NP: Love/Hate

...jag köpte de här två skivorna i samband med att jag fyllde 40. Ungefär.
Den första med Love/Hate, "Blackout In The Red Room" spelades riktigt frekvent då, medan den andra, "Wasted In America" inte fick samma mängd uppmärksamhet.
Nu är det dags igen, jag har plockat fram skivorna för att fira in juli, liksom.
Mest för att spela i iPoden på baksidan när jag grillar och så, och anledningen är egentligen tudelad.
Dels tycker jag att skivorna är bra - främst den första, uppföljaren har inte alls samma skitiga nerv eller lika hög kvalitet på låtmaterialet - och dels gillar jag Jizzy Pearls sång.
Omslagen gör sitt till också, klart galna och väldigt egna, men de syns ju liksom inte så mycket i samband med att man spelar elektroniska versioner av plattorna, så det räknas väl inte till grundanledning. Det är mer en bonus.

Hur som helst.
En gång i tiden (lite letande bakåt i arkivet ger vid handen att detta är 2011) hade bloggen sen serie som rullade under sommaren och gick under namnet "Sommarskivan", där plattor som passade alldeles särdeles bra under sommaren skärskådades. 
Skivor som "In Sorte Diaboli" med Dimmu Borgir blandades med Skid Row "Slave To The Grind" och världens bästa liveskiva, Slayer "Decade Of Agression".
Den här sommaren blir det inget så ordnat eller organisaerat, det kommer inlägg lite huller om buller tänker jag, men OM det skulle skrivas om en skiva som passar bra på sommaren så skulle jag ha med just Love/Hate "Blackout In The Red Room".
De kalifornienbördiga bandet kallade sig "the stupidest band in the world" när de presenterades för att gå på scen, men jag tycker att musiken och känslan fångar sommarens anda på ett bra sätt.
kanske lite skitigare, men ändå.
För mig är det musik som lämpar sig alldeles utmärkt som sällskap när det ska grillas hemma, eller om jag spolar upp vatten i ungarnas lilla uppblåsbara pool...  

This Is 40

Okej, jag erkänner - rubriken är ett taffligt försök att lura Google att detta inlägg handlar om filmen "This Is 40", och därmed ge mig så många besökare att jag kan dra mig tillbaka från mitt vanliga jobb och bara bada i pengar resten av livet.
Jag tror inte att det funkar, men det är värt ett försök.
Resterande del av inlägget handlar om en kort summering av gubbedagen, dvs att fylla 40, och en del bilder på spektaklet. Bilden ovan är från firande på jobbet. Trefligt.
Den riktiga dagens startade dock med revelj klockan kvart i sex, då yngste killen vaknade.
Som tur är fick jag byta av med modern o huset, som tog ner barnen och fixade lite frukost på säng och sång. Det var bra. Jag fick bra saker.

Steven Adlers bok, en kötthammare (det är ju black metal!), och en rekordsnygg klocka. Manschettknappar av svägerskan. Och av syskonen en fotosession där tanken är att avbilda gaddningarna.
Det blev jag förvånad över, och känner lika delar glädje och skräck inför.
Det blir nog suveränt efteråt, men inte fanken kan jag påstå att jag kommer känna mig bekväm i själva fototillfället....

Resterande del av dagen kan sammanfattas i spontana besök och oplanerad planering.
Jag gjorde inte mycket, min fantastiska hustru hade fixat allt - från överraskningarna i kylen till folket som tittade förbi.
Det enda jag råddade var väl soundtracket...!

Throwdown, Love/Hate och Dismember - en fin blandning.
Kvällen avslutades med att familjen somnade, och jag fick avsluta "Like An Everflowing Stream" i ensamhet, enda sällskapet var den här buteljen som jag sparat till ett sånt här tillfälle.
Glenmoranie Signet, med en sån tyngd och komplexitet i sig. Riktigt bra!

Slutresultatet blev väl att jag på söndagen var lite bakis, och kände mig gammal.
Men nöjd...!

Lite av varje, ett lördagsplock.

Idag är det lördag, och det blir ett riktigt pyttipannainlägg.
Lite av varje (bilden förresten stulen från Eslöv Kommun, som därmed får en skvätt hårdrock i sin vardag - och det vill man ju ha!) i en mer eller mindre blandad oordning.
Och vi börjar med att dyka ner lite i vad man kan utläsa senaste numret av Sweden Rock Magazine, #10 2013. Där finner vi nämligen att...

