: Werock, 5 år

Ja, detta år är det inget band som ska firas (det skulle väl vara Paradise Lost då, med tanke på hur kär jag är i "Draconian Times MMXI", trots att även Katatonia härjar runt med sin jubileumsshow). Nej, det är istället Werock som firade 5 år under november, och som fick skribenterna där att gå bananer av produktion.

Tävlingar, artiklar, listor, recensioner - fullständigt fyrverkeri på siten, och det var en av de roligare (och, låt oss vara ärliga, stundtals jobbigaste) månaderna under året. 10 år nästa? Mycket möjligt!-----------------------------------------------------------------------------------------------

Okej. Nöjd så? Imorgon kör vi igen. Då kommer Årets, del 2. Stay tuned!