Tvekamp: Danzig "II: Lucifuge" vs "III: How The Gods Kill"

Midsommar - och den första veckan utan Veckans Tips som nu har sommarlov.
Men du behöver inte vara ledsen för det - istället ska du få en rejäl skopa läsning i form av en Tvekamp. Det är faktiskt inte första gången som Metalbloggen går från Veckans Tips direkt till en Tvekamp - för två år sen var det Demonaz och I som drabbade samman.
Den här gången är det "infighting" som gäller, eftersom det är två skivor av samma band som ska skärdskådas: Danzigs nummer två "Lucifuge" och nummer tre "How The Gods Kill".
Den sistnämnda är en sån där skiva som jag dessutom vill döpa till "Dirty Black Summer" efter låten som finns med p ådensamma, och det känns ju passande en sån här gång.

Så.
Tvekampen. 
Vad är det?
Trots ambitioner om att skriva flera sådana så blir det inte speciellt ofta (förra gången var nog i samband med Julafton 2013, då Behemoth och Necrophobic fick gå en holmgång), så en kort repetition kan nog vara på sin plats.
Alltså.
Kombatanterna som ställs mot varandra kämpar i ett antal ronder (det brukar bli en sådär 8-10 stycken) där de tilldelas poäng från 1 till 5, där 1 är sämst och 5 är bäst. På slutet summeras allt och vi får en vinnare. Det är den enkla och korta beskrivning.
För att göra det lite längre och krångligare så är det också så att undertecknad egentligen inte vet alls hur det hela kommer att sluta när jag börjar skriva, och det innebär dels att man inte vet hur många ronder det blir, vilka ronderna blir samt att det inte tillhör ovanligheterna att jag själv blir förvånad över vem som till slut vinner.
Det är tjusningen med att skriva en Tvekamp - det kan liksom ta vägen lite var och hur som helst. 
Beredda?
Nu kör vi!

Rond 1 - Omslag
Jo, detta är en klassiker i Tvekampssammanhang. Att börja med. Även denna gång, vilket till stor del beror på att jag tycker det är logiskt, det är ju konvolutet som är det första man möts av. Båda skivorna är utgivna av American Recordings, så de har den där klassiska ryggen med en amerikansk flagga längst ner (samma som de klassiska Slayer-plattorna), men sen tar likheterna slut.
"Lucifuge" har en närbild på Glenns håriga bringa, med Danzig-korset i nävarna, och på baksidan finns det som nästan känns mer bekant, den mörka bilden med bandets ansikten inklippta på sidan av låtarnas titlar.
Men inte fasen är omslaget speciellt snyggt, det kan man inte säga.
Ostigt, och egentligen helt vansinnigt snarare.
"How The Gods Kill" svara då med en målning av HR Giger.
Bra tänkt, förstås, men det gör sig extremt dåligt i det lilla CD-formatet då bara små detaljer av målningen syns och det nästan bara en grå gegga. Bättre om man vecklar ut allt (eller har vinylen) förstås, och bilden som helhet är bättre.
Ändå är ingen av dessa skivor direkt vackra eller snygga, tycker jag.
Glenn Danzig har inte alltid den bästa av smaker...

"Lucifuge" - 2
"How The Gods Kill" - 3

Rond 2 - Skivtiteln
...i vanliga fall brukar jag försöka kasta mig över musiken med en gång efter ronden om omslag, men jag känner att det denna gång kan vara värt att stanna till lite vid själva titlarna. Att döpa sviten av skivor till "1" och sen ett namn, samt "2" och sen ett namn är - i mina ögon - jäkla snyggt. Jag gillar det. Tydligt, snyggt och ändå inte bara en siffra.
Det Glenn kanske saknar i smak avseende omslag tar han dessutom igen när det gäller att vara finurlig i namn. Jag gillar båda. Smaka på dem.
Lucifuge.
How The Gods Kill.
Det är ju fan genialt om man vill spela hårdrock med ockulta förtecken och släppa ut legender som att man inte vill flyga flygplan för att man hamnar för nära Gud.
Jag tycker att det är vackert i båda fallen, och att det blir liksom en extra krydda med att de heter "II - Lucifuge" respektive "III - How The Gods Kill".
Rent ur ett "hur-man-döper-ett-helt-album" så tycker jag nog att det senare är snäppet vassare ändå. Det känns... episkt.

"Lucifuge" -4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 3 - Inledningen
Nu så. Ordningen återställd. Nu kommer vi till musiken.
"Lucifuge" från 1990 har 11 spår, medan 1992 års uppföljare ståtar med 10 stycken.
Ska man då ta "inledningen" så får det väl bli de första tre spåren på respektive skiva, kan jag tänka, och då heter de "Long Way Back From Hell", "Snakes Of Christ" och "Killer Wolf" på vår första utmanare. Tre svängiga spår som gungar, rockar och svänger nåt ruggigt, och jag tycker att det är en ganska klar seger om man jämför med efterföljarens tre öppningslåtar "Godless", "Anything" och "Bodies" som är aningen svårare i sitt anslag.
Inte jättesvåra, men ändå.
De har inte samma omedelbara självklarhet, tycker jag, även om "Anything" är en kanonlåt.
Betygsfrågan kan vara det svåra, men till slut tycker jag att det skiljer en hel del mellan dem, och jämför man till exempel "Long Way Back From Hell" med "Godless" så tycker jag att det är helt tydligt att det är klasskillnad. 
Betygsfemman på "Lucifuge" ska ses som svag, men jag tycker att det ska skilja två steg mellan hur man öppnar skivorna!

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 3

Rond 4 - Mittens rike
Så, eftersom det är mittsektionen så får det bli 4 spår på vardera skivan även om de nu har olika många låtar totalt sett.
"Lucifuge" ställer då upp med skivans bästa spår "Tired Of Being Alive", "I'm The One", "Her Black Wings" och "Devil's Plaything". Jag tycker att det är skivans starkaste segment, det är väl kanske "I'm The One" som inte håller absolut toppklass - i övrigt är detta för mig vad Danzig verkligen handlar om.
Låtarna är skitbra, kort och gott.
Även "How The Gods Kill" har sitt starkaste segment i mitten, och får verkligen upp kvalitén med titelspåret, "Dirty Black Summer"(uh!), "Left Hand Black" och "Heart Of The Devil".
Det går inte att klanka ner på det heller, speciellt duon med titelspåret och singeln om den smutsiga svarta sommaren sätter sig ju i hjärnbarken direkt.
Det blir, rätt enkelt ändå, dubbla femmor. 
Tycker jag då.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 5

Rond 5 - The End. Slutet. Finito.
Det blir således fyra låtar på "Lucifuge" och tre låtar på "How The Gods Kill" som tar oss till slutet på skivorna. Ingen av dessa skivor har sina starkaste kort på slutet, tycker jag.
Det är "777", "Blood And Tears", "Girl" och "Pain In The World" som ställs mot "Sistinas", "Do You Wear The Mark" och "When The Dying Calls".
Ganska lika. Varsin ballad, varsin halvskum djävulsrockande sak som avslutningslåt.
Lyssnar man på dessa låtar så är de ju verkligen inte dåliga, och ställer man dem mot senare alster i bandets katalog så framstår de som än bättre...men ställer man dem mot resterande del av skivan så är de svagare.
Balladerna "Blood And Tears" och "Sistinas" är båda bra men ska få en egen rond lite senare har jag tänkt mig, och till slut hamnar omdömet på starka 3:or i båda fallen. 
Jag tycker de är ganska jämlika, möjligtvis är "Lucifuge" starkare - men inte är det mycket.

