Rebellängeln gör upp med 2012: Bloody Hammers, Neurosis och The Night Flight Orchestra

Okej.
2012 ser det, precis som vanligt, ut som om jag missat en hel massa skivor.
Läser man årsbästalistor och tips runt om så kan man snabbt konstatera att... vafanken, det finns ju hur många skivor som helst som vore intressanta att sätta tänderna i.
De flesta av dem har ett par månader på nacken, och jag tänkte därför ta ett litet annorlunda grepp om detta glapp. Det blir inga regelrätta recensioner, men snarare en snabbanalys baserad på en-två varv med skivan - och de tre första skivorna som hamnar i rampljusetär Bloody Hammers, Neurosis och The Night Flight Orchestra. Riktigt spretigt, alltså!

Vi börjar väl med ett stycke ockult rock.Typ.
Det känns väl som om den här subgenren är mer eller mindre breddfylld, och jag är ofta lite skeptiskt mot det jag läser om sådana här akter. Det kan vara riktigt bra, men visst finns det både en och annan blek kopia man kan stöta på. Bloody Hammers sjävbetitlade debut ligger på Soulseller Records och har faktiskt dykt upp lite här och var på årsbästalistor likväl som att jag sett fina recensioner.
Har alltså haft dem lite på radarn ett tag för att kolla in, och nu kan det väl vara dags då.
Hela klabbet är skrivet och framfört av en Anders Manga.
Alla instrument, all sång, all inspelning i Greystone Studios.
Sånt kan ju ge lite tveksamma tankar, och det här är en sån där skiva som hamnar lite mitt emellan. Jag har liksom lite svårt att bestämma mig för om det är bra eller inte.
Visst, det svänger väl, men det känns lite väl...simpelt, stundtals.
Vi får se.
2-3 varv med skivan ännu, och visst kan det här växa. För övrigt - han låter lite som Mathias Lodmalm i gamla Cemetary ibland när han sjunger. Jag är inte helt säker på att det är bra.... Lyssna på Spotify och säg vad du tycker själv, sådär efter bara ett varv.

Sen då.
Neurosis. I toppen av flera Årsbästalistor och veteraner på scenen - men nu ska det erkännas: jag har nog aldrig hört dem. Egentligen. Jag har en förutfattad mening av vad det ska låta som, men aldrig gett det en chans. Jag gör så ibland (det är nog en sak vi ska kolla lite mer på ett annat inlägg, Veckans Citat kommer ju att byta skepnad till Citatet och i samband med det kanske dyka lite djupare i lite sådana reflektioner....), men så är det.
Och... det här lät ju inte som jag hade trott att det skulle låta.
Min föreställning var att det skulle vara mer eklektiskt och utåtagerande. Inte så pass lågmält och lite tassande innan de breda penslarna doppas i svart och grått och stryker över canvasen. Jag har snurrat skivan 2 varv, och detta är verkligen inget som sitter som klister direkt, i alla fall inte för mig, men jag kan nog gilla det med lite fler lyssningar.
Helt klart finns en lockelse, och jag ska ge det här en riktig chans.
Det är ju musik som känns som anpassad för ensamhet, så jag ska lägga skivans prime time vid sådana tillfällen så får vi se hur högt den klättrar.
På Spotify finns den ju tyvärr inte, så du får leta upp den på annat sätt om du vill lyssna!

Sist ut för denna gång:

Detta är ju svenska The Night Flight Orchestra, ett sidoprojekt med bland annat Sharlee D'Angelo och Björn "Speed" Stridh i sättningen (och förstås lite fler folk också men jag har skivan liggande i bilen och orkar inte springa och hämta den för att kolla vad de heter...och just nu, såhär i början av arbetsåret, så känner jag mig nästan lite internet-illiterär. Icke-kompatibel med Google, om du så vill.), och enklast kan man väl säga att...
Här var det sorglös rock med smittande melodier!
Enkelt, pang på och ganska direkt till hjärtat.
Bra så, även om jag reagerar lite på att frontmannen, Björn Stridh som vanligtvis gastar i Soilwork, inte riktigt håller sångmässigt. Tycker jag. Och det är lite underligt, jag anser att han är en av de absolut bästa sångarna som klarar både growl och rensång, men i detta sammanhang, med bara ren själfull sång, så är det mer än en gång under mina första två  varv med skivan som jag kommer på mig själv att längta efter en riktig sångare. Med mer tryck i pipan. Jeff Scott Soto-stilen, typ.
Nå. 
Denna platta hamnade högt på massor av personliga listor, och bland annat hade Werockkollegorna Martin och Henrik med den på sina listor, så det är en skiva som ska spelas för att se vad tiden gör med den. Den funkar förresten dessutom bra i sällskap, känns det som, så familjen lär väl få sin beskärda del av den om inte annat... På Spotify här.

Jaha. Det om detta. När nästa sväng kommer får vi se, men jag kan lova att den kommer innehålla i alla fall Nile och Mgla!