Intervju: AVATARIUM, Carl Westholm

Vill du starta veckan på ett bra sätt?
Såklart du vill.
Ska vi säga en intervju med Carl Westholm (andra från höger i bilden ovan!) som lirar klaviatur i bland annat AVATARIUM, KRUX och JUPITER SOCIETY (ja, vad jag förstår så har han skött det även för CANDLEMASS)?
Låter det bra?

Det är ingen mastodontläsning, men det spelar väl ingen roll - det är kul ändå.
Du hittar det här!

Werock-recensioner: Below, W.E.T och viktigt avslöjande om Metalbloggen...!

Månadsskifte återigen, och förutom att se fram mot Elitserielagens (ja, SHL då) ispremiärer så kan man konstatera att sommaren lider mot sitt slut. För mig räknas väl juni, juli och augusti som sommarmånaderna, och detta innebär att vi avverkat två tredjedelar av den.
Ska bli kul att få sätta tänderna i allt som väntar, och utan att avslöja för mycket så kan jag ändå glänta på förlåten lite: det kommer att bli stora förändringar på den här bloggen om allt går i lås!
Se till att följa med de närmsta veckorna, för faller allt på plats som det är tänkt - och det tror jag, känslan är sådan - så är det så kallade "strukturförändringar" på gång, och det av mycket stor magnitud... Kanske är allt på plats innan Getaway Rock Festival nästa helg, men om inte så är det nära förestående.
Och ja.
Det handlar bland annat om ett nytt samarbete som verkligen ger undertecknad nytändning...!

Nå.
Innan dess så är det som sagt månadsskifte, och det innebär i vanlig ordning recensioner på Werock. Från min penna kommer denna gång två stycken, och det rätt olika alster.
Liveplattan med W.E.T är som att skopa upp en slev sommar, och faller faktiskt inte riktigt på plats förrän den får rätt omgivning, tycker jag.
Med grillen tänd, solen gassande på en bar överkropp och en iskall Miller som svalkande sällskap så är detta helt perfekt musik. Betygssjuan känns i så fall nästan snål...
(erkänn förresten att dryckesvalet är ett av de bästa i sommarhettan, och att det ser aptitligt ut...!)

Näst ut - en riktigt trevlig ny bekantskap.
Below spelar musik som hämtar sin stil från Candlemass, och för att vara precis som en korsning mellan "Ancient Dreams" och "Chapter VI". 
Debuten "Across The Dark River" är som den felande pusselbiten däremellan, komplett med ljudbild och allt (framförallt trummorna har det där speciella "Candlemass/Jan Lindska" soundet), och jag velade länge och väl med betyget här.
Till slut hamnade jag på det lägre sju snarare än åtta, helt enkelt för att om man ställer ett sånt här band jämt föregångarna så har de en bit kvar (och som bekant fick bandets svanesång "Psalms For The Dead" just 8 i betyg när det begav sig).
Ändå rekommenderar jag detta starkt om du gillar typen av musik!

Du vet var allt finns va?
Werock.se

Så. Med det sagt.
Det händer verkligen saker.... du får se till att hålla ögonen på den här siten för att få veta mer om dess framtid och det kommande (förhoppningsvis, håll tummarna!) samarbetet!

Veckans Tips: Count Raven "High On Infinity"

Svensk doom av hög klass, med ett namn som du säkert har hört.
Nä, Count Raven är kanske inte den mest välborgade hemligheten av alla, men har du läst om dem på den här siten förr?
Nix.
Och jag ville ha med dem i våromgångens Veckans Tips av två anledningar, trots att det kanske inte är den mest obskyra akten.
Det första är att gruppen och skivan i sig faktiskt har några år på nacken och det är trevligt att kunna blanda upp de sprillans nya plattorna som annars dominerat när det gäller att hålla hemlisar.
Det andra skälet är att l¨tarna på "High On INfinity" är väldigt bra, och att jag har två spår som jag i skrivande stund (början av december) laborerar med att spela som ett av de åtta valfria spåren på Hårdrockskväll 2014.
Överlag låter ju bandet lite som länken mellan Black Sabbath (med Ozzy Osbourne på sång) och Candlemass, och hade man klarat att snickra fram en lite bättre ljudbild så hade nog Count Raven varit ett större namn. Förmågan att skriva riff och låtar är nämligen väldigt bra, och Dan "Fodde" Fondelius spelar inte bara gitarr bra - han sjunger dessutom stundtals så kusligt likt just Ozzy att det är närapå skrämmande.
Trion som förutom nämnde Fondelius består av Tommy "Wilbur" Eriksson på bas och Christer "Renfield" Pettersson på trummor hamrar fram blytyngd på detta tredje album från 2005, och vill man höra bra exempel på låtar som är lika bra som krossande så är det bara att vrida upp volymen till någon av mina favoriter "Children's Holocaust", "Masters Of All Evil" eller de två riktiga topparna "High On Infinity" och "An Ordinairy Loser".
Det är de två sistnämnda som verkligen är med i racet om att spelas i samband med Hårdrockskvällen, och egentligen är det så löjligt att ett av de största hoten mot det är...
...att jag bestämt mig för att ha med Void Moon, och att jag inte är helt övertygad om storheten i att ha två svenska doom metal-representanter på skivan.
Och Count Raven har du kanske redan koll på.
har du inte det så är det bara att gratulera.
Tyvärr verkar skivan i sig inte finnas på Spotify, så du får utforska cyberrymden på egen hand, eller höra av dig så kanske vi kan lösa något. 
Detta vill du liksom inte missa...

