Fredageftermiddag. Jag stökar av veckans göromål på kontoret, smuttar på en kopp java och spelar fantastisk musik för bordsgrannarna. Polska Mgła har fan överträffat sig själva den här gången, och "Exercises In Futility" är helt galet bra. Och passande, när man försöker utöva sitt pappersvändarjobb... Häng med, vettja!
Polska Mgła (dimma, betyder det på svenska) spelar klassisk black metal som vilar mer på tyngd och sväng än på snabbt pisk. Med andra ord - precis sånt som eder Rebellängel brukar kunna snöa in på å det grövsta, och det är precis vad som hänt efter att flertalet olika tipsare upplyst undertecknad om förra årets fullängdare "With Hearts Towards None". Fullständigt fenomenal skiva, och eftersom jag verkligen gillar den så har jag letat lite mer i bandets (eller duons, Mgła består av trummisen Darkside och gitarristen/basisten/sångaren M) diskografi. Det är inte helt lätt att köpa via traditionella ehandlare, men jag rekommenderar i dessa fall Discogs.com för er som verkligen vill ha fysiska alster. Mitt första köp förutom "With Hearts Towards None" var EP'n "Groza", och jag vill med detta Veckans Tips göra en sån där dubbelkombo. Alltså tipsa om en skiva längre bak i tiden samtidigt som vi säkerställer att ni verkligen har koll på sentida "With Hearts Towards None". "Groza" (översätts från polska till svenska med "fruktan") spelades in våren 2007 till vintern 2008 och består av 4 spår, som vanligt med Mgła betitlade med sitt löpnummer på skivan, således heter de denna gång "Groza I" till "Groza IV". Totalt sett närmar sig speltiden ändå 40 minuter, och trots att det är en EP tycker jag med råge att det lämpar sig som ett Veckans Tips. Ljudbilden må här vara en aning svagare och lite mindre polerad och producerad än på "With Hearts Towards None" (det "skramlar" mer här, för att sammanfatta intrycken på ett enkelt sätt), men låtmaterialet är faktiskt lika bra. Det svänger obarmhärtigt, och låtarna är av den där sorten som man tycker att "det här var det bästa jag har hört på länge", oavsett vilken av låtarna som går på stereon för tillfället. Allra bäst tycker jag nog att avslutande "Groza IV" är, det är sån där svinsnygg black metal att dö för. Dessutom är trumspelet överlag rent fascinerande, förmågan som Darkside besitter att kombinera sväng och smattrande är riktigt läcker). Alltså. Kolla in Mgła, och gör det nu. Last FM har en del av bandets musik tillgänglig, och du kan förstås läsa in dig mer via bandets hemsida. För oss som gillar fysiska alster ska också en extra eloge ges till skivbolaget, finska Northern Heritage, som tillsammans med bandet sett till att man får med texterna och den mest rudimentära informationen trots att hela paketet är sparsamt klätt i övrigt. Det är ändå väldigt trevligt och höjer upplevelsen ett extra snäpp. Veckans Tips:Mgła. Både "With Hearts Towards None" och den avbildade "Groza"!
I somras byggde jag om skivhyllan, från version 1.2 till 2.0 (version 1.0 var en enkel Billy, som sedan i två etapper fått utökningar via Benno samt ovandel, så därav benämningen 1.2....). Du kan läsa om det i den här specialversionen av Record Madness. Nu står dock höstmörkret inför dörren rejält, och det betydde igår att den gamla devisen "let there be light" skulle uppfyllas. Resultatet ovan. Rätt enkel lösning, men ändå bra. Skivhyllan är alltså på version 2.1 kan man säga nu. Notera kan man också att det ligger två föremål lite på undantag i förgrunden. Det ena föremålet är Klas Ericssons bok "Sex, droger och Tinnitys - Satansverserna", och det andra är Mgła-plattan "Groza". Det första föremålet innebär att på söndag får du premiär av Citatet igen, och det blir denna gång fokus på ganska enkla och slagfärdiga sådana. Det andra föremålet betyder att jag kommer spisa bra musik idag, varken mer eller mindre. Jag brukar göra så på kvällen - gå igenom hyllan lite enkelt, se om det finns något speciellt som lockar inför morgondagens liv och i så fall plocka fram det så att det ligger och väntar. Lite som jag förstått att en del modeintresserade kvinnliga bloggare gör med kläder. Det är lite så vi jobbar, Kendra, Blondin-Bella och jag.
