Gott Nytt År - och Årsbästalistan!

GOTT NYTT ÅR, läsare, vänner, familj och digitala vandrare.
Som vanligt blir det en årsbästalista, denna gång räknar vi ner från 32 till 1 (varför 32 skivor, och inte 25 som jag hade tänkt nyss? Eller 50? Vete fan, men det blir såhär nu - och dessutom hittade jag min fusklapp och såg att jag helt missat ORCHID och KADAVAR, så de ursprungliga 30 editerades till just 32...).

Först - årets nyårslöfte: att komma i form. Rejält. Jag fyller 40 år detta det kommande året, det som ligger framför oss precis orört och oskrivet. Fullt av möjligheter.
Och då vill jag vara i form. 

Dessutom är det värt en disclaimer innan vi gläntar på förlåten till årets lista. Tillhör du Hårdrockssamfundet och ser någon platta och/eller akt du inte känner igen så... kollar du upp den på eget bevåg innan Trettondagsafton. Jag har till sist bestämt mig för att inte hålla tillbaka några hemligheter i listan, med resultatet att det kommer att spelas låtar från i alla fall ett par av dessa akter när det väl är dags på söndag.
Tillhör du inte Hårdrockssamfundet så är det bara att gå bananer och hitta eventuella nya favoriter...

Så, med det sagt... här kommer årets årsbästalista!

ÅRSBÄSTALISTAN 2013

32 . "Lightning Bolt" - PEARL JAM
...första skivan i nedräkningen, sistaplatsen, var en kamp mellan IN VAIN "Ænigma", IMMOLATION "Kingdom Of Conspiracy", IN SOLITUDE "Sister", MISS LAVA "Red Supergiant" och den här. Till slut kom jag fram till att jag tycker de gamla Seattlerockarna förtjänar vinsten i den lilla femkampen - men det är inte mer heller. Egentligen skulle jag vilja dela 30-platsen, men.. börjar man öppna den filosofin så kommer det antagligen att skena iväg.

31 . "Meir" - KVELERTAK
Ärligt talat, den här skivan är nog ungefär lika bra som debuten, men där debuten körde ångvält över alla förväntningar och fick norrmännen att hyllas hejvilt så blev mer av samma vara rent objektivt bra, och subjektivt bara... en parantes.

30. "The Devil Put Dinasaurs Here" - ALICE IN CHAINS
Den här skivan är bra, men den har en tendens att liksom gömma sig lite jämfört med många av årets släpp. Märkligt nog, för den är verkligen värd bättre.

29. "Aeons Of Satan's Reign" - SATAN'S WRATH
Sången är galen, svänget och låtarna är galna - och allt blir riktigt jäkla bra ihop. En sen skiva under året som verkligen intensivspelats när den kom mig tillgodo.

28. "Freedom" - SPIRALARMS
Åker förband till sina kompisar på placering 26, och levererar en skiva full av själslig rock'n'roll.

27. "The Winery Dogs" - THE WINERY DOGS
Gamlingar som hittat nya krafter. Bra mix på den här plattan, från ballader till episk rock.

26. "Scorpion Child" - SCORPION CHILD
Amerikanska Scorpoin Child kom med en lovande och svängig debut, med möjligtvis lite ojämnt låtmaterial. Det räcker ändå väldigt långt!

25. "Goodbuy Repetance" - DEAD LORD
Det här har spelats så sjukt mycket i samband med att grillen gått varm i sommar. En avslappnad skiva som påminner mig om just ljusare tider.

24. "Womb Of Lilithu" - NECROPHOBIC
Ett rätt sent tillskott, och kanske hade mer tid att leva med plattan inneburit en högre placering för Stockholmarnas svärtade döds - för visst håller man fanan högt även denna gång.

23. "Mouths Of Madness" - ORCHID
Årets näst bästa Black Sabbath-album, typ. Det här svänger livsfarligt mycket...

22. "Abra Kadavar" - KADAVAR
Stenhårt 70-talssound från Tyskland. Kan faktisk vara det bästa Tyskland kommit fram med sen... ja.. på vääääldigt länge!

21. "Sky Burial" - INTER ARMA
Det är årets bästa sludge. Såhär låter hösten...

20. "Surgical Steel" - CARCASS
Egentligen är det helt sjukt vad dessa herrar från Storbrittanien har åstadkommit i den extrema musikhistorien - och fortfarande biter stålet bra. Hög lägstanivå på den här skivan.

19. "Deciever Of The Gods" - AMON AMARTH
Ungefär lika bra som vanligt av vikingakämparna. Det är bara det att konkurrensen är hård!

18. "The Wild Hunt" - WATAIN
Den nödvändiga utvecklingen har också inneburit att låtmaterialet på "The Wild Hunt" är en aning svagare än vad man vant sig vid från Uppsalas främsta rebeller. Det är fortfarande bra.

17. "Infestissumam" - GHOST
De anonyma gastarna och påven lyckades följa upp debuten på ett mycket bättre sätt än jag trodde på förhand. "Infestissumam" är till och med bättre.

16. "All Is One" - ORPHANED LAND
Fantastisk mix av orientalisk musik och progressiv heavy metal. Skivan innehåller väldigt många bra låtar, helt enkelt.

15. "The Jewelers Daughter" - CAROUSEL
Årets bästa rock'n'roll-platta kommer från USA, och visar upp ett sväng och ett driv som sätter ett stort flin på mina läppar varenda gång.