Veckans Tips: Black Oath "Ov Qliphoth And Darkness"

Det händer i ärlighetens namn inte ofta, men när det händer blir man liksom lika paff som man blir glad.
Varje gång.
Vad?
Att man hittar en skiva där precis alla låtar är helt suveräna, och skulle kunna representera skivan i nästan vilket sammanhang som helst utan att göra bort sig.
No fillers, only killers.
Det här är en sån skiva.
På andra given "Ov Qlipoth And Darkness" bjuder Black Oath på klassisk doom med melodi och känsla, samt precis den knivsudd känsla av goth som gör att man inte vet var riffen tar vägen eller hur låten kommer att spelas ut.
Jag upptäckte plattan på en korsreferens i Close-Up magazine, och efter ett par varv på Spotify insåg jag att detta var guld i metalformat.
Det tog trots det närapå två månader innan skivan var i tryggt förvar hemma hos mig, helt enkelt eftersom det var beställningsvara på Record Heaven - och inte av den enkla sorten.
Nåväl, den som väntar på något gott, och allt det där.
Från oktober var den i min ägo, och eftersom detta skrivs i slutet av samma månad kan jag avslöja att skivan spelats i stort sett dagligen sen den landade i min postlåda.
Att den respresenteras/representerades (ja, du fattar, detta skrivs innan men du läser det efter) Hårdrockskväll 2014 är helt självskrivet, men man kan fundera på vilken låt när nu alla är så bra.
"Sinful Waters", med sitt Candlemass-minnande riffande?
Inledande "..For His Coming" eller avslutande "..My Death", perfekt placerade att rama in skivans övriga spår?
Det mäktiga titelspåret, eller "Drakon, Its Shadow Upon Us" med sina vibbar av Woods Of Ypres och smittande riff?
Lättare sagt än gjort.
Skivan är släppt av Norrköpings I Hate Records, och på samma gång som jag blev glad över att hitta den (förstås, det fattar du ju av att läsa denna text) så blev jag lite sur. 
Den är nämligen släppt 2013.
Och en sen upptäckt av det slaget kvaddar min tänkte årsbästalista, samt ställer saker på sin spets just detta år.
Hålla det hemligt i hemliga projektet, eller ta med på årsbästalistan?
I skrivande stund lutar jag åt det senare men har inte bestämt mig riktigt. Ska bli kul att se hur det slutade..

Till sist - bandet verkar ha lite humor. Man kallar sig "the Black Oath Monks" i bookleten, och sen får man läsa sådant som att det är A. TH som står för "curses and guitars", Paul V som hanterar bas och Chris Z som lirar trummor.

Sånt gillas ju.
Som sammanfattning då... du måste kolla in detta. På Spotify exempelvis, så får vi se när artikeln publiceras hur det slutade med Black Oath och årsbästalistan...!

Vi måste prata om... Candlemass och sångarna

I veckan stod jag - som så ofta förr - och fånstirrade på skivhyllan.
Det händer ju titt som tätt.
Lekte med tanken att skriva något som inriktar sig på 80-talet, någon form av hyllning till de där helt magiska plattorna som kom då och liksom.. definierade hela hårdrocksgenren.
Fingret rusade runt med start på "A", och efter ett par hyllplan kom jag ner till "C".
Där finns en av de där grupperna som jag verkligen följt under hela livet, både mitt och deras.
Candlemass.
De har skivor som absolut kvalar in om man ska skriva en sån där hyllning, men det som verkligen slog mig när jag stod där och petade i deras diskografi var hur vansinnigt olika de låter med olika sångare.
Tycker jag i alla fall.
Den första skivan, med Johan Längqvist, klassiska "Epicus Doomicus Metallicus" är förstås ett stycke hårdrockshistoria (och ett av de läckrare omslagen) men egentligen inte så vansinnigt likt det som nog kommit att betraktas som det "klassiska" Candlemass.
Det med Messiah Marcolin, och framförallt skivorna "Nightfall", "Ancient Dreams" och "Tales Of Creation" (återföreningen med den självbetitlade vita skivan är väl rätt bra, men kan inte räknas i den klassiska sviten).
Jag tror att många anser det vara bandets "hemmaplan".

Sen kom "Chapter VI" med Tomas Vikström. 
Det låter inte alls lika som något av de andra, främst för att sångarens röstomfång och sätt att sjunga tillsammans med produktionen gör det lite mer... glättigt, i brist på bättre ord.
Skivan är verkligen inte dålig, jag gillar den skarpt, men det är inte den jag tänker på spontant om jag ska definiera bandets sound.