För övrigt v'rt att notera i det Obama-förlamade Stockholm: Omröstningen av bästa låten i den här serien är avslutad:
...och enkel seger gick till "Burn" med Deep Purple. Ganska få röster faktiskt, bara 24 stycken, men det kan ju bero på att man dels inte ser det fältet om man surfar med mobil, och dels på att omröstningen inte pushats speciellt mycket. Deep Purple "Burn" - 9 röster Dio "We Rock" - 4 röster Mastodon "Iron Tusk" & Iron Maiden "Number Of The Beast" - 3 röster Där har du toppen. Resten av poängen fördelade sig lite si och så. Har du andra ämnen du vill ha belysta i en Rebel Angel Rambling så tipsa mer än gärna om det!
Okej, vi dyker rakt in i det va? Det där med att 2012 svämmade det verkligen över när det gäller intressant musik, och att det var omöjligt att ha koll på alla - något som nu ska överbryggas. I alla fall hjälpligt. Det betyder en snabb överskådande blick efter ett par två-tre varv med skivan i fråga. Denna gång har jag bara fysiskt exemplar av en av tre, men det funkar ju ändå. Online-lyussning är inte fel för att bilda sig just en uppfattning, och det var väl därför en tjänst som Spotify bildades. Typ. Först ut den enda fysiska plattan jag har: Nile.
För det första - det här är egentligen inget nytt under (den Egyptiska) solen. Nile står för en fantastisk teknisk leverans som vanligt, titlarna på låtarna är löjligt långa och det finns ett helt knippe riff som är så snygga att hälften vore nog. Omslaget är dessutom väldigt vackert, men efer två varv med plattan kan man ändå konstatera att det (förstås) inte är lika bra som fantastiska "Annihilation Of The Wicked". Det kanske inte spelar så stor roll i o f s, det är inte helt lätt att nå de svindlande höjderna. Andra reflektioner: 1) är inte ljudbilden på nya "At The Gates Of Sethu" lite... svag? Eller i alla fall märklig? Nu har jag bara lyssnat på den i bilen, så den kanske inte har fått rättvisa, och jag ska spela den i den riktiga stereon innan jag uttalar mig, men det var en reflektion jag fick med en gång. 2) Ibland låter sången helt galen. Det är närapå System OF A Down-vibbar stundtals, när det blir lite sådär utflippat i rensången. Det är förstås inget jag håller på pluskontot... Som vanligt dock, den här skivan behöver lite varv innan man kan göra tummen upp eller tummen ner på riktigt. På Spotify här. Sen då: Parkway Drive.
Metalcore från down under. Jag gillar inte Metalcore. Det är grundinställningen, och därför har jag inte köpt den här plattan. Har tagit två varv med den på Spotify dock, och jag måste ändå säga att... jo, den här skivan ska jag nog köpa. Det här är bra, faktiskt, och det är väl bara att krypa till korset. Det finns visst metalcore som är bra... Du hittarParkway Drive "Atlas" på Spotify.