14. "Welcome Farewell" - VREID
Norge visar framfötterna i år. Detta är ganska säreget, men ändå omedelbart tilltalande. Den här plattan har fått väldigt mycket speltid av mig i år.

13. "Sons Of Aeon" - SONS OF AEON
Imponerande debut från vårt östra grannland Finland. Detta är skivan för dig som vill ha melodisk dödsthrash som ärver At The Gates och In Flames.

12. "True North" - BAD RELIGION
Veteranerna fortsätter visa storform. Lika vasst som under glansdagarna, närapå!

11. "Wake" - COLOSSUS
Progressivt och episkt på samma gång. Denna debut är lika imponerande och komplett som den är lovande inför framtiden. En ny svensk stjärna har tänts.

10. ”13” – BLACK SABBATH
Det var verkligen med skräckblandad förtjusning jag lade legendarernas återkomst i skivspelaren. Skulle de gamla takterna sitta i, och hur hade de förflyttats till en modern värld? Alldeles utmärkt skulle det visa sig, och den här skivan kom under året att växa sig starkare och starkare med varje lyssning - som blev legio till antalet. Att den skulle knipa en plats på min egen topplista trodde jag inte när den kom, men tamejtusan om inte gammal faktiskt är äldst!

9. ”Avatarium” – AVATARIUM
Leif Edling är Sveriges främste riffmakare, och att han pensionerat CANDLEMASS känns lite mindre trist när han tar sig för sådana här andra saker. AVATARIUM är resultatet av Edlings låtskrivargeni, Marcus Jidells gitarrarbete och kanske framförallt Jennie-Ann Smith's för ändamålet perfekta röst. Skir, djup men ändå med bett. Fast den kom ganska sent - faktiskt i elfte timmen - för att ha en chans att spela sig in på årsbästalistan är det inget snack om saken.

8. "The Inheritance" - WITHERSCAPE...tre placeringar in på listans nedräkning och idel veteraner som dominerar. Lik AVATARIUM må WITHERSCAPE vara debuter i ren teknisk mening, men med tung erfarenhet i grunden. I detta fall är det herr Dan Swanö som bidrar med allt från låtskriveri till produktion, och även om kollegan Roger Widerberg som hanterar strängbändandet (och det med bravur) så känns detta som just Swanös sätt att visa var skåpet ska stå. Progressiv (döds)metall av yppersta klass, helt enkelt!

7. "Neogenesis" - DIABOLICALDet är lätt att luras att detta bara är en snygg förpackning. Mattsvart omslag i pocketformat, tryck i guldrelief och ett innehåll som inte bara omfattar texterna utan även en synnerligen dystopisk novell där de över 100 sidornas kapitel matchar respektive låt. Inget kunde vara mer fel. Visst är förpackningen otroligt läcker, men det är låtmaterialet som ger skivan dess plats här. Årets bästa dödsmetallplatta!

6. "Sempiternal" - BRING ME THE HORIZONInget annat band sammanfattar för mig den unga generationens ambitioner och förhållningssätt som brittiska BRING ME THE HORIZON. Jag tillhör inte dem. Alls. Men lik förbaskat kan en gammal räv som undertecknad inte värja sig när "Sempiternal" bjuder på det bästa av allt...

5. "Sole Creation" - KONGH4 låtar. På ynka 4 spår runt tiominutersstrecket lyfter småländska KONGH på sin tredje skiva till en helt ny nivå. Utan att tumma en enda sekund på sitt patenterade tunga slömangel så tillför man ett element av...lättillgänglighet.

4. "Ov Clipoth And Darkness" - BLACK OATH
Du vet den där känslan av att hitta en skiva med enbart skitbra låtar? När man ändrar sig hela tiden i de fall man ska ta ut en enda låt som representant för denna skiva till en spellista (eller blandband, för oss med några år på nacken)? Det här är en sån. BLACK OATH ställer sig i korsningen där doom, goth och klassisk hårdrock möts, och resultatet är en platta som verkligen lever upp till det gamla ordstävet: No fillers. Just killers...

3. "Heart Of Oak" - ANCIIENTS
Årets bästa debut hämtar sin inspiration från namnkunnigare akter som MASTODON, BARONESS och KYLESA, men har talang och kunskap nog att förvandla denna inspiration till något alldeles eget. "Heart Of Oak" är en sån där skiva som både står ut som helhet - den bör helst avnjutas från pärm till pärm - och samtidigt klarar av att pressa ur sig några klockrena spår som kan locka förstalyssnaren i fördärvet. Lyssna bara på Raise The Sun eller Giants, så förstår du nog vad jag menar!

2. "The Living Infinite" - SOILWORK
Gissningsvis tappar man all eventuell cred om man placerar den här plattan så pass högt på årsbästalistan (ord som "mellanmjölksmetal" har kastats på undertecknad när jag försökt förklara skivans storhet), men det ger jag blanka fan i. Att SOILWORK skulle klara av att leverera så vansinnigt starkt över ett helt dubbelalbum trodde jag aldrig i livet, och när man nu klarat just det så är det bara att konstatera - detta är en av årets absolut bästa och mest imponerande insatser. Punkt.