Än mindre kan jag säga att "Dactylis Glomerata" och "From The 13th Sun" med Björn Flodqvist ligger rätt i munnen på mig om just bandets egna sound ska beskrivas.
Igen - de är inte dåliga (även om de väl inte tillhör topparna i samlingen), men annorlunda.

"Candlemass sjunger Sigge Fürst" räknas inte. Jäkla plojskiva.

Vilket faktiskt, om man tar bort återföreningen med Messiah, tar oss till modern tid och Robert Lowe. 3 skivor blev det, alla riktigt bra, och igen en lite annan stil.
"King Of The Grey Islands", "Death Magic Doom" och "Psalms For The Dead" är en trio som bandet och sångaren kan vara riktigt stolt över.

Det roligaste av allt är att nästan att man nu deklarerat att det inte blir fler studioalbum, skiljt sig från Lowe och gift sig med Mats Levén för att hantera liveframträdanden, och...
...på köpet fått den sångare som klarar att göra alla åren och alla stilarna rättvisa.
En av mina personliga favoriter, långvarig vän och kompanjon till bandets primus motor Leif Edling och medbrottsling i bland annat Krux - men faktiskt aldrig med på Candlemass skivor.
Ändå snorbra live, och jag måste erkänna att jag verkligen drömmer om en fet, avslutningsbox med livematerial där just Levén står bakom micken. Det vore något.

Att ett band kan lägga tre decennier bakom sig, avverka så många sångare och ha så mycket olika stilar men ändå låta otvivelaktigt som sig själva - det är inte vanligt.
Jag kommer på rak arm nästan bara på en annan akt: Black Sabbath.
Ozzy Osbourne, Ronnie James Dio, Tony Martin, Glenn Hughes och pojkarna låter alla som Black Sabbath och... ändå helt olika i stilen.

Lustigt nog är likheten att bandets starke man, låtskrivare och riffmakare är konstant.
Edling och Iommi.
Det är två herrar som vet vad de vill med sina band, uppenbarligen, och som alltid haft förmågan att skriva bra riff och bra låtar genom alla olika skiftningar i modet och populismen av vad som är "hett" och "rätt".

Kanske kan man räkna in Deep Purple bland de där också, man har ju haft lite olika gubbar bakom mikrofonen, varit verksamma väldigt länge och lyckats med konststycket att låta mycket olika - och ändå behålla identiteten. Kanske.

Men sen smalnar det väl av?

Eller kommer du på fler?

Jag tycker nämligen att det är värt att hyllas, prestationen att klara av att vara verksam så länge, byta skepnad så pass ofta men ändå stanna aktuell och väsentlig och ändå behålla sin identitet.
Sånt man måste prata om.
Candlemass och sångarna.

Veckans Tips: Void Moon "On The Blackest Of Nights"

Ååhhh... den här skivan var med på en av Record Heavens nyhetsutskick.
Den väckte omedelbart min nyfikenhet.
Namnet.
Omslaget.
Det faktum att jag aldrig hört talas om bandet, men att de  ändå skyltar med referenser som nedanstående text:
The band reportedly draw inspiration and strength from the old gods of Black Sabbath and Candlemass empowered by torchbearers like Solitude Aeturnus and contemporary bands like Hammers of Misfortune and Grand Magus, the lyrical themes surrounding Crowley's teachings, horror stories, death and philosophy.
Det slutgiltiga faktumet, att Void Moon inte fanns på Spotify beseglade beslutet - det var att beställa. I blindo.
Skivan landade i min brevlåda i mitten/slutet av februari 2013, och med händer som darrade och svettades av förväntan/fasa (tänk om detta skulle vara kasst?) petade jag in skivan i spelaren.
Ut strömmade en skiva som skulle komma att ta ett järngrepp om mig under de närmaste veckorna - kanske längre. Det vet jag inte i skrivande stund, eftersom jag genast bestämde mig för att låta detta bli en del av mitt "hemliga projekt", där jag skriver om skivan långt i förväg för att sedan begrava den från Metalbloggens sidor under hela 2013 - med andra kanske det visar sig, så här i efterhand, att jag lyssnat på den här plattan mer eller mindre konstant under året. Jag kanske inte ens hållit den hemlig?

Nå.
Bandet är svenskt, och fortsätter med att konstatera "Our music is not for everybody but with a label like Cruz del Sur we are sure to reach out to that percentage of people who really will understand and appreciate it." - och jag är tydligt en av dem. 
Det är doomaktig heavy metal med känsla och rätt skön avighet och smuts.
Låtarna heter saker som "Hammer Of Eden", "The Word And The Abyss", "Among The Dying" och "The Mourning Son". 
De två bästa låtarna heter "Cyclops" - som startar med fantastisk sång och lite halvballadkänsla för att växa sig episk - samt "Through The Gateway" - som bjuder på snabbare trumspel och riv i riffen - och båda dessa hade jag direkt i tanken som spår för Hårdrockskväll 2014.
Kanske framförallt "Cyclops".
Den refrängen är svår att skaka av sig...

