Bilder från helgens skidresa

...helgen bjöd som bekant på en minisemester. Skidresa. Tanken var förstås att lära äldsta kille åka skidor, men av det blev intet. Han ville inte. Pjäxorna var osköna, det var kallt.
Spontan tanke hos pappan - "sluta sjåpa dig, kom igen nu".... men det gick över fort. Tur det. Man kan ju inte tvinga en treåring att åka skidor om han inte vill.
Så det blev pulka. Och annat bus. Det innebar faktiskt också att undertecknad fick lite vanlig skidåkning på egen hand, något jag i stort sett hade räknat bort annars. Riktigt härligt väder, fredagen bjöd på någon minusgrad och sol (perfekt ur ett slapparperspektiv), och lördagen på mulet och snöfall (perfekt ur ett skidåkningsperspektiv).
Jag fick rent av lite blodad tand, och tror att jag ska köpa nya lagg i slutet av säsongen för att sen jaga lite fler skiddagar nästa säsong...!

Hur som helst, här kommer lite bilder från helgens spektakel. Först ut är minsta killen och eder Rebellängel med sneda tänder och stor snok. Lillkillen är glad, som vanligt.

...sen kommer lite kortspel.

Blivande korthajar det här, kan hända - även om den ena har lite mer känsla för att... ja...hålla sakerna på bordet, liksom. Den andra rensar mest ner grejorna.

..chip från boxen med Deadwood. En serie jag har kvar att kolla på, kikade lite på de första fem-sex avsnitten i samband med att minsta killen var född, men sen klingade det av och efter det har jag lagt ner. Vilket år som helst kommer jag att se dem dock. Tror jag....

Semla!

Såhär äter man den, förstås.

Gene Simmons -style.

Denna lilla ligist gav förresten igen på sin pappa för att jag försökte få honom att åka skidor när det var dags för nattning igår kväll.

Han strök mig över huuvudet, tittade allvarligt på mig och sa..."pappa, du har inte så mycket hår kvar".

Älskade... unge!

...tur det finns hjälmar. Och glasögon. Mina skidglasögon är lite gula i glaset, vilket ger en härlig vy när det är ljust. När mörkret närmar sig och det är lite mulet och snö... nja.

Då är det tur att man åkt samma backe 100 gånger, om man är i Kungsberget!

After-Ski. Musik från Misery Index (inte så poppis bland resten av de boende i stugan), inne-fotboll (väldigt poppis däremot). Och, på tal om musik, det verkar som om samtliga som gillar Rammstein var extremt nöjda med spelningen i fredags. Filmer, bilder och kommentarer på diverse forum och sociala medier ger vid handen att det är den bästa spelningen på länge.

Kul för dem som gillar bandet.

Kul även för mig, som slapp vara där.

Istället fick jag se detta:

...såhär ser det ut när en liten ligist har destruktion i blicken. Detta torn av klossar kommer inte att leva många millisekunder till...

För övrigt är det viktigt nu. Slutspurt av Elitserien, jämnt och spännande och mitt lag befinner sig i fritt fall. Viktigt ikväll att stoppa det, att bryta trenden. Fokus på det nu, så länge!

Veckans Citat: Ozzy Osbourne

Han är ju en legend, Ozzy Osbourne, något annat kan man inte säga.
Och, kanske kanske får vi se dem på scen tillsammans igen, Black Sabbath, bandet där han startade sin karriär. Det beror väl lite på hur det går med herr Iommi.
Den andre sångaren har ju tyvärr redan vikt hädan, vilket faktiskt gör den här Tvekampen nästan lite osmaklig i efterhand, men... ja... vem kunde veta hur det skulle gå?
Viktigt alltså att leva varje dag som om det var den sista.
Och, på sätt och vis kan man säga att det är vad dagens citat handlar om.

"Jag kan inte peka ut den mest korkade grej jag gjort.
Jag har klätt mig i kvinnokläder, klätt ut mig till nazist och gått på scen naken,
Jag har gått på scen så full att jag inte ens visste att jag gjorde ett gig.
Jag har gjort massor av korkade grejer.
Vissa var väldigt fel och vissa var väldigt rätt."

Ozzy Osbourne

Ja.. ibland blir det rätt när det blir fel. Det har vi ju erfarit själva.
Hoppas verkligen att de får ut på scenerna igen. Vem vill inte se vad galningen bakom ovanstående citat ska hitta på härnäst, och därigom få leva lite genom någon annan. En sån som vågar ta det där steget och bara köra (för att nu smyga in en liten filosofisk vinkling så här på slutet..).

Live!: Nevermore "Year Of The Voyager"

Warrel Dane.
Jeff Loomis.
Jim Sheppard.
Van Williams.
Så lyder laguppställningen på denna fläskiga uppvisning i gott hantverk.
Seattles progmetallare Nevermore har fångat "The Year Of The Voyager" på dubbel-CD (och, tror jag, trippel- LP för dig som vill snurra den svarta vinylen!), och det är en mastig spelning från oktober 2006, i Bochum, Tyskland som också finns att beskåda via DVD om så önskas.
Hela paketet är dessutom producerat av Andy Sneap, och med dessa förutsättningar märks det - allt andas klass på den här skivan.
Ljudbilden är perfekt.
Genomförandet fläckfritt.
Låtmaterialet?
Mycket bra.
Eftersom bandet ges tid att breda ut sig så får man allt från gamla örhängen som "The River Dragon Has Come" till senare spår som "This Godless Endeavor".
Det är förstås en måste-ha-skiva.
Här får man nämligen Nevermore när de är som bäst.
Lyssna exempelvis på versionerna av "I, Voyager", Dreaming Neon Black", "Enemies Of Reality", "Born" och "The Politics Of Ecstacy" så förstår du.
Med tanke på hur snyggt allt levereras så är det dessutom en alldeles utmärkt inkörsport för dig som tidigare inte gett bandet så mycket tid eller uppmärksamhet - på det hela taget kan det nästan liknas vid en "best of", och det är inte utan att man undrar lite över vad som sedan hände - bandet har väl numera splittrats efter senaste "The Obsidian Conspiracy", och istället pratas det om återupptagande av Sanctuary.
Uppenbart har något av magin och samspelet som är så uppenbart på "The Year Of The Voyager" försvunnit. Synd - men det ändrar inte på historien och det faktum att detta är en monumental liveupptagning som tillhör de där skivorna jag ofta återkommer till!

Recensioner av Orange Goblin, Switch Opens, God Seed, Souldrainer, Terrortory...!