1. "Satyricon" - SATYRICON
När SATYRICON lämnar epitetet black metal bakom sig för att åstadkomma musik man själva vill, själva anser värdig att utgöra en självbetitlad skiva så är resultatet fullkomligt översållat med stjärnor som glänser mot den svarta natthimlen. 
Produktionen: organisk, varm och proppfull med detaljer som framträder över tid.
Musikerna: fokuserade, dedikerade, kunniga - och i samband med gästsången från MADRIGALS Sivert Høyem; perfekt valda.
Sist men verkligen inte minst: låtarna. Skivan bågnar av så mycket högkvalitativ musik att det är nästan löjligt.
Jag bugar, bockar och tackar för att SATYRICON bryter sin egen konstnärliga och musikaliska väg!

Veckans Tips: Killswitch Engage "The End Of Heartache"

Det var nog Per som kom med tipset om Killswitch Engage till mig. Hade inte hört dem när han sa "häng med på spelning nu, du kommer att gilla dem" - och det gjorde. Hängde med på spelning, alltså.
Det var på Debaser Slussen, och bandets vanlige gitarrist Adam Dutkiewicz var inte med, han hade problem med ryggen vill jag minnas, utan ersattes av Peter Wichers från Soilwork.
Kanske var det tur, för jag har efteråt förstått att sagde Dutkiewicz är en figur som inte alla gillar.
Han klär sig i slängkappa och alla möjliga grejor på scen, ett faktum som fått exempelvis R2 (en annan vän) att inta en mycket skeptisk hållning till bandet.
Kanske kommer pajaserierna ibland ivägen för musiken?
Bandet har sedan dess sakta men säkert befunnit sig på en slippery slope nerför i karriären (och, kanske framförallt vad gäller kvalitet på skivorna), och gick till slut skiljda vägar med en av huvudanledningarna till att jag den där kvällen, fick ett nytt band på min radar.
Sångaren Howard Jones.
Han är (eller kanske var, han har ju som bekant brutit med bandet) nämligen en av de som faktiskt klarar att både sjunga rent på ett bra sätt, och köra skriksvängen. Jag gillar det, och har rätt svårt för band som försöker åstadkomma den effekten men via två sångare.
På den här skivan, "The End Of Heartache" från 2004 så träffar bandet alla rätt.
Låtar som "When Darkness Falls", "A Bid Farewell" och titelspåret är riktigt bra, och hela skivan andas klass.
Andy Sneap har mixat, och detta är fin "Göteborgsdöds" som inte är från Göteborg.
Bandet kanske är mest känt för sin cover på "Holy Diver" med Dio, men det är egentligen rätt stört. Den covern spelas en del på radio och har sina poänger, men är ändå - på det hela taget - en slakt av en klassisk och fantastisk låt. Det borde inte vara därför man har koll på Killswitch Engage.
Det borde istället vara för sådana här här skivor.
"The End Of Heartache", bandets höjdpunkt enligt mig, finns här på Spotify!

3 månader kvar till Hårdrockskväll 2014!

Vackert.
Mycket vackert, tagit tidigare i år - och tro't eller ej, nu är dte snart dags igen.
Det är faktiskt bara 3 månader kvar innan vi är där igen, och detta år kommer det att bli lite av en specialare.
Det blir nämligen inga kategorier detta år, 2014.
Det blir ett friår.
Spela vad du vill, 8 låtar.
Låter lätt men är nog så svårt, speciellt som det innebär att det ju inte finns några som helst förhållningsregler eller ramar att hänga upp valen på.
Jag gissar att vi kommer att få se en del temaskivor från de närvarande, och själv arbetar jag ju med mitt "hemliga projekt".

Där är temat lika enkelt som svårt, dvs att på Hårdrockskväll 2014 försöka presentera en skiva med 8 spår från skivor och grupper jag gillar hårt men har hållit hemliga för övriga i Hårdrockssamfundet.
Samtliga kandidater till dessa 8 spår får ett Veckans Tips som skrivs/skrivits under årets lopp och lagts för publicering den kommande våren (vilket innebär att det när allt väl publiceras ju kommer bli nästan lika mycket överraskning för mig som för er läsare eftersom jag vid det laget antagligen glömt typ allt), och jag ska försöka att hålla alla mina riktigt fina plattor hemliga för kompisarna till dess.
Det är inte så lätt alltid, speciellt som man ju vill dela med sig av bra musik.

MEN.
Om det nu inte var så att det var hemliga klubben inför den kommande Hårdrockskvällen så kan man ju fundera över hur min skiva skulle sett ut om det gick av stapeln idag.
Och det är just vad som ska hända här och nu.
I så fall skulle jag vilja lyfta en del låtar och plattor som är intressanta och som jag ville försäkra mig om att inte någon i Hårdrockssamfundet missat, eller som i vissa fall bara borde få speltid på en sån här begivenhet.
Jag skulle dessutom försöka lägga upp det så att jag gick från mjukt till hårt, så att det stegras under kvällen. I alla fall ungefär.
Är ni med?
Om Hårdrockskväll var idag:

SPÅR 1: The Night Flight Orchestra "Miami 5:02"

 

Bara för att vara på den säkra sidan, det är väl ingen som missat den här plattan?

Den innehåller ju något av det mest rock'n'rolliga som släppts i Sverige på länge, och även om det är allt från discorock till midnattssväng så är alla låtar jävligt bra. 

Jag kan ha åsikter om att det skulle bli ännu bättre om Björn "Speed" Strid (i vanliga fall i Soilwork, men det visste du ju redan) sjöng än bättre, men det är petitesser, och låten "Miami 5:02" är en av de ösigare och mer smittsamma låtarna.