Nå. 
Det är inte alltid ett blindköp lyckas. Jag har både framgångar och totalnitar när det gäller sånt, men denna gång var det en fullkomlig vinstlott.
Void Moon "On The Blackest Of Nights"  är en hemlighet jag bara vill dela med mig av. Det är bara att du kastar dig ut på nätet och kollar om du kan tjuvlyssna på den på något sätt (vem vet, den kanske finns på Spotify nu?) - eller så gör du som jag och blindköper.
Det är ett säkert kort!

Ett klart blandat inlägg

Snart har januari smitit ut genom dörren, och en tolftedel av 2014 är avverkad.
Jag har till största delen haft öronen fulla med musik från fordom, allt från att försöka sätta mig in i en del släpp som missades 2013 (hetast just nu: Clutch "Eart Rocker" som får en hel del speltid tillsammans med Jex Thoth "Blood Moon Rise") till äldre alster som inköpts till vrakpris (Amorphis "Elegy") eller pärlor som letats fram med större möda (Nine "Lights Out").
Ny musik kommer vad det lider att hamna under luppen, för tillfället rullar enbart en enda skiva från det nya året. Recension kommer, och nästa vecka kommer bandet också...

Alcest har verkligen städat ut det mörka och släppt in ljuset på "Shelter", och det är en skiva som låter på pricken som omslaget ser ut. 
Den är också mycket balanserad och lugn, vilket faktiskt stundtals är lite av ett problem när jag ska lyssna på den.
Ett av de bästa tillfällena är nämligen på morgonen.
På väg till vardagen och sen när dagen startar med ett pass i gymmet.
Då passar sig inte den här musiken helt perfekt - jag vill ha action på ett helt annat sätt då.
Väcka kroppen, peppa skallen.
Det kommer förstås Behemoth att fixa rätt enkelt vad det lider, men det är ju en stund kvar innan "The Satanist" släpps...även om man kan tro motsatsen om man följer bandet på Facebook.
Det laddas upp rent vansinniga mängder information i form av länkar till recensioner, förhandsbokningar och kommande turnépaket.
Totalt sett har det blivit lite av en ny favorit för min del, att följa akter via Facebook.
Det dyker upp mycket intressant där, och kombinerar man det med allt som regnar in via mejlen i form av små intressanta nyheter och tips så utgör den floden av information en intressant källa till information.

Jag ska prova att använda den lite framöver.
Som du kanske märkt så har antalet inlägg på bloggen sjunkit lite. Det blir fortfarande ett par i veckan, men istället för att skjuta kulspruta med allt intressant som dyker upp så kommer ett bildspel med intressanta små guldkorn att rulla längst uppe till höger (på den vanliga siten, inte mobilsiten). Just nu ligger vad som väl får ses som ett test uppe, med 3 mindre nyheter:

• Testament byter basist och tar in Steve Di Giorgio igen
• Candlemass har nått 100 000 likes på Facebook
• Ne Obliviscaris är i stort sett färdiga med uppföljaren till "Portal Of I" och smider turnéplaner

Innan jag nu jobbar med annat eller lägger ut fler saker i ett sånt bildspel så vill jag gärna ha lite feedback om det där. Funkar det? Går det att läsa eller blir det för små bilder? Laddar sidan långsamt eller funkar det?

För övrigt har jag lite av januarikoma.
Det är oväntat mycket jobb (det riktiga jobbet då, det som betalar lönen), men ändå lite sådär... dvala. Det händer liksom inte mycket. Dagarna går ihop.
Sammanfattar man det som kan vara värt att notera blir det inte vrålmycket...

• Jag fastnade i hissen på jobbet häromdan. 20 minuter på morgonen. Det var... trist.
• Just nu är det en vit period för min del. Fan, kan knappt komma ihåg om jag haft det sådär medvetet förr, i alla fall inte på länge, men nu är det så. Sen Hårdrockskvällen (inte för att det blev så blodigt då, men det var ett lämpligt tillfälle att påbörja övningen) och sen får vi se hur länge. Minst till mitten av februari.
• Träning pågår. Jag har insett att den form jag byggt upp (med babyhull och allt) inte är som jag vill att det ska vara. Påbörjade det i september, men har fått lite fart och rutin på det först nu i januari.
• Läser julklappen Tom Clancy "Rött Hot". Man kan säga vad man vill om de tegelstenarna, men de är fantastisk läsning. Borde egentligen köpa på mig alla böcker i sviten om Ryan och läsa dem från scratch. Sommarprojekt, månne?
• Mina hörlurar för träning är kaputt. Som vanligt efter ett tag, har förtvivlat svårt att hitta ett par som håller för allt slit det innebär att ha dem packade i väska, springa i regn, svett mm. Det slutar nästan alltid med att den ena sidan "dör", liksom som en fas har gått. Trodde ett tag att det var själva hörlursutgången, men det funkar med alla andra lurar så det är väl bara att bita i det sura äpplet. Förslag på bra köp? Med bygel, inte bakom huvudet utan på varje fristående in-ear lur?
• Försöker skriva ett par långa inlägg i serien Lördagslyx. Jag har bra uppslag, men det går inget vidare. Verkligen kommer i vägen hela tiden, så det kan bli så illa att du får vänta på dem till sommaren. Eller så...

