Nästan som Veckans Tips...

Okej. På fredag startar Veckans Tips igen, och det är inte vilka Veckans Tips som helst.
Det är Veckans Tips som undertecknad har samlat på sig under året, hållit lite hemliga och dessutom skrivit långt i förväg. Det är skivor som verkligen varit med i racet om att knipa en spelplats på nyss avklarade Hårdrockskväll, och det är alla skivor som kommit verkligen står ut med sin kvalitet och sin egensinnighet. Eller med en eller par låtar som är så ruggigt bra att jag liksom inte kan bortse från dem. Men.
Detta jagade efter bra, hemliga skivor... det har förstås också inneburit insamlande av skivor som är nästan bra nog. De som kanske skulle kunna fungera som Veckans Tips i vanliga fall (och, i vissa fall, kanske får chansen innan bloggen upphör att existera någon gång), men som inte riktigt passar sig i det här sammanhanget.
Ett exempel är Inter Arma, som redan haft sin plats i solen (ja, eller höstmörkret, men ändå) som helt enkelt inte har ett sånt format på låtarna att det passar in på Hårdrockskvällen.
Detta inlägg är en hyllning till de skivorna. 
De som nästan blev Veckans Tips.
Du får lite bilder, lite Spotifylänkar och lite ord skrivna sporadiskt under året!

Vi börjar i Norge, med kvinnligt frontade Djerv.
2011 kom debuten, och den här kikade jag lite på i samband med kategorin "Kvinnlig Fägring" i samband med Hårdrockskväll 2013, men jag hann aldrig sätta mig in i plattan i tid för att vilja gå med den i slutänden, eller ens vara riktigt nära. Mitt intryck är också att bandets egensinniga rock'n'roll-svängiga punk/black är starkare som helhet än som egna spår. Jag har helt enkelt svårt att plocka ut en enskild låt som är så mycket bättre än någon annan att jag kan ta med den på Hårdrockskvällen.
Det är också anledningen till att Djerv inte kommer att återfinnas i hemliga klubben av Veckans Tips som snart börjar avtäckas - men du bör kolla in dem.
På Spotify här! 

Från Norge till... Andorra!
Pesefone hamnade i min radar i samband med att Martin recenserade "Spiritual Migration" på Werock, och han har rätt. Detta är som en falukorvssockerkaka. Allt i. Inget ska gå till spillo. I grytan häller vi samtliga subgenrer som du kan tänka dig, och här återfinns såväl black metal-pisk, growl, ren skönsång, folkmelodiplinkande och rubbet där emellan (även om bandet, vad jag förstår vill höra hemma i "progressiv döds"-facket). 
Det är dessutom framfört med sån löjlig kunskap och med så mycket vändningar och vinklingar att det är en skiva med typ evig livslängd. 
Persefone "Spiritual Migration" hittar du också på Spotifyspotify:album:4sYNLJCufJjfouPDNvPgAl.

Efter denna moderna inledning ska vi landa bakåt i tiden lite, närmare bestämt i året 1975, och vi hämtar därifrån den engelska gruppen Warlord.

Vi snackar nu brittisk doom, med givna förtecken av heavy metal. 
Rätt bra, och helt klart en aning udda (även om väl bandet kom på tapeten lite under året när man släppte en återförening), men ändå inte tillräckligt bra för att jag ska ha det som Veckans Tips.
I alla fall inte i den kommande "tema-perioden".
Skulle däremot Remastersserien återuppstå så är det ett löfte här och nu: i så fall kommer ett riktigt nedslag i den här skivan!

Till sist var det ändå ett relativt lätt beslut att utesluta Warlord från den digra listan över hemliga skivor som kommer att få bli Veckans Tips under våren, och som kan bidra med en låt till Hårdrockskväll 2014.

Det var precis tvärtom med denna giv:

Finska Code For Silence har med plattan "Eyes World Shut" skapat en våldsamt svängig historia som spretar alldeles underbart åt alla håll. 
Bra insatser, bra sång, bra produktion och jazz-saxofon mitt i metallen på låtar som "Brothers" och "The Art Of Being A Coward", men till syvende och sist valde jag bort den på följande grundval: de konstiga låtarna är mer charmiga än bra, och de bra låtarna - där bandet lirar mer traditionellt rens - är visserligen bra, men faller ändå bort mot andra som är av samma sort.
Trots det är det inte helt enkelt att sitta still när bandet smiskar igång "Flashbacking One Night Stand" eller "Eye For An Eye".
Spana in Spotify och avgör själv - borde detta ha varit med i slutspurten om en plats på skivan till årets Hårdrockskväll?

Två skivor som faktiskt varit med rätt länge är två svenska skivor som kom 2013, men som båda fallit bort lite för att jag dels inte haft dem som speciellt hemliga, samt för att jag inte kunnat bestämma mig helt enkelt. Och oförmåga att bestämma sig, det är ett nog ett tecken på att skivan är bra men inte riktigt så bra att den tar en given plats.
Just killers, no fillers.

Hur som helst, Egonaut bjuder på klassisk hårdrock med bra drag i, och det är en skiva som torde passa väldigt många av bloggens läsare. Recension av den plattan kladdades in av undertecknad på Werock, och även då var det en utmaning att hitta den där riktiga topplåten som kändes som en naturlig hit. Egonaut på Spotify finns här.