Ett bra val som startar skivan... 

........................................................................................

SPÅR 2: Lord Fowl "Streets Of Evermore"

Jänkarna i Lord Fowl vispar på ett närapå kriminellt sväng i den här stänkaren, den låt som jag minns mest och oftast återvänder till från skivan "Moon Queen".

Sedär en platta som borde få stor spridning och jag nästan kan lova hamnar i rampljuset under titeln Veckans Tips någon gång!

.........................................................................................

SPÅR 3: Graveyard "Goliath"

Ja. 

Jag tar med den här av flera anledningar.

Dels är det en helt makalös låt, kanske den bästa som bandet klämt ur sig (i alla fall om man ska gå efter hur fort den klistrar sig fast på hjärnan).

Dels har jag knappt spelat Graveyard förr, och det är i sig en skam - även om just den här låten kommer från "Lights Out" och den är lite sämre än föregångaren "Hisingen Blues".

Och dels så är den ganska kort, och jag kan behöva lite korta låtar så att jag senare rymmer en... aningen mer episk sak. Kan man säga.

.............................................................................................. 

SPÅR 4: God Seed "Alt Liv"

Norge är ändå hemlandet för black metal, tycker jag, och i slutet av förra året släppte God Seed med de två starka namnen King Ov Hell och Gaahl sin egentliga debut "I, Begin" (de har ju en lång historia med bråk om namnet Gorgoroth bakom sig, och en liveplatta under God Seed-flaggan, men rent studiomässigt är detta debuten).

Det är en kluven platta.

Stundtals sisådär. Stundtals väldigt spännande och intressant, mest så i den här låten.

Den är både mjuk och hård, och faktiskt riktigt intressant. Passar rätt bra här på skivan, tycker jag!

............................................................................................

SPÅR 5: Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre

Vi stannar sen kvar i Norge lite, och det eftersom jag vill a) rensa på lite mer efter den lite smygande förra låten, b) ha lite allsång, samt c) se till att den här pärlan verkligen inte hamnar i glömska.

Inget säger ju rock'n'roll som en halvt oläslig logga, och titelspåret från förra årets "Rise, Vulcan Spectre" är en sån underbar käftsmäll att det är rent av löjligt.

Given i ett sånt här sammanhang!

.......................................................................................

SPÅR 6: Bathory "One Rode To Asa Bay"

Ja. Den är skitlång (över 10 minuter), men nu är det så här: Vi har inte haft med Bathory alls på Hårdrockskvällen (hur nu det går till), och jag gillar den här plattan som fan. Speciellt sista låten, med sin fantastiska text och sin speciella känsla.
Det gör att jag struntar i alla normer och tar med den i alla fall, trots att det nog innebär att jag spräcker alla tidsregler... men det struntar jag i. 
Läs mer om "Hammerheart" i Besatt, så fattar du att jag får göra såna undantag om jag vill... (dessutom tycker jag att "Goliath" är rätt kort, så det jämnar ut sig lite...)
...........................................................................................
SPÅR 7: In Mourning "Colossus"

Ännu en lång låt, ännu en skiva som fått löjligt mycket speltid i år. In Mourning "The Weight Of Oceans" är en sån där platta som innehåller 100% topplåtar, och det svåraste är väl nästan att välja en av alla dessa låtar som representant. Får bli förstaspåret "Colossus", men det kunde ha blivit vilket som helst.
Jag är verkligen barnsligt förtjust i denna platta!
...................................................................................................

SPÅR 8: Lakei "Despot"

Hur avslutar man bäst en lång blöt kväll som dominerats av mangel och distade gitarrer?

Med blytyngd.

Förstås.

Mindre finess och subtila budskap, mera slägga i fejset.

Och då passar Lakei bättre än de flesta andra, speciellt med låten "Despot", denna fullkomliga överkörning. Det är mörkt. Det är tungt. Det är ruggigt bra. Som hela skivan "Konspirasjoner" som dessutom passar i kategorin "skivor som är för bra för att de andra ska få chansen att missa eller glömma".

Sen kan man somna gott.

.............................................................................................

Okej.

Eftersom jag nu avslöjat samtliga dessa spår så kan jag också säga att... inget av dem kommer med på den slutliga skivan.

Jag är också sugen på att göra en 8-spårsplatta med de bästa låtarna från i år.

Det kanske blir när det är två månader kvar. Eller en.

För det går fort nu. Vi är strax där!

 

Recensioner på Werock - Whitesnake & Sammy Hagar

 

Du vet ju hur det var ett tag.
Werock var nere. Kaputt. Fel i PHP, för er som vet vad det betyder.
Nu är sidan tillbaka på spår, och eftersom det är månadsskifte så innebär det att man publicerat recensioner i vanlig ordning, ganska många sådana också.
Du får läsa om Satyricon, Tyr, Carcass, Huntress och Cult Of Luna exempelvis, och för egen del har jag bidragit med tyckande om två plattor.
Whitesnake "Made In Britain/the World Record" som är (ännu en...) liveskiva med David Coverdale och hans suveränt tajta band, samt Sammy Hagar "Sammy & Friends" som är en platta där huvudfiguren firar 40 år som artist och det med en klackspark tillsammans med diverse inbjudna kompisar.
Med andra ord - väldigt olika skivor, och ingen av dem enligt formatet "klassisk studioplatta".
Förutom att fun dera på det där med hur ofta Whitesnake släpper liveskivor (det är en del av recensionens våndor, kan jag avslöja) så kan man konstatera att jag ju gillar liveskivor överlag och därför är mottaglig.
Dessutom har jag utsatt Sammy Hagar-skivan för ett av mina test, jag har delat den vidare till en f.d arbetskompis som brukar vara bra på att svara omdet svänger eller inte.
Detta svängde, i hans bok.
Det svänger rätt bra i min bok också.