"Lucifuge" - 3
"How The Gods Kill" - 3

Rond 6 - Balladen
Äh. Det är väl ingen idé att dra ut på det?
När man nu ändå har spetsat in sig på att köra balladerna så kan vi lika gärna kasta oss över dem med en gång!
Det är alltså "Blood And Tears" vs "Sistinas" som gäller, för trots att en del andra spår har gitarrplock och akustiska inslag så är det dessa två som ur regelrätta ballader through and through. 
Och de är bra.
Båda två.
"Sistinas" är lite lite bättre bara.
Kanske beror det på att jag som yngre försökte samla ihop alla hårdrocksballader på ett kassettband och ha som nattligt sällskap - där hade just "Sistinas" en given plats - och därmed har mer nostalgiska känslor för den, men jag tycker att det är en kanonlåt. Mörk, snygg, suggestiv.

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 7 - Glenn och stönsjungandet
Låt oss göra en sak klar: Danzig är Glenn Danzigs band.
Det är han som är boss, och det är han som bestämmer.
Numera är det väl till och med bara han, men då var de fler inblandade. Övrigas insatser ska kort få synas också, men det går liksom inte att ha en Tvekamp utan att man ger den gode Glenn en liten stund i rampljuset.
Och man kan konstatera att det är ungefär samma sånginsats som presteras, förutom att jag - inbillat eller ej - tycker att man kan skönja tendenser i sången.
Det är mer "sång" på "Lucifuge", och ett försök till mörkare experimentella saker på "How The Gods Kill". 
Mera klassiskt och rättframt på föregångaren, och mer...galenskap på efterföljaren. Lyssna på "Godless", till exempel, eller de karakteristiska (om än mycket passande) stönen på "Dirty Black Summer".
Jag vill tro att karl'n började undersöka ett annorlunda sätt att hantera vokalerna här.
Och jag gillar det enklare, klassiska, bättre.
Evil Elvis är som bäst när han inte låter något komma i vägen för själva låten, inklusive den egna insatsen (hey, Yngwie Malmsteen!).
Betygen blir lite som de blir. 
Jag anser inte att Glenn Danzig är den bästa sångaren som går i ett brottarlinne, eller att detta är världsklass om man ställer det i jämförelse med några av de stora sångarna - men han har här sin peak.
Jag tycker inte att han nått lika högt vare sig före eller efter, och det är i det ljuset poängfördelningen ska ses.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 4

Rond 8 - Bandet. The hangarounds
Ja, okej. Det är lite elakt att kalla dem "hangarounds", när man var i den åldern och skivorna kom så tyckte man ju att det var ett riktigt band, trots mina ord om vem som bestämmer.
Och det är ju samma sättning på skivorna, där herr Glenn får sällskap av Eerie Von på bas, John Christ på gitarr och Chuck Biscuits på trummor (just den sistnämndes namn vill jag minnas att vi hade väldigt roligt åt hemma i pojkrummen, att han hette Chuck Kakor - på ett sånt där sätt som bara tonåringar kan tycka).
Kanske är det därför som de där första skivorna med Danzig, nummer 1-4, har en speciell och därefter oöverträffad känsla i sig. Att de var ett band, som därmed hämmade de värsta galenskaperna?
Hur som helst, under den här tiden, -90 till -92, så verkar man bara ha kört.
Det är kanske inte det mest avancerade och komplicerade låtar och strukturer som presenteras, men det är ju inte heller meningen - och man gör det där enkla så bra.
Det är lite som med Tommy Lee som bankar skinn i Mötley Crüe, meningen är inte att det ska låta svårt utan tight och rätt.
Nu låter det kanske inte alltid supertight i detta fall, men det är passande.
Hela tiden.
Från hur bandet producerats (se där, det smyger sig visst in lite av produktionsutvärderingar här...det var kanske inte tanken, men det är också tjusningen med att skriva Tvekamperna - det tar vägen lite hipp som happ och var det vill!) till hur man framför så är känslan i centrum, och känslan är helt rätt.
Tycker jag.
Det får bli oavgjort!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Rond 9 - Rebellängelns maggropskänsla
Nu kommer en märklig sak.
Trots att "How The Gods Kill" har medverkat i serien Besatt så är det faktiskt inte den jag scrollar/plockar fram när jag är sugen på Danzig.
Trots att jag har oändligt många fler minnen och anekdoter till "How The Gods Kill" så är den bild jag får framför mig när jag tänker på Danzig faktiskt baksidan på konvolutet till "Lucifuge", alltså den där bandets ansikten syns i samband med låtarnas titlar.
Jag tycker att det är lite märkligt, och att det säger en del om min känsla för skivorna.
Det är "Lucifuge" jag spontant och i verkligheten plockar fram.
Det är "Lucifuge" jag tycker är den bästa skivan.
Så då hamnar vi i den ganska märkliga sitsen att jag nog har mest känslor och minne från den ena skivan, och distinkt övertygelse om att den andra är bättre.
Poängfördelning på det, någon?
Oavgjort?

Låter ungefär rätt.
Det får bli 4 poäng var, utan att jag egentligen precisera varför på ett bättre sätt!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Sammanfattning
...kanske hade jag tänkt skriva mer och ha fler ronder, men nu är det så enkelt att jag inte orkar eller hinner.
Det får lov att bli ett slut på det här.
This is how the cookie crumbles, för att fortsätta driva med herr Biscuit.
Som vanligt när jag kommer hit har jag fasen ingen aning om hur det hela summeras, inlägget är skrivet i flera omgångar och vid flera tillfällen.
Jag hoppas lite att "Lucifuge" vinner, jag tycker nog att det är en bättre skiva innerst inne - men låt oss se.
Slutresultat:

"Lucifuge" - 36
"How The Gods Kill" - 36

Va?
Men vad fan, oavgjort?
För bövelen.
Det var ju lite märkligt. Och inte kan jag med gott samvete skriva till en rond nu heller, det skulle ju bli uppenbart.
Men då säger vi såhär: "Lucifuge" får en retroaktiv halvpoäng på rond 5, den som handlar om den sista delen av skivan.
Då blir resultatet

"Lucifuge" - 36,5
"How The Gods Kill" - 36

Se där! Det var väl det jag visste, "Lucifuge" är en bättre skiva.
Rent objektivt, alltså.
Tycker du annorlunda så är du välkommen med dina tankar i kommentarsfältet.
Vill du läsa mer Tvekamper så rekommenderas Arkivet för Långa Artiklar.
Vill du bara ha en bra Midsommarhelg rekommenderas Spotify!