Sist men inte minst - en skiva vars vitsord lyft mina förväntningar sådär farligt högt att det finns uppenbar risk för ett hårt fall. Alla låtar har enbart ett löpnummer, och den polska akten (Mgla betyder väl "dimma" på just polska, (EDIT: här stod det först "simma", en felskrivning av det roligare slaget. kolla kommentarerna!)vill jag ha för mig att bättre vetande har talat om för mig) har hyllats i såväl Sweden Rock Magazine som Close-Up Magazine...samt ett knippe olika bloggar därtill. Det hörs också direkt, vid första lyssningen av skivan "With Hearts Towards None" - det här är kvalitét. Väl genomfört, från hjärtat och med en mix av driv och sväng som är precis upp min allé. Såklart tarvar den här skivan flera varv innan den siter, men efter bara ett enda varv med den hittills kan jag nog redan säga att den kommer att bli en av mina kompanjoner framöver. Om det är så bra så att det hade platsat på topplistan? Kanske. Det får vi väl anledning att återkomma till. Tills vidare får man nöja sig med att det är väldigt bra!
Så. Det var allt för denna gången. Nästa gång får vi se vilka akter vi kan klämma av, men i pipen finns i alla fall Anaal Nathrakh, In Mourning, Dawnbringer och Pallbearer ...
Okej. 2012 ser det, precis som vanligt, ut som om jag missat en hel massa skivor. Läser man årsbästalistor och tips runt om så kan man snabbt konstatera att... vafanken, det finns ju hur många skivor som helst som vore intressanta att sätta tänderna i. De flesta av dem har ett par månader på nacken, och jag tänkte därför ta ett litet annorlunda grepp om detta glapp. Det blir inga regelrätta recensioner, men snarare en snabbanalys baserad på en-två varv med skivan - och de tre första skivorna som hamnar i rampljusetär Bloody Hammers, Neurosis och The Night Flight Orchestra. Riktigt spretigt, alltså!
Vi börjar väl med ett stycke ockult rock.Typ. Det känns väl som om den här subgenren är mer eller mindre breddfylld, och jag är ofta lite skeptiskt mot det jag läser om sådana här akter. Det kan vara riktigt bra, men visst finns det både en och annan blek kopia man kan stöta på. Bloody Hammers sjävbetitlade debut ligger på Soulseller Records och har faktiskt dykt upp lite här och var på årsbästalistor likväl som att jag sett fina recensioner. Har alltså haft dem lite på radarn ett tag för att kolla in, och nu kan det väl vara dags då. Hela klabbet är skrivet och framfört av en Anders Manga. Alla instrument, all sång, all inspelning i Greystone Studios. Sånt kan ju ge lite tveksamma tankar, och det här är en sån där skiva som hamnar lite mitt emellan. Jag har liksom lite svårt att bestämma mig för om det är bra eller inte. Visst, det svänger väl, men det känns lite väl...simpelt, stundtals. Vi får se. 2-3 varv med skivan ännu, och visst kan det här växa. För övrigt - han låter lite som Mathias Lodmalm i gamla Cemetary ibland när han sjunger. Jag är inte helt säker på att det är bra.... Lyssna på Spotify och säg vad du tycker själv, sådär efter bara ett varv.