Till sist - man kan säga vad man vill, men det är väl dags att ge kredd till den här skivan:

Jag hade den ju inte direkt högst på min egen lista, men nu är det ett faktum att den tagit hem förstaplatsen i Close-Up Magazines årsbästalista, Sweden Rock Magazines årsbästalista för skribenter, och nu även årsbästalistan för Sweden Rock Magazines läsare.
Då får man ge en platta beröm, för uppenbarligen har Ghost lyckats charma stora delar av såväl kritiker som läsare. Hela listan nedan (ja, i miniformat men du får förstora...)

 

 ...och med..tar det här inlägget slut.
Nu ska jag iväg och gadda mig. Sista sittningen på min sleeve, den japanska, som täcker hela vänster arm. Är ni snälla får ni bilder. Eller inte. Det får vi se...

Bildspecial: Carcass & Amon Amarth på Arenan, 7/12

...förra lördagen var ju ett av de hårdare turnépaketen i stan.
Hell, Carcass och Amon Amarth.
Jodu.
Utlovade bilder höll inte på bli av, eftersom min telefon bestämde sig för att strejka denna kväll, och jag räddas härmed av R2 som donerar ett helt knippe bra saker.
TACK!

Av Hell såg jag inte speciellt mycket.
Det lät bra, men visst är det lite fjantigt att sjunga i headset?
Nä, det var i samband med Carcass det drog igång på riktigt.
Bra spelning, bra ljud och man är duktigt nöjd.
The Woan var så nöjd att han drog hem. 20 års väntan var över, och han ville inte sabba något med mer upplevelser den kvällen...!
Personligen kan jag konstatera dels att bandet var bra live, och dels att "This Mortal Coil" är en ruggigt bra låt. 
Några bilder på de brittiska grindbandet:

 

 

 

 

 

En aning beskurna, men jag tänkte att ni skulle slippa se publiken.
Du får zooma! 

Härnäst - Amon Amarth.
Jag har inte sett dem som egen huvudakt förr, enbart på festival - och det märktes direkt att det här gänget har spelat en sjuhelsickes massa gig ihop.
Tajt.
Svängigt.
Ösigt.
Och en rätt bra scenshow i all sin enkelhet.
Olavi Mikkonen måste vara en av hårdrocksvärldens bästa rytmgittarister, han spelar fasen allt helt klockrent samtidigt som han röjer hårt.
Och att man fick se såväl L-G Petrov (Entombed) som Messiah (ex-Candlemass, Memento Mori) på scen var bara kul.
Det märktes att det var hemmaplan för bandet!
Bilder - igen, tack vare R2!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...all in all en väldigt bra kväll, med bra spelningar.
Jag var mycket nöjd, och handlade dessutom på mig en svinsnygg Carcass-tischa!

Veckans Tips: Abstrakt Algebra "S/t"

Omslaget kan, i ärlighetens namn, vara ett av de fulare som världens skådat.
Innehållet är däremot helt fantastiskt.
Och det är väl insidan som räknas?

För er som hängt med ett tag så vet ni att det här var en av de skivorna som jag tyckte saknades när Record Madness sparkade igång från allra första början med bokstaven A, och att jag hade letat den.
Nå - nu är den funnen, och ett tag tänkte jag nästan att jag skulle hålla den lite hemlig för att ha med på den stundande Hårdrockskvällen och ingå i mitt lite hemliga projekt för Veckans Tips under våren (dvs där jag i förväg skriver om fantastiska skivor som jag hållit lite hemliga, och på så sätt får lite av en överraskning för såväl er läsare som för mig själv när tipset väl publicera), men sen tänkte jag att... phaaa! Varför spara på en sån här pärla som dessutom egentligen inte torde vara speciellt okänd?
Nä.
Just det.
Därför hamnar den i fokus nu.

Detta är ju ett av Leif Edlings kärleksbarn, och som sådant innebär det att musiken inte är diametralt motsatt till Candlemass eller Krux, speciellt eftersom sången hanteras av Mats Levén. Det är stundtals väldigt lätt att dra sådana paralleller, men ändå tycker jag att Abstrakt Algebra har ett eget sound och verkligen förtjänar sitt egna namn (jag har i intervjuer läst att det stundtals var prat om att driva Candlemass vidare, trots att det vid denna tidpunkt bara var just Edling som var konstanten - jag tycker att det var klokt att ge detta en egen identitet, framförallt såhär i efterhand).
Bandet består av en skön mix av kända och mindre kända figurer förutom de två nämnda.
Mike Wead hanterar lead och sologitarr, och hans namn känner du ju till (Memento Mori är ju bara ett exempel på snubbens CV). Han backas dessutom upp av Simon Johansson, något mindre namnkunnig kan man säga, på gitarr och Jejo Perkovic på trummor.
Inget fel på kompetensen på de två, och det blir ju en skön mix.
Bandet kompletteras, som vanligt i Edlings projekt, av "additional keyboards" av Carl Westholm (vars egna projekt heter Jupiter Society), och man kan ju nästan tycka att han borde fått vara en fullvärdig medlem.
Nå, det är som det är med det.