Precis som vanligt så landar ett knippe recensioner på diskarna mitt i månaden. Det är Werockdags!
För egen del har jag gått fullständigt bananer och levererat fyra och en halv recension.
En halv?
Jo, jag gör en fuling med Terrortory. Återanvänder i stort sett samma som jag hade på denna blogg, och anledningen till det är att det planeras en intervju med bandet för Werocks del... av undertecknad. Då måste det ju finnas en recension av skivan också, så viss modifiering har skett innan. Vi kan räkna den som en halv recension, tycker jag...!
Ändå. 4 andra, det är ju rätt duktigt jobbat.

Orange Goblin är ju skäggig hårdrock från England, medan Souldrainer är melodisk dödsmetall från Östersund. Det låter inte ens nästan lika. Det ena föll mig på läpppen, det andra föll rätt platt!

Switch Opens var det första gången jag lyssnade på, "på riktigt".

Inte en alldeles lätt skiva att ta till sig, kan sägas, och jag är inte säker på att jag är framme vid vägs ände när det gäller den saken ännu heller - men det är spännande musik.

God Seed levererar live från Wacken (som jag yrade lite om tidigare i veckan). Kadaver på scen, hyllningar av Satan och mörkrets makter, ungefär som man kan förvänta sig.

Jag är ju dock svag för liveskivor....

...och så var det det där med Terrortory. Du hittar originalrecensionen här. Ska vi säga så att den som hittar ändringarna får ett fint (?) pris?

Givetvis hittar du mer läsning också, eftersom skribenterna är igång för fullt.

Hela recensionssiten och allt ovanstående finns här!

Veckans Tips: Jupiter Society "Terraform"

Denna vecka ska vi bli progressiva.

Veckans Tips är nämligen svenska projektet Jupiter Society, frontat av Carl Westholm - keyboardist som kanske är mer känd för sitt medverkande i Krux och på scen med Candlemass.

De banden har dock inte mycket gemensamt med den här mastiga skapelsen - musiken är väsensskiljd, trots att exempelvis Leif Edling gästspelar i ett av spåren ("Siren's Song/Black Hole"), samt att Mats Levén hanterar sången på tre spår ("New Universe", "Into The Dark" och Siren's Song/Black Hole").

Istället bjuds vi på långa svepande stycken som klingar väl i samma anda som den ganska fula omslagsbilden - det är en interplanetär resa genom en musikalisk rymd som serveras.

Förutom Mats Levén så står duon Öivin Tronstad och Nils Erikson för sången, och just sången är vad som verkligen lyfter denna skiva. Öivins prestation i andra spåret "Rescue And Resurrection" är helt fenomenal, och lyssnar man på låten runt 3:30 in så reser sig nackhåren av glädjerysningar.

Herrejävlar, vilken sång!

Bästa spåret är nog ändå "Cranial Implant", och fascinerande nog så jämförde jag känslan i den här skivan med Coheed & Cambria när jag recenserade den.

Det har nog fan försvunnit, men det är enbart av godo.

Den här plattan har nämligen växt till sig, och Westholms mannar har sett till att man kapat åt sig en alldeles egen identitet sedan dess.

Skivan finns fortfarande inte på Spotify, så det blir till att ta del av de stycken som ligger uppe på projektets hemsida istället. Eller köpa skivan.

Du hittar dessutom denna gång lite mer läsning på denna blogg. Recensionen finns det länk till här ovan, och dessutom har skivan varit föremål för "3 Röster om...", där panelen bestod av inga mindre än Per, The Woan och Stones - och de är inte alls överens...om mer än en sak - detta är en skiva med episkt anslag.

Och så är det.

Det är en skiva för dig som söker det storslagna äventyret. Resan.

Swoosh!

Jävlart, vad tiden går fort!
Bokade en helg i skidåkningens tecken med familjen. Vi bokade för...ja...evigheter sen, känns dte som. Det var avlägset att vi skulle åka. Men nu är det time. Idag.
Swoosh, flyger tiden förbi.
Har inte lagt ett enda strå i kors för att skapa lite ny desig. Har knappt lagt ett strå i kors för att ändra bloggen, trots mitt löfte till mig själv.
Istället har jag jobbat. Med mitt riktiga jobb.
Hur som helst, ovan har du bilder från årets Åreresa.
I år blir det liiiiite mer modest, kan man säga.
Vi ska hit:

Kungsberget, alltså. En kulle. Inte ett berg. Eller fjäll.
Men det gör inget egentligen, för anledningen till att vi åker är ju mest för att äldsta killen ska få chansen att lära sig åka skidor. Och snowracer i lite större backar.
Det blir väl till att kröka rygg en hel del för eder Rebellängel, antar jag...

Såklart, det är ju inte heller fel med lite ledighet mitt i allt.
Dricka en öl kanske. Lyssna på lite musik.
Jag tar med mig nya The Wretched End och Lamb Of God, (spela mera "Ghost Walking", vilken sjukt svängig dänga!) till exempel. Och lite annat mumsigt som kan få glida ner i takt med att undertecknad slappnar av. Vi ses!

The Wretched End - Inroads!

För bövelen . The Wretched End kommer med nytt! Det upptäckte jag igår, och givetvis högg jag för mig i promoportalen så att jag ska få sätta öron och penna i det. Det låter spontant riktigt bra, men inget annat var väl att vänta?
"Inroads" heter kommande plattan, och precis som föregångaren är den inspelad i Strand Studios i Oslo. Bandet är samma också, Jens Fjellström på truummor, Samoth på gitarr och Cosmo på bas och sång. Bra grejer, och klickar du på bilden nedan hamnar du på en intervju som är publicerad på Metal Paths. Du har väl dessutom inte missat förra given?
"Ominous", som denna lilla blogg haft som Veckans Tips?

Skivan har dessutom recenserats på Werock, och där ser man hur det kan ändra sig över tiden.

Tid ja. Paradise Lost bjöd ju på en ny låt igår. Inte fan hann jag med att lyssna på den.

Var det bra, ni som hann lyssna?

Wacken - livefabriken?

Wacken Open Air, världens kanske största hårdrocksfestival.
Massor av åskådare, tunga namn.
Och, påfallande ofta även skådeplatsen för liveskivor.
Lyssnar just nu en hel del på God Seed "Live At Wacken" för att kunna recensera den, och på löprundan igår var det Bloodbath "The Wacken Carnage" som rullade i spelaren.
Då slog det mig - det är VÄLDIGT vanligt att banden spelar in material i samband med spelningar på just Wacken. Det har faktiskt kommit att bli lite av en fabrik, och man kan ju undra om det är ett villkor för att en del band ska spela där.
Alltså, från festivalens sida?
Eller om det är tvärtom, att allt är så jäkla bra och proffsigt att många band vill göra en tagning i samband med spelningen?
Själv har jag aldrig varit dit, tyvärr, men visst ser det ganska läckert ut?