Sen då. Neurosis. I toppen av flera Årsbästalistor och veteraner på scenen - men nu ska det erkännas: jag har nog aldrig hört dem. Egentligen. Jag har en förutfattad mening av vad det ska låta som, men aldrig gett det en chans. Jag gör så ibland (det är nog en sak vi ska kolla lite mer på ett annat inlägg, Veckans Citat kommer ju att byta skepnad till Citatet och i samband med det kanske dyka lite djupare i lite sådana reflektioner....), men så är det. Och... det här lät ju inte som jag hade trott att det skulle låta. Min föreställning var att det skulle vara mer eklektiskt och utåtagerande. Inte så pass lågmält och lite tassande innan de breda penslarna doppas i svart och grått och stryker över canvasen. Jag har snurrat skivan 2 varv, och detta är verkligen inget som sitter som klister direkt, i alla fall inte för mig, men jag kan nog gilla det med lite fler lyssningar. Helt klart finns en lockelse, och jag ska ge det här en riktig chans. Det är ju musik som känns som anpassad för ensamhet, så jag ska lägga skivans prime time vid sådana tillfällen så får vi se hur högt den klättrar. På Spotify finns den ju tyvärr inte, så du får leta upp den på annat sätt om du vill lyssna! Sist ut för denna gång:
Detta är ju svenska The Night Flight Orchestra, ett sidoprojekt med bland annat Sharlee D'Angelo och Björn "Speed" Stridh i sättningen (och förstås lite fler folk också men jag har skivan liggande i bilen och orkar inte springa och hämta den för att kolla vad de heter...och just nu, såhär i början av arbetsåret, så känner jag mig nästan lite internet-illiterär. Icke-kompatibel med Google, om du så vill.), och enklast kan man väl säga att... Här var det sorglös rock med smittande melodier! Enkelt, pang på och ganska direkt till hjärtat. Bra så, även om jag reagerar lite på att frontmannen, Björn Stridh som vanligtvis gastar i Soilwork, inte riktigt håller sångmässigt. Tycker jag. Och det är lite underligt, jag anser att han är en av de absolut bästa sångarna som klarar både growl och rensång, men i detta sammanhang, med bara ren själfull sång, så är det mer än en gång under mina första två varv med skivan som jag kommer på mig själv att längta efter en riktig sångare. Med mer tryck i pipan. Jeff Scott Soto-stilen, typ. Nå. Denna platta hamnade högt på massor av personliga listor, och bland annat hade Werockkollegorna Martin och Henrik med den på sina listor, så det är en skiva som ska spelas för att se vad tiden gör med den. Den funkar förresten dessutom bra i sällskap, känns det som, så familjen lär väl få sin beskärda del av den om inte annat... På Spotify här.
Jaha. Det om detta. När nästa sväng kommer får vi se, men jag kan lova att den kommer innehålla i alla fall Nile och Mgla!
Kanske är du dödligt less på det där tjatet om "Hårdrockskväll", kanske inte. Detta är dock det sista inlägget i ämnet för denna gång, och jag tänkte avsluta med dels en bildkavalkad, och dels en del reflektioner och tankar om det hela. Som vanligt är inställningen hos folket som deltar lite blandad - somliga ser mest fram mot sin egna skiva, att få spela låtarna för andra medan andra mest vill ha inspiration på ny musik av andras skivor. Jag är väl lite mitt emellan, även om jag detta år tyckte min skiva var väldigt basal. Inga okända saker i stort sett och den stora behållningen var för mig alla andras val. Det där med att se det olika syns ju också på hur ambitiösa skivorna ritas. Ovan två exempel, där Stones som vanligt har målat ett gediget konstverk på sin platta. Annars låg de på rad efter lottad plats. Jag hade nummer 4 detta år:
...så efter att man fått sig en öl (vilket arrangemang han hade fixat detta år, värden The Woan!) så var det dags att sparka igång det hela. Nedsläpp strax efter 15, som vanligt, och det öppnades med en liten överraskning. Nicke spelade musik som ingen hade hört, och det visade sig vara Dödaren. Det är en skiva jag fått promo på, och spelat typ första låten av. Tyckte den första låten var rätt trist så jag har inte orkat lyssna mer på det. Tydligen ett misstag, för det där var en jäkla ångvält till låt som brändes av. Mycket bra, Dödaren alltså - och bara att plita ner som första anteckning i min iPhön! En rätt bra kategori totalt sett, Tack För Tipset (noterade även Vicious Art från Magnus H)... och sen bara hugga in på snacksen.