Den här plattan har totalt 8 spår, och det är i början som man bränner av det bästa krutet.
"Stigmata", "Shadowplay" och framförallt titelspåret "Abstrakt Algebra" är ruggigt bra.
Tunga, svängiga (trots att inledningen på just titelspåret kanske är lite avvaktande och väl mycket intro innan låten kommer igång på riktigt) och med den där nerven som jag tycker uppstår när just Levén sjunger Edlings låtar.
Det klickade precis så när Candlemass spelade live på Sweden Rock Magazines jubileum.
Det klickar så här med, främst i början.
Resten av låtarna skiftar från bra till okej (förutom ovan nämnda spår får man även "Bitter Root", "April Clouds", "Vanishing Man" och långa "Who What Where When"), men som sagt...
...efter inledningen sitter man mest bara och gapar, fullständigt knockad.
 Söker man på Abstrakt Algebra på Spotify får man bara ett enda förstoringsglas tillsammans med texten att det inte blir något, så vill du lyssna får vi lösa det på annat sätt.
Hör av dig i så fall.
Eller gör som jag.
Fortsätt jaga skivan till dess att du kan lägga rabarber på den.
Den är lätt värt ett blindköp, trots omslaget!

Lite av varje, ett lördagsplock.

Idag är det lördag, och det blir ett riktigt pyttipannainlägg.
Lite av varje (bilden förresten stulen från Eslöv Kommun, som därmed får en skvätt hårdrock i sin vardag - och det vill man ju ha!) i en mer eller mindre blandad oordning.
Och vi börjar med att dyka ner lite i vad man kan utläsa senaste numret av Sweden Rock Magazine, #10 2013. Där finner vi nämligen att...

• Candlemass ska framföra hela "Ancient Dreams" på Debaser Medis den 28/12. jag är sugen som fan på att undvika julskinan och kolla, dels för att jag gillar bandet (och än mer med Levén på sång), dels för att jag ju har ett mycket speciellt förhållande med just "Ancient Dreams"...
• Love/Hate ska göra comeback med nytt materiel. "Crucified" heter plattan som kommer i januari, och mest tycker jag det är bra för att det antagligen ger chansen att köpa lite återsläppt gammalt med bandet. Jag gillade dem, men har inget. Mest sugen "Blackout In The Red Room".
• Lång artikel med Simon Wright, trummis till AC/DC och Dio. Lysande, tror jag, jag har faktiskt inte läst den än men siktar på att låta det bli kvällslitteraturen och jag ser verkligen fram mot det. Herr Wright kan konsten att spela det enkla på ett bra sätt så att det aldrig blir tråkigt!
• Det här numret känns vid första anblicken lite trist. Inga riktiga stora släpp, lite på tomgång. Kanske är det för att jag väntar på nästa nummer, det med årsbästalistorna, eller så är det för att jag har höjt förväntningarna på tidningen detta år (jag tycker att mna har blivit mer och mer läsvärd, och levererar mer och mer fullmatad bredd), men jag förutom ovanstående så hittar jag inget som får mig att kasta mig  över artikeln.

Så vi släpper det va.
Och kikar vidare - på bandsläpp.
Det börjar ju vara de tiderna nu, och häromveckan kom ju Metallsvenskan i Örebro med sitt första.
Jag är lite sugen, kanske främst för att jag gillar tanken med en kort resa och en ganska kort festival, men även för att ju Kreator bevisligen är jävligt bra live...

Någonstans fick jag för mig att det skulle vara Kvelertak också, men det står ju inte på hemsidan. 
Jag "gillar ju" Metallsvenskan på Facebook, och har för mig att det var där det stod.
Nåväl, de utlovar ju ett par fler smällkarameller,  så jag tror att jag avvaktar lite så får vi se...

Jag har annanrs lite av en Def Leppard-period, helt oväntat.
Kanske beror det på att "Hysteria" är jubilarie och uppmärksammats i Sweden Rock Magazine, kanske beror det på att jag en fredagkväll för inte så länge sen hade druckit en öl eller två och stod framför skivhyllan och rotade.
Och blev lite nostalgisk, som man kan bli.
Jag har skivhyllan på övervåningen, och stereon på undervåningen, och det tillhör vanligheterna att jag liksom bär ner mina offer för att sakta fylla TV-bänken med diverse plattor under helgen innan de får åka upp på sina platser igen under veckan (och sen börjar det om, som en evigt flytande ström).