• Candlemass ska framföra hela "Ancient Dreams" på Debaser Medis den 28/12. jag är sugen som fan på att undvika julskinan och kolla, dels för att jag gillar bandet (och än mer med Levén på sång), dels för att jag ju har ett mycket speciellt förhållande med just "Ancient Dreams"...
• Love/Hate ska göra comeback med nytt materiel. "Crucified" heter plattan som kommer i januari, och mest tycker jag det är bra för att det antagligen ger chansen att köpa lite återsläppt gammalt med bandet. Jag gillade dem, men har inget. Mest sugen "Blackout In The Red Room".
• Lång artikel med Simon Wright, trummis till AC/DC och Dio. Lysande, tror jag, jag har faktiskt inte läst den än men siktar på att låta det bli kvällslitteraturen och jag ser verkligen fram mot det. Herr Wright kan konsten att spela det enkla på ett bra sätt så att det aldrig blir tråkigt!
• Det här numret känns vid första anblicken lite trist. Inga riktiga stora släpp, lite på tomgång. Kanske är det för att jag väntar på nästa nummer, det med årsbästalistorna, eller så är det för att jag har höjt förväntningarna på tidningen detta år (jag tycker att mna har blivit mer och mer läsvärd, och levererar mer och mer fullmatad bredd), men jag förutom ovanstående så hittar jag inget som får mig att kasta mig  över artikeln.

Så vi släpper det va.
Och kikar vidare - på bandsläpp.
Det börjar ju vara de tiderna nu, och häromveckan kom ju Metallsvenskan i Örebro med sitt första.
Jag är lite sugen, kanske främst för att jag gillar tanken med en kort resa och en ganska kort festival, men även för att ju Kreator bevisligen är jävligt bra live...

Någonstans fick jag för mig att det skulle vara Kvelertak också, men det står ju inte på hemsidan. 
Jag "gillar ju" Metallsvenskan på Facebook, och har för mig att det var där det stod.
Nåväl, de utlovar ju ett par fler smällkarameller,  så jag tror att jag avvaktar lite så får vi se...

Jag har annanrs lite av en Def Leppard-period, helt oväntat.
Kanske beror det på att "Hysteria" är jubilarie och uppmärksammats i Sweden Rock Magazine, kanske beror det på att jag en fredagkväll för inte så länge sen hade druckit en öl eller två och stod framför skivhyllan och rotade.
Och blev lite nostalgisk, som man kan bli.
Jag har skivhyllan på övervåningen, och stereon på undervåningen, och det tillhör vanligheterna att jag liksom bär ner mina offer för att sakta fylla TV-bänken med diverse plattor under helgen innan de får åka upp på sina platser igen under veckan (och sen börjar det om, som en evigt flytande ström).

Så. "On Through The Night", "High'N'Dry", "Pyromania" och "Hysteria" har rullat rätt mycket. Lättlyssnat är det ju, och rätt enkelt att ha på utan att behöva fokusera så öronen blöder.
Nästan motsatsen till mycket av den musik som jag presenterat som Novembermusik både här på bloggen (som Veckans Tips) och på Tune Of The Day (som Rebel Angel Ramblings).
Och det är ju så.
Ombyte förnöjer, man orkar inte bara med svårsint bröt.

Och nu - något helt annat.
Jag fick visa leg på Systembolaget i veckan.
Jag. Soon to be 40.
Hustrun undrade förstås om det var en tjej som ville stöta på mig, men det var en kille. Som hon förstås hävdade ville stöta på mig.
Men jag tror inte det.
Jag tror jag ser väldigt ungdomlig ut.
Inte alls soon to be 40. 
Det där kan man ju leva hela veckan på, och som ett tecken fick jag mejl från en Daiel Strom som designar klockor i Schweiz.
Om man nu ska fylla 40 kanske man ändå ska önska sig något.
Rätt mycket hårdrock över denna svit va? Memento Mori Carpe Diem, som dom kallar det.

 

 

Hyggligt läckert, eller hur?
Sen vet jag inte om man kan vandra runt i IT-världen med detta på armen. Känns kanske lite... makabert.


Sist men absolut inte minst - helgens aktivitet: Y&T-marathon!

 Fick i veckan hem den här fantastiska boxen.
4 CD-skivor som täcker bandets år med 1981-1985, och det genom att klämma ur sig plattorna "Earthshaker", "Black Tiger", "Mean Streak", "In Rock We Trust", "Down For The Count" och "Live On The Friday Rock Show".
Jo, det var högre produktionstakter förr...!

Hur som helst, jag har egentligen inte lyssnat på dem förr så det ska bli kul. Och igen, lite lättsamt som det känns, snarare än brötigt.
Vi hörs!