Dessutom kan man ju inte låta bli att fundera... om det nu är så att Wacken är lite av en fabrik för liveskivor och DVD:er - vad får vi från i år?

Årets uppställning har du här, och om jag får önska så tar jag ju gärna emot nytt livematerial från Machine Head (inget fel på förra "Hellalive", men det finns nya låtar i setlistan som jag vill höra) och Testament (samma där, de har ju en del liveplattor i bagaget - bland annat utmärkta "Live In London", men nytt material vore fint att fästa live). Man kan ju också lägga till In Flames, förresten, det borde vara dags för dem att följa upp "Used And Abused - In Live We Trust".

Dessutom är det väl dags för Electric Wizard, Dimmu Borgir och Napalm Death att komma med livematerial snart, tycker jag?

Och - vilken svensk festival blir först om att muta in livespelningar på DVD & CD (för, inte räknar vi väl denna fadäs av Candlemass som en föregångare, eller hur Sweden Rock Festival?)

God Seed då. King Of Hell och Gahl med bifigurer (ta det med ro, jag skriver bifigurer med flit... en "riktig" recension kommer snart och då står det klart att övriga livemedlemmar drar sitt strå till stacken). Rätt bra platta faktiskt, men annat är väl inte att vänta. Merparten av materialet kommer från sista Gorgorothplattan med dessa herrar på, "Ad Majorem Sathanas Gloriam".

Spikarmband och folk på kors, tydligen.

Inte helt oväntat.

Du hittar förresten Tvekampen om Gorgoroth här, där du har vidare länkar till recenesioner och Veckans Tips och lite annat.

Här ska vi avsluta på ett lite tråkigare sätt.

Med en slok-Mustasch.

Mustasch är nämligen ute med ännu en platta.

"Sounds Like Hell, Looks Like Heaven".

Omslag som av en tioåring.

Jag orkar inte. "Double Nature" är en fantastisk låt som bandet aldrig kommer att överträffa om man så spelar till jordens undergång, men förra plattan var.. urvattnad.

Nu orkar jag inte ens.

Inte ens när den bara kostar 100 spänn (bra pris dock, det ska man ge dem).

Märkligt, hur det kan bli.

Från att ha gillat ett band till att fullständigt bara inte ens orka lyssna en enda gång på någon av nya låtarna - på några år bara.

Jag tror det är Ralph, faktiskt. Orkar inte riktigt med honom längre, i intervjuer och radio och mellansnack och sångsätt. Har aldrig träffat karl'n i riktiga livet, men ändå.

Dags att raka av Mustaschen snart?

Veckans Citat: Brent Hinds, Mastodon

Brent Hinds, gitarrgalning och skäggig kuf modell större.

Mastodons riffmästare.

Längst till vänster på denna bild, med sin karakteristiska stil i gitarrspelet.

Det är mannen bakom Veckans Citat denna gång, och det är inte den briljanta textstrofen "I killed a man, 'cause he killed my goat, I put my hands around his throat" - även om just den raden ger mig rysningar av välbehag och trevliga minnen av "Curl Of The Burl"-versionen som bandet levererade på Annexet senast.

Nej, det är istället ett helt annat typ av citat.

"Jag kommer aldrig ihåg någon eller något.

Jag röker en hel del gräs, så det kanske är därför"

Brent Hinds, Mastodon

...inte läge att bli sur om han inte känner igen nästa gång de spelar här, även om man står långt fram i publiken...hehehe...

Remasters: Death "Human"

Florida har ett eget sound när det gäller dödsmetall, sägs det. Band som Cannibal Corpse och Morbid Angel sätts ihop med Death för att representera det, men jag tycker det är rätt missvisande. I alla fall i samband med Deaths fjärde legendariska album "Human", som inte är en rak dödsmetallsmocka utan betydligt mer förfinad än så.
Kanske är det sånginsatsen som gör det, det är mer "nasalt" growl som minner om thrashens sätt att sjunga än grovt otydligt growl. Man kan faktiskt tydligt precis vad den nu framlidne Chuck Schuldiner sjunger.
Kanske är det känslan av at bandet smugit in närapå progressiva låtbyggen ibland, och att skivan är en klassiker i sin genre är inte mycket att orda om.
Denna återutgåva är dock något du behöver oavsett om du har skivan sedan tidigare eller ej.
Lyxigt förpackad i relieftryckt pappersomslag, med extra bilder och läckra bilder på papperslapparna där bandet skrivit texterna till låtarna i original, fullt med snygga bilder. En lång historia om bandet signerad Paul Masvidal och något så intressant som en hyggligt långt berättelse om känslan och arbetet med att remixa skivan av Jim Morris som utfört just det arbetet.
Extramaterial modell fläskigt även när det gäller låtmaterial. Extraspåret "God Of Thunder" (förstås, en cover av Kiss) ligger på CD1, och sen får man en hel CD2 med Instrumentala studiospår på plattan, samt demoversioner från -91 med7 av spåren.
Mycket intressant.
Ljudbilden är också väldigt bra.
Det är maffigt och fördelat så att man hör alla instrument på samma gång, och att lyssna koncentrerat på den här plattan - förslagsvis i ett par bra hörlurar - är en ren fröjd.

Sist men inte minst ska förstås låtmaterialet nämnas.
"Flattening Of Emotions".
"Suicide Machine"
"Lack Of Comprehension"
"See Through Dreams"
"Together As One"

Det är inte konstigt att Death "Human" blev en klassiker, och detta är verkligen en remastrad skiva du behöver i din hylla. Som extratips kan nämnas att man i samma veva (2011) släppte även "Individual Thought Patterns" i samma stil, men det tar vi en annan gång...

...om lördagsnöje

Egentligen hade jag tänkt skriva ett ganska långt inlägg. Ett som avhandlar massor av saker, så som att Dethrone (grattis till spelningen på Metal Town!) och To Dust som medverkat som demorecensioner på denna blogg nu är med i Close-Up Magazine, att Headsic spontant skickat sin andra demo för bedömning och lite annat smått och gott.
Det blir dock inget av det. Tiden tillåter inte det - idag är det fullt schema. Mycket som ska göras. Bland annat ska det bli grabbkväll hemma. Alltså, jag och småboysen. Mamman har frigång. Det betyder förstås att lekvolymen höjs till max, och idag står Yngwiemarathon på schemat.
Senast jag varit ute och sprungit (444 km kvar till mål...) så snodde äldsta killen M min iPod efteråt och ville provlyssna. Det blev Yngwie Malmsteen, förstås, till hans enorma glädje.
Så, idag blir det mer av den varan.
Från början.
Vi jobbar oss nog igenom "Rising Force", "Marching Out", "Trilogy", "Odyssey" (förstås, du har väl inte missat Tvekampen när den var med?), "Trial By Fire", "Eclipse" och "Fire and Ice". Kanske även något senare, men där har jag inte lika mycket att trumfa med...och det räcker ju rätt långt med det äldre materialet ändå.
På tal om äldre material... är det någon av er läsare som besitter Alcatrazz-plattorna med Yngwie på gura, och som kan tänka er att dela med er? Mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com i så fall!