Alla recensioner på Werock.se!

Nå... vi skriver alltså första oktober idag, och när som helst kommer väl redaktör Bench med det där mejlet.
Om att det är dags att fila på årsbästalistan. Det lär väl vara deadline på julafton, precis i vanlig ordning, och jag lär väl få ont i magen och ångest i vanlig ordning.
Hur placerar man inbördes de starkaste skivorna så här långt i år?
Ja, jag pratar om Anciients "Heart Of Oak", Kongh "Sole Creation", Satyricon "S/t" och Soilwork "The Living Infinite" (i alfabetisk ordning).
Det är de fyra starkaste korten om man verkligen sorterar hårt, tycker jag.
Men i vilken ordning de ska placeras är ju helt omöjligt att säga.
Och efter dessa är det full huggning. Som vanligt.

Eftersom jag ändå har lite tid till godo nu innan denna lista ska sammanställas är det lika bra att fråga här och nu:
Vilka skivor får man absolut inte missa i år?

Recension: Jupiter Society "From Endangered To Extinct"

Carl Westholm är måhända lite av en doldis för gemene man med intresse för hårdare musik, men han har bra kontakter inom scenen och har bland annat backat upp Candlemass och Krux med sin keyboard under deras karriärer.
Själv är kapten på skutan Jupiter Society, och just hans kontakter och respekt bland övriga artister gör att besättningen på skivorna räknar in ett antal namnkunniga individer.
Förra given "Terraform" var en rymdresa som växte på undertecknad, en resa där låtarna mejslades ut och stundtals bjöd på fantastiska "håret-reser-sig-på-armarna"-ögonblick när gästsångarna Mats Levén, Öivin Tronstad och Nils Eriksson visade hur det låter när nån som verkligen kan sjunga anstränger sig för att prestera. 
Vis av erfarenheten av hur förra plattan växt (den recenserades när den kom, och hamnade sedan ca 2 år senare som Veckans Tips på denna blogg) så har jag låtit en hel del tid förflyta mellan det att jag fick tillgång till promomaterialet till dess att det nu är dags att skriva recensionen. Om det däremot har hjälpt.... det är jag inte säker på.
"From Endagered To Extinct" är nämligen en mindre tydlig historia när det gäller låtstrukturerna. Det är fortfarande progressivt, svävande och bombastiskt om vartannat, men det är betydligt mörkare och mer suggestivt.
Svårare att få grepp om.

Historien löper över 6 långa svepande låtar, och berättar från starten ""Enemy March" till slutet "Defeat" en historia om invasion, krig och utrotning. Från hotad till utrotad på endast en dag, som en av textstroferna lyder. Eftersom skivan och musiken har det format den har så är det av naturen en upplevelse som kräver lite engagemang. Det är inget som fäster direkt eller om du har det som bakgrundsmusik, men för den som orkar lyssna och ge det en riktig chans finns belöningar. Allra bäst är renset i "No Survivors", det är närapå black metal-driv i vissa partier på den låten, och det är omöjligt att inte dras med i det episka anslaget när just detta driv kombineras med känslan av opera, av saga, av ett rymdäventyr.
Det skadar antagligen inte heller att sången är växelvis av just Mats Levén och Öivin Tronstad, med Cia Backmans passande bakgrundssång. De flesta av er vet antagligen redan att jag är svag för just Levéns röst, och här kommer hans lite elakare och skitigare stämma väl till sin rätt.
Annars är bandet i sig värt att nämna.
Det är liksom inga lallare som presenterar sig.
Förutom den uppenbara Carl Westholm på keyboard så hanteras trummorna av Dirk Verbeuren (normalt i Soilwork), och en viss Leif Edling (Candlemass, Krux) bas på rätt många spår (där han inte spelar är det Sebastian Blyberg som lirar). Gitarr hanteras mest av Ulf Edelönn (som bland annat spelade på "Dactylis Glomerata" med Candlemass), men vi ser också exempel på hur en sån som Marcus Jidell (Evergrey) och Fredrik Åkesson (Opeth, Krux) besöker projektet.
En sån ensemble skrapar man inte ihop bara sådär.
Sången hanteras hela tiden av just Mats Levén, Öivin Tronstad och Cia Backman, och man gör det bra.

"From Endagered To Extinct" känns som en ganska annorlunda skiva jämfört med tidigare "Terraform". Mörkare, med mindre skarpa konturer, och trots att jag som nämnts har gett den en hel del tid är jag inte säker på att jag har lyckats bottna ännu.
Känslan finns att jag kan komma att revidera betyget framledes, och att jag kommer att tycka att jag är feg nu - men jag vill lägga detta på en stark trea. Mersmak, men jag saknar ändå de där låtarna som är lite enklare att ta till sig.
Ljuset i det kompakta mörkret, om man får säga så. Även om jag ju mycket väl förstår att det nog är medvetet denna gång.