Recension: Behemoth "The Satanist"

Milstolpe.
Omedelbar klassiker.
Karriärsdefinierande.
Välj valfritt av dessa, eller alla.
Det är ändå så känslan är såhär pass tätt inpå släppet av polska Behemoths tionde studioalbum "The Satanist", det första sedan 2009 och frontmannen Adam "Nergal" Darski seger över leukemin. 
Kanske är det undertecknad som läser in för stor betydelse i just den kampen, av effekten av att stå öga mot döden och sedan kunna bryta sig ur dess kalla fingrar och gå vidare i livet...men...känslan som vilar över den här skivan är för mig tydlig. Behemoth, och främst huvudskaparen Nergal, har kastat alla ok som förväntningar innebär åt sidan, man har struntat i normer, regler och mallar för vad Behemoth är och har varit.
Istället har man låtit skapelsen bara flöda fram, oförstörd.
Resultatet är förstås Behemoth ändå, ty musikernas skicklighet och sätt att uttrycka sig är inte väsensskilt mot tidigare, men det är ändå tydligt att något har hänt.
Där verktygen tidigare begränsades till en hammare och en slägga (funkade inte första slaget med en hammare så tog man helt enkelt till större doningar och bankade på, resultatet är sådana fantastiska käftsmällar som nu ca 10 år gamla "Demigod") så har bandet en mer komplett verktygslåda att tillgå.
Arsenalen för att framkalla ett ondsint rens som blir en helhet är helt enkelt fler, och vi som lyssnare vinner på det.
I låttitlar innebär det att spår som "O Father, O Satan, O Sun" har ett episkt anslag som klingar av fornnordisk black metal (jag tänker faktiskt osökt på känslan i ett spår som "One Rode To Asa Bay" med Bathory) draget genom polackernas egna filter, där ett spår som "Ora Pro Nobis Lucifer" (ett av skivans absolut starkaste kort) bjuder på ett sväng som är direkt hälsovådligt, och faktiskt påminner om just det gung som svenska Necrophobic har som signum (vilket är lite ironiskt med tanke på den här Tvekampen...). Det betyder att det magnifika titelspåret samt "Amen" och "Ben Sahar" är riktigt starka Behemothspår som inte går på full gas hela tiden och att det egentligen inte ens i relativt höghastighetsrensande "In The Absence Ov Light" bjuds på enbart pisk - här finns även ett lugnt parti insprängt.
Överlag tycker jag att "The Satanist" känns mer black metal än death metal, framförallt i just stämningen. 
Det magnifika och närapå lite överlägset självklara anslaget.
Leken med skuggor, kontraster där långsammare och svängigare partier får sällskap av hårdare passager.
Och det orkestrala. Det är inte ovanligt att bandet låter en matta av dubbelkaggar och sköna riff sträcka ut sig mot framförallt blåsinstrument som horn - kanske mest tydligt i inledande (och i övrigt faktiskt relativt svaga kortet, i alla fall jämfört med övriga spår på skivan) "Blow Your Trumpets Gabriel", där avslutningen är ren och skär black metal-poesi i just den formen.

I min version får man förklarande liner notes till alla spår. Det behövs, men man kan ändå inte läsa texten eftersom den är skriven med så sirlig och slingrig stil. Tur då att Nergal är en av de sångare man faktiskt ofta hör vad han säger, framförallt på den här skivan.
Dessutom har han ju inte vilka lekkamrater som helst.
Det är få förunnat att ha en rytmsektion som "Inferno" på trummor och "Orion" på bas. Mot ett sådant fundament tillåts gitarr och sång klättra mot skyarna, och visst gör både "Nergal" och "Seth" ett storartat jobb på strängarna.
På det hela finns faktiskt inte mycket, knappt något alls att anmärka på.

Werockkollegan BiblioteKarin utdelade sin skribentkarriärs första maxpoäng, 10 av 10, till skivan i sin recension.
Kompisen Per messade och konstaterade att det i stort sett blir omöjligt att peta den här plattan från förstaplatsen i årets sammanfattning.
Det är bara att konstatera - den här skivan behöver bara två-tre varv innan den sitter som berget, och såhär en tjugo-trettio varv senare finns heller inga tendenser till utmattning.
Betyget är en självskriven femma på den här bloggen.

Det blir ju lätt så om man pratar omedelbara klassiker.
Milstolpar.
Karriärdefinierande album.

Jag bugar mig, Behemoth. "The Satanist" är allt jag ville ha, och måhända mer.

Behemoth "The Satanist" - 5 

Tvekamp: Behemoth "Demigod" vs Necrophobic "Hrimthursum"

GOD JUL!
Och hur firar vi jul?
Genom en Tvekamp på Metalbloggen!
Vi har haft Gorgoroth, vi har haft Metallica, vi har haft Black Sabbath och den här julen är det polska Behemoth och svenska Necrophobic som står i rampljuset.
Skivorna som ska få sig en omgång är valda med omsorg, och har faktiskt en hel del likheter. "Demigod" och "Hrimthursum" har båda omslag i blåaktiga toner, serverar svärtad dödsmetall, gavs ut av Regain Records och är av den sort att jag lyssnat helt vansinnigt mycket
De är dessutom inte helt långt från varandra i tidslinjen, "Demigod" kom under hösten 2004 och "Hrimthursum" under våren 2006.

Eftersom det nu var ganska länge sedan vi hade en Tvekamp så kanske vi ska ta lite av grundreglerna innan vi sparkar igång?
Det går alltså ut på att undertecknad ställer två stycken enheter mot varandra. Oftast är det skivor, men det kan vara artister, skivsviter, liveinspelningar eller annat.
Därefter delas skivorna in i ett antal helt påhittade omgångar som skärskådas var för sig (exempelvis kommer omslaget att få en egen bedömning, bandets prestation osv) och ges ett betyg mellan 1 och 5, där 5 är högst.
I slutet summeras all poäng och vi får en vinnare av Tvekampen.
Det roligaste av allt är att jag - när jag börjar skiva - inte vet hur det kommer att sluta, och eftersom jag oftast ställer två spelare jag verkligen gillar mot varandra så är det inte alls ovanligt att jag faktiskt överraskas av resultatet.
I detta fall, med dessa två skivor, har jag ingen som helst aning om hur vi kommer att landa.
Jag älskar dem båda, och de har båda två varit hörnpelare i mitt liv och min musikaliska utveckling när det gäller extrem musik.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan att dessa två skivor har en plats i den musikaliska födan.
Det är förutsättningarna.
Det här är Tvekampen.