Efter det ska vi kolla svensk doom.
Jag kan faktiskt i princip utlova att Hårdrockskväll kommer att innehålla ett stycke lite okänd svensk doom, från en platta som spelats rent av läskigt mycket av undertecknad sen jag hittade den i början av 2013, men det är inte ovanstående Faith och deras "Decades Of Despair", trots att den är fin den med. Här har vi fler mer naturliga låtar som skulle kunna platsa, och jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag faktiskt funderat på att ha med ett spår som "Iscariot" eller "Ashes To Ashes (1, 23, 45)" i min slutliga blandning.
Ändå, konkurrensen är hård, och i detta fall så har jag helt enkelt valt en annan svensk doomplatta... vill inte heller ha för mycket av "samma", så att säga, när det drar ihop sig.
Att Faith skulle kunna dyka upp som Veckans Tips en annan gång dock... det kan man nästan räkna med. Kolla in plattan på Spotify!

Och.
På tal om doom.
Den här plattan KOMMER att bli Veckans Tips!

Windhand passar egentligen helt klockrent in på allt jag har sökt under våren, sommaren och hösten 2013. Ganska obskyrt och okänt, lite hemligt, och riktigt jävla bra.
Med andra ord borde det kanske vara en av skivorna som jag presenterar som Veckans Tips snart, samt vara högaktuell för en plats på skivan Hårdrockskväll 2014.
Men det blir inte så.
Och anledningen är att jag vill spara den här som ett av de där novembertipsen.
Mellan spåren har bandet valt att lägga in ljudeffekterna av regn. inte något fint strilande lite gulligt sommarregn, utan ett jävla fullskaligt fucking "det-vräker-ner-utav-bara-helvete"-regn.
Låtarna är fantastisk doom som påminner lite i stilen om Electric Wizard.
Kort sagt - den här skivan kommer du att få stifta mer bekantskap med, och kan du inte vänta så vet du vad som gäller.
Just det.
Spotify här.

Vidare?
Visst!
Den här skivan får man tacka Spader Ess för tipset om.

The Saint James Society levererar rock som dessutom har drag av det där lite episka, stadiondraget. Det luktar lite av band som Simple Minds eller nästan U2, men det är ruffigare, smutsigare och på det hela mer rock.
En bra skiva, och den faller bort av två anledningar.
Den första är att det är en EP, med 4 låtar. Jag vill under vårsäsongen 2014 presentera fullängdare som Veckans Tips.
Det andra är att jag egentligen inte köper sångaren Brandon Burkharts sång rakt av. Den är bra, men det är... ja... nånting. Nånting som gör att det inte blir en sån där fullträff som jag letar efter, och det är väl det som gjort att jag inte heller kastat mig över bandets fullängdsplatta...

Mera skivor på kanten?
Vad sägs om denna fullständigt schizofrena sak?

Wight kommer från Tyskland, och plattan "Wight Weedy Wight" är helt makalöst...delad. Den är bra, men det är som om det är två skivor, nästan två band. 
Första fyra låtarna är en udda mix av doom, sludge och rock'n'roll där spåren klockar in på i snitt tio minuter (ja, utom inledande "Cosmic Rytm #1", men det är fan som ett fem och en halv minut långt intro så det räknas inte).
Sen avslutar man plattan med två korta (3:53 respektive 4:16 långa) rock-stänkare som bara svänger så man baxnar?!? "Shaman Woman" och "Hammer Boogie" skulle båda gott ha kunnat medverka som överraskningar på Hårdrockskvällen, samt ta skivan till ett Veckans Tips under den kommande våren, men...
...jag vill ha mer tid med den. Den behöver mogna, och jag återkommer nog till den vad det lider. 
Känns som om den kan passa bra in i lite höstigare tider också. Mer moll, liksom...

Som tionde och sista skiva i den här genomgången av plattor som nästan når ända fram för vårens Veckans Tips (lugn... det kommer fler sådana inlägg under våren) stannar vi i Tyskland.
Även om skivan i sig är inspelad i Schweiz 2002, så är gruppen tysk.

 Detta är musik som har Black Sabbath som förebild.
Det svänger hårt när Voodoo Shock rasslar loss, och spår som "Fountain Of Freedom" och "Rainbow Sky" har varit på tapeten ett bra tag för min del.
Detta är en trio som verkligen arbetar enkelt och hårt, och visst är det lite synd att det inte blev en dunderhit så bandet fick berömmelse. 
Fast.
Det innebär ju också att jag kan hitta dem såhär, och du kan bli förundrad över hur bra men ändå lite obskyr musik det faktiskt finns.

Egentligen finns bara ett problem med de två sist uppradade tyska akterna Wight och Voodoo Shock.

De finns inte på Spotify. Istället kollar du in MySpace med Voodoo Shock här, samt bandcamp med Wight här - så du får höra hur bra det är.
Okej?
Alla nöjda och glada, peppade för Veckans Tips vårsäsongen 2014, med avslöjande av alla dessa hemligheter jag ruvat på närmare ett år?

Bra. På fredag brakar vi igång, och vi kommer att börja i... Finland.