Bästa Spår: "No Survivors". Väldigt bra låt, men jag gillar i ärlighetens namn även inledande "Enemy March" mycket också.

Jupiter Society "From Endagered To Extinct" - 3

Record Madness: S

Vet du vad Record Madness är?
Alltså, serien där jag och Stones dyker ner i våra skivhyllor och rotar fram mer eller mindre oväntade alster. Varje inlägg fokuserar på en bokstav, och i slutet så passar man utmaningen vidare till den andra genom att berätta vilken bokstav som ska skärskådas. 
Förra gången tittade vinylfantasten på bokstaven U, och sen avslutade han med att passa en av skivhyllans största utmaningar min väg.
Detta är historien om...

Record Madness: S
Detta är en väldigt konstig bokstgav i min skivhylla.
Både väl representerad och misshandlad på samma gång. Den har... hål. Massor av hål, som inte borde finnas där men ändå gör det.
Vi återkommer dock till det lite senare.
Först - själva spektaklet. S.

Som du ser så ryms inte alla skivor som de ska, egentligen. Några ligger i en trave på sidan (de gömmer bland annat Soundgarden-plattorna), och det är förstås en helt förkastlig lösning. Tittar du dessutom noggrant ser du att det ligger skivor inpetade i det minimala utrymmet ovanpå de andra, och eftersom det är så hårt ihoptryckt blir resultatet att man nästan inte får loss någon skiva alls om man vill lyssna på den. Skådebröd, typ. 
Inte bra, men jag kan berätta att en ny lösning på hela skivhylle-problematiken är på gång. Beställt, hemleverans i början av juni.
Nog om det.
Bokstaven S kan sägas vara motsatsen till utmaning om man jämför med den förra bokstaven jag fick från Stones, U. Då fick jag skrapa ihop skivor för att ha något att skriva om, medan det nu är tvärtom - jag kommer att hoppa över en hel del för att nånsin komma till publicering!
En sak som slår en när man kollar på skivhyllan är att det finns en hel del thrash under just bokstaven S. Kolla:

Överst, förstås med tanke på Jeff Hannemans frånfälle här senast, är en av genrens grundare. Slayer. Det är väl en hyggligt komplett samling det där, lite halvslarvigt uppställd. Ofats lyssnar jag nog på livegiven "Decade Of Aggression", den är ju nån form av best of med bandet.
men det stannar ju inte där.
Jag tycker inte man kan slarva över vare sig Sepultura eller Sacred Reich om man ska prata thrash på bokstaven S. Två bra grupper som har olika sound men ändå ryms i samma lilla ask. De två vänstra Sacred Reichskivorna är från en box, så de är matade med lite filmmaterial och grejor också. Fint så.
Ändå har jag sparat en riktig pärla till sist, med en viss Andy Sneap (producenten) i settningen. Udda, avig och bra:

Sabbat "The History Of A Time To Come" är en skiva jag tycker du ska kolla in om du gillar gamla, nya upptäckter och inte känner till dem sen innan.
Därifrån ska vi gå till en del helt logiska och kända akter.
Hårdrock som vi städar av, liksom, eftersom du ju fattade att de skulle finnas i hyllan.

Överst Soilwork, via Soundgarden och sen landar vi i både Spiritual Beggars och Sahg.
Jag har inte allt banden har släppt (Soundgarden och Sahg är väl närmast), men ganska tillräckligt för att stilla min hunger om andan faller på.
Funderar på att införskaffa den alldeles nya Spiritual Beggars-plattan, men har liksom inte fått tummen ur än, och jag vet inte jag. Jag tycker nog att de var bättre med JB på sång än med nuvarande Apollo Papathanasio, så det känns som en sån där platta som jag sparar till dess att den dyker upp till riktigt bra pris om nåt år...
Sista bilden är Symphony X och The Sword. Två helt olika grupper, med helt olika musikalisk inriktning. Jag tycker nog The Sword är bättre, och det avspeglas ju också i att den samlingen i alla fall innehåller samtliga det bandets fullängdare.

Okej. 
Ska vi lämna hårdrocken ett tag?
Det betyder att jag inte kommer peta upp bilder på Slipknotskivor, Saxon- eller Stardogplattor, trots att de finns där. Du får helt enkelt föreställa dig hur det där ser ut.
Istället tar vi de här.

 Jag gillar Sahara Hotnights. Tjejerna har attityd och går sin egen väg, och trots att de nog var mer punkig stökighet i början av karriären så tycker jag att de är som bäst när de går lite mer mot mittfåran och levererar pop/rock. Spelar dem rätt ofta, och det är inte bara för att de kommer Robertsfors.
Bruce Springsteen är ju rykande aktuell efter sina Sverigespelningar, men nu ska ni få höra något märkligt - jag har aldrig varit på någon Springsteenkonsert!?!
Fast jag borde, och skulle vilja, så tycks jag aldrig ha koll så pass att jag hänger på låset för att skaffa plåt. Lite märkligt, men det syns också i skivhyllan.
En samlingsplatta (igen, det där med samlingsplattor är egentligen inte så kul tycker jag, men ibland har det blivit så...), sen "Human Touch" som väl köptes till en spottstyver nån gång, och fina "The Rising" som behandlar 9/11-händelserna.
På tal om hål.
Inte i marken efter att tornen rasat, men på tal om skivor som saknas i samlingen.
"Born In The USA"? "The River"? "Darkness On The Edge Of Town"?
Nä.
Saknas. 
Och det är lite som med de där konsertbiljetterna, jag gillar Springsteen men är inte tillräckligt biten för att verkligen göra något åt saken, verkar det som.
På samma bild finns också Supertramp.
"Crime Of The Century" är en helt fantastisk låt, och var en av den som spelades mest när jag provlyssnade på stereon på Audio Reference. Snacka om att göra sig väl på hög volym... 
Vi fortsätter väl på icke-hårdrock?
Nästan till och med icke-rock?
En blandad kompott, detta...

