Recension: Vidunder "S/t"

Svenska Vidunder ställer sig i ledet av retrorockare som levererar snyggt förpackad och inspirerad rock'n'roll. i en genre där de största namnen heter saker som Graveyard och Witchcraft kan man inte annat än förundras över den mängd band som finns i skiktet under, och som uppvisar stundtals häpnadsväckande kvalitét. Vidunder är definitivt av samma kaliber som Blowback, Captain Crimson, Horisont, Spiders och varför inte ett band som Ginger Trees. Med ett band som just Spiders delar man inte bara skivbolag (Crusher Records), utan lånar även in en viss John Hoyles för att gästspela gitarr.
Ändå är det som verkligen står ut och som gör att Vidunder blir ett namn att hålla koll på den sprakande inledningen av denna självbetitlade debut.
Herrejösses, där sparar man inte på krutet!
Duon "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är sån där rock som träffar på prick rätt, så att håret närapå står rakt ut på armarna. Det är svängigt, det är bra och det är med rätt nerv. Tredjespåret "Trees" lugnar ned en aning, välbehövligt, och bjuder stundtals på lite Deep Purple-minnande känsla när man låter klaviaturen jazza loss lite i mitten. 
Initialt är det en förhärskande tanke i samband med min första kontakt med skivan, den om det ens är möjligt för bandet att hålla den höga nivån skivan igenom. 
Svaret ska tyvärr visa sig vara nej, även om det är lite väntat.
Fjärde spåret "Threshold" drar ner nivån en aning, och plattans mittpunkt innehåller två spår som i mitt tycke faller ur ramen. Det är de två stycken som har text på svenska, "Försummad Och Bortglömd" samt "Asmodeus", och kanske är det för att resten av plattan håller sig till det engelska språket (eller så beror det bara på att undertecknat har en hangup avseende detta) men precis i de spåren så passerar bandet snarare som svenska vismusikanter än som rock'n'roll-hjältar.
Det låter helt enkelt mer alkoholiserad trubadur än jeansjackebeklädd mustaschprydd 70-talsrocker.
Det tar sig igen på slutet ändå. "Beware The Moon", "Fire", Threat From The Underground" och "Your Ghost" fullbordar skivan, och även det kan kännas lite som om främst det sistnämnda spåret är lite utfyllnad så står en sak mycket klar: 
Vidunder kan konsten att skriva låtar.
På ett mycket bra sätt.
Att sångaren Martin Prim dessutom har en sån där röst som man tycker sig känna igen från andra band och sammanhang utan att Malmöpågarna någonsin har ett sound som känns kopierat eller lånat (se där en bedrift i en så pass upplogad fåra som retrorocken är) är bara av godo. Jag gillar det.
Allra bäst, som sagt, i inledningen.
De två första spåren är såna där som inte bara kommer hamna på diverse spellistor, utan sannolikt också som tips i samband med att folk frågar om "man inte har någon bra musik att tipsa om".

Så.
Med alla dessa ord sagda, hur står sig då den här plattan?
Bra, vill jag säga. Ljudbilden är läckert avskalad och ruffig utan att tappa känsla. Bandet levererar med känsla. Låtarna är, på det hela taget, bra, och även om jag gnäller lite om mittpartiet med de svenska texterna så är det inte speciellt mycket atttveka om när dte gäller betyget. Fyran känns naturlig, och gillar du den här typen av musik är det ett givet köp.

Bästa Spår behöver vi inte orda om så mycket mer än att än en gång konstatera att "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är en inledning som inte går av för hackor. 
På Spotify finns än så länge bara två spår, varav ett inte återfinns på skivan (och det andra är just "Asmodeus" som jag har lite svårt för, men här har du t ex den officiella videon för just "Into Her Grave" på YouTube.

Vidunder "S/t" - 4