Nya smaker på chips, HotHeads var riktigt goda. Inte bara löjligt starka som Black Rain Habanero, utan även med lite rökig smak. Bra tryck i eftersmaken, men bra. Maskarna då, larver. Roliga att se på än att äta, tyckte inte de smakade något alls. Det lät mest som ostbågar att bita i, men...nja... det där var egentligen inget för mig. Det var faktiskt inte heller Bästa Rock/Punk. Rätt mycket halvdassig gammal punk som inte riktigt kliar mig rätt. Bäst var Turbonegro som båda bröderna hade. Samma låt dessutom (Kan den ha hetat Sister Sister?), och därmed den första av totalt 3 krockar under kvällen. Den var däremot bra, och man får nog krypa till korset och införskaffa senaste Turbonegro... Kvinnlig Fägring då. Många hade valt att inte ha en vokalist (ja, vi fick förstås Bolt Thrower. Yes!), och det blev lite kul diskussion om just kvinnliga sångare inom hårdrock. En ganska snabb kategori ändå, och sen var det dags för Bästa Trumspel. Där drog Janne på sig ett gult kort, minst, genom att spela Led Zeppelin live. Kolla in låtlängden på den här. Ja, det är en låt som är sådär lång, inte hela skivan (kortaste plattan hade annars Magnus, hela hans skiva var styvt 30 minuter lång...)
Ja, ni fattar. 23 minuter som bästa trumspel...det flummas lite i mitten av låten. Minst sagt. Så, vi passade på att ta årets lagfoto. Undertecknad poserade först för test av höjd på kameran innan den slutgiltiga bilden togs.
Vackert så man kan gråta, typ. Redan halvtid dock, och överlag är det en känsla som kom över mig ofta - det kändes som om det gick väldigt fort i år. Ändå tog det runt nio timmar att tugga igenom allt. Notera min snygga Behemoth-tischa. Är nöjd med den. Det var för övrigt lite som vanligt annars, mycket svart - utom Janne.
Nå. Vet inte riktigt vad man ska säga om det... Vidare. Bästa Nordiska Akt bjöd inte på några större överraskningar, och inte heller Bästa Liveupplevelse innan årets "skämskategori" hamnade på banan. Bästa Powermetal. Man kan ju fundera varför den var med, då egentligen ingen verkade tycka att det var så kul... och ändå, trots det: kvällens största allsång fanns här. Running Wild "Under Jolly Roger". Nog kan man sin power metal ändå, även om det roligaste nog var att höra diskussionen om det egentligen hette "power" eller "speed" metal. Ja, och att Magnus O spelade Artch, det värmde ett gammalt fan som mig! Annars var det väl bäst att dra i sig lite sprit och en korv. Jim Beam Red Stag, med körsbär i. Udda, men rätt bra. I alla fall i mindre mängder, håller inte i längden...
Bara en kategori kvar här nu. Bäst Just Nu. Den där det dyker upp mest okänt och den som alla ser fram mot mest. Vi kommer lite mer till det i slutet, men kort sagt kan man säga att det var en hit för mig Jag plockade på mig massor av bra namn. Mgla, Pallbearer (som jag iofs tror spelades tidigare under kvällen men så fan att jag kan minnas när), Parkway Drive, Dawnbringer, Bridgefarmer - helt nya bekantskaper som helt klart ska utforskas och exploateras.
Ovanstående behövdes alltså inte, men visst ville man sno dem. Propparna som delades ut när Entombed spelade på operan. Och lite kändes det på gänget att det här, det var sjätte året i rad med mer eller mindre samma upplägg och det alla vill höra är Bäst Just Nu. Vi får se vad som händer nästa år, det känns som om det inte vore helt fel med lite nystart. Lite kick, om inte annat för att det ska hålla längre. Kanske ett friår, alltså ett år där det inte finns några kategorier alls (välj 8 stycken Bästa Just Nu), eller färre kategorier...eller att flytta Bäst Just Nu till först, så att man har pigga nyfikna öron. Någon förändring är nog bra. Och ändå. Det är ju årets bästa kväll. Hårdrockskvällen. Nu är det dessutom bara ca 363 dagar kvar till nästa gång....
.JPG)
Inlägg