ROND 1 - Omslag & Förpackning
Blå och grå toner, tydliga uttryck för kaos och den mörka sidan av världen.
Dessa två album har snygga omslag tycker jag, och även om de i stil är ganska olika så tycker jag att de har en viktig sak gemensamt: de förmedlar en bild av vad man får musikaliskt. Dessutom innehåller bookleten allt man vill ha i form av texter och information.
"Demigod" har jag på en t-shirt med allroundtryck på hela tröjan, och jag gillar skarpt hela upplägget med omslaget och hur bandet sedan följer upp den känslan när man spelar låtarna live. Omslaget kommer från Tomasz "Graal" Daniłowicz, och för min del är detta kanske inte en maxpoängare, men det är väldigt stilrent, snyggt och bra. En klar betygsfyra.
"Hrimthursum" porträtterar brinnande byggnader som vid första anblicken ser ut som en kyrka, men vid närmare studier är mer mer tveksamt om vad det egentligen är. Dessutom framträder detaljer, som ögonen i himlen samt den snygga kontrasten med delen av bilden som ligger i förgrunden, med de förtvinade och under vinter nedtyngda landskapet och personen i kåpa (på konvolutets baksida fortsätter också bilden, men med mindre detaljer). Det är Erik Tyrant Gustafsson som står för omslagsmålningen, och även detta tycker jag är en ganska tydlig betygsfyra.

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 2 - Inledning
Jag älskar gitarrplocket som tonas in och smyger igång öppningsspåret "Sculptning The Throne Of Seth" på Behemoths "Demigod". Det kittlar efter ryggraden när volymen höjs och jag bara VET att det kommer in trummor snart, trummor som förebådar att hela helvetet brakar lös. Inledningen på "Demigod" är faktiskt bland det svettigaste och bästa jag vet, förutom nämnda öppningsspår så får man den extremt fina titellåten (med sitt trumpet/horn-intro) samt dunderhiten "Conquer All". Knappa 12 minuter absolut världsklass.
Tack för kaffet, liksom, och det finns bara ett betyg på en sån öppning.
Maximalt.

"Hrimthursum" smyger också lite i starten, med nästan helt instrumentala "The Slaughter Of Baby Jesus". Den är ändå bara ett intro, och skivan i sig startar väl på riktigt med mycket starka "Blinded By Lighy, Enlightened By Darkness" (vilken titel!). Den är för mig sinnebilden av Necrophobic, och innehåller just den där kombinationen av sväng och rens som jag nästan bara hittar hos det här bandet. Det är som om det liksom "flyter" i svänget, på nåt skumt sätt. Öppningsdelen av skivan fullbordas av "I Strike With Wrath" och "Age Of Chaos" som tillsammans ger runt 19 minuter där jag oftast hoppar över introt "Slaughter...".
Det är riktigt bra, och som nämnts är "Blinded..." en av mina absoluta favoritlåtar i denna genre, ett sånt där spår jag ständigt återkommer till när jag väljer musik i min iPod.
Betyget får bli en stark fyra trots den låten, och beror på att dels är just introt lite trist - framförallt i längden, när man ska spela skivan för femtionde gången - och dessutom är de "Strike..." och "Age.." riktigt bra men inte världsklassbra.

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" -4

ROND 3 - Mitten, centrum, fundamentet
Om det är viktigt med första intrycket så är den långsiktiga hållbarheten och den avgörande delen av hur ett helt album står sig med tiden mittsegmentet. Man kommer inte undan med en bra inledning om mitten av skivan är svag, och hamnar man där kan man liksom inte rädda situationen med en bättre avslutning - skivan i sig kommer obönhörligen att hamna i kategorin där man väljer enstaka låtar  till spellistor snarare än att jobba sig igenom ett helt album - och antagligen inte knipa placeringar på årsbästalistor och liknande.
Båda dessa skivor har ramstarka mittsegment, men i dessa fall är det faktiskt en aning anonyma om man jämför med inledningen och slutet, så att jag verkligen håller båda skivorna högt och anser att det är just helheter som bör lyssnas på från start till mål går nästan stick i stäv med mina egna tankar.
"Demigod" lanserar fyrlingen "The Nephilim Rising", "Towards Babylon", "Slaves Shall Serve" och "Mysterius Coniunctionis (Hermanubis)". Av dessa är ju "Slaves Shall Serve" det absoluta toppnumret, men jag vill påstå att resterande spår är bättre än vad man tror vid första tanken. 
Det är bara det att de liksom hamnar i skymundan eftersom det är andra låtar som spelats live och fått tid att glänsa från just den här skivan. Betyget är ändå 4:a, då jag hade behövt ännu ett spår i samma dignitet som "Slaves.." för att kliva upp ett snäpp på skalan.

"Hrimthursum" svara med "Bloodshed Eyes", "The Crossing", "Eternal Winter" och "Death Immaculate", ett block där egentligen inget spår sticker ut åt endera hållet. Inget av dessa spår är riktigt bäst på plattan, inget är dåligt. Bandet hamrar på, och man njuter hela vägen.
Betyget är en 4:a, men jag tycker att Necrophobic gör sin grej så bra att det dansar på mållinjen för ett högre betyg.
Ändå:

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 4 - Avslutning. The Bitter End.
Hälften av syftet med en stark avslutning är ju att vilja få dig som lyssnare att tycka att detta var fan det bästa du hört sen du konfirmerades (tänk Karl-bertil Jonssons Julafton, om du vill hitta referensen), och trycka på "play" en gång till.
Det gör båda skivorna bra, och "Hrimthursum" lite bättre tack vare det majestätiska titelspåret som knyter ihop allt.

"Demigod" har en trio låtar som innehåller "Xul" (med gästsolo från Karl Sanders, Nile), "Before The Æons Came" (för övrigt byggd på poeten Algernon Charles Swinburnes verk) och avslutande långa och tynga "The Reign Of Shemsu-Hor".
Det är bra, samtliga låter håller riktigt bra klass och jag veelar. 4? 5? 
Känslan är ändå att "Hrimthursum" avslutar lite starkare, och jag vill att det ska avspegla sig i poängen.
4, således, eftersom det blir betyg 5 på den andra skivan.

"Hrimthursum" har fyra låtar i sitt avslutsmoment, förutom nämnda titelspåret som är sist av allt även "Sithra Ahra", "Serpents (Beneath The Forest Of The Dead)" och "Black Hate".
Jag gillar hela klabbet, tycker det flyter ihop så snyggt alltihop. Och så toppas det som sagt av vad som kan vara bästa låten på hela skivan (trots min kärlek för "Blinded By LIght, Enlightened By Darkness") - titelspåret.
En första delseger för svenskarna, minsann!