Så. "On Through The Night", "High'N'Dry", "Pyromania" och "Hysteria" har rullat rätt mycket. Lättlyssnat är det ju, och rätt enkelt att ha på utan att behöva fokusera så öronen blöder.
Nästan motsatsen till mycket av den musik som jag presenterat som Novembermusik både här på bloggen (som Veckans Tips) och på Tune Of The Day (som Rebel Angel Ramblings).
Och det är ju så.
Ombyte förnöjer, man orkar inte bara med svårsint bröt.

Och nu - något helt annat.
Jag fick visa leg på Systembolaget i veckan.
Jag. Soon to be 40.
Hustrun undrade förstås om det var en tjej som ville stöta på mig, men det var en kille. Som hon förstås hävdade ville stöta på mig.
Men jag tror inte det.
Jag tror jag ser väldigt ungdomlig ut.
Inte alls soon to be 40. 
Det där kan man ju leva hela veckan på, och som ett tecken fick jag mejl från en Daiel Strom som designar klockor i Schweiz.
Om man nu ska fylla 40 kanske man ändå ska önska sig något.
Rätt mycket hårdrock över denna svit va? Memento Mori Carpe Diem, som dom kallar det.

 

 

Hyggligt läckert, eller hur?
Sen vet jag inte om man kan vandra runt i IT-världen med detta på armen. Känns kanske lite... makabert.


Sist men absolut inte minst - helgens aktivitet: Y&T-marathon!

 Fick i veckan hem den här fantastiska boxen.
4 CD-skivor som täcker bandets år med 1981-1985, och det genom att klämma ur sig plattorna "Earthshaker", "Black Tiger", "Mean Streak", "In Rock We Trust", "Down For The Count" och "Live On The Friday Rock Show".
Jo, det var högre produktionstakter förr...!

Hur som helst, jag har egentligen inte lyssnat på dem förr så det ska bli kul. Och igen, lite lättsamt som det känns, snarare än brötigt.
Vi hörs!  

Dags att begrava stridsyxan, Entombed. Eller åtminstone slåss rent...

...som du säkert vet har veteranerna Entombed hamnat i luven på varandra, och allt verkar vara lite hysj-hysj och väldigt märkligt. 
Såväl Aftonbladet som SVD rapporterar om sprickan som faktiskt verkar ha funnits ett tag, men som inte synts förrän nu. Det är de två kvarvarande originalmedlemmarna fångade på bild nedan som är huvudfigurer i soppan (bilderna för övrigt tagna från Sweden Rock Magazines jubileumsspelning så sent som i januari i år, då allt uppenbarligen verkar vara frid och fröjd - för övrigt en kanonkväll där både Entombed och Candlemass levererade storligen..).
Alex Hellid & L-G Petrov.

 

Med enbart tre veckors mellanrum har de båda ansökt om att få rättigheterna till varumärket.
L-G var lite före, och verkar ha fått det tilldelat, ett beslut som gäller så länge inte Hellid överklagar och kan visa att han har rätten.
Men det är inte det märkligaste.
Det konstigaste är att båda agerar som om de var det riktiga Entombed. 
Och det har skett lite sådär i smyg, utan att man fattar det eller att bandet har kommunicerat det. L-G Petrov-versionen har till och med fixat till en ny platta som ska komma (uppskjuten från hösten till nästa år pga "tekniska problem", och man kan ju bara gissa att det egentligen har med denna strid att göra.  Skivan är nämligen inspelad utan Hellid på gitarr, och bandet har dessutom passat på att dra en repa till Columbia för spelningar med dne settning som lirar på skivan.

Plattan heter "Back To The Front", och tittar man nogrannt på den så ser man ett par saker:
1) Den är snygg.
2) Det varumärke som de båda ansökt om är EntombeD. Med stort D i slutet.

Kan det vara vägen ut ur stridigheterna?
Knappast.
Det blir för likt, även om man skulle skriva med litet "d".
För Hellid vilar inte på hanen.
Han har bestämt sig för att kampera ihop med Uffe cederlund & Nicke Andersson och ge en konsert i Gävle med symfoniorkester, då man ska framför hela "Clandestine".
Ja. Den skiva som L-G Petrov inte sjunger på.
Det kommer med andra ord att finnas 2 Entombed, i alla fall ett tag.
Liksom det finns 2 Queensryche.
Personligen tycker jag att det verkar vara hål i huvudet, men det som känns konstigast av allt är att ingen verkar vilja ta bladet från munnen och berätta vad läget är.

Man får bråka, sånt hör livet till, men gör man det i en "officiell" institution som Entombed är så får man i alla fall tala om att man inte är sams och att man bråkar. 
Och att man inte vet hur det slutar. Livet är dessutom för kort för att vara kategorisk och stenhård, bäst vad det är behöver de varandra igen - och hur lätt blir det om kampen varit smutsig (eller hur, Gorgoroth?).

