Hårdrockskväll 2014 - En månad kvar. De sent inkomna!

...det är ju hur magiskt som helst hur fort allt går.
Idag är det den 5/12, och således enbart en enda månad kvar till Hårdrockskväll 2014.
Jag tänkte fira det med att köra en snabbgenomgång av de 8 låtar som kommit in från kanten såhär på slutet. Många av dem riktigt riktigt bra dessutom!

Du vet säkert konceptet. 8 låtar, detta år helt valfria, som läggs på en CD. Sen samlas gänget och dricker sig berusade medan man spelar en låt från varje skiva i taget.
I vanliga fall är det kategoristyrt (typ, bästa trumspel), men detta år är ett helt friår.
Jag har valt att satsa på helt hemliga projekt, så under det gångna året har jag samlat på mig en hel del pärlor som jag väljer och vrakar ifrån.
Det betyder att ingen av nedanstående spår kommer att vara representerade från min sida, men det är lik förbaskat en platta jag med lätthet och stolthet skulle kunna presentera.
Okej.
Nu kör vi!
 --------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 1: Avatarium "Moonhorse"

Finns ingen anledningen att börja fundera eller vela.
Detta är en bra start, lite smygande men ändå blytungt.
Avatariums självbetitlade platta är riktigt bra, tycker jag, och just den här låten är en sån där som bara växer. Vete fan om det skulle vara så smart att ha ha med en sån på en kväll där åhörarna får höra den för första gången, men... äh, fuck it. Det är nämligen sjuk bra.
Och, det tål att upprepas: Leif Edling är ett musikaliskt geni när det kommer till doom metal!
 -----------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 2: Horisont "Writings On The Wall

Okej, jag kanske inte var helt överväldigad av helheten på Horisonts tredje platta "Time Warriors", men det går inte att förneka hur hårt öppningsspåret "Writings On The Wall" svänger. Det är en kanonlåt, och visst kan det vara mysigt att släppa trycket över strupen en aning efter Avatariums kvävande tyngd?
 --------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 3: Death Angel "Execution - Don't Save Me"

Det är som skrivits i recension för "The Dream Calls For Blood" - det kittlar extra när en gammal favorit som Death Angel släpper nytt.
Den här gången har man, precis som vanligt, fyllt en skiva till bredden med tuffa riff och attityd. Finge jag önska något så vore det att man hade mer av sitt gamla jag kvar, där melodin var lika viktig. Det finns där ibland, och ett spår som "Execution - Don't Save Me" är precis så där mystufft som jag gillar med bandet.
Och det är ju inte fel med lite thrash på Hårdrockskvällen!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 4: In Solitude "Pallid Hands"

Dags att bli lite allvarliga.
Med Uppsalas In Solitude, från "Sister" som recenserades på denna site så sent som igår.
En skiva som ploppar upp högt på årsbästalistor till höger och vänster.
Skulle jag ta med ett spår från den så är det antingen detta, "Pallid Hands", eller "Death Knows Where". De är lika bra, och det är väl dagsformen som avgör. Typ.
"Pallid Hands" känns helt enkelt som om den passar bra i spelordningen om den ligger här, mitt mellan Death Angel och Sahg.
Och ja.
Det är en fantastisk låt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 5: Sahg "Firechild"

Med fjärde given "Delusions Of Grandeur" så tar norrmännen i Sahg ett steg i sidled. 
Man blir... meckigare.
Och det är bra, för skivan i sig får mer djup och fler dimensioner.
Eftersom bandet sen tidigare har en fantastiskt rockig och solid grund att stå på så innebär det att när man väl finner formen - det sker inte alltid på plattan - så blir det riktigt bra.
"Firechild" är ett bra exempel!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 6:  Tribulation "Spell"

Nä.
Vänta nu, säger nog du.
Det där är ingen ny skiva - och dessutom, kära Rebellängel, har du sågat Tribulation "The Formulas Of Death" i din recension. Vadan detta?
Jo.
Sant.
Och jag håller nog inte skivan så högt nu heller, men det hände en lustig sak.
Jag spelade Metal Bastards Topp 30 i veckan, och gissa vad?
Just det.
Låten "Spell" som kommer från just Tribulation stod ut. Rejält.
Och då är inte jag sämre än att jag kan plocka in den såhär, lite som en överraskning!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 7: Necrophobic "The Necromancer"

Recension av Necrophobics sprillans nya "Womb Of Lilithu" kommer till veckan, men jag har kört den rätt många varv redan. Det låter bra, det svänger, det är svä'rtad döds och det är absolut inget annat band än just Necrophobic.