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 5

ROND 5 - Bandet. Spelemannaskapet.
Lyss noga nu, barn - det är så här man spelar trummor. 
Så skulle i alla fall budskapet kunnat bli om min gamla religiösa musiklärare KP i högstadiet hade tappat konceptet och istället lagt "Demigod" på skivtallriken, för dra mig baklänges vilket spel han uppvisar på den skivan, den gode Zbigniew Robert "Inferno" Promiński! 
Såväl användandet av cymbaler som baskaggar och pukor är nästan löjligt snabbt och precis, men det som verkligen står ut tycker jag är att mitt i allt rens, mitt i smiskandet och den fullständiga tornadon av slag som han presterar så lyckas karl'n - på något sätt - spela så det svänger, och dessutom lägga in små pikanta detaljer här och där.
Såna där som man märker när man kört den här skivan ett helt knippe varv i hörlurar.
Det är, för mig, trumspelet som verkligen sticker ut på "Demigod" när det gäller hantverkskunnandet musikaliskt sett.
Man kan nästan glömma att resten av bandet levererar på toppnivå också.
Herrar Adam "Nergal" Darski (sång, gitarr), Tomasz "Orion" Wróblewski (bas) och Patryk Dominik "Seth" Sztyber (gitarr) är som en väloljad maskin, och oavsett om det handlar om att häva ur sig riff eller gitarrsolon, eller lägga fundament med basen så tar man sig an uppgiften med yttersta bravur.
Det ligger många timmar övning bakom insatsen som är "Demigod", och det är bara att tacka och ta emot för att man får ta del av resultatet.

På den nivå är inte spelskickligheten i Necrophobic, och en skiva som "Hrimthursum" vilar mer på känslan, svänget och helheten är detaljer i hur man hanterar sina instrument.
Förstå mig rätt - man gör inget fel, och jag är full av beundran över hur Tobias Sidegård (sång, bas), Joakim Sterner (trummor) och Sebastian Ramstedt & Johan Bergebäck (båda gitarr) tar sig an uppgiften och verkligen gjuter sin själ och lägger sitt hjärta i insatsen.
Det är snyggt, det är läckert framfört och det är bra.
Det räcker med lätthet till betyget 4!

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 4

ROND 6 - Frontmännen
Jag har sett Behemoth och Nergal live ett knippe gånger, och han är ju helt makalös i sin roll på scen. Jag har enbart sett Sidegård fronta Necrophobic en enda gång, och även om han försöker leda sina trupper efter bästa förmåga så är han inte samma fullblodsproffs som Nergal (vilket man inte ska skämmas över, det är inte många som faktiskt når upp till polackens kapacitet live).
Allt det spelar ingen som helst roll i denna rond, för även om det är svårt så ska jag försöka att helt enkelt strunta i hur de två frontmännen för sig på scen och enbart försöka isolera deras insatser på respektive skiva - det är ju trots allt "Demigod" och "Hrimthursum" som står rättegång här, inte bandets eller frontmännens förmågor vid andra tillfällen.
Det är bra för svenska Sidegård, för jag tycker att han gör en mycket inspirerad och balanserad insats på "Hrimthursum". Det ryts, det skriks, det sjungs om vartannat - och alltid och hela tiden på ett sätt som passar väl vid just det tillfället.
Kort sagt tycker jag att han klarar av att få maximalt ur resurserna han förfogar över.

Nergal kör mindre finlir och mer brutal kraft, och han drar det reglaget så långt i botten att han på rent ursinne klarar att fånga lyssnaren och få mig som åhörare att fascineras och imponeras över insatsen. Där Sidegård spelar med mer variation så tycker jag att Nergal når samma slutresultat med råstyrka. Det Hulk kan ta på kan Hulk slå på. Det Hulk kan slå på kan Hulk döda. Typ.

På det hela taget är nog de båda sångarna/growlarna en stor anledning till att jag håller dessa båda skivor så högt, och jag är svag för både insatserna även om jag tycker att de använder lite olika metoder för att övertyga. I min värld är det ändå tal om dubbla maxpoäng!

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 5

ROND 7 - Produktion
Ärligt talat - för mig är produktionen oerhört viktig när vi talar om extremmetal. Många är de skivor som nog egentligen är bra drunknar i en ljudbild som är för dålig för att jag ska kunna ta den till mig.
Jag vill kunna höra de olika instrumenten och detaljerna även om det är ett helvetiskt inferno som pågår. Och kunna lyssna på skivan flera gånger i sträck utan att det känns som om jag stoppat huvudet i en torktumlare full med grus.
I dessa fall tycker jag att båda skivorna lyckas ganska bra. 
"Demigod"  (producerad av frontmannen Nergal som står för i stort sett alla moment)) har en lite torrare och mer steril produktion än den ganska varma och organiska "Hrimthursum" (där bandet själva producerat, men tagit hjälp av Fredrik Folkare för mixning (vilket i sig är lite kul, eftersom Fredrik numera är medlem i bandet) och Peter In De Betou för mastering) , men i båda fallen lyckas man uppnå ett gott resultat som passar väl till den musik som presenteras.
Detaljer så som hornet som inleder titellåten på "Demigod" eller barnaskriket i introt "THe Slaughter Of Baby Jesus" fungerar som kryddning utan att tillåtas ta överhanden.
Det är ständigt musiken som står i centrum.
Och den är tydlig, distinkt och med mekanisk precision framhamrad när det gäller polackernas skiva, ett sätt som passar bandets exakta sätt att spela väldigt bra.
Det går att njuta av såväl gitarriff som trumspel utan att man tappar bort basen som fundament, med andra ord precis som jag tycker att en skiva svärtad döds ska låta.
Svenskarna har en varmare ton i sin produktion, ironiskt nog med tanke på temat och titlarna om kyla, vinter och död. Det fungerar dock mycket bra, speciellt eftersom jag tycker att "Hrimthursum" vilar mer på känsla och sväng än på rent rensande.
Ändå får ingen av skivorna maximalt poängutslag, och det beror helt enkelt på att de faktiskt kunde varit ännu bättre.
Mer dynamiska, med mer djup, vilket kanske främst framkommer om man lyssnar fokuserat på skivorna på en stereo som verkligen klarar att ta fram djup i en ljudbild.
Det blir oavgjort i denna rond!