Näst sist.. du har väl inte missat recensionen samt chansen att vinna den här fantastiska boken?

Det är Werock som gäller, där BiblioteKarin dissekerar den blivande klassikern, och där du också kan vinna ett exemplar. Det ska du försöka med, förstås. Tvälingen ligger på förstasidan på siten.

Allra sist - gillar du bilden på gitarrhjälten ovan? Sådär skönt 80-tals-antisexig? Jag har stulit den. Det finns fler av Lucy Who, klicka på bilden av Yngwie ovan eller denna länk!

Veckans Tips: Voodoo Circle "Broken Heart Syndrome"

Denna vecka är tipset fokuserat till dig som gillar klassisk hårdrock.
Som undrar hur det skulle låta om man plockade ut delar av Whitesnake, Yngwie Malmsteen och Rainbow (det Rainbow som materialiserade sig efter Ronnie James Dio, alltså) och fusionerade det i en ny skiva.
Jajamen, vi pratar om Voodoo Circle och "Broken Heart Syndrome"!
Skivan i sig fick sig en genomgång på Werock när den kom i mitten av 2011, och efter det så har den faktiskt nästan växt till, trots betygsåttan i recensionen. Detta är spelglädje kombinerat med en vi-skiter-i-om-folk-tycker-vi-låter-som-om-vi-kopierar som ger en rätt härlig effekt: det blir jäkligt bra!
Det är, kort sagt, en Whitesnakeskiva som är bättre än Whitesnake, kan man säga. I alla fall 2011.
Och det är ju grejen med musik, det är inte alltid nödvändigt att bryta helt ny mark.
Att istället bejaka rötterna man gillar, och kombinera det med urstarkt låtskrivande och bra framförande räcker ruggigt långt - och det är precis vad Voodoo Circle har gjort.
Alex Beyrodt hanterar gitarren på ett tillfredsställande sätt, Markus Kullman, Mat Sinner och Jimmy Kresic ger sångaren David Readman en plattform att leverera på. Och det gör han. Riktigt bra!
Låtmaterialet varierar från bluesdoftande "No Solution Blues" och "Devil's Daughter" till episka titelspåret och Yngwie-nickarna i spår som "This Could Be Paradise" och "The Heavens Are Burning". Överlag är det hög nivå som levereras, förstås, och detta är en skiva jag är verkligt glad att jag fått förmånen att upptäcka!

Spana in spektaklet på Spotify, tycker jag, i alla fall om du gillar referenserna som nämnts. Ja, och inte förväntar dig något revulotionerande då, utan bara jävligt bra hårdrock som sparkar stjärt!

Recension: Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre"

Norska trion Nekromantheon spelar musik som kommer rakt från hjärtat. Det är inspirerat av tidiga Sepultura och Slayer, och samtliga 8 spår på andra given "Rise, Vulcan Spectre" är av modellen "inga-krusiduller-nu-kör-vi".
Och det är förstås bra när det är sådan typ av gammal thrash med undertoner av döds och black metal vi pratar om.
Framgången ligger i att kunna kombinera just musik från hjärtat utan alltför mycket analys och tanke med starka låtbyggen.
Det lyckas man riktigt bra med på denna skiva, och den senaste tiden har plattan snurrat väldigt intensivt hos undertecknad, något som också inneburit att låtarna borrat sig fast obönhörligt hårt med tiden.
Det är helt enkelt bara att kapitulera för prestationen!
Bandet själva säger sig hämta inspiration från i stort sett all musik och alla genrer, men lyssnar på ljudbilden som presenteras så är det svårt att tro. Det är nämligen med precis lagom mycket skit under naglarna, rätt dosering reverb på sången och en perfekt avvägd balansgång i ljudbilden som presenteras. Nej, det är inte "bra" ljud på denna skiva - men det är "rätt" ljud. Det ska låta så här, helt enkelt.
Trion består av Arild M Torp på gitarr och sång, Sindre Solem på bvas och Christian Holm på trummor, och redan från nedsläpp ger man järnet. Inledande "Cast Down To The Void" är motsatsen till proggressiv musik och påminner mer om hur man kör dragracing. Full fart, rakt fram.
Charmen är att låten i sig är rätt bra, och att det kliar på nostalginerven på ett sådant sätt att det är svårt att värja sig. Lagom till efterföljande "Blood Wisdom" är man inne i ett humör som gör det omöjligt att inte uppskatta gitarrarbetet och det flinka vävandet av små riff/slingor som kryddar versen (lyssna på gitarrspelet som dyker upp efter ca 40 sekunder, innan bandet kastar sig in i det som ska bli versen, så förstår du nog vad jag menar). Den slingan har det spelats luftgitarr till numera, vill jag lova..!
Överlag är materialet ganska jämnt, och det är inte helt enkelt att välja ut de riktiga topparna på skivan. Nämnda "Blood Wisdom" gillar jag för gitarrdetaljen, medan svänget i "Embrace The Oracle", refrängen i titelspåret och lekfullheten i "Raised By Dogs" också står högt upp. Mittsektionen med "Coven Of The Minotaur" och "The Usurper Command" sätter ett brett flin på läpparna varenda gång även de, och kanske är det skivans riktiga styrka - att den är så jämn?
Den har ganska kort speltid, men det gör också att det inte finns några döda stunder.
Och sånt gillar man ju!

Werock recenserade skivan förra månaden om du vill ha en alternativ version, och du kan förstås provlyssna på plattan på Spotify. Det tycker jag att du ska göra...

Bästa Spår: Ja.. vilket ska man välja då, till slut? Det blir nog "Rise, Vulcan Spectre". Ett bra val avseende titellåt som verkligen visar hur bandet låter. Och ett grymt driv och sväng i kombination med bra refräng!

Betyget hamnar på 4, och det är med lite övervikt. Skivåret 2012 startar bra, kan man konstatera, och är det något som saknas till den där maxpoängaren så är det kanske en riktig superhit. En låt som verkligen höjer sig över den annars högkvalitativa mängden.
Eller så är det bara tid som behövs. Kanske ändrar jag mig och reviderar betyget så småningom.

Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre" - 4

Metalbloggen 2012

Nu står det klart vad som kommer att hända med Metalbloggen det kommande året. Eller i alla fall den närmsta tiden.
Tankarna gick ju om att lägga ner sidan, eller att på något sätt hitta annan inspiration för att fortsätta, och nu känns det som om processen börjar landa.
Alltså är det dags att staka ut riktningen, och det första som ska sägas är att det INTE blir tal om omedelbar nedläggning. Faktum är att bara genom att lufta tankarna så har en del av glädjen återkommit - och dessutom inser jag att jag inte vill bryta en del av de sviter som rullar.
I alla fall inte sådär tvärt.
Det betyder att du i alla fall under vårterminen kommer att få serien om Remasters och Live! på söndagarna, att varje fredag startar med ett Veckans Tips och att du på måndagarna får Veckans Citat. Som vanligt. (Faktum är att de serierna är "färdigskrivna" en ganska bra bit framåt i tiden.) Vad som händer med dessa ständiga inslag i långa loppet, efter sommaren.. det står däremot skrivet i stjärnorna.

Men - förändringar måste ändå till.

Den första är att du inte kan vara säker på att varje dag innehåller ett nytt inlägg. Jag har tidigare valt att skriva varje dag, mest för egen del - men även för att du som läsare ska kunna hitta något att sätta ögonen i allt som oftast. Det mönstret bryts, och framöver kan det bli tomt någon eller några dagar. (Det kan ju förstås bli smockfullt också, beroende på hur skrivglöden falnar eller flammar). Flera av er har påpekat att det kan vara värt att uppdatera färre gånger men lägga mer krut på de uppdateringar som görs. Det vete fan om det kommer att bli mer krut i inläggen, det tänker jag inte styra över eller lova!

Den andra är att jag gärna, på sikt, tar in en medskribent och fler samarbeten.
Jag har inget namn klart eller ens en färdig tanke om hur det där skulle kunna se ut, det lämnar jag till DIG. Ja, alltså, DU som känner att du har en bra idé och vill medverka. Vill du köra en serie på denna blogg, vara den som kommenterar nyheter, publicerar en återkommande Spotify-lista, kanske ta hand om alla demorecensioner eller bara skriva från hjärtat så hör av dig (chief-rebel-angel@hotmail.com) med dina tankar.
Dessutom vet man aldrig vilka andra samarbeten som bubblar bakom ytan...!

Den tredje är rent visuell. Förvänta dig en förändring i design på denna sida, någon gång när jag har ork och tid. Det blir nog inga stordåd, därtill är min förmåga allt för begränsad, men ett nytt ansikte blir det lika fullt. Det enda jag kan lova är att det blir vit text på svart bakgrund, helt enkelt eftersom det är mest hårdrock av all design.

Den fjärde är att "systersiten" Maltbloggen stannar av. På något sätt kommer dess inslag med whisky och diverse livets drycker att inkorporeras på denna plats. Hur det ska gå till vet jag faktiskt inte riktigt. Än. Men det kommer att bli så, eder undertecknad måste samla ihop det hela på samma ställe. Se det från den ljusa sidan, gillar du malt så får du det samlat på ett ställe.

Ok.
Hur det blir i tidsperspektivet bortom horisonten (alltså, på andra sidan sommaren and beyond), det får vi se. Nu gör vi så här ett tag. Det känns bra för mig - känns det bra för er?

Sammanfattning av helgen

Helgen var skön. Kall, men skön. Så pass kall att jag inte sprang denna helg - softade lite hemma istället. Och var iväg och åt brunch (Stockholmsfenomen... innebär egentligen att man äter typ hotellfrukost till lunch och till en högra summa än vad som är vettigt) istället. Och drack ett glas vin på söndagskvällen. IKEA på lördagen. Det är ju ett jäkla ställe, hemskt att vara på, kostar pengar och dessutom innebär det en massa vansinnigt trist jobb hemma sen.
Men alternativet är ju ännu värre.
Vi behövde en grind till trappen hemma eftersom minstingen kryper - och då hade man alltså hamnat på typ Babyland annars. Där är de onda, genuint onda, så IKEA framstår ändå som relativt ok i jämförelse. Usch.
Nå, det fick ju lov att gå. Grinden kom upp. Ful är den, men den ska bara finnas ett tag.
Inte lika lätt att hålla koll på två ligister som det var med en ligist.
Den minsta är annars ganska trygg av sig. Han somnade prick som på bilden ovan i början av helgen. Det är rätt coolt. Att kunna somna sådär. Armar och ben överallt.
Förresten, kall och kall helg. Om jag fattade det rätt så hade brorsan -40 på lördagsmorgonen. DET ÄR KALLT!

Lördag, förresten. Då var det tydligen Melodifestival. Det såg jag inte den här gången heller, men förstår jag det rätt så var Dead By April med. Jag gillar inte dem, så alla ni som promotar dem (och då menar jag publicister, agenter och marknadsförare) genom att skicka videosnuttar och röstningsinformation och status på bandets underkläder och allt vad fan det nu har varit den senaste veckan - sluta med det! Det vore bra om de försvann. Både marknadsförarna och bandet, faktiskt. Och, på tal om underkläder och försvinna - jag såg att David Beckham lanserat kalsonger nu. Genom att visa sig mer eller mindre näck.
Alltså... är inte han en fjant, eller i alla fall en föredetting?
Vill man verkligen ha kalsonger med hans namn på, och funkar reklam med en sån snubbe utan kläder? Eller är målgruppen alla pojkars flickvänner?
Jag fattar inte riktigt det där, faktiskt. David Beckhams attraktionskraft på de flesta snubbar känns inte speciellt hög. Fast, å andra sidan, jag har ju noll koll på fotboll.
Tror inte jag kan nämna en enda förutom Zlatan i det svenska landslaget ens (för..Zlatan ÄR väl med?). Så, ja, kanske är Beckham stekhet och jag fattar inget. Som vanligt.

Fotboll förresten. Superbowl gick ju inatt. Jag kollade prick inget. Snarkade istället.
Men NY Giants vann. Det trodde jag verkligen inte!

Även barnen har varit rätt trötta i helgen. Det är bra. Efter en intensiv hemma-Gladiator-tävling på lördagen där äldste killen M fuskade för att vinna (han tar verkligen efter pappa...) så hann jag och hustrun med lite film i helgen. Jägarna 2. Den var väl sådär. Och den här filmen.