Dags att begrava (phun intended) stridsyxan, Entombed. Eller åtminstone slåss rent...

Recension: Stone Magnum "From Time...To Eternity"

Amerikanska Stone Magnum är först ut av de band som Metallbloggen fått som ett startpaket i samband med etableringen av samarbetet med The Metal Detector Music Promotions och skivbolaget Abyss Records - och det första man kan konstatera när man lånar detta doomband sina öron är att de minsann lyssnat en hel del på Candlemass.
Det råder ingen som helst tvekan om att det är de svenska veteranerna som står som föregångare när man lyssnar på spår som "Lonely God", "The Gallows Of Ohrdruf" eller "By An Omen I Went" - och sämre föresatser och målsättningar kan man ju ha.
Stone Magnum har sitt säte i Michigan, och "From Time... To Eternity" är kvintettens debutalster. Som sådant är det också en väldigt trevlig bekantskap, speciellt med ett par varv under bältet då låtmaterialet vinner i längden snarare än med omedelbar charm (som sig bör med fin doom metal så är det givetvis på sikt man segrar, anslaget har ju mer gemensamt med marathonlopp än med sprint). Det ska dessutom bli extra kul att se hur detta utvecklar sig över tid, för man kan konstatera ett par saker i samband med just debuten:

• Låtsnickeriet är fint. Speciellt gillar jag "Lonely God" och "By An Omen I Went", men det håller bra standard över hela linjen.
• Nick Hernandez som står för sången, och han kan kanske inte riktigt mäta sig med de stora namnen inom genren. Han sjunger inte dåligt, men samtidigt är känslan att han inte är riktigt...färdig med sitt vokala uttryck. Jag tror det finns mer utveckling där.
• Stone Magnum lyckas kanske inte fullt ut att axla Candlemass fallna (?) mantel som nästa kungar på doomtronen, men man startar sin resa på ett fint sätt.

Bandet består i övrigt av Brad Toth (trummor), Ben Elliot (bas), Jim Brooks och Dean Tavernier (gitarr), och herrarna gör ett ganska bra jobb med en ganska bra produktion. Ska man klaga på något så kan man kanske konstatera att tempot i skivan är väldigt lika genom hela resan. På önskelistan är alltså lite mer dynamik och variation till nästa giv.
Nå.
Med allt det sagt så förstår du att Stone Magnum är ett band som du ska kolla in om du har tycke och smak för de referenser och den musiktyp som beskrivs, och att vi alla får följa med på deras kommande resa mot än större uppgifter.

Du hittar hela plattan på bandets bandcamp, och det som är värt att hålla i åtanke är som sagt att den vinner över tid. Du får ge det några varv. 
Bästa spåret är "By An Omen I Went", det är klassisk och snygg doom, men överlag är skivan ganska jämn och saknar riktiga fallgropar, vilket avspeglar sig i betyget.
Det är av sorten att jag skulle vilja ha en annan gradering, då det balanserar mellan "3 - bra, värt tiden och pengarna" och "4 -  Mycket bra, du behöver detta".
Med tiden har skivan vuxit sig starkare och starkare, och även om jag nu väljer att landa på en stark trea i mitt omdöme så är det som debut imponerande - och kanske kommer jag i efterhand att vilja revidera detta uppåt.
Mersmak på betygstrean, alltså!

Stone Magnum "From Time... To Eternity" - 3

 

Recensioner Masterplan, King Kobra & Nymf

Envishet.
Pålitlighet.
Stabilitet.
Alla tre egenskaper kan faktiskt tillskrivas Werock och skribenterna, för trots att det ör mitt i sommaren så går tiden, vi passerar ett månadsskifte - och visst faaaan har man levererat ett knippe recensioner.
Som vanligt, oavsett förutsättningar.
Det gör mig lite stolt att vara en del av, faktiskt, och vill du också medverka så går det bra.
Vi gör allt på egen tid, av eget intresse och utan någon som helst ersättning.
Vi gör det för att vi älskar hårdrock, och vill hitta nästa stora skivkärlek, och vi kan erbjuda tillgång till promoskivor och goda möjligheter till liverecensioner och intervjuer om du vill ta för dig.
Tills vidare får du dock nöja dig med det som finns där idag.
Personligen har jag bidragit med 3 stycken helt olika recensioner.
Masterplans försök att - ännu en gång - starta om utan Jörn Lande föll mig väl sådär i smaken, även om bilskoleläraren Rick Asti sjunger jävligt bra.
King Kobra var oväsentliga då, men verkar skita i det nu. Bättre än jag trodde!
Svensk doom i form av Nymf är bästa given av de tre, och skivomslaget är ju elakt som bara fanken. Lyssna på det här och försök låta bli att a) digga samt b) tänka på Candlemass.
I dare you.


Det spelar med andra ord ingen större roll att jag inte är i landet va?
Du har fullmatad läsning här, resultatet av envishet, pålitlighet och stabilitet. Och en inte så liten gnutta nyfikenhet...!