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 8 - Topp 3
...varje gång det ska skrivas en Tvekamp så undrar jag lite vilken typ av kategorier de olika ronderna kommer att bli. Det finns några fasta och relativt enkelt framvaskade sådana, så som de första fyra (omslag, inledning, mitt och slut av skivan), men i övrigt är det lite flytande och beror på dagsform och smak. Dessutom tillhör det vanligheterna att ett sådant här inlägg skrivs i flera omgångar, dvs att undertecknad plitar lite med det lite då och då innan det är klart (just den här texten i rond 8 är skriven sista veckan i november, om du undrar...), och den här gången ska vi ha med en kategori som vi inte haft förr i samband med Tvekamper. Tror jag, jag minns faktiskt inte exakt.
Vi ska kika på de 3 bästa låtarna på varje skiva, och ställa dem mot varandra. Vi ska också dela ut poäng till samtliga dessa tre låtar, så maxpoängen på denna rond är alltså svindlande 15 poäng. Det ger dessutom en bra möjlighet för er läsare att gå bananas över vilka låtar jag har valt som Topp 3 från respektive skiva...
"Demigod" topp 3:

• "Demigod". Fantastisk titellåt, och jag är så svag för det där hornet som inleder låten. Det ger mig faktiskt rysningar varenda gång, och för mig är det så här man skriver och bygger ett titelspår. Det råder liksom ingen tvekan om att det är maximalt betyg.
• "Conquer All". Riffet. Det där gitarriffet. Det är helt magiskt, och egentligen sammanfattar den här låten det mesta med Behemoth för min del. Det är hårt, det är tungt, det smiskas trummskinn och ändå lyckas man hitta en gyllene väg som gör att det är melodi och sväng mitt i infernot. Max? Såklart!
• "Sculpting The Throne Of Seth". Nä, jag väljer inte "Slaves Shall Serve", en låt som visserligen är bra men som ändå mest hamrar på med lika mycket finess som Hulken. Då gillar jag inledande "Sculpting..." bättre, speciellt med detaljen av hur den startar med gitarrplocket som tidigare nämnts, och de sköna associationer det ger mig. Förväntan. Spänning. Lycka inför vad som komma skall. Bra som fasen, men i ett sånt här sammanhang krävs förstås absolut världsklass för att man ska dra hem maxpoängen. Hårda bud, och det gör att jag nöjer mig med betyget 4:a på denna den tredje låten.

Sammantaget skulle alltså poängen på "Demigod" motsvara 5+5+4, dvs 14 poäng.
Samma hårda bedömning gäller även för "Hrimthursum", en skiva som om man tittar på de bästa tre spåren har två helt givna, medan den tredje faktiskt - i en sån här omgång - är en aning svårare att vaska fram...!
"Hrimthursum" topp 3:

• "Blinded By Light, Enlightened By Darkness". Förstås. Essensen av bandets svängande driv, där både refräng och vers sitter som en iskall IPA till en varm sommargrillning en ledig lördag. Hej maximala fem poäng!
• "Hrimthursum". Lika bra, om inte bättre, är titelspåret som avslutar skivan. Kanske är det en extra krydda, det där att man placerat låten sist och som avslutning, men jag tycker att det ger ett bestående intryck för hela skivan. Även i det här fallet kan man konstatera att det ju är såhär man snickrar ihop ett titelspår!
• ...och sist och i sammanhanget minst: "Age Of Chaos". Det är ganska tydligt, tycker jag, att när man plockar ut de tre främsta spåren så är en av skivans styrkor att den är väldigt jämn om man bortser från de två topparna. Det gör å ena sidan att skivan är kanonbra, medan det kanske blir lite låga toppar totalt sett. För att sen dessutom inte helt göra bort mig avseende vad jag skrivit och betygsatt i rond 2-4 ovan så delar jag dessutom ut en trea på den här låten, med samma stränga krav och filter som gäller för sista spåret i Behemoths topp 3.

Så, ska vi summera vinterplattan "Hrimthursum" som blir det följdaktligen 5+5+3 = 13 poäng. En aning lägre, och det känns faktiskt logiskt. Skulle man däremot ge poäng per låt så vete fasen, utan att orka gå in noggrannare på det så är min känsla att polackerna har djupare dalar på sin platta....

"Demigod" - 14
"Hrimthursum" - 13

ROND 9 - Känslan. Fingerspitzgefühl. 
I vanliga fall kanske det är fler ronder än 9, det brukar i alla fall bli tvåsiffrigt antal, men inte denna gång. Den föregående (rond 8, för den som inte kan räkna baklänges) var så lång och resulterade i så mycket poäng att jag helt enkelt inte orkar mer.
Dags att avsluta, och det görs med den godtyckliga ronden som byggs på min känsla för skivan. Fingertoppskänslan. Hur den landar i magen.
Har du orkat läsa så här långt så fattar du dessutom att jag verkligen gillar dem båda, men att det är av lite anledningar.
"Demigod" är lite av min väg in i extremmetall generellt och Behemoths sådan i synnerhet.
Det är en skiva som liksom bröt barriärerna för min del, fullständigt, och en av de första rsådana som verkligen verkligen tog sig in i mitt hjärta. Det känns ibland som om jag kan varenda trumslag, refräng och riff på plattan, och att lyssna på den är lite som det där med första kärleken. 
Den är speciell.
"Hrimthursum" håller jag oerhört högt av andra anledningar. 
Svänget. Det där ridet som nästan bara Necrophobic kan få till.
Och konceptet. Det kom dessutom i en tid när jag verkligen behövde begrava mig i svart och kall musik, strax efter min skilsmässa, och därför har den liksom nästlat sig in under huden och lagt sig tillrätta på ett sätt som bara musik kan göra.
Det är egentligen inte mycket att bråka om, i något av fallen...

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 5

SAMMANFATTNING
Okej. Ska vi räkna då? Denna Tvekamp är skriven i flera intervaller, och jag har när denna del av texten skrivs, inte den blekaste om hur slutet kommer att te sig. Ska jag gissa så kanske "Demigod" har en liten fördel, men det borde vara riktigt jämnt.
Så.
Adderat blir det..

"Demigod" - 50
"Hrimthursum" - 48

Ja, inte så illa gissat va? 
Seger för polska Behemoth och skivan "Demigod", men det var tajt.
Speglar nog ganska bra hur jag håller dessa skivor.
Extra roligt är det ju att de båda släpper skivor i stort sett samtidigt nu med, där Necrophobic denna gång hann lite lite före med "Womb Of Lilithu" eftersom Behemoth skjöt upp "The Satanist" till efter årsskiftet.
Och vem vet, kanske orkar undertecknad med en repris där de för returmatch under flaggan Tvekampen, vad det lider.
Just nu blir det julefrid dock.
Ett tag.
Innan vi satsar på att summera året, med sammanfattning av såväl det musikaliska som det icke-musikaliska.
God Jul! 