De kan, som nästan inget annat band, få till det där med körer i en episk känsla som samtidigt gungar som fan, och i den här låten har man verkligen lyckats med just det.

"The Necromancer" kanske inte är bästa låten egentligen, jag har ännu inte bestämt mig om det, men det är en sån där låt som sitter direkt när man hör den.

Det går inte att värja sig om man gillar hårdrock med lite hårdare kant.

Och som sådan helt självskriven i ett sånt här sammanhang!

-----------------------------------------------------------------------------------------------

SPÅR 8 - Red Fang "Dawn Rising"

Tredje given "Whales And Leeches" är väl tänkt att bli Red Fangs genombrott på bred front.

Jag vete fan om det kommer bli så, skivan är som helthelt faktiskt inte lika bra som förra given "Murder The Mountains" tycker jag, men det finns ett ess i rockärmen.

Det är en av årets bästa låtar.

"Dawn Rising".

Herrejävlar vilken rykare, och ett bättre sätt att avsluta en sån här skiva och en sån här samling spår vet jag nästan inte.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Så.

Hur låter detta då?

Tro't eller ej, undertecknad har faktiskt pillat ihop en spellista på Spotify med just dessa spår, i just denna ordning.

Den finns här.

Eller här nedan.

Mycket nöje!

Recension: Horisont "Time Warriors"

...det var inledande "Writing On The Wall" från sprillans nya "Time Warriors" som fick mig att kolla noga på min skivhylla och konstatera att det - av någon outgrundlig anledning - inte fanns någon platta alls med Horisont under bokstaven H. Konstigt nog, eftersom framförallt andra given "Second Assault" är riktigt bra och en skiva jag tycker att jag kört rätt mycket (det är uppenbarligen en av få som jag verkar ha bränt via Spotify utan att ha köpt skivan).
Hur som helst, nu är det åtgärdat eftersom jag köpte båda samtidigt i hopp om att denna den tredje given skulle vara lika bra.
Det är den inte.
Alls.
Förstå mig rätt, visst är Horisonts adelsmärke med starka melodier och refränger samt Axel Söderbergs karakteristiska och själfulla sång fortfarande intakta, men låtmaterialet är betydligt svagare överlag, och därtill ganska ojämnt.
Efter inledande duon och höjdpuknterna "Writings On The Wall" samt "Diamonds In Orbit" så eroderar kvalitén över tid, och det är med ett tiotal varv på skivan tyvärr så att jag vill konstatera att det - förstås - är bra, men faktiskt inte så bra som jag hade förväntat och hoppats.
Spår som "Ain't No Turning Back", "Backstreet", "She Cried Wolf" och "Dödsdans" är bra, men med över tio varv med plattan så är de fortfarande anonyma och inte riktigt bra. Närmast kommer "Eyes Of THe Father" och avslutande "All Must Come To An End, Part I & II" som avslutar skivan (förutom inledningen då), men totalt sett så kan jag lite förvånat konstatera att jag faktiskt mest registrerar "Time Warriors" som bakgrundsbrus istället för hårig hårdrock som träffar i hjärtat och får knytnäven att veva i luften.
Märkligt.

I den positiva förpackningsvågskålen ligger förstås ljudbilden, fluffig och precis lagom rå, samt det enkla med effektiva faktumet att man dels namngivit detta album efter en låt på föregångaren, samt att bandfotot med medlemmarna lite i skuggan på baksidan av "Second Assault" motsvaras av omslagsbilden på "Time Warriors", där man låtit grabbarna träda fram i ljuset. Snygg kontinuitet! Den negativa vågskålen avseende förpackning kan man tycka att det är snålt och lite trist att man inte får texterna med i skivan, och egentligen inte ett skit mer än lite bilder i en lövtunn booklet.