Rörigt, minst sagt. Santana bredvid September, Rod Stewart bredvid Sting och Sweet Chariots, The Streets uppe till höger som samsas om platsen med svenska Snook, Will Smith och Snoop Dogg.
Som står sorterad under S.
Inte under D.
Jag kan inte rent logiskt förklara varför, mer än att jag inte skulle hitta den annars. jag skulle inte kolla under D om jag ville lyssna på Snoop (även om det nu i ärlighetens namn sker väldigt sällan, och de gånger jag spelar skivan så är det nog på iPoden, ansluten till extern ljudkälla på baksidan av huset eller så...).
Det är säkert fel, men hey... I call'em like I see'em när det gäller min skivhylla.
För övrigt känns det väl som om just ovanstående bild är lite oväntad för många av er läsare. Den innehåller både en och två skivor som ni kanske på förhand inte skulle gissa på.

Detta är nog också en bild man kanske inte skulle gissa sig fram till:

 Jaha, tänker du.
Vad är det för konstigt med den?
Och vad gör Rod Stewart på den bilden också?
Det ska jag tala om - detta är bilden med alla hål i skivhyllan.
Alltså, det finns fler hål med grupper jag inte har alls, men nu är vi framme till hålstegen i bokstaven S. Samtliga ovanstående grupper/artister är nämligen rätt stora - men där detta är den enda skivan som finns i min hylla. I alla fall i fysiskt format.
Är inte det lite konstigt?
Uppifrån vänster är det Swans, Soundtrack Of Our Lives, Stone Temple Pilots, Rod Stewart, Sodom, Stone Sour, Scorpions.
En skiva var. I Roddans fall en samlingsplatta, i Sodoms och Scorpions fall en liveskiva.
Det är egentligen inte okej.
Det borde finnas bra mycket mer av detta. Egentligen.
Men det är det jag menar med att "S" är lite skum.
För jag tror att jag skulle kunna handla i alla fall ett hundratal plattor av artister jag redan har enbart för att komplettera om jag ville.
Trots att det redan finns relativt många skivor sorterade under bokstaven i fråga, och att många av dem är sådana som verkligen hängt med (faktum är att jag själv blev helt förvånad över att det till exempel bara fanns en platta med just Scorporna).

Till sist en hög med pärlor.
Enstaka skivor som egentligen allihop skulle kunna vara Veckans Tips (och kanske blir det vad det lider...). Här har du att kolla in om du saknar något att lyssna på!

Det blandas friskt i stil. Längst ner till vänster är det Soen, sen kan man se The Solution (med Nicke Andersson i soulstass), Sven Gali, Stench, Spiders, Soil och längst ner till höger Sanctuary.
Nå.
Det där, mina vänner, ska faktiskt ta oss hela vägen i mål när dte avser bokstaven S och Record Madness. Man skulle som sagt kunna hålla på i stort sett hur länge som helst, men jag väljer att inte göra det.
Istället ska bollen passas vidare, och efter det snart är den 16:e maj, den dagen när Ronnie James Dio togs från jordelivet så ska vi be den gode Stones att titta på just bokstaven D.
En sån där smygstor bokstav, tror jag. Det finns nog en hel del där...!

2013. So far.

Överraskning!
Visst, det är typ mitten av april och egentligen ingen logisk tidpunkt för att ta en paus och fundera över året så här långt - men... ja.. det struntar jag faktiskt i. Det passar mig av någon anledning väl. Känner det lite så av någon anledning, som om det är dags att lägga vintern till handlingarna och blicka både framåt och bakåt lite.
Så det blir så.
Det här inlägget börjar med att titta bakåt, sen framåt en del.
Och vi börjar med de två plattorna som jag tycker står ut som bäst i år. Ganska överlägset.
Soilwork "The Living Infinite" är faktiskt en platta som närapå skulle kunna belysas i en serie som Besatt, den har stundtals sen den kom trängt undan i stort sett allt annat, men det tydligaste tecknet på skivans storhet kanske ändå är att efter att jag lagt undan den och plockat fram annan skiva, så har jag ändå gärna sneglat mot den och återvänt dit direkt efter. Det är ett tecken på att skivan har bestående kvalitet, tycker jag.
Den andra plattan är också svensk. Kongh "Sole Creation" är snudd på magisk, faktiskt, och om det hade varit dags att summera året så känns dessa som helt givna kandidater för högsta placeringarna på årsbästalistan.
Under dem finns ett knippe skivor som också är väldigt bra, men kanske inte har samma ruggiga dragkraft riktigt. Ska jag nämna några stycken så är det Vreid "Welcome Farewell", Colossus "Wake" som spontant kommer upp i minnet, samt kanske Kvelertak "Meir" och faktiskt Terrortory med sin EP "City Of Ghosts" som jag spelar rätt frekvent.
Mest speltid under året har dock ingen ny skiva fått.
Det har Whitesnake fått. Den eventuella intervjun (hm, man kan ju undra om det verkligen blir av, det drar ut på tiden och jag har nu frågat om det kanske går att ordna i samband med att bandet kommer hit för spelning på Gröna Lund i juni...). Både den nya liveplattan "Made In Japan", men kanske framförallt de gamla klassikerna.
Mest spelade? 
"Slide It In" och "Lovehunter".
Och vilka omslag!!