Recension: Necrophobic "Womb Of Lilithu"

Svenska Necrophobic har ett alldeles eget och unikt sound inom sitt gebit. Det är svärtad döds, mörkrets krafter besjungs och de mörka strömningarna är påtagliga - men lik förbaskat lyckas man göra musik som svänger och gungar på ett alldeles eget sätt.
Lyssna på ett spår som majestätiskt episka "The Necromancer" så förstår du nog vad jag menar.
Det känns inte som ondska direkt, och sen spelar det ingen roll att man på nya "Womb Of Lilithu" tillägnar de mörka furstarna som "Astaroth", "Asmodee" "Paimon" och "Matanbuchus", bandet är liksom lite för bra på att skriva medryckande och allsångsvänlig döds för sitt eget bästa.
Och det är enbart av godo och menat som en komplimang, eftersom resultatet blir bra skivor.
Jag anser, som ni säkert vet, att bandets form på senare år varit alldeles glimrande. "Hrimthursum" (2006) är ett smärre mästerverk, och "Death To All" (2009) är en sån där platta som bara blir bättre ju mer man lyssnar på den.
"Womb Of Lilithu" hamnar ungefär mitt mellan dem.
Skivan är rätt lång, det är 14 spår och även om inledande titelspåret och avslutande "Amdusias" är av det inramande slaget (dvs intro och outro) så återstår en bra mängd riktiga låtar. Från början kan det kännas lite trevande, jag tycker egentligen att första "riktiga" låten "Splendor Nigri Solis" och de direkt efterföljande "Astaroth" och "Furfur" (skivans svagaste spår) är relativt trista och mest bara går rakt på sitt mål - men sen tar det sig. Från "Black Night Raven" och framåt så är det egentligen bara bra låtar, och de riktiga topparna som tävlar om utmärkelsen skivans bästa spår är flera.
Nämnda "The Necromancer" är svår att värja sig mot. 
"Marquis Phenex", "Marchosias", "Black Opium" (där Sidegård ger sig på att sjunga rent en hel del, det verkar vara trenden bland black metal-banden i år med tanke på Watains och Satyricons släpp tidigare i höst) och "Infinite Infernalis" är alla riktigt riktigt bra.

Bandet är numera relativt stabilt i sin sättning (att det sedan händer saker privat och utanför bandet är en annan sak, och det avser jag inte kommentera mer här - detta är en musikrecension och inget annat) och det kanske är därför man skapat en så homogen och stark platta. Många kilometer på vägarna tillsammans tycks ha gett bandet en bra glöd, och Tobias Sidegård (gitarr, sång) styr sin skuta på ett fint sätt. Han har med sig Fredrik Folkare (gitarr, och han står även för mixning och mastring av plattan), Alexander Friberg (bas) samt Joakim Sterner (trummor), och samtliga gör ett habilt jobb.
Med tanke på skivans kvalitet och de låtar som presenteras bland topparna så tror jag att den här skivan skulle ha fått en del uppmärksamhet på årsbästalistor om den kommit tidigare. För min del så kan det faktiskt bli lite samma sak, den är riktigt riktigt bra (betygsfyran har mersmak och lutar snarare åt en femma), men med risk för att vara en gubbe nu: det känns lite sent.
Jag vill egentligen leva längre med en skiva för att se hur relationen utvecklas för att sedan kunna sätta den högt på en årsbästalista.
Nu är det ju visserligen lite tid kvar, deadline för Werockskribenterna är julafton, så hur det blir med saken återstår ju att se.
Kontentan tror jag nog att ni snappar ändå.
Necrophobic har med "Womb Of Lilithu"  åstadkommit en riktigt jävla bra platta som svänger å det grövsta, och gillar du bandet är det bara att hala upp lädret snarast för att inhandla skivan.
Vill du provlyssna så är det Spotify som gäller.

Necrophobic "Womb Of Lilithu" - 4

Hårdrockskväll 2014 - En månad kvar. De sent inkomna!

...det är ju hur magiskt som helst hur fort allt går.
Idag är det den 5/12, och således enbart en enda månad kvar till Hårdrockskväll 2014.
Jag tänkte fira det med att köra en snabbgenomgång av de 8 låtar som kommit in från kanten såhär på slutet. Många av dem riktigt riktigt bra dessutom!

Du vet säkert konceptet. 8 låtar, detta år helt valfria, som läggs på en CD. Sen samlas gänget och dricker sig berusade medan man spelar en låt från varje skiva i taget.
I vanliga fall är det kategoristyrt (typ, bästa trumspel), men detta år är ett helt friår.
Jag har valt att satsa på helt hemliga projekt, så under det gångna året har jag samlat på mig en hel del pärlor som jag väljer och vrakar ifrån.
Det betyder att ingen av nedanstående spår kommer att vara representerade från min sida, men det är lik förbaskat en platta jag med lätthet och stolthet skulle kunna presentera.
Okej.
Nu kör vi!
 --------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 1: Avatarium "Moonhorse"

Finns ingen anledningen att börja fundera eller vela.
Detta är en bra start, lite smygande men ändå blytungt.
Avatariums självbetitlade platta är riktigt bra, tycker jag, och just den här låten är en sån där som bara växer. Vete fan om det skulle vara så smart att ha ha med en sån på en kväll där åhörarna får höra den för första gången, men... äh, fuck it. Det är nämligen sjuk bra.
Och, det tål att upprepas: Leif Edling är ett musikaliskt geni när det kommer till doom metal!
 -----------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 2: Horisont "Writings On The Wall

Okej, jag kanske inte var helt överväldigad av helheten på Horisonts tredje platta "Time Warriors", men det går inte att förneka hur hårt öppningsspåret "Writings On The Wall" svänger. Det är en kanonlåt, och visst kan det vara mysigt att släppa trycket över strupen en aning efter Avatariums kvävande tyngd?
 --------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 3: Death Angel "Execution - Don't Save Me"

Det är som skrivits i recension för "The Dream Calls For Blood" - det kittlar extra när en gammal favorit som Death Angel släpper nytt.
Den här gången har man, precis som vanligt, fyllt en skiva till bredden med tuffa riff och attityd. Finge jag önska något så vore det att man hade mer av sitt gamla jag kvar, där melodin var lika viktig. Det finns där ibland, och ett spår som "Execution - Don't Save Me" är precis så där mystufft som jag gillar med bandet.
Och det är ju inte fel med lite thrash på Hårdrockskvällen!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 4: In Solitude "Pallid Hands"

Dags att bli lite allvarliga.
Med Uppsalas In Solitude, från "Sister" som recenserades på denna site så sent som igår.
En skiva som ploppar upp högt på årsbästalistor till höger och vänster.
Skulle jag ta med ett spår från den så är det antingen detta, "Pallid Hands", eller "Death Knows Where". De är lika bra, och det är väl dagsformen som avgör. Typ.
"Pallid Hands" känns helt enkelt som om den passar bra i spelordningen om den ligger här, mitt mellan Death Angel och Sahg.
Och ja.
Det är en fantastisk låt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 5: Sahg "Firechild"

Med fjärde given "Delusions Of Grandeur" så tar norrmännen i Sahg ett steg i sidled. 
Man blir... meckigare.
Och det är bra, för skivan i sig får mer djup och fler dimensioner.
Eftersom bandet sen tidigare har en fantastiskt rockig och solid grund att stå på så innebär det att när man väl finner formen - det sker inte alltid på plattan - så blir det riktigt bra.
"Firechild" är ett bra exempel!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 6:  Tribulation "Spell"

Nä.
Vänta nu, säger nog du.
Det där är ingen ny skiva - och dessutom, kära Rebellängel, har du sågat Tribulation "The Formulas Of Death" i din recension. Vadan detta?
Jo.
Sant.
Och jag håller nog inte skivan så högt nu heller, men det hände en lustig sak.
Jag spelade Metal Bastards Topp 30 i veckan, och gissa vad?
Just det.
Låten "Spell" som kommer från just Tribulation stod ut. Rejält.
Och då är inte jag sämre än att jag kan plocka in den såhär, lite som en överraskning!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 7: Necrophobic "The Necromancer"

Recension av Necrophobics sprillans nya "Womb Of Lilithu" kommer till veckan, men jag har kört den rätt många varv redan. Det låter bra, det svänger, det är svä'rtad döds och det är absolut inget annat band än just Necrophobic.