Den var mer än sådär. "Horrible Bosses". Riktigt kul, faktiskt, och precis sådär skruvad som jag gillar komedier. Annars fortsatte suget efter lite TV-spel, men...ja...alltså, efter en heldag i familjelekens tecken (som startar i svinottan) och med ett par nätter med stökande barn så pallar jag fasen inte. När väl resten av familjen är redo för sängen så gäller det mig med.
Läste lite i en helt meningslös bok. Thomas Bodström "Lobbyisten". Rätt så jäkla dålig, oavsett min eventuella politiska åsikt. En "thriller" som handlar om valsiffrorna, hej och hå.
Det enda bra med den är att typsnittet är stort som Afrika och man inte behöver koppla på hjärnan

(fasen, det är lite bittert idag, detta inlägg känns en aning ilsket.. känner ni det?)

Det har faktiskt inte blivit så mycket musik heller. (Kanske är det därför det ligger lite latent ilska i texten?). Magnus var på Copperfield som ska köra live hårdrock varje lördag och spanade in detta gäng. Distorted Belief!

Bra, tydligen. Det tror jag. Bandet (eller, rättare sagt, deras skivbolag Dozer Records - intervju med dem här) skickade lite provsmakningar på deras kommande skiva och ville skicka hela plattan när den väl kommit från pressning. Det har väl gått sådär med det, för ingen skiva har landat i lådan - och jag har fått besked om att dte strular lite.
Hoppas det lossnar snart, för smakprovet lät fint tyckte jag. Stockholmsdöds!

Förresten... lite musik blev det ju. I bilen. Min uppfostran musikaliskt avseende barnen fortsätter, och som ett led fick äldste killen välja mellan två skivor. Han valde denna:

Van Halen "1984", med barnvänliga och glada "Jump" som främsta spår.
Det roliga var sen att han väldigt gärna ville "lyssna på bebisarna".
Jojo.
Det är viktigt hur omslag ser ut....

Vardag idag igen. Synd det, helgerna går så förbenat fort...

Veckans Citat: Dan Hawkins, The Darkness

Veckans Citat denna vecka handlar om förutfattade meningar. Med en komisk tvist.
Om detta är sant eller ej ska jag låta vara osagt, men visst får det smilbanden att gå upp lite så här på måndagen?

"För att bli en bra trummis måste man vara alkoholist, helt galen och tycka om att slå på saker.
Jag är pacifist, så det funkar inte för mig".

Dan Hawkins, The Darkness

Mja... jag vet inte det jag? Det känns väl som om det var en aning hittepå?

Live!: Entombed "Unreal Estate"

Svenska Entombed är föregångare.
De skapade ju nästan på egen hand ljudet av Stockholmsdödsen som blev en världssuccé i samband med debuten "Left Hand Path". De förnyade sedan sig själva och gjorde dödsmetallen populär hos gemene man i samband med death'n'roll-plattan "Wolverine Blues".
Dessutom har spelat live på Kungliga Operan, där bandet stod för den musikaliska delen av en föreställning som också innefattade balett som den visuella delen.
Det, mina vänner, är också helt nydanande, och den upptagningen finns förevigad i liveskivan "Unreal Estate".
Givetvis undrar man så smått varför detta inte filmades och gavs ut på DVD (balett gör sig ju ändå bättre i bild än på ljud, utgår jag ifrån, och ser man på de bilder som finns så verkar ljussättningen av hela scenen och inramningen ha varit riktigt läcker), men det är inte mycket att göra åt.
Istället kollar vi denna vecka in skivan från 2005!

Inledande "DCLXVI/Intermission" känns ganska stilla på skivan, men det dröjer inte länge innan bandet bjuder på världens kanske bästa öppningslåt - "Chief Rebel Angel". Det är en råbarkad version, där gitarrljudet skär elakt och man kan nästan tänka sig kontrasten mellan det tuffa drivet i musiken och skörheten i dansen - och önska att man var där. Bandet övergår sedan genast i en driven version av "Say It In Slugs" innan hypnotiska mellanspelet "It Is Later Than You Think" bildar en frizon att hämta andan i. Sen kommer skivans starkaste knippe; "Returning To Madness" som direkt övergår i "Mental Twin" och avslutas med "Night Of The Vampire".
Låtarna har mindre gitarr i sig än vanligt, och istället tillåts den hårt distade basen bilda en murbräcka tillsammans med LG Petrovs röst.
Det är helt klart annorlunda, fast ändå otvivelaktigt Entombed. Och riktigt bra.
Den realtivt korta skivan (hela speltiden klockar in på knappa 39 minuter) avslutas med "In The Flesh", "Something Out Of Nothing" och outrot "Left Hand Path".
Snyggt så.
Jag önskar bara att jag kunde ge mer detaljer, men i mitt exemplar har hela bookleten försvunnit. Kanske saknades den när jag köpte skivan, kanske är den M.I.A under åren, jag kan faktiskt inte minnas.
Hur som helst - jag önskar att jag var där när dte begav sig.
Det var jag inte.
Och då får jag nöja mig med "Unreal Estate". En essentiell skiva bland liveupptagningar!

Eftersom första intryck består!

Det är bara att erkänna - för mig är det viktigt för balansen i en skiva att första låten är bra.

Att den representerar skivan på ett bra sätt, samtidigt som den ger mig ett sug efter att höra mer. Otaliga är förstås de skivor som vid en provlyssning av första låten fått mig att öppna lädret och slanta upp för plastbiten med musiken på, och ibland luras man. I min ungdoms dagar köpte jag till exempel danska Pretty Maids "Jump The Gun". Den lurades, och var inte alls lika tuff som den låtit med de lånade lurarna på skivaffären. Det var ju så det gick till, innan internet fanns. Man gick till en affär och bad att få lyssna. CD fanns inte heller, inte ens de där pelarna som kom sen, de med hörlurar och CD-växlare som gjorde att man kunde lyssna på valfri skiva.

Nu skulle ju det är inlägget inte alls handla om Pretty Maids, men om vikten av den första låten.

Hur den sätter ton för skivan, och hur det - för eder Rebellängel - är ett faktum som innebär att ALLA skivor jag anser vara mästerverk har en helhet och en ton i sig som håller från start till mål... och som påfallande ofta innefattar en mycket stark och lämplig första låt som drar in mig i skivan. Några exempel på fantastiska sätt att börja en skiva:

Watain "Legions Of The Black Light" på "Sworn To The Dark"

Opeth "Ghost Of Perdition" på skivan "Ghost Reveries"

Audioslave "Cochise" från den självbetitlade debuten

Black Sabbath "Sabbath Bloody Sabbath" från skivan med samma namn

DIO "We Rock" från mästerverket och starkaste skivan "Last In Line"

Alice In Chains starka öppningsspår "Them Bones" från höjdpunkten "Dirt"

Grand Magus "Kingslayer" från råa pärlan "Wolf´s Return"

Mastodon "Blood And Thunder" som inleder "Leviathan"

...och, den allra bästa öppningslåten av dem alla.