...jag vill faktiskt påstå att trots min förkärlek för bandet så har det första kvartalet (drygt) inneburit en fullskalig överdosering av herr Coverdales röst!

Bloggen då.
Den har väl levt upp ganska bra under 2013 så här långt. Serierna Besatt och Record Madness har dels fått mig att få lite ny glädje i skrivandet, men även som så att mitt skivsamlande att gå lite överstyr. Inte så att jag köper massa skivor för att få visa på bild, men på så sätt att jag upptäckt en massa hål, dels efter att jag publicerat ett inlägg (hålet med "Powerage" från AC/DC är till exempel täckt nu...) samt när jag sett alla godbitar från Stones samling. såhär bara knappa fyra månader in på året ser mitt stående vad med hustrun (över eller under 100 nya skivor på året) ut att går rent av åt helsefyr. Dagens siffra säger 44!
Lite sämre går det med mitt nyårslöfte om rekord på alla löpsträckor jag har runt hörnet.
Faktum är att jag lyckats komma ut förvånansvärt lite, knappa 100 kilometer såhär långt, och att det var tunga kilometrar. Jag känner mig tjock när jag springer. Det gör att jag drar mig för att springa, och känner mig ännu sämre när jag springer, och drar mig för att springa... ja, ni fattar. Det blir till att bryta den cirkeln, och det nu.
Ska det bli löprekord så ska det bli senaste i augusti, kanske början av september.
Efter det är det nog mer eller mindre försent.

Annars har jag som ni kanske minns ett lite hemligt projekt som jag pillar med bakom kulisserna. Mina hemliga skivor som kommer att avtäckas under början av 2014 (!)

 Rebellängeln har alltså en del mer eller mindre obskyra hemliga skivor som jag helt klart funderar på att avtäcka på Hårdrockskväll 2014, denna gång ska jag nämligen bara ta rätt udda saker har jag bestämt mig för.
Och, för att göra det lite roligare både för mig och er läsare så har jag valt att lägga dessa som Veckans Tips - i början av året. Som jag skriver nu. 
Det kommer, med andra ord, att bli lite som en lucköppning för mig också, eftersom jag antagligen glömmer en del av det jag tänker nu innan vi är där.
Just nu är 4 sådana tips färdigskrivna och schemalagda, och jag har dessutom 3 skivor till som jag bestämt för att ha med - men inte hunnit skriva om än (...prioriteringen på att skriva ett Veckans Tips som ska publiceras om ett knappt år är väl inte sådär vansinnigt hög...).
Dessutom har jag en tre-fyra plattor som jag inte riktigt bestämt om än.
Som i o f s är hyggliga, men som jag ändå inte vet om jag vill ha med, vare sig på Hårdrockskvällen eller som Veckans Tips.
Vill ju liksom inte devalvera värdet på de skivor som får plats i rampljuset, så vi får se. Kanske samlas de som "nästan" fick en plats i solen i ett längre inlägg i början av året som kommer.
Året som kommer.
Känns långt bort med 2014, så vi kan väl kika lite på vad 2013 har att bjuda.
Och det verkar bli lite mer av mer eller mindre samma på denna blogg.
Jag har jobbat ett drygt halvår på mitt jobb nu, och funnit mig tillrätta.
Var ganska stort steg, så här i efterhand, och det är egentligen först nu det känns riktigt riktigt bra. Så det innebär att jag kommer att försöka skörda lite av de frön jag sått under detta halvår, jobbmässigt.
Bloggen rullar på, men takten kommer antagligen att saktas ner, speciellt över sommaren.
Det blir fokus på de stora blocken.
Veckans Tips.
Recensioner.
Besatt (i alla fall fram till sommaren, vi får se om det orkas med även under hösten)
Record Madness
Dessutom ska jag försöka klämma in lite Tvekamper.
Det finns flera sådana jag ser fram mot.

Och, på tal om att se fram mot.
Skivor.
På lördag är det Record Store Day.

I Stockholm kan du förstås med fördel gå till Sound Pollution, där finns bland annat Kee Marcello, och dessutom har Colossus-grabbarna release på sin platta "Wake", och firar det med att bjussa på kaffe och fika, någonstans på Drottninggatan (förhandsinfo säger att man smartast utgår från just Sound Pollution och sen följer lämmeltåget med människor...).
Skulle mer än gärna skaffa mitt signerade ex och snacka med bandet lite, men det ser inte ut att bli av. Istället väntar ju 40,7-årsfest med maskerad, och innan dess ska barnen skeppas till moster.
Med andra ord lär lördagen ägnas till logistikövningar...

Nåväl.
Skulle jag vara på plats så skulle jag plocka upp nya Kadavar, Ghost, Bring Me The Horizon. Bland annat. Och så kanske täppa till något av hålen med den här killen.

King Diamond.
Han ska till Örebro i slutet av maj.
Det ska jag med.
Biljett till Metallsvenskan säkrad, samt hotell, tåg och resesällskap.
Det, barn, blir något att se fram mot under kommande månader!