Bästa spår är självskrivet till inledande "Writing On The Wall", som jag också har fått för mig är första singeln från skivan, och när det kommer till betyg så hamnar vi, trots mina kanske stundtals negativa teser ovan, på en given 3:a.
Horisont kan ju sin sak, och låtarna och skivan är bra i sig - det är antagligen mina väldigt högt uppskruvade förväntningar som spökar, vilket varken vore första eller sista gången...


Du har bandets katalog på Spotify här, så kan du själv kolla in hur du tycker att plattan står sig, såväl på egna ben som mot bakgrundsfond av bandets övriga plattor.


Horisont "Time Warriors" - 3

Recension: Vidunder "S/t"

Svenska Vidunder ställer sig i ledet av retrorockare som levererar snyggt förpackad och inspirerad rock'n'roll. i en genre där de största namnen heter saker som Graveyard och Witchcraft kan man inte annat än förundras över den mängd band som finns i skiktet under, och som uppvisar stundtals häpnadsväckande kvalitét. Vidunder är definitivt av samma kaliber som Blowback, Captain Crimson, Horisont, Spiders och varför inte ett band som Ginger Trees. Med ett band som just Spiders delar man inte bara skivbolag (Crusher Records), utan lånar även in en viss John Hoyles för att gästspela gitarr.
Ändå är det som verkligen står ut och som gör att Vidunder blir ett namn att hålla koll på den sprakande inledningen av denna självbetitlade debut.
Herrejösses, där sparar man inte på krutet!
Duon "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är sån där rock som träffar på prick rätt, så att håret närapå står rakt ut på armarna. Det är svängigt, det är bra och det är med rätt nerv. Tredjespåret "Trees" lugnar ned en aning, välbehövligt, och bjuder stundtals på lite Deep Purple-minnande känsla när man låter klaviaturen jazza loss lite i mitten. 
Initialt är det en förhärskande tanke i samband med min första kontakt med skivan, den om det ens är möjligt för bandet att hålla den höga nivån skivan igenom. 
Svaret ska tyvärr visa sig vara nej, även om det är lite väntat.
Fjärde spåret "Threshold" drar ner nivån en aning, och plattans mittpunkt innehåller två spår som i mitt tycke faller ur ramen. Det är de två stycken som har text på svenska, "Försummad Och Bortglömd" samt "Asmodeus", och kanske är det för att resten av plattan håller sig till det engelska språket (eller så beror det bara på att undertecknat har en hangup avseende detta) men precis i de spåren så passerar bandet snarare som svenska vismusikanter än som rock'n'roll-hjältar.
Det låter helt enkelt mer alkoholiserad trubadur än jeansjackebeklädd mustaschprydd 70-talsrocker.
Det tar sig igen på slutet ändå. "Beware The Moon", "Fire", Threat From The Underground" och "Your Ghost" fullbordar skivan, och även det kan kännas lite som om främst det sistnämnda spåret är lite utfyllnad så står en sak mycket klar: 
Vidunder kan konsten att skriva låtar.
På ett mycket bra sätt.
Att sångaren Martin Prim dessutom har en sån där röst som man tycker sig känna igen från andra band och sammanhang utan att Malmöpågarna någonsin har ett sound som känns kopierat eller lånat (se där en bedrift i en så pass upplogad fåra som retrorocken är) är bara av godo. Jag gillar det.
Allra bäst, som sagt, i inledningen.
De två första spåren är såna där som inte bara kommer hamna på diverse spellistor, utan sannolikt också som tips i samband med att folk frågar om "man inte har någon bra musik att tipsa om".

Så.
Med alla dessa ord sagda, hur står sig då den här plattan?
Bra, vill jag säga. Ljudbilden är läckert avskalad och ruffig utan att tappa känsla. Bandet levererar med känsla. Låtarna är, på det hela taget, bra, och även om jag gnäller lite om mittpartiet med de svenska texterna så är det inte speciellt mycket atttveka om när dte gäller betyget. Fyran känns naturlig, och gillar du den här typen av musik är det ett givet köp.

Bästa Spår behöver vi inte orda om så mycket mer än att än en gång konstatera att "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är en inledning som inte går av för hackor. 
På Spotify finns än så länge bara två spår, varav ett inte återfinns på skivan (och det andra är just "Asmodeus" som jag har lite svårt för, men här har du t ex den officiella videon för just "Into Her Grave" på YouTube.

Vidunder "S/t" - 4