"Enchantment" som öppnar Paradise Lost "Draconian Times".

Det spelar ingen roll hur många gånger jag har spelat den.

Hur många gånger den vemodiga pianoslingan har introducerat mig till britternas värld.

Det funkar prick varenda gång.

Varenda gång!

Det är en låt som får mig att BARA MÅSTA LYSSNA på skivan, lyssna vidare, glömma alla tankar avseende eventuella spellistor och att hoppa till något annat.

Den drar mig in i skivan.

Ger det perfekta fundamentet till vad som komma skall.

För det är ju inte skivans bästa spår, egentligen, utan bara.. ett otroligt bra sätt att öppna skivan på.

Perfekt placerad, och det är för mig helt otänkbart att den låten skulle kunna ha en annan placering i ordningen.

Det bidrar också till att jag älskar plattan.

Ibland blir det istället tvärtom.

"Lock Up The Wolves" med DIO är inte bandets bästa platta, men ändå klart underskattad. Det finns ett skönt sväng i den, och lite mer tillbakadragen melankoli som jag gillar. Men första låten... "Wild One". Riktigt dålig, och faktum är att jag alltid hoppar över den när jag spelar skivan.

Jag klarar helt enkelt inte av det. Den är helt annorlunda mot de andra spåren, och passar inte in för fem öre. När jag vill höra DIO i mer klassisk hårdrocksform så väljer jag ju en annan skiva, istället för den här!

Ändå gillar jag skivan. Kanske just för att jag hoppar över första låten?

Det är ju så.

Första intryck består.

Även vad det gäller skivor.

Så - vilken är din absoluta favorit när det kommer till första låten?

Veckans Tips: Agalloch "Ashes Against The Grain"

Ibland blir det fel, men ändå rätt.
Tom S hade tipsat om amerikanska Agalloch, ett band som lät finfint i mina öron. Så jag ville köpa skivan han pushat för.
Det var bara det att jag beställde fel platta.
Istället för "Marrow Of The Spirit" från 2010 så klickade jag hem "Ashes Against The Grain" från 2006, och det var kanske det bästa som kunde ha hänt.
"Ashes Against The Grain" är nämligen bra mycket bättre än sin efterföljare (som jag efteråt har införskaffat), och eftersom detta är musik som tar sin tid att veckla ut sig så ska vi inte göra som traditionellt när Veckans Tips presenteras. Vi ska inte vänta till i slutet med att ge Spotifylänken, utan den kommer här och nu.
Den kan du börja spela med en gång, tycker jag, och sen läsa vidare.
Det tar nämligen styvt fem minuter innan sången kommer in överhuvudtaget. Innan dess byggs stämningen upp med precis så där lagom abstrakta men sköna riff, och inledande "Limbs" är en god representant för den musik som serveras på bandets tredje skiva.
Det är en fom av black metal med kraftiga folkmusikinfluenser.
Det är lågmäld, malande och riffdriven musik som vecklar ut sig i tiominuterskolosser till låtar, och det är musik som är både introvert och extrovert på samma gång.
Vackra och smittande slingor.
Moll och melankoli.
John Haughm står för en sång som känns i bröstet, men det är ändå de fantastiska riffen som fångar undertecknad med denna skiva.
Det är riff som fångar vintern. Nyfallen snö, mörker. Precis så känns det.
Det finns till och med en låt som heter "Falling Snow", och en som heter "Fire Above, Ice Below".
Talande. Bäst är ändå "Not Unlike The Waves".
Och avslutande vansinnigt långa projektet "Our Fortress Is Burning" är så episk att den delats in i tre olika avsnitt, vardera mellan 5 och 7 minuter. Sån ambition ska förstås belönas, och är motsatsen till det Veckans Tips som sparkade igång säsongen 2012.
Agalloch. Ditt nya vinternöje?

Långt och spretigt. Just the way you like it!

Erkänn. De uppdateringar du gillar bäst på den här sidan är de där som är ganska långa och rätt spretiga. Som börjar på en plats och sen bara flyter iväg och ut i ett... ja.. ingenting. De där som inte ens jag vet hur de ska sluta när de skrivs.
Det är dags för ett sånt, och vi börjar med en kort uppdatering av status på löftet. Det där att jag ska springa 500 kilometer i år.
Det är en bit kvar, kan man säga.
465 kilometer, för att vara exakt.
Ändå, det är inte helt off.
Och den stora frågan som du funderat på fram till nu är ju - vad fanken har bilden ovan med det att göra? Du trodde ju att du skulle få veta att jag haft sällskap av Opeth, Soilwork, Machine Head och Dark Tranquillity, men det är inte det som är det bestående intrycket än så länge.
Inte heller att jag har långt till formen, eller att effekten av löftet har blivit att det blir inga halva kilometrar utan att jag plågar mig till en hel innan jag slutar.
Nä, det har att göra med kläder och underlag.
Visst, jag har de norrländska arvet. Och jag gillar att skotta snö (en genetisk defekt, antagligen) - men det är inte jättekul att springa i långkalsonger och mössa och vantar och dessutom ha ett underlag som är på snö.
Så, för första gången, så längtar jag till våren.
Brukar inte göra det. Brukar kunna leva upp och njuta av snön och vintern, men nu vore det skönt med lite barmark.
Om man nu inte åker snowracer då.
Och huxflux så har vi en koppling TV4-styley till bilderna här.

Bilden längst upp är äldsta grabben i högsta hugg med att dra sitt fordon på platt mark.
Lätt, det kan ju vem som helst göra. Den andra bilden visar däremot med all önskvärd tydlighet hur det ser ut när man ska dra en snowracer, modell Stiga och ett par tio-femton år gammal, uppför en liten sluttning. I alla fall om man är drygt 3 år.
Det är rätt.
Det ska inte vara så jäkla enkelt. You gotta fight for your right to party.
Party, förresten, nu börjar ju festivalbokningarna för sommaren ta sig. Satyricon till Getaway, King Diamond till Sweden Rock, Mastodon & Machine Head till Metal Town bland annat.
Ruggigt bra bokningar, faktiskt, och det börjar rycka i hårdrocks-rese-festival-tarmen.
Nu väntar man bara på att få besked om Sonisphere här i Sverige. Finland fick ju en grym uppställning, och visst kommer den hit. Jag tror på ett upplägg som liknar förra året jag, och det känns inte alls osannolikt med Metallica som huvudakt... sen hoppas jag verkligen att man får se Amorphis också, det vore smaskens.