De kan, som nästan inget annat band, få till det där med körer i en episk känsla som samtidigt gungar som fan, och i den här låten har man verkligen lyckats med just det.

"The Necromancer" kanske inte är bästa låten egentligen, jag har ännu inte bestämt mig om det, men det är en sån där låt som sitter direkt när man hör den.

Det går inte att värja sig om man gillar hårdrock med lite hårdare kant.

Och som sådan helt självskriven i ett sånt här sammanhang!

-----------------------------------------------------------------------------------------------

SPÅR 8 - Red Fang "Dawn Rising"

Tredje given "Whales And Leeches" är väl tänkt att bli Red Fangs genombrott på bred front.

Jag vete fan om det kommer bli så, skivan är som helthelt faktiskt inte lika bra som förra given "Murder The Mountains" tycker jag, men det finns ett ess i rockärmen.

Det är en av årets bästa låtar.

"Dawn Rising".

Herrejävlar vilken rykare, och ett bättre sätt att avsluta en sån här skiva och en sån här samling spår vet jag nästan inte.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Så.

Hur låter detta då?

Tro't eller ej, undertecknad har faktiskt pillat ihop en spellista på Spotify med just dessa spår, i just denna ordning.

Den finns här.

Eller här nedan.

Mycket nöje!

Slutsvamlat!

Idag går sista inlägget av fem i en svit gästspel på Tune Of The Day från undertecknad.
Det har var Rebel Angel Ramblings om musik som lämpar sig till Novembermörkret, och passande nog så kommer också morgondagen att betyda denna månads sista Veckans Tips med samma tema på den här bloggen.
Det är dessutom en riktig pärla kan jag utlova, en sån där skiva som borde vara med på listan över "kanske på Topplistan i år". Du får hänga på låset imorgon, Veckans Tips publiceras som vanligt 09:00 på Metalbloggen.
När det gäller musik som varit under lupp på Tune Of The Day så har jag, som vanligt, totalt struntat i att kolla om Stones haft låten tidigare, och ändå tvingats anpassa mig efter vad som faktiskt finns på YouTube.
Kan ju inte fasen tipsa om en låt som sen inte går att spela, liksom.
Nåväl, de som fått en plats i ljuset (om än tillfälligt) har varit..

• Novembers Doom "The Pale Haunt Departure"
• Wolves Like Us "Secret Handshakes"
• Moloken "The Titan Above Us"
• Dimmu Borgir "Dimmu Borgir"
• Moonspell "Night Eternal"

...och det har, som vanligt, varit riktigt roligt. Det är kul att skriva på engelska som omväxling, även om det denna gång inte blivit lika långa texter som förra gången det begav sig. Nästa gång - om det blir en nästa gång - ska jag försöka ändra på det. Vi får se om det vill sig.

Hur som helst så tycker jag generellt att det är ganska skönt att komma förbi den här månaden. December innebär också att det, personligen, är dags att försöka summera året musikaliskt. Julafton är som vanligt deadline för årsbästalistan till Werock, och jag har gjort min första genomgång av skivhyllans nykomlingar.
Rålistan är på styva 70 skivor.
Det är... rätt många.
Givetvis konkurrerar inte alla på allvar om en plats bland Topp 20, men det är ändå en rätt kul och utmanande uppgift som ligger framför undertecknad när det ska smalnas av.
Dessutom är det inte färdigt än.
Nästa vecka kommer du att få recensioner av Red Fang, In Solitude och Necrophobic.
Skulle jag tro.
Vilket musikår 2013 visar sig vara!

Three Hearts Stockholm Blodbath

Okej.
Förra veckan hade vi en skiva, flera öl (samma sort på dem, men ändå - flera flaskor).
Denna vecka har vi en öl, två olika skivor - och du undrar förstås vad kopplingen är. Hur i all världen kan man koppla ihop Krönleins Bryggeris (Halmstad) med både Trident och Astral Doors??
Enkelt, sägert jag.
Svaret ligger i titeln, men inte på skivorna. "World Destruction" respektive "Requiem Of Time" (recensioner klurigt gömda bakom respektive namn, utan istället för sina låttittlar.
Båda skivorna har ett spår döpt till "Stockholm Bloodbath", och det ger förstås en given koppling likväl som ett intressant tema. Vilken skiva är, egentligen, den som främst förmedlat tanken och känslan av Stockholms Blodbad?
Själv är jag ganska kluven, men efter det är ett extraspår hos Borlängeborna Astral Doors får jag nog hålla dödsskvadronen högre.
Trident har dessutom hunnit med att både vara Veckans Tips och bli intervjuade för Werock.se).
Ölen är svamlig, vanlig lager.

Bryggeriet försöker med fina ord få oss att tro mer om det hela: En hyllning till vår vackra huvudstad ett ljust helmaltsöl av yppersta kvalitet, naturbryggt till rätt styrka och smak, av speciellt utvalt halländskt kornmalt, en blandning av de finaste humlesorter och vårt kristallklara källvatten.

Vi som smakat ölen vet bättre.
Detta är öl som funkar om det är varmt eller fint att bli redigt berusad till, inte om man söker en fin smakupplevelse... egentligen kanske dess främsta funktion är för dem som vill bli rejält packade.
Skivorna är detta fall betydligt bättre än den öl som erbjuds, och såväl Astral Doors som Trident erbjuder några riktiga höjdpunkter.
Den förstnämnda avslutar egentligen sin skiva med tunga "When Darkness Comes" (om det nu inte var för det extra bonusspåret som ger oss dagens koppling), en låt som är riktigt bra, medan Trident inleder med ursinniga "Jaws Of Satan (Spawn Of Hell)".
Det roligaste kanske är att jag verkligen gillar båda sångarna i dessa band, trots att de är helt väsensskiljda.
Patrik Johansson är den klassiska hårdrocksrösten som ger Astral Doors sin stil, medan Tobias Sidegård gör ett stortartat jobb med growlen i Trident (hans insatser i Necrophobic är förövrigt riktigt bra anser jag, främst "Hrimthursum" är en riktig höjdarplatta).
Nå, denna fredag avslutar vi tydligen i blodbadets tecken. Stockholms blodbad!!