Just det, på tal om bokningar - Rockmässan har släppt sin första artist. Det är den här damen.

Doro Pesch. Tysklands first lady inom rock'n'roll.
Bra bokning av dem, tycker jag, eftersom detta är en mässa som inte går ut på att artisterna ska spela sin musik utan medverka på fotosessioner, autografskrivande, svara på Q&A och liknande (visst, jag vet, det var ett spektakel med lite efterfest som innebar en hel del spelning förra året och det är väl inte helt osannolikt att det blir så i år igen...).
Med de premisserna tror jag att Doro lockar bra med åskådare. Och hon lär ju inte bli ensam direkt... så, bokmärk siten och dra streck i kalendern så du inte missar grejen!

Annars... Tyskland. Accept. Grym förra platta, och vad man förstår har de spelningar som gjorts i samband med nya sångaren Mark Tornillo (hur länge är man förresten "nya sångaren"..? Jag anser ju att Brian Jonsson är den "nya sångaren" i AC/DC, och han har ju varit med ett tag. Minst sagt.).
Nu har Alex på Metallbibliotekarierna fått nys om att de är på g till Sverige igen.
Det vill man INTE missa.

Förra plattan "Blood Of The Nations" satt som en fläskläpp. Kommande "Stalingrad" blir nog inte sämre, och visst är det lite roligt att en gammal akt kan få upp ångan sådär igen?
Saxon är ju också ett sånt exempel. Med det i åtanke kanske det blir bra med ett nytt album från Black Sabbath, men fortfarande är det lite skräckblandad förtjusning som gäller inför det beskedet.
Det måste blir bra.
MÅSTE.
Annars är det bara tråkigt och färgar deras legendstatus lite blekare.

Annars är det ju lite nytt blod som rinner för tillfället.
Deathening vann ju omröstningen om om 2011 års bästa svenska debut, och nu kan du läsa en intressant intervju med bandet, samt tävla om ett signerat exemplar av skivan.


Det som är extra uppseendeväckande kommer i slutet av intervjun.
Bandet arbetar med en uppföljare, men kommer inte att släppa den på CD eftersom de anser att det är ett dött media. Det blir vinyl och digitalt (Spotify, iTunes, download) som blir spridningen.
Det där tyckte jag var en intressant grej som jag fångat upp strömningar av förr.
Hong Faux (spelning häromdagen på Obaren i Stockholm förresten, var du där?) har ju släppt sin haussade debut "The Crown That Wears The Head" på vinyl i slutet av förra året - men väntar fortfarande med att komma ut med plattan på CD. Där finns inte ens ett releasedatum.
Håller det på att hända nu, alltså?
Kommer CD-skivan att försvinna inom kort?
Möjligt.
Det som talar emot är väl hur väl formatet fungerar i bilen, där det fortfarande är oslagbart i form av enkelhet och tillgänglighet avseende spelare - men så var det ju med kassetten också en gång i tiden.
Tanken svindlar lite, extra mycket om man har en kärlek till det fysiska mediat och inte har gått all-in avseende vinyl. Mer om det lär ju följa, kanske orkar jag peta ihop ett separat inlägg om det också.
Förresten, all-in.
Denna blogg likväl som Werock har erbjudits rätt bra villkor för att släppa fram annonser i form av text och inlägg som leder och länkar till just spelsiter.
Svaret har blivit nej.
Det känns rätt bra.
För egen del - avseende bloggen - så är det en enkel sak att besluta om. Där bestämmer Rebellängeln vad som händer eller inte händer, och hur ska man kunna ta en paus eller lägga ner helt eller förändra eller ta in fler skribenter om det finns en massa sådana åtaganden?
Det går ju inte. Dessutom kostar bloggen 0 kr att driva avseende utrymme och publiceringsverktyg.
För Werocks del är det inte lika enkelt.
Där finns direkta kostnader för utrymme, webadress och annat.
Frestande att ta ett sådant erbjudande som ger kostnadstäckning och lite till, men beslutet har fallit på att stanna oberoende och underground.
Det tycker jag känns riktigt bra.
Kanske får det fler konsekvenser på siten också, om man nu ska dra "underground"-tänket till sin spets. Då får hålla koll, helt enkelt!

Hålla koll, förresten.

På söndag är det Super Bowl. NY Giants ska försöka koppla grepp på favoriterna NE Patriots. Jag tror det kommer att sluta med seger för New England, helt enkelt för att de är ett äckligt bra lag, men det får man se. Eller inte. Jag kommer nog detta år inte att kolla på matchen live, verkar det som. Har för mycket att göra på jobbet för att ta ledigt dagen efter, och det är en riktig mördare att kolla i så fall. Speciellt med ungar (som man benämner dem om man är missnöjd, barn heter det ju när man är nöjd) som sover sporadiskt under resten av veckan.

Ladda kan man ju göra ändå. Bara att handla hem lite baskig amerikans öl och lite kycklingvingar till söndagen, och vem vet... kanske är man så sugen att man inte kan hålla sig? Dessutom skulle det kanske ge mig tillfälle att spela lite TV-spel. Är sugen på det, men kan liksom inte komma mig för eller hitta tiden. Skulle vilja köra L.A Noir och Rage, men... i ärlighetens namn... jag har ju knappt startat på Red Dead Redemption och ett knippe andra spel som ligger hemma, köpta begagnade till en spottstyver, så.. .ja.. jag vet inte vem jag egentligen försöker lura. Det kommer nog inte bli något med det. Det blir nog som vanligt lite musik istället.

Beställning på ingång från Record Heaven. Ett fint paket med lyssning jag verkligen ser fram emot. Men... det får vi ta en annan gång. Det här inlägget spretar nog som det är!

Recension Krux, Franky Lee & Metallica

Ny månad, nya recensioner.

På Werock!

För egen del har jag satt pennan och öronen i spretiga trion Krux, Franky Lee och Metallica. Recensionerna hittar du genom att klicka på omslagen ovan, och utan att avslöja för mycket kan jag säga att det delas ut en 4:a, en 6:a och en 7:a i betyg.

Ganska modesta siffror alltså.

Det gäller faktiskt lite överlag, där kollegorna ändå har recenserat så pass stora släpp som exempelvis Lamb Of God. Det är förresten en skiva jag glömt att köpa, något man får råda bot på. Fint sällskap om man springer, gissar jag... dessutom Avatar, och så gör Werocks nya skribent Kitty debut avseende skivrecenserandet, med detta stycke.

För övrigt är listan med vad som spelats mest senaste veckan uppdaterad med lite smått och gott. Alcest, Opeth, Eyes Wide Open